Novelltävling på temat folktro!

Det var superlänge sen vi hade en novelltävling här på Mörkersdottir så nu tycker jag att det är läge för en! Novellerna ska ha temat folktro, i övrigt är det fritt att välja miljö och tid. Novellen ska vara minst 8000 ord men inte längre än 20 000. Deadline är första maj och novellen skickar ni till manusmorker@outlook.com.

Vinnaren får fyra böcker på temat folktro ur vår utgivning. Vinnarbidraget kommer också publiceras på vår hemsida samt som e-novell och förmodligen ljudnovell på bland annat Storytel. Kommer det in riktigt många bra bidrag gör vi eventuellt en antologi av dem.

Lycka till!

Uppdatering: det har kommit in frågor om längden på minst 8000 ord. Antalet stämmer :)

Annonser

Lucka 1 Midnatt råder… en skräcknovell med jultema av M. Hedberg

1 decMidnatt råder

den 20 december

Pilträden hade väntat på henne. Likt förvuxna puckelryggar hade de bidat sin tid tills bussen passerade pilevallen. Tova sjönk ihop ytterligare i sitt säte. Hon hade suttit där ensam sedan bussen lämnat skolan i Löderup. Längst bort bodde hon, vid sista hållplatsen på turen, bortom Örum. I snart ett år hade hon bott här ute, ett år som inte besparat henne någon sorg.

Denna kväll skulle Anna komma och hämta henne hem till sig. Där skulle Tova få sova ett par nätter. Sedan skulle moster komma ner från Göteborg, om hon nu kunde slita sig från den där Jocke.

Hennes klassföreståndare var i och för sig hygglig, men den kompakta tystnad som sänkt sig över klassen när han frågat vem som kunde hysa Tova under veckan var tydlig nog. Tova var tacksam att hon satt i främsta raden så hon slapp att se hur klasskamraterna utbytte menande blickar. De skulle betyda: kom inte hit om du inte pallar rycken.

Och de hade rätt, tänkte Tova, hon var inte tuff nog för detta, men vem skulle vara det? Anna hade åtminstone den goda smaken att inte klaga inför de andra. Det är alltid så, tänkte Tova, den svaga ledaren ger det obehagliga uppdraget till den mest medgörliga, inte för att det utförs bäst då, utan för att slippa konflikt. I kapprummet hade Anna sagt att hon skulle komma förbi efter nyheterna. Tova lovade att vara klar då.

Utanför bussfönstret hade den skumma eftermiddagen redan börjat gå över i det tröstlösa skånska vintermörkret. Hemma var vintrarna ljusa. De tigande snömassorna motade bort mörkret och när hon cyklade hem på vinterkvällarna kändes det alltid tryggt. Stjärnhimlen var hennes tak. Men flytten från Småland till Skåne hade ställt hennes värld på ända. Tova var tolv år och hade lämnat sin trygga klass på Enehagens skola i Värnamo för att med utstuderat ointresse välkomnas av klass 6B på Löderups skola.

Tova lutade pannan mot den svala rutan. Vibrationerna fortplantade sig från bussen till hennes huvud och snart började det klia i tandköttet, som om tänderna höll på att skakas loss. Hon drog ner mössan och lutade på nytt pannan mot rutan. Hon längtade efter det vaga illamående som snart borde komma. Om hon var sysselsatt med magen kändes inte hennes hjärta så tungt.

Tova drog en fuktig lovikavante under näsan och kände den välbekanta doften. Det luktade hemma. Men Tova visste att när bussen skulle sakta in för nästa hållplats och hon skulle stiga av, så väntade där inget hem. För ett år sedan hade de varit tillsammans och lyckligt ovetande om vad en sadistisk framtid hade i beredskap åt dem. För snart ett år sedan hade de flyttat till Österlen. Och nu var hennes pappa död och hennes mamma låg på lasarettet i Kristianstad.

den 6 juli

Det var sommarens varmaste dag som hon och mamman tagit ledigt från renoveringsarbetet för att åka till Tosselilla Sommarland. Mamman hade förgäves försökt övertala Tova att ta med sig en kamrat. Men tanken på att tillbringa en halvtimme med klasslistan framför sig och den svettklibbiga luren mot örat och att gång på gång tvingas höra samma krystade ursäkter fick hennes mage att knyta sig. Hellre då åka ensam med mamma och tillåta sig vara riktigt barnsliga, bara de två.

Efteråt hade hon försökt erinra sig om något underligt hänt under morgonen, något som skulle kunna tolkas som ett varsel. Men ingenting ovanligt hade hänt. Det var en vanlig sommarlovsmorgon när mamma och pappa som vanligt hade smugit sig in i sängkammaren efter frukosten medan Tova såg på Sommarmorgon. Det var pinsamt, tyckte Tova, men som vanligt låtsades hon att hon inget hade märkt.

