Alla inlägg av morkersdottir

Lucka 22: Prolog ur Nordland av Åsa Böker

De pratar om henne, det är Silke säker på. Så tyst hon kan smyger hon sig upp ur sängen. Med nallen tryckt mot bröstet ställer hon sig i dörröppningen till vardagsrummet så hon kan höra bättre.

Mamma och pappa sitter i soffan, med ryggen mot henne. Det knarrar till i de gamla golvplankorna, men de pratar vidare och har inte märkt att hon är vaken.

”Jag tycker inte det är normalt”, upprepar pappa irriterat. Han har mammas sjal, den med virkade rosor, om axlarna och ser ut att frysa trots att kaminen är tänd.

”Men Jan, hon är bara fem år och det är väldigt vanligt med låtsaskompisar i den åldern”, protesterar mamma.

”Visserligen, men inte på det sättet. Har du tänkt på att hennes så kallade kompis nästan ser likadan ut som hon själv och bor tillsammans med bara sin mamma?”

”Mor!” skrattar mamma. ”Inte mamma, hon bor med sin mor! Jag tror förresten att du överpsykologiserar igen.”

Mamma smuttar på sin tekopp.

”Vi kanske skulle ha åkt till Mallorca istället för att hyra den här ensliga stugan. Hon skulle ha mått bra av lite verkliga kompisar.” Pappa låter butter.

”Vi sade ju att för din skull skulle vi ta det lugnt, vi sa att efter sista kemon …”

Silke håller andan, nu pratar de om pappas sjukdom igen, det där som får hennes mage att bli som en hård klump av oro.

”Ingrid, du vet vad läkarna säger.”

De tittar menande på varandra tills pappa tar ordet igen.

”Om jag är frisk nästa sommar köper vi en ponny till henne!”

Tanken på en egen häst får henne att lystra till och hon tar ytterligare några steg framåt för att inte missa något av det som sägs.

”Förstås är du frisk”, svarar mamma och låter nästan arg innan hon fortsätter i mjukare ton. ”Gissa vad hon svarade när jag frågade henne om hon ville bjuda hem sin vän?”

Pappa suckar.

”Du ska inte uppmuntra henne, tycker jag.”

”Äsch. Var glad över att din dotter har en sådan fantasi!” Mamma stryker pappa över den nästa kala hjässan. ”Hon sade att Ylva inte får gå så långt för sin mamma, äh, mor. Att det var trollmarker där vi bor …”

”Hon heter inte Ylva!” Silke kan inte låta bli att protestera.

Både mamma och pappa vänder sig om och tittar på henne.

”Hon heter Yrsa, har jag ju sagt!” Hon stampar med foten för att de riktigt ska förstå.

”Men lilla älvungen, jag trodde du sov?” Mamma reser sig ur soffan och lyfter upp henne.

”Yrsa heter hon …” Hon tvinnar mammas hår med pekfingret.

”Säkert, men du ska sova nu. Det är en dag imorgon också när ni ska hitta på äventyr, eller hur?” Mamma bär tillbaka henne till sängen.

”Yrsa har lovat mig att visa var några wolfur har sitt bo. De har fyra valpar”, viskar hon, så tyst att pappa inte ska höra.

”Wolfur? Det låter nästan som vargar.” Mamma stoppar det blommiga täcket om henne. ”Du lovar väl att vara försiktig?”

”Mm … ingenting är farligt när man vet vad man gör, säger Yrsa. Fast troll och draugur ska man ändå akta sig för.”

Mamma tittar på henne med höjda ögonbryn och stryker bort en hårlock ur hennes panna.

”Draugur? Det låter som några riktigt otrevliga typer.” Mamma sätter sig på sängen och gömmer hennes händer i sina egna. ”Hur träffade du egentligen den där Yrsa?”

”Man måste gå till den stora stenen i skogen. Sen blinkade jag och Yrsa var där. När jag vill hem måste jag blinka igen.”

Hon vänder sig om och somnar.

Det skulle ta tio år innan hon träffar Yrsa igen.

nordland rgb 12 aug

Lucka 21: Utdrag ur ”Spegelblänk” av Marie-Louise Fritzén

Kapitel 7

Olena

Backamo år 2000

Kära dagbok.

Det jag nu nedtecknar är bara fragment av mina minnen, en historia om ett liv bland andra. Ingenting märkvärdigt alls. Men det är min berättelse om någon mot förmodan är intresserad. Min make är död och min kropp lyder mig inte längre såsom förr. Jag hade aldrig för avsikt att yppa min historia för någon levande varelse.

Ibland har det förflutna långa tentakler som trevar efter en i mörkret. Men i min ensamhet tillfredsställer det ett sorts behov att minnas dem jag älskat och saknar. Nu har också så pass lång tid förflutit att ingen har intresse av min ringa person längre. Så förhöll det sig emellertid inte den gången för länge sen när jag kom till detta land och sökte fristad.

