Etikett: Frida Edman

Dom är inte kloka i Borlänge. Är det inte Sator eller gangsteruppgörelser så är det Frida Edman. Jag är i lätt affekt efter att ha läst hennes De Inneboende och haft fel så många gånger. Jag såg en sympatisk rump-mas-brud och trodde jag skulle få läsa en chick-lit-historia med demoner, nån slags Twilight med röda ögon, men jag hamnade i en soppa av drifter och besatthet. Jag trodde att jag skulle få läsa något lättsmällt och i bästa fall sexigt och hamnade i en klaustrofobisk och obehaglig röra skriven med ett både svårbegripligt, vackert och poetiskt språk. Det tog mig, fördomsfull som jag är, säkert femtio sidor att fatta att jag inte var i Dalarna längre. Och att de aldrig kommer att sjunga om Frida Edmans syn på sex och kärlek på dansbandsveckan i Arvika. Och där satt jag sen i tvåhundra sidor till. Med ett faccinerande galleri av besatta karaktärer som sedan länge slutat vara mänskliga. Eller straighta. Det är förföriskt, sexigt och som att se en bilolycka i slow motion. Jag hade också fel när jag trodde att Frida Edman skulle tappa bollen och att alla bra idéer skulle rinna ut i intet. Men finalen i De Inneboende, den avdankade skönhetsdrottningen Yvonnes bröllop till det monster hon tror är Prins Carl Philip, är fullständigt underbar.

Detta sagt, tro nu inte att De Inneboende inte har svagheter. Frida Edman är verkligen inte världens största poet, både ordval och upprepningar gnisslar ibland så att man duckar. Samma sak är det med Edmans teknik att tvärt hoppa mellan olika besatta människors skallar. (Det senare blir riktigt rörigt när de två karaktärerna man kastas mellan knullar. Eller bara queer. Eller så är jag lite mossig.) Men med en demonisk ambition kan man faktiskt uträtta underverk. För att inte tala om vad en redaktör hade kunnat slipat den här historien till. (Det här är egenpublicerat, folk. Lev med det och överträffa det. Eller tryck på ”gilla” och kryp ner i era hål igen.) En annan lustig iakttagelse är att de gånger De Inneboende skorrar mest falskt är när Edman refererar till populärkultur, eller till och med verklighet. Det edmanska universumet klarar sig löjligt bra utan verklighet. Man vill sitta med henne på Tasch, där väggarna är mjuka, vinet svart och servitriserna dödligt vackra så länge man inte rör vid dem. Jag är stillsamt förundrad. Och förbannad över att jag sitter och skriver det här istället för att sova.