Pappa skulle arbeta på huset, sade han, men Tova visste att han skulle ägna sig åt sin favoritsysselsättning: att sträcka ut sig på hennes stora studsmatta med Ystads Allehanda. Om man lade sig i rätt vinkel mot solen blev det skönare än i en hängmatta, brukade han säga. Ibland fick hon sparka honom i sidan för att han skulle flytta på sig. Studsmattan var ju faktiskt hennes, även om han hade betalat den. Hon hade tjatat sig till den största och dyraste på Bo Ohlssons, den med tätast matta, av slitstark nylon. Hon ansåg sig fortfarande förfördelad efter flytten och pappas dåliga samvete gav en snabbfil till hans plånbok.

De stod i kön i trappan upp till vattenrutschkanan när de första svarta molnen kom inblåsande från Bornholmsgattet. När de tornade upp sig såg de ut som när man målar akvarell och doppar penseln så att den svarta färgen löses upp och virvlar runt i vattnet som ett lekfullt fiskstim.

Utsikten från toppen av rutschkanan var bedårande och i hänryckning slog mamma ut med armarna och ropade med dånande stämma:

Skåden Kaanans land!”

En liten pojke som väntade tillsammans med dem ryckte till och kröp ihop bakom sin glidmadrass. Tova, som kände sin mammas skämtlynne, viskade lugnande till honom:

Alltså, rutschkanans land, förstår du.”

Pojken klippte med ögonen.

När det var deras tur att åka hade vinden friskat i och de höga björkarna borta vid parkeringen såg ut som en grupp headbangande hårdrockare. Så hade hon sagt, hennes mamma, och de hade skrattat åt liknelsen. Så hade de lagt sig på sina madrasser och rutschat utför. Det kändes som att flyga och med madrassen som en improviserad vinge lättade Tova i ett gupp och när de plöjde ner i bassängen stod vattnet upp i en glittrande solfjäder.

Då de kom upp till ytan hade de hört det första mullret och funktionärerna hade rusat till för att sjasa ner besvikna stora och små barn ur tornet. Snart kom den första åskknallen och även simbassängerna utrymdes. Ögonblicket efter sprang sommarrusiga människor kors och tvärs för att komma undan regnet.

Tova och hennes mamma hade kurat ihop sig i bastun vid foten av vattenrutschkanan. Det var en härlig känsla att skula där tätt tillsammans. Den påtvingade närheten till de andra okända, insikten om den delade obetydligheten inför naturen skänkte en känsla av gemenskap. Främlingar såg på varandra och log, utbytte menande blickar. Efter varje blixt räknade man högt: en pilsner, två pilsner, tre pilsner… Någon berättade att hans farfar som glytt kunnat räkna till tio eldsvådor från Hammars backar.

Just då hade det kommit en sådan kraftig åskknall att Tova var säker på att ljudet kommit före blixten. Glasrutan skallrade som av ett kraftigt slag och någon hade ropat till. Med ens var trevnaden borta och tankarna gick istället till gods och gård. Så snart det strilande regnet avtagit en smula begav sig några iväg hemåt, fortfarande i sina badkläder. Men Tova och hennes mamma hade suttit kvar, tätt tillsammans.

När de kom hem var inte pappa där. Det var en smula underligt, för de hade bara en bil så han hade ju knappast åkt till sitt favorittillhåll, Lantmännen i Borrby. Enda grannen var en gammal gumma i en skånelänga nere vid vägen men dit hade han väl knappast gått. Förmodligen hade han tagit en joggingtur, tänkte de. Det var tydligt att han hade varit igång med att skrapa fönster och förmodligen hade han tröttnat på arbetet och att vila på studsmattan. Men vänta…

Studsmattan såg inte ut som vanligt. Det saknades något och ställningen verkade liksom böjd. Tova förstod till en början inte vad hon såg. Hela studsmattan var massakrerad. Väven var borta och gräset runtom svett. En lukt av bränd plast stack henne i näsan. Själva ställningen verkade ha skakats om av en jättes hand och en sektion var helt hoptryckt medan de andra delarna knappt hängde samman. På det avsvedda gräset i mitten av stålställningen låg en svartglänsande klump av stelnad, hopgyttrad nylon.

Mamma! Kom och titta! Blixten har slagit ner i studsmattan!”

Det var ovedersägligt. De stod stumma inför detta bevis på den oerhörda kraft som himlen släppt lös och mamman undrade om det kanske varit blixten från den väldiga knall som de hade hört på Tosselilla. Det var skönt i alla fall att huset hade klarat sig, fast litet underligt att den höga almen inte dragit till sig blixten. Visserligen stod studsmattan på en stor gräsplan en bit från huset, men trädet stod precis intill. Det var väl metallställningen som verkat som en magnet, kom de överens om.

På kvällen började de bli oroliga. Pappans gamla Crescent stod kvar i förrådet och arbetet med fönstermålningen verkade lämnat i brådrasket. Så väl skrapan som stålborsten låg framme bredvid burken med träolja och den lilla runda penseln. Han måste ha ämnat återgå till arbetet nästan genast, annars skulle han aldrig lämna det så. De hade bara bott där ett halvår och hade nästan inga bekanta alls i trakten. Föräldrarna hade förlitat sig på att Tova skulle få kompisar vars föräldrar de i sin tur sedan kunde bli vänner med. Men så lätt hade det inte gått.