I drömmar om natten får jag ibland en vision av min ungdom. Hur jag skrider fram mot trappan i den stora salen i ett av stadens festpalats, iklädd en hög vit huvudbonad och en tunn väldraperad benvit långklänning i satinkräpp, med en stilig kavaljer vid min sida. Sorlet avstannar när jag gör entré och man applåderar min uppenbarelse, min fantasieggande kreation tillägnad Nefertiti. Marmorgolven återkastar kristallkronornas sken, väggarna är dekorerade med stiliserade blomrankor och figurativa gudinnor i grisailleteknik, helt enligt mina anvisningar. Just den där speciella kvällen höll man en bal till kommendantens ära, och i egenskap av hans brorsons älskarinna, och tillika kreatör, var jag inbjuden. Det var väl värt priset att få glida över balsalens marmorgolv i smäktande vals, omsluten av trånande blickar. Sorlet av beundran när jag skred fram genom salen ringer fortfarande i mina öron när helst jag vill.

Jag njöt av att stå i händelsernas centrum. Jag var ung, vacker, beundrad och älskad. Det var i alla fall vad jag ville tro. Mitt omättliga behov av bekräftelse tillfredsställdes med råge. Men allting har ett pris, och jag, min dumma gås, begrep inte att det skulle bli högre än jag någonsin kunde föreställa mig.

Men nu går jag händelserna i förväg. Jag föddes i Spreewald, Tyskland 1914, samma år som första världskriget bröt ut, och jag döptes till Ilona … Spegelblänk

Lucka 16: Utdrag ur Laura Johannes bok av Kerstin Svea Dahlén

Möte med mor

Kjerstin hade gått ned mot den Lilla sjön, det var så varmt och skönt och solen gjorde lustiga katter i vattnet. Solkatter hade hon hört bröderna prata om, när de bländade henne med en spegel. Kjerstin hade börjat skrika först, för att hon blev så rädd. De som fanns i sjön var inte farliga, de liknade julgransglitter. En liten fisk plaskade till och försvann ner under vattenytan igen. En stor fågel kretsade högt uppe i himlen, med det var som det skulle, det var hennes värld, de gränser hon hade satt upp åt sig. Hon hörde steg långt borta på stigen som var grusad för att sommargästerna inte skulle bli leriga om fötterna. De kom närmare, Kjerstin sneglade dit. Det var en främmande dam med en konstig hatt på huvudet. Det var ingen hon kände igen, det måste vara någon gäst som kommit utifrån.

Hon stannade till en bit bort på stigen och där blev hon stående. Kjerstin tyckte det var konstigt, men det var ingenting att bli rädd för precis. Inte som den svarta damen som hon drömde om ibland. Det var otäcka drömmar om att det stod någon främmande figur vid sängen och tittade och sedan blev det buller och bråk och Kjerstin vaknade upp svettig och i våta lakan. Den här kvinnan såg inte farlig ut, men hon såg så stint på Kjerstin.

- God dag, du lille, sade hon.

Men hon kom inte ur fläcken. Hatten skuggade ansiktet, men Kjerstin kunde se att hon inte var någon hon kände igen. Vad stod hon där och stirrade för? Var hon tokig kanske, från galehuset? Kjerstin reste sig plötsligt upp. Två änder flög iväg med smattrande vingar. Hon gick snabbt framåt och när hon skulle gå förbi den främmande, högg hon tag i Kjerstins arm. Inte hårt, men det kändes så ändå. Det var en sådan konstig situation, kuslig var den. Hon började plötsligt känna sig kissnödig. Som om hon inte skulle kunna hålla sig.

På nära håll var det en hand som såg så bekant ut, ett grepp som hon kände igen. När hon tittade uppåt, såg hon att den främmande kvinnan hade börjat gråta, stora tårar hade börjat rulla ned för kinderna på henne. Men hon höll kvar Kjerstins arm och försökte inte torka bort tårarna. Så brukade inte vuxna göra.

- Är du ledsen, frågade Kjerstin, har du slagit dig?

Hon hade börjat dra åt sig armen, ruskade litet i den, för att tanten inte ville släppa taget.

- Du vill kanske snyta dig.

Kjerstin grävde i sin klänningsficka och drog fram en smutsig näsduk och gav den åt den främmande damen.

- Du er en snill liten pike, sade damen och började öppna sin stora väska som hon satt ifrån sig på grusgången. Kanske hon ville ta fram en karamell eller en ettöring?

- Kjerstin, hördes en röst på avstånd, den ropade högt och hest och det var far. Gå hem nu, vi känner inte den här damen, spring fort!

