Lucka 21: Farbror Blå av Saga Torstensson

farbror-blåFarbror Blå och jag är speciella vänner. Han är inte som de andra vuxna. Vi pratar som ingen annan gör. Farbror Blå lyssnar på mig och berättar saker för mig. Speciella saker.

Farbror Blå håller sig undan. Han tittar inte på teve. Han verkar känna sig obekväm runt folk. Men mitt sällskap verkar han inte ha något emot.

Han dyker inte upp till middagen. Jag frågar: Skulle inte Farbror Blå äta med oss i dag?

Mamma säger: Han kanske blev pömsig.

Farbror Blå bor hos oss över julen. Han sover i en gammal knarrig säng på vinden. Vid sängen står en brun säck.

Jag frågar honom om jag får titta i säcken. Det får jag inte. Han låter ingen titta i säcken.

Något är det i säcken, något som buktar ut. Jag frågar honom varför det är en hemlighet vad som ligger i säcken. Är det en julklapp? Han säger att det inte är en hemlighet. Och så säger han vad det är i säcken.

Bockhuvudet.

Som om det skulle säga mig något. Jag kan inte avgöra om han skojar med mig eller om han menar allvar. Han har alltid samma allvarliga min.

Jag frågar honom om det är ett riktigt bockhuvud eller ett sånt där av halm. Han säger att det är av halm. Men han säger att om man sätter det på huvudet så blir det ett riktigt gethuvud. Tror han att jag är dum? Jag går väl inte på vad som helst.

Jag frågar honom vad han ska ha bockhuvudet till. Ska han ge bort det i julklapp till någon? För det är ju en tomtesäck.

Tomtesäck, säger han, som om han aldrig hört ordet förut. Vem har sagt att det är en tomtesäck?

Tomtesäck, säger jag och letar efter orden, som när fröken frågar om något. En sån som tomten har. Som tomten har sina paket i. Som han ger bort till barn som varit snälla.

Farbror Blå ruskar på huvudet. Han säger att han inte förstår var jag har fått såna idéer ifrån.

Ja, jag tror inte på tomten, så klart, säger jag. Jag är väl ingen liten bäbis heller.

Jag ljuger lite där. För jag vet att det är pappa. Han går ut i något löjligt ärende och så missar han hela julklappsutdelningen. Varje år.

Men ändå… när tomten kommer får man en speciell känsla i magen. En pirrande och lite skrämmande känsla. Som om det var någon annan bakom masken. Något… främmande. Tur att jag är stor nu, för när jag var mindre brukade jag oftast skrika och gråta.

Tomtar och knytt, muttrar Farbror Blå.

Firar inte du jul? frågar jag honom.

Han tvekar. Fira är inte rätt ord, säger han.

Alla firar jul, säger jag. Det har folk alltid gjort. Tomten har alltid funnits.

Jag vet inte varför jag sa det där sista. Men på ett sätt stämmer det väl. Vi firar jul med tomten. Om sen tomten är riktig eller inte är väl en annan sak.

Tomten är ett påhitt, som det mesta annat, säger Farbror Blå. Ett hopkok av olika saker. Ett gammalt turkiskt helgon och lite annat. Tänk så annorlunda det hade varit i det här landet om tomten hade haft ett svart skägg…

Jag försöker föreställa mig bilden, men det ser ut som något som platsar på ett yoghurtpaket.

Farbror Blå fortsätter: Tomten som vi känner honom i dag, en tjock, rödklädd och givmild gubbe, kom från USA på 1800-talet.

Jag säger: Egentligen firar vi jul för att det var då Jesus föddes.

Farbror Blå skakar på huvudet: Vi firade jul långt innan Jesus kom in i bilden.

Hur firade man jul förr då?

Farbror Blå nickar mot säcken.

Bocken, muttrar jag.