När klockan var halv tolv på kvällen ringde mamman för elfte gången till pappans mobiltelefon och återigen gick signalerna fram utan att någon svarade. Då krängde hon på sig sin gamla Fjällrävenjacka och gled i sandalerna. Med steg som till en början var bestämda traskade hon nedför deras väg. Underlaget var besynnerligt mjukt. Sandjorden blandades med småsten och flisor från gamla tegelpannor. Mittrenen var högvuxen av gräs och tistlar som brukade borsta bilens underrede. På ömse sidor om vägen gick vågorna i kornfältet. Eftermiddagssolen hade torkat upp regnet och kvällsbrisen från havet blåste nu kornet i besynnerliga arabesker. Om hon sträckte ut båda händerna kunde hon nästan känna kornets långa vippor smeka sina handflator.

Utanför den gamla skånelängan stannade hon. Det var nästan midnatt men sommarhimlen var hög och man kunde se eternittakets sjok av gula lavar och mörkgröna mossa. Fortfarande skars kvällshimlen av svalornas till synes planlösa flykt. De vitkalkade väggarna lyste spöklikt i natten men från ett fönster kom det varma skenet från en läslampa. Hon knackade på och hörde någon röra sig därinne. Den gamla stallyktan surrade till och så badade hela fasaden i elektriskt ljus. Det korta ögonblick hon såg sin bild reflekteras i dörrens glas skämdes hon. Vad skulle hon säga?

Hej, granne som vi i vanliga fall totalt ignorerar! Har du min man här?”

Inget skrapande av nyckel i lås förebådade öppnandet av dörren. Hon har inte dörren låst, hann mamman tänka innan hon rättade till anletsdragen, hälsade, bad om ursäkt och förklarade sitt ärende. Men, nej, gumman hade inte sett något, och nej, han hade inte varit där och visst, hon skulle meddela dem så fort hon hörde något.

På vägen hem tänkte mamman hur fel man kan ta på folk. De få gånger de sett gumman hade hon verkat sträng och avvisande, men nu i nödens stund var hon deltagande och vänlig, inte alls på något närigt och skadeglatt sätt, utan uppriktigt. Det säger en del om folk här, tänkte hon.

På morgonen hade oron gått över i de första stadierna av panik. Att hänge sig åt praktiskt arbete är då det enda sättet att hålla känslan stången, känslan att vara på väg att lösas upp i sina beståndsdelar. För varje minut försågs nya föresatser med nya hålltider: om han inte hört av sig innan kaffet runnit ner, så… Och: om han inte hört av sig innan Tova kommer in igen, då ska jag ringa polisen och sjukhuset; eller om koltrasten fortfarande sitter kvar på den grenen när jag tittar ut genom fönstret igen, då ska jag ringa till hans chef i Ystad. Men tiden gick och hålltiderna överskreds obönhörligt. För fjärde gången den morgonen ringde hon till hans mobiltelefon.

För Tova blev oron ett djur som satt uppfluget på hennes axlar. Dess tunga och varma kropp låg som ett kvävande obehag och klorna skrapade mot hennes nyckelben, hennes öron hettade i djurets andedräkt. Tovas lungor kändes grunda, som om hon inte kunde få ner tillräckligt med syre. Det kändes bättre ute i trädgården.

För tredje gången gick Tova bort till logen. Den stora, böjliga dörren skrapade som vanligt mot stenbeläggningen och kom i ett par sekunders självsvängning. Åter igen ropade hon: ”Pappa!”, men för varje gång hade rösten blivit svagare och tonfallet mindre uppfordrande. Hon klättrade upp för stegen till logen och kikade upp. För ett ögonblick tyckte hon sig se en rörelse i ett hörn. Det var som om någon blixtsnabbt hade plockat ihop sina pinaler och flytt. Men när Tova kom upp såg hon att hålet i väggen var för litet för en människa. En katt, tänkte hon och klättrade ner.

Tovas hjärna kämpade med att skapa ett sammanhang. Hade hennes föräldrar bråkat utan att hon hade märkt det? Var det något fuffens på pappans jobb som hade tvingat bort honom? Det spelade mindre roll. Vilken förklaring som helst var bättre än ovissheten.

För att skingra tankarna gick Tova bort till studsmattan. En stunds hoppande brukade kunna rensa upp i tankarna. När hon kom fram mindes hon: blixtnedslaget.

Hon gav stålramen en lätt knuff och den vinglade till och ett segment föll ur ramen. Där på marken låg den sönderbrända väven. Det var ett enda svart gytter av bränd nylon. Tova sparkade till klumpen. Till hennes förvåning var det stumt, kompakt. Det ömmade nästan i foten. Det kändes närapå som när pappan låg och latade sig där och hon måste ge honom en spark för att han skulle flytta sig. De gångerna hade hon irriterat sig på honom, men denna gång skulle hon låtit honom ligga kvar, kanske till och med gjort honom sällskap, lagt sig på hans arm och känt hans doft.