- Men Noach, sade kvinnan med hatten, er jeg farlig, jeg?

- Du vet vad vi har kommit överens om. Du får inte visa dig här på Ed. Och vad har du på huvudet, du ser ut som en toka! Spring hem Kjerstin, nu!

Far hade en otäck röst som hon inte tyckte om, och hon lydde och sprang tillbaka utmed sjön upp mot stationshuset. Hade tanten ändå varit farlig? Hon kanske hade tänkt börja skrika och bära sig åt mitt på ljusa sommardagen? Hon kanske var från galehuset i alla fall. Eller var hon någon elak människa som rest från Norge för att slå Kjerstin. Far var rasande vred, det såg hon, och han släpade med sig den norska damen in mot ett busksnår. Vad hände där? Kjerstin var rädd och illamående. Hon hade på något sätt känt igen rösten, tonfallet. Det lät inte som tant Heldinas, eller någon annan här på Ed. Den lät som om den hade en lukt av mjölk med sig, en känsla av varm filt. Kjerstin kände hur skräcken blandades med en sorts främmande längtan i henne. Något som var svart och vitt och både gruvligt och lockande på samma gång.

1798629_752353034775293_1366601484_n

Lucka 14: Utdrag ur kommande romanen ”IT-samurajernas makalösa irrfärder” av Anders Rosesund

Styrelsen på Cyber Biotech kunde lossa på slipsknutarna, luta sig tillbaka och kosta på sig en välförtjänt avslappnande helg i Dalarna. Det långa och invecklade utvecklingsarbetet med Project Archon var snart över. I tre år hade de utvecklat, korrigerat, modifierat, omvärderat och samarbetat med anläggningarna i USA, Belgien, Italien, Spanien, Kanada och Grekland för att nu äntligen kunna se målsnöret.

De hade tillräckligt mycket data och verifieringar för att veta att de triumferande skulle passera mål med en segergest. Allt som återstod var några slutprocesser som skulle knytas ihop. Om tre veckor skulle den makalösa komponenten, funktionen som skulle revolutionera säkerhetsbranschen och säkra utvecklingen mot en paradisisk ny värld vara en verklighet.

Samtidigt satt Sofia Elenor Hagström i sin Volvo Cross Country, uppe vid landsvägen, exakt 150 meter från den jaktstuga där Cyber Biotechs styrelse firade sin högtid. Hon avnjöt en apelsin med en sublimt raffinerad hedonistisk kompetens. Noggrant lät hon remsan av apelsinskal växa sig allt längre i en enhetlig figur innan den i en serpentin föll av den mogna, saftiga frukten.

Hon bar sitt korpsvarta hår i en knut mitt på huvudet och håret längs sidorna var rakat så att det gav ett krigiskt utseende. Ansiktet hade markerade, slaviska drag med höga kindknotor. Hon bar en tajt latexdress som tillät maximal rörlighet vid en stridssituation. Än mer uppseendeväckande var den dödliga anordning som var fäst vid hennes kropp. Där fanns ett bälte innehållande diverse knivar och kaststjärnor praktisk ordnade för att så snabbt som möjligt kunna ställa till med ett livsfarligt spektakel. Med sig hade hon ett samurajsvärd. Men för tillfället lutade hon sig tillbaka i sätet och avnjöt varenda tugga av den kvarvarande apelsinen.

När sista klyftan var uppäten vände hon sig mot passagerarsätet och öppnade en svart träningsväska som innehöll de två israeliska mini uzis som var de primära vapnen för jobbet. De var lättmanövrerade, effektiva på korta distanser och dessutom roliga att hantera. Nackdelen var att magasinet tenderade att ta slut snabbt och av den anledningen kompletterade hon med svärdet, knivarna och kaststjärnorna. Beredskapen för alla eventuella situationer kunde därmed klassas som mycket god.

Utan att knacka klev hon in i stugan och gick i rask takt fram till bordet där de tretton intet ont anande styrelseledamöterna satt. Tjugosex ögonbryn höjdes i lika stora delar förvåning och indignation inför inkräktaren. Det oortodoxa faktum att hon hade två mini uzi i beredskap fyllde samma funktion som att trycka på en panikknapp.

”God kväll, elaka och påtagligt omoraliska genmanipulatörer! Dags att möta döden!” utbrast Sofia Elenor Hagström med barnslig förtjusning.

”Va i helv…” hann ekonomichefen Roald Jeppsson säga innan en kulkärve från miniuzin slet sönder hans käft och decimerade resten av huvudet till oigenkännlighet. Marie Schnell hann precis konstatera att hennes planerade kärleksmöte med ekonomichefen aldrig skulle bli av innan en ny kulkärve slet upp hennes silikonpumpade bröst och ändade hennes imponerande karriärklättring. Nio av de tretton nattsvarta själarna i församlingen hann bli grundligt avdagatagna innan de två magasinen var slut.

