Innan Saga Torstensson fanns tvivlade jag inte på min existens. Jag har kommit att ifrågasätta en hel del de senaste åren. Bland annat mitt eget förstånd och alltings verklighet.
Jag kan inte säga om hon föddes djupt inne i min hjärna, som en blodsvulst, eller om hennes resa började för länge sen, på en annan vibrationsnivå. Jag vet inte om det finns någon form av släktskap, genetisk eller annan. Hur som helst så har hon en historia. En fasansfull historia.
Jag har blivit utgiven av ett av Sveriges ledande förlag. Och jag har blivit översatt och utgiven utomlands. Men jag är ingen stor eller viktig författare. Och jag skulle aldrig få för mig att ta äran för det hon skrivit. Det hon tänkt och förmodligen också, i någon form, levt. Det mina fingrar på tangentbordet, men det är hennes ord som fastnar på skärmen. Hennes bilder.
En dag börjar håret tränga genom väggen, som en varelse genom porös tid. Sladdar sticker ut ur din snittade handled. Insektsäggen jäser i tarmen. Ur druvbörden stiger en halv tingest. Allt dränks i blått…
Saga Torstensson är en pseudonym. Hon är berättelsen och jag – berättaren – lever bara i Sagas fantasi.
Mörkersdottir 