Det var då hon hörde signalen. Det var ingen tvekan om saken: det var pappans speciella mobilsignal. Det lät lågt och liksom dämpat, som kom det från djupet av en väska. Tovas hjärta tog ett glädjeskutt. Hon vände sig om och förväntade sig att få se sin pappa där. Där stod ingen. Hon vände sig mot jasminbusken som stod intill men när hon kom närmare märkte hon att signalen lät svagare där. När hon kom tillbaka till sin studsmatta hörde hon att ljudet kom nerifrån.

Klentroget stod hon och såg på det svarta byltet. Så tittade hon upp mot huset och först vägrade hennes hjärna att inse sambandet. Hennes kropp reagerade snabbare än hennes hjärna. För knäna vek sig och kallsvetten bröt ut över hela kroppen.

Vad hon hade sett var mamman i köksfönstret, mamman med sammanbiten mun och telefonluren tryckt mot sitt öra. Det var hon som ringt till pappans mobil. Signalen hade gått fram och Tova hade hört den. De behövde inte längre leta efter pappan. Tova hade hittat honom.

När ambulansen kom hade polisen redan varit där en stund. En ung kvinnlig polis satt i köket med Tova och hennes mamma medan kollegorna inspekterade fyndplatsen. Mot reglementet hade hon gett mamman en tablett att lägga under tungan. Den skulle få smälta där och efter ett par minuter skulle det kännas lättare, nästan hanterligt. Det var kanske själviskt av henne att göra så, men hur ska man förklara för en ung kvinna att studsmattan som hennes man legat och solat på träffats av blixten? Hur ska man förklara hur den täta nylonmattan måste ha flammat upp som en fackla, hur det måste ha låtit när den på en sekund blivit övertänd och den smältande fibermattan klistrat sig fast runt hans kropp, hur hans skrik måste ha blandats med ljudet från fjäderfästena när de gav vika och hur studsmattan rullades ihop kring hans kropp som en kokong? Och hur han smälte ihop till en klump grillat kött, inlindad i en tusengradig brinnande filt.

En storvuxen polis kom in genom köksdörren och hans enorma kroppshydda till trots lyckades han uttrycka både deltagande och auktoritet på samma gång. Han böjde sig fram och viskade något till den kvinnliga polisassistenten som tittade upp på honom, såg sedan från mamman till flickan och nickade sedan medhåll. Den manliga polisen harklade sig:

Jag förstår att det måste vara svårt, men jag har en fråga att ställa. Vet ni vad den där koppartråden är till för? Det finns ju en koppartråd fastknuten i studsmattan, i själva ställningen och andra ändan är fäst högt opp i almen, jädra högt opp. Vi kan inte se riktigt var den är fäst. Man måste ha använt en skylift eller så är det någon…” och här såg han på Tova, ”som är lätt och vig och har knutit fast den.”

I mammans huvud hade farten saktat av, det snurrade inte så infernaliskt längre och i den kemiskt fjättrade hjärnan framstod makens död som ett intressant faktum, något hon skulle tänka över senare. Hon visste att det var tabletten som gjorde det och hon förundrades över att hon samtidigt kunde tänka klart. Hon svarade:

Koppartråden köpte min man i våras. Han skulle spänna den mellan taknockarna på huset. Det skulle hindra mossan att få fäste, något med koppar och kemisk balans och att fågelskiten inte skulle… Han satte upp den nu i somras. Är det den du menar?”

Vi vet inte om det är den, men det verkar som att någon flyttat koppartråden från hustaket till almen och knutit andra ändan i stålställningen. Det är ju rena stolleprovet. Alla vet ju hur det kan åska här. När det är strängt letar blixten efter något att slå ner i. Här finns inga åskledare som inne i stan, men den där koppartråden måste ha funkat lika bra. Den som riggade koppartråden gjorde om studsmattan till en elektrisk stol.”

den 21 december

Adventsljusstaken på köksbordet höll fyra ljus. Men fastän det hade varit tredje advent var det bara två ljus som varit tända. Sedan mammans olycka hade det inte känts kul att tända några fler ljus. De envisa tårarna och de kväljande snordalkarna som hon svalde ner i skolan svämmade över så fort hon kom hem. Länge låg hon med ansiktet i kudden. Den skulle fortfarande vara våt när hon gick och lade sig på kvällen.

Men nu var det onsdag och det betydde Kamratposten. Därför torkade hon tårarna med ärmen och med pappans enorma joggingskor kippande om hälarna gick hon ut på vägen och ner till korsningen där de två brevlådorna hängde. Mörkret föll snabbt nu och stubbåkern på ömse sidor om vägen verkade sluka det sista av dagsljuset. Hon tittade upp mot himlen för att se om det fanns något tecken som förebådade snö. Men där fanns inget annat än det fuktiga mörkret. En ostkupa, tänkte hon, det är som att leva i en ostkupa.

Hon tömde lådan och traskade tillbaka upp till huset. Förutom räkningarna fanns där ett kuvert adresserat till henne, underligt nog utan vare sig avsändare eller fullständig adress. Inte var det frankerat heller. Hon tog fram en kökskniv och öppnade det som hennes pappa brukat göra: från kortsidan.