”Dags för kallskuret!” ropade Sofia Elenor Hagström, släppte mini uzina och tillgrep den skarpeggade vapenarsenalen. Personalchefen Peo Andersson var tränad i kyokushin kai karate och hade själsnärvaro nog att springa fram till attentatskvinnan och måttade nu en mai giri som var tänkt att fälla henne och få ett slut på blodbadet. Attentatkvinnans färdighet i kampsport visade sig emellertid vara honom överlägsen. Hon parerade sparken och körde samtidigt in ett bredtandat hiskeligt verktyg utvecklat av Napoleons fältskärer, strax ovanför knähöjd och kapade benet i ett förödande snitt. Peo reagerade planenligt och föll ihop utan att orsaka mer obehag utöver ett ymnigt blödande och ett hjärtskärande skrikande.

Nu återstod kvalitetssäkringsansvarige Martin Tidholm, informatören Tomas Axelson och vice vd:n Gun Davidsson. De hade emellertid gått in i chock och stod bara och glodde för att invänta dödsstöten. Efter ett rappt språng var Sofia så nära att samurajsvärdet snabbt kunde avlägsna de förvirrade huvudena från kroppen.

Sofia Elenor Hagström konstaterade att nu var arbetet över. Hon räknade med att det skulle ta ett antal minuter innan närmaste patrullbil skulle dyka upp. Miniuzinas smattrande borde ha fått grannarna att reagera.

Kapandet av personalchefen Peo Anderssons ben hade resulterat i att stora pulsåderns blodomlopp, avbruten i sin naturliga bana, pumpade ut innehållet över henne. Huvudkapningarna hade inte gjort saken bättre, så en dusch var nästa steg innan hon fortsatte med operationen. Efter uppfräschningen gick hon fram till fruktskålen, försåg sig med ännu en apelsin och väntade på att ordningsmakten skulle dyka upp. Då var det bara mindre än en minut innan de skulle anlända.

Meddelandet på polisradion nådde de närmaste patrullbilarna som befann sig en dryg mil från fritidsstugan. Nils Holgersson och Kjell Hanö drabbades av ett akut testosteronanfall varpå deras fordon spottade sig fram för att bege sig mot brottsplatsen i en rent livsfarlig hast. Den ena radiobilen befann sig ytterligare två minuter bort från platsen och Holger Nilsson och Madeleine Jansson svor högljutt, tokbromsade, gjorde en u-sväng och tryckte gasen i botten till ackompanjemang av saftblandaren.

De anlände ungefär samtidigt och kunde synkronisera aktionen. Fler bilar var på väg, och när de med dragna tjänstevapen sökte sig mot den imposanta timmervillan anlände den första ambulansen för att ta hand om eventuella överlevande efter skottlossningarna. Den information de hade, var att en långvarig skottlossning hörts inifrån stugan. Det kunde vara vad som helst. En senildement gammal jägare som fått kortslutning, ett fyllebråk som ballat ur, eller något ännu värre.

Ledda av polisinspektör med särskild tjänsteställning Nils Holgersson, samlades poliskvartetten i beredskap framför ytterdörren som stod på glänt. Med dragna pistoler och adrenalinet pumpande på högvarv knackade de på dörren. Ingen svarade, men dörren var olåst. Rapporteringen av skottlossning gav dem juridisk fri lejd in i fastigheten. De kunde höra ett visslande inifrån stugan. ”Always look at the bright side of life” från Monty Python-filmen ”Life of Brian” lade en i sammanhanget störande uppsluppenhet över situationen.

”Hallå, är det någon där? Polisen är här. Vi har fått rapporter om skottlossning. Står allt rätt till?” gastade Nils så att det skulle höras ända in. Det muntra visslandet avbröts och de hörde en kvinnlig stämma som ropade: ”Kliv in mina herrar och damer. Mi casa es su casa!”

Synen som kvartetten mötte när de klev in genom dörren skulle aldrig lämna deras näthinnor. Väggar, golv, tak och möblemang var impregnerat av blod och tretton kroppar i olika grader av lemlästning låg utspridda över hela rummet. På det centralt placerade bordet låg två mini uzin och diverse blodiga knivar och några kaststjärnor. Som om en general kapitulerat genom att lämna över sina vapen till fienden. Längst bort i bordsändan satt en ung kvinna i smygpunkig frisyr.

Hon stoppade precis i sig den sista biten av en apelsinklyfta då hon sträckte ut händerna mot poliserna. Inte för att göra sig redo för att bli arresterad, utan som en innerlig hälsning till besökare som gjorde en visit.

”Men ser man på. Alla är på plats ser jag. Bra, då kan vi köra igång.”

IT-samurajernaframsida