Etikett: Jan-Erik Ullström

Tänk dig att du på ett sätt eller annat får en bok i din hand. Du är själv hemma. När du sakta vägt den i din hand och konstaterat att de nästan 500 sidorna väger mer än de ser ut, letar du upp den plats där du brukar läsa. Kanske är det den där fåtöljen vid fönstret. Den mjuka soffan. I divanen med ett glas vin eller vid köksbordet med en stor kopp vaniljte. Bokens framsida är mestadels svart. En svärta som bänds isär av eldlika blixtar strävandes upp, ned och åt sidorna. Du tycker dig ana någonting mer där i flödet av ljus, men blicken faller istället ned mot titeln: ”Vägen till Umbria, I”. Del 1? Du inser att det du har fått tag på är en början på någonting. Umbria? Ligger inte det i Italien? Du tycker att det rimmar udda med omslaget, men nyfikenheten är där. Pockandes. Du lyfter blicken mot namnet längst upp: ”Jan-Erik Ullström”. Vem är det? I bakhuvudet minns du att örat hört namnet nämnas, men du får inte grepp om sammanhanget. Fri från andras förväntningar och recensioner läser du så bokens baksida.
Med skrynkliga ögonbryn höjer du blicken mot ditt eget hem. Du ser saker du känner igen, samtidigt som du försöker förstå det du precis läst. Flickan vid kvarnen? En man på en pinnstol? Någon drömmer och snart skall de mötas och forma öden. Du vill veta mer. När du slår upp boken skymtar en karta förbi. Du ser en liten bild med en massa namn i ett pussel. Den är fängslande, men du sliter dig till den vita bilden: ”Vägen till Umbria, II”. Vacker. Omvänd. Svart är vit, eld är svart. Författarbilden är gyllene, men Jan-Erik gömmer sig i en högkragad jacka och randig mössa. Varför? Är han skygg? Du ska precis börja läsa när du ser en ensam mening ovanför pusslet: ”Har du löst Vägen till Umbria?” Löst? Är det en gåta? Har de stavat fel?
Det är det sista du minns. Dagar senare, när någon frågar dig om du läst Vägen till Umbria svarar du: ”Ja.” Följdfrågan är naturlig: ”Var den bra?” Du svarar från hjärtat: ”Enormt. Helt slukande.” Den sista frågan fångar dig: ”Vad handlade den om?” Din blick fastnar vid någonting i fjärran. Horisonten ser mörk ut och ett mörker reser sig över världen. Din röst är lika sökande som din tanke: ”Jag vet inte riktigt.”
Jan-Erik Ullström är mitt namn. Det finns fler med just det namnet, men det är bara jag som skapat ”Vägen till Umbria”. Denna inledande bok i serien ”Vid cirkelns slut” är det första jag någonsin skrivit, bortsett från lite skolarbete och det vanliga tråkiga textandet. Jag är född 1977. På vintern. Familj finns. En fru, två barn. Du kanske lär känna mig genom att läsa boken? Den är från mitt inre.
Jag har alltid haft en stor fantasi. De senaste åren har den dessutom blivit livlig. I slutet av 1990-talet satte jag mig ned och började skissa på en karta. Jag kan inte rita, men det blev ändå en karta. Att jag inte kan måla hindrade mig inte från att färglägga den. Den tog många år att färdigställa. Lite tid här och där. Jag visste att jag skulle få användning för den. Nyårsdagen 2009 hände något. Jag hade en tid haft en mening i skallen: ”Gwendolyn hade alltid längtat.” Den ville ut. Så jag släppte ut den. Men den var inte ensam. 1,3 miljoner tecken följde med. De blev en bok. Runt 800 sidor. Det tog ett år. Först var det nog inte ens meningen att det skulle bli en bok, men snart märkte jag att det som ville ut var stort nog att fylla några kapitel med. Kapitlen blev fler och fler och snart nog var skapelsen där.
Vägen till Umbria är ett äventyr. Ett filosofiskt science-fictionepos. En fantasyhistoria med känslorealism. En jakt på sanningar. Hela boken är en gåta. Den kräver sin läsare och det är meningen. Jag vill inte gå in mer på mina avsikter nu. När boken är ute kan jag öppna fler dörrar. Men läs noga. Använd sinnet och lita på tanken.

Lite länkar:
http://vidcirkelnsslut.wordpress.com/
https://morkersdottir.com/kop-bockerna-har/
http://debutantbloggen.wordpress.com/2011/03/28/har-du-l-o-s-t-vagen-till-umbria/