Brevet var från gumman nere vid vägen. Asta hette hon tydligen. Tova fick gärna komma ner dit om hon ville prata litet, spela kort eller fika. Tova vek ihop brevet och lade tillbaka det i kuvertet. Hon vände på det och höll det upp mot ljuset. Detta var det första brev hon hade fått. Fast det kanske inte räknades om det inte var frimärke på, tänkte hon. Mejl hade hon så klart fått och SMS och sådant, men ett så här gammaldags brev! Det kändes litet högtidligt. Tova ställde det ovanpå köksfläkten så att hon kunde se det från bordet. Hon tänkte inte gå över till gumman, men det kändes ändå trösterikt.

När hon ställde väskan med sina nattsaker vid ytterdörren slog det henne. Anna hade sagt att hon skulle bli hämtad efter nyheterna. Vilka nyheter hade hon menat? Tova hämtade tidningen för att se efter. Hennes föräldrar, eller hennes mamma, brukade alltid se Aktuellt klockan nio, fast Rapport var ju slut klockan åtta och på TV4 började nyheterna tio. Tova rynkade pannan. Hon ville inte ringa, det skulle verka påfluget. Det var redan tillräckligt pinsamt att behöva övernatta hos en klasskamrat som inte ens var en kamrat.

Hon önskade att mostern kunde lämna Göteborg och äntligen komma till henne. När Tova ringde för att berätta om olyckan var det första mostern sade, att hon skulle komma ner och fira jul och Tova hade blivit så lättad, så glad. Men så kom den, brasklappen, det som drog fram ur minnets djup händelser från det förflutna: brutna löften, svikna förtroenden och inställda sammankomster. Det var just likt mostern och nu var det Jocke, nya killen. Men hon hade sagt att hon ändå säkert skulle kunna komma ner till jullovets början, på fredagen var det väl? Jodå, lita på mig. Så hade det låtit, fast Tova var luttrad kunde hon inte tillåta sig lyxen att tvivla på mosterns ord. Det var helt enkelt det enda hon hade att hoppas på.

Vanligtvis brukade hon irriteras av reklamen på Tv4. Men denna kväll var det annorlunda, för reklaminslagen sköt upp den avgörande insikten, det obönhörliga faktum att nyheterna snart skulle vara slut och ingen kommit för att hämta henne.

Hur många gånger hade hon redan varit ute i tamburen, först för att lyssna vid den stängda ytterdörren, för att sedan glänta på den och så slutligen öppna den och gå ut för att spana och spänt lyssna neråt vägen? Inte ett ljud hördes i den fuktiga decemberkvällen som snart omärkligt skulle glida över i natt. De skulle inte komma, hon begrep det och hon insåg att hon skulle komma att behöva tillbringa natten i huset ensam.

Först tänkte hon lägga sig i mammans säng där det luktade tryggt. Men i det ögonblicket insåg hon att hon inte ringt sin mamma på kvällen som hon hade lovat. Hon hade varit så koncentrerad på det andra att hon glömt bort det. Nu kändes hennes glömska som ett svek och hon märkte hur tårarna steg i ögonen. Istället lade hon sig på sin egen säng med kläderna på, tog sin nalle i famnen och låg stilla med blicken i taket.

När de först hade flyttat in hade innertaket varit lågt och kvävande, täckt av Trätexplattor. Sedan de tog över huset hade de försökt återställa husets gamla prägel. Därför såg hon nu upp på de grovt tillyxade takbjälkarna som vitbetsats efter att träflisplattorna tagits bort. Hon mindes blandningen av uppsluppen utmattning och barnslig nybyggaranda som hade präglat vårens renoveringsarbete. Föräldrarna hade alltid verkat trötta, men samtidigt gladare än hon någonsin hade sett dem. Därför ville hon inte störa dem med sina problem. Det skulle säkert ordna sig i skolan, vad det led.

De hade flyttat in precis före jul och huset de hade tagit över hade stått tomt en längre tid. Hela familjen hade utrustats med skurhinkar och svabbar och pappans nyinköpta bygglampor hade badat varje rum i ett magnesiumkallt ljus. Meter för meter skurades golvtiljorna och hink efter hink med hett smutsvatten tömdes vid husknuten och snart fanns där en vattenpöl som täckte halva innergården. När pappan tömde sin hink för tredje gången hivade han ut hela innehållet i en präktig kaskad och ryckte till.

Ja?” ropade han, och sedan: ”Tova?”

Tova stack ut huvudet ur köksfönstret. Hon hade aldrig skurat bakom en spis förut och hade precis bestämt sig att detta var första och sista gången. Hon var tacksam för ett avbrott i arbetet. Hon såg frågande på sin pappa.

Vad ville du?”

Jaså”, sa pappan. ”Var det där du var… Jag tyckte bara att det var någon som ropade till när jag tömde hinken. Det lät lite som du. Glöm det.”