Julbocken, fyller Farbror Blå i. Kommer från asatron där åskguden Tor hade en vagn som drogs av två köttätande bockar. Det är vad en del påstår i alla fall. Sedvänjan med julbock finns kvar på en del ställen i Finland.

Jag föredrar den röda gubben, säger jag. Tveklöst.

Det gör du nog rätt i.

Vad då?

Den gamla varianten var inte så snäll som den nya. Den hade en säck, men den använde den till något annat.

Vad då?

Du är en mycket frågvis liten pojke, säger han. Är du verkligen säker på att du vill veta?

Ord kan inte skada. Eller kan de? Jag vet inte varför men jag känner mig kallare. Jag tänker på bockhuvudet i säcken och undrar hur det skulle vara om det verkligen kom till liv. Hjärtat slår snabbare, munnen känns torr.

Farbror Blå fortsätter: Det finns många olika berättelser om bocken. Den mystiske gästen, med masken för ansiktet som ”stod där ute och stampa och gav dörrn en smäll”. Klapp! Klapp! Klapp! Det finns i sagorna, i sångerna, på internet, i vanliga dagstidningar, överallt.

Jag känner en stigande känsla av oro och måste fråga: Vad gör den med säcken?

Det finns spår efter den i olika kulturer och myter, fortsätter Farbror Blå. Haitierna talar fortfarande med skräck i blicken om Tonton Macoute eller Uncle Gunnysack…

Säcken, vad gör den med sin säck? frågar jag.

… som fångar stygga barn och för bort dem och äter upp dem till frukost. Anglosaxarna kallar honom bogeyman…

Jag känner mig helt förlamad. Ett kort tag inbillar jag att det är något som rör sig i ögonvrån, i säcken på golvet.

Stygga barn.

Ingenting har förändrats i rummet men allt känns annorlunda. Det är som jag ser allting i ett annat ljus. Farbror Blå pratar vidare om Haiti och milismän och någon som heter Papa Doc. Och något som kallas vodou, men orden flyter bort.

Jag kan inte bedöma hur länge Farbror Blå har varit här, en månad eller ett par timmar. Jag kan inte minnas att jag har sett honom med någon av de andra. Eller hört honom nämnas en enda gång, annat än av mig själv.

Farbror Blå är inget riktigt namn. Är det något jag själv hittat på? Eller något jag läst i en bok?

Rummet börjar snurra.

Nu svävar jag nästan två meter upp i luften. Nere på golvet ser jag mig själv ligga utsträckt. Ögonen är stängda. Läpparna och öronsnibbarna är blå. Byxorna är mörka av kiss.

Jag vrider blicken. Vid sängen står Farbror Blå. Han rotar i säcken. Han drar fram något ur säcken och höjer det framför sig.

Snart sitter bockhuvudet där det ska, och det rör sig som om det vore levande. Han fiskar upp säcken från golvet och viker den varsamt.

… fångar stygga barn och för bort dem och äter upp dem…

Så det är sant? Han kommer att fånga mig i säcken och döda mig? Grilla mig över en eld någonstans och sluka mina knapriga kroppsdelar…

Stygg eller snäll? Vilket är jag? Hur ska jag kunna veta det?

Jag vet inte hur mycket tid som gick. Mamma hittade mig. Hon sa att jag var kall som is. Jag visade inga livstecken förrän efter att hon hade ruskat mig hårt.

Den förskonade mig. Jag vet inte varför. Dennis var inte så lyckosam. Han bodde fyra hus bort på vår gata. Han gick i två klasser över mig. Han försvann.

De hade hans namn och bild i tidningen. De sa att hade rymt flera gånger tidigare. Han kommer aldrig tillbaka.

Det stod i tidningen. Det skedde natten till julafton. Föräldrarna vaknade av ett högt ljud. En hård klappning på dörren. När de kom ner på bottenvåningen var pojken borta.

Jesus. Tomten. Tonton Macoute. Av alla sagor och legender som finns i världen är det säkert någon som är sann. Det kan vara den man minst anar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s