Tova gav sin pappa sin väl inarbetade förvänta-dig-inga-besök-på-ålderdomshemmet-blick och skakade på huvudet. Det hade inte betytt något då, men efterhand hade känslan kommit smygande, känslan att inte vara ensam. Det kändes aldrig skrämmande, snarare en smula störande, som förväntan inför en efterhängsen kompis som jämt kommer och ringer på. Också mamman hade känt av det när hon varit ensam hemma, men pappan hade så klart avfärdat det som fantasier. När hon nu låg i sin säng och väntade på gryningen var det däremot mycket svårt att inte tänka på det.

den 22 december

När hon nästa dag efter skolan åter stod på sin busshållplats och såg skolbussen försvinna bort kändes biten upp till huset som en omöjlig sträcka. Dagen kändes nästan varm och hon slet av sig halsduken som klistrat fast mot huden. På nyponbusken vid hållplatsen hängde fortfarande svarta och röda nypon och under det torra fjolårsgräset i vägrenen spirade en ny grönska. Det är fel, tänkte hon. Det ska vara snö nu. Till jul måste det komma snö. Detta är ju också Sverige, även om det inte vill låtsas om det. På julen ska det vara snö. Så är det bestämt.

Hon tvekade innan hon tog det första steget in på deras väg. När hon genom skosulan kunde känna den tysta sanden istället för den knaggliga asfalten visste hon att det var vägen till ensamheten.

Det var då hon kom att tänka på brevet, för ett stenkast upp från vägen låg gummans hus. Asta hette hon visst. Det kändes pinsamt att bara knacka på, men om hon lanade runt på vägen ett tag kanske hon skulle bli upptäckt och inbjuden.

I samma ögonblick hörde hon en bil sakta in på landsvägen och hon vände sig om. Genast kände hon igen gummans röda Nissan. Nästan vårdslöst svängde bilen upp på deras väg och bromsade in bredvid Tova. Bilrutan på passagerarsidan sänktes med ett surrande och Tova hukade sig för att kunna se in. Där satt hon, som hon hade sett henne många gånger förr, men nu var läget ett annat. Tova ansträngde sig för att se ut som en man vill bjuda in.

Men hej på dig!” sade gumman. ”Vilket sammanträffande. Kan du hjälpa mig in med kassarna? Jag har varit och julhandlat och som vanligt köpt för mycket. Vill du inte det?”

Det ville Tova gärna och när bilen parkerats hjälpte hon den gamla gumman in med kassarna. De var verkligen rätt många och rätt tunga, men nog verkade tanten vara vid rätt god vigör, tänkte Tova. Kanske var detta med kassarna bara en förevändning för att få känna sig barmhärtig och god. Denna misstanke fick genast fäste i hennes mage, som nu helt gick på tomgång.

Natten hade varit lång och hon hade flutit in och ut i sömnen och när hon på morgonen stigit på skolbussen hade hon bara fått i sig en mun julmust och ett par pepparkakor. Skolmaten åt hon inte. Välgörenhetsspöket vaknade och hon bestämde sig för att gå upp till sitt så fort de var klara.

Men när deras arbete var utfört tog gumman fram ett paket mjuk pepparkaka, mejerismör och en liten bit ost som hon stack under näsan på Tova.

Denne Grevén har bara Lanthandlaren i Vitaby. Du tycker väl jag är tossig som kör ända dit för den, men när du får smaka kommer du att förstå. Här är kaffebönorna och där är bryggaren. Jag vill ha det starkt. Se så, sätt igång!”

Tova tycktes inte ha något val. Koka kaffe hade hon gjort många gånger tidigare och själv hade hon druckit kaffe sedan hon gick i lågstadiet. Under tiden hörde hon hur gumman dukade i salongen. Så snart det praktiska arbetet var utfört var också respiten över. Hur obönhörligt långsamt rörde sig inte tiden i väntan på den spelöppning som måste komma. Åsynen av deras lilla traktering hade inte framkallat någon matlust och istället satt Tova och rörde mekaniskt i en liten vit kaffekopp med blå rosett.

Jag hörde om din mamma”, började gumman, ”och det var en herrans tur att det inte gick värre. Du vet, din pappas olycka är inte den första som har hänt i ert hus och din mamma lär inte vara den sista att ramla nerför en trappa. Det är väl rättare sagt så att det hänt mycket räligt där. Men något övernaturligt tror jag inte har hänt där, bara vanliga sorger och bedrövelser.”

Tova rörde tyst i sitt kaffe. Visst mindes hon att barnen i skolan viskat om huset, men hon hade trott att det var henne det var fel på, som vanligt. Visserligen hade föräldrarna tyckt att de gjort en ovanligt god affär när de köpte huset. Där fanns inga andra bud än deras och Tova insåg nu att hon aldrig hade träffat de förra ägarna. Hon mindes att de suttit i ett fult litet mötesrum på banken i Tomelilla när hennes föräldrar avslutade affären, men hon mindes bara mäklaren och bankkvinnan.

Hennes tystnad tolkades tydligen som uppmuntran, för nu fortsatte Asta:

Jag minns att far berättade det här. Det hände när han var påg och min farfar rådde om detta stället. Omkring år 1910 måste det väl ha varit. Det var på hösten någon gång före gryningen som farfar väcktes av att det bultade på dörren. På den tiden visste man att de som kommer och knackar före gryningen inte kommer med några glädjebud. På trappen utanför stod nabon Alva Nilsson. Det var hennes man, sade hon, hon trodde att han var död.

Alva och Ola hade levt som hund och katt så länge folk kunde minnas. Han bodde på vinden medan hon rådde om kök och kammare. Hon lagade mat för två, åt först och gick in till sitt. Då gick Ola ner. För att pigga upp sig brukade Ola göra sig ett par turer ut till vedskjulet, där förvarade han brännvinet.

Under den tid de fortfarande bodde samman brukade Alva läsa över Ola för hans eviga Ljungstrandare, det är alltså kaffekask som man blandar direkt i kannan. Så gick det som det måste.

Han hade väl gjort sina ärenden extra flitigt denna natt, och när Alva vaknade i vargtimmen kände hon direkt att något var på tok. Efteråt skulle hon försöka förklara vad det var som hade väckt henne och hon försökte då klä i ord det som inte kan fattas och än mindre sägas. Hon hade i sömnen hört de välbekanta ljud den knarrande trappan gav ifrån sig då mannen smög sig ner på väg ut till vedboden. Hon hade sedan hört de långsamma stegen då mannen hävde sig upp för den branta trappan. Det var bara det att hon hört honom gå ut än en gång och inte hört honom komma hela vägen upp. Det förhatliga ljudet av de gnisslande golvtiljorna där uppe hade aldrig stört hennes sömn.

Därför hade hon vaknat och gått upp. Hon hade funnit honom hängande med huvudet fastkilat mellan spjälorna till trappräcket. På sin väg upp måtte han ha vinglat till och vridit sig runt för att få tag i motsatta väggen men måttat fel och istället lyckats få in huvudet där det satt som i ett skruvstäd, ordentligt åtdraget av hans egen kroppsvikt. Jag tror att det var veckan före jul som det hände.”

den 22 december

Tova hade slutat att röra i sitt kaffe. Berättade gumman detta för att trösta henne? I morgon var det skolavslutning och sedan skulle mostern komma och rädda henne från denna virriga gamla tant. En natt till ensam i huset skulle hon orka med, om hon måste. Hon tackade för kaffet som hon inte hade smakat och ursäktade sig. Huset måste ställas i ordning för mostern. Tova insåg att det måste verka ovänligt, men hon vägrade envist att nappa på någon av alla de krokar som Asta lade ut: övernattning, julbord, julotta. Det var säkert välmenat alltsammans, men samtalsämnet hade blivit alltför hemskt för Tova.

Mammans frånvaro kändes nästan outhärdlig när hon stod vid garderoben. I vanliga fall skulle hennes mamma ha lagt ner mycket energi på att välja, tvätta och stryka den klänning som hon tyckte att Tova skulle ha på skolavslutningen.

Själv skulle hon i sin tur tjura och protestera, vägra och själv välja ut något modernt provocerande plagg. Så skulle de gå och lägga sig som ovänner och på morgonen skulle hon ändå ta på sig klänningen och hennes mamma skulle bli så glad. Nu tittade hon i den nästan tomma garderoben och insåg att de flesta av hennes kläder redan använts och nu låg i hennes ”floordrobe”, som hennes mamma brukade kalla golvet som var översvämmat av kläder.

Då hörde hon det uppmuntrande ljudet från sin mobiltelefon: ett SMS! Snabbt slank hon ut i köket och fiskade upp telefonen från köksbordet. Ja! På displayen stod Moster Crazy och Tova tryckte otåligt på telefonens mittknapp.

Efter att ha läst halva meddelandet lät Tova telefonen falla ner på köksbordet igen. Hon behövde inte läsa det till slut. Inledningen hade varit vältalig nog. Det var Jocke, såklart. Han var så känslig efter sin skilsmässa och saknade sina barn så mycket. Det måste Tova förstå att han då inte kunde lämnas ensam bara för att hon skulle fira jul med Tova. Dessutom var ju Tova så stor nu och hennes mamma skulle ju få komma hem snart. Och nästa gång de träffades skulle mostern ha med sig en jättefin julklapp.

Det kändes som om hon svalt en stor portion glass. Magen blev iskall och verkade öppna en fallucka så att hela underlivet och låren sköljdes av denna våg av issörja. För första gången sedan mardrömmen börjat på nytt kände Tova paniken komma krypande. Den kopplade ett kvävande grepp om hennes hals och luften kändes plötsligt för grov och tjock för att nå ner i hennes lungor. Hon hörde sina väsande andetag och såg sig hjälplöst om. Kunde ingen hjälpa henne?

Hon kände att hon måste gå på toa. Kroppen måste ha sin egen intelligens, tänkte hon där hon satt på den kalla toalettringen. När kroppen såg till sina behov blev huvudet distraherat. På den kalla, lilla gästtoaletten med väggar inpyrda av hundraåriga fjärtar började världen återfå sina rätta konturer. Tova vägde för och emot och så för igen. Sedan packade hon de sista av sina rena kläder, släckte och låste och gick hem till Asta.

I morgon är det väl skolavslutning? Se då till att försöka sova gott i natt så du orkar med alla festligheterna.”

Astas gestalt avtecknade sig i motljuset från dörren. Hon såg komisk ut, som en gumma ur en saga: på en rundhyllt kropp satt ett huvud med vitt, ulligt, tunt hår, stålbågade glasögon och en mun som inte kunde sluta le. Hennes tänder, tänkte Tova, hur kan hon ha så jämna tänder?

Sängen var bäddad på ett sätt som Tova aldrig hade sett: ett underlakan och ett broderat lakan över det, så överst ett tjockt och tungt, purpurrött täcke och så ovanlakanet vikt över, som en haklapp. Utdragssängen hade först verkat alltför liten men tillsammans lyckades de dra ut den till lämplig längd. Madrassen kändes knölig men Asta sade att det var tagel i den, precis som i Hästensängarna. Där hon nu låg med täcket bokstavligen upp till näsan kände hon sig äntligen trygg.

Du sa något i går om att det var fler hemska saker som hänt i vårt hus. Kan du inte berätta något mer?”

Asta förblev stående i dörren ett ögonblick men så steg hon in i kammaren och drog fram en karmstol och satte sig tillrätta.

Ja, som jag sa i går så är det inget övernaturligt, inga spöken eller gastar, bara alltför mycket mänskligt elände. Det du nu går igenom, din stackare, var inget ovanligt förr. Jag minns på trettiotalet, då bodde där en familj som var så fattig att det var en skam. Du skulle inte tro det om du såg hur där såg ut. De hade två barn, en flicka och en pojke. Dem lekte jag gärna med, men det var inte ofta de fick ledigt. Så fort skolan var slut behövdes de för att dra sitt till stacken: gå i skogen efter bränne eller springa ärenden. Så dog mannen och det var då det gick på tok på riktigt. Han hade tuberkulos. Han låg i kökssoffan och hostade och hostade. Han tynade bort som så många andra. Det var hemskt att se det ljusröda blodet i mungiporna i det där bleka, härjade ansiktet. Frun tog det hårt, det gjorde hon, men ingen hade kunnat ana vad hon skulle göra.

Fastän de var så fattiga ställde hon till med ett riktigt begravningsgille. Hela vägen här utanför var täckt med granris och utanför dörren hade de huggit och ställt upp två präktiga enar. Ingen förstod då varifrån hon fått pengar till ett sådant gille. Det fanns inga gränser vilken övermåtta av mat och dryck. Hade vi vetat att hon hade sålt deras enda ko, så skulle vi kanske ha förstått varthän det barkade. Efter att de sista gästerna kört hem måtte hon ha trattat i de små en massa starkt, portvin eller punsch eller något. De luktade i alla fall fortfarande när de hittades. Hon hade kvävt dem med en kudde och sedan bäddat ner dem i sina sängar. Man hittade henne hängande på vinden. Er vind. Hon hade klätt sig i mannens frack, den som han burit när de gifte sig.”

På natten vaknade Tova av att hon var kissnödig. Mörkret var kompakt i den vilsna skånska vinternatten. De spräckliga trasmattorna som på dagarna gav färg och karaktär till det lilla huset fungerade på natten som en landgång, en spång över det kalla furugolvet. Badrummet påminde Tova om en handikapptoalett: i badkaret fanns en sittbräda i högblank plast och ett rejält handtag hängde ner från taket. Den höga sittställning som gränslade toalettstolen kändes ovan. Tova oroade sig att det skulle komma utanför, men allt gick bra.

När hon kom tillbaka till sin kammare märkte hon genast doften. Det var en vänlig, tålmodig och sorgsen doft som av en bukett bortglömda ängsblommor som stod och vissnade i ett övergivet lusthus. Det var doften av gammal kvinnokropp, torr och söt och vilsen. Hon vände sig mot fönstret och där kunde hon se konturen av den gamla gumman. Vad gör hon här? undrade Tova.

Vet du…” Rösten lät oväntat stark i mörkret, nästan överväldigande. ”Vet du att om du går ner till havet en sommarnatt och ligger i bränningarna när klockan slår tolv, då kan du få se älgarna komma ner till vattnet för att lära sina små att simma.”

Skräcken hann bara skrapa med klorna över ryggen innan Asta utan förklaring lämnade rummet. Utan ett ljud skred hon in till sig. Tova kände vinddraget när hon passerade och hon rörde sig så snabbt att en test av Tovas hår fladdrade till. Bara doften dröjde sig kvar, söt och sorgsen.

julafton

Blidvädret fortsatte på julaftonen. Den stora klängrosen på husets södervägg pryddes fortfarande av ett par spridda små blekrosa kronblad. Ännu hade inte frosten kommit till Skåne denna vinter. Men morgonens dimma lättade och på eftermiddagen verkade molntäcket tunnas ut till en lättmjölkston där en fläck tinades upp av solen. Kanske kunde det bli en klar julnatt med frost, tänkte Tova, men på eftermiddagen tätnade molntäcket och till Kalle Anka var det nermörkt. Tomtarnas vaktparad tågade som bäst förbi i teverutan när Tova kom att tänka på en sak.

Jag tänkte på något som läraren sa i dag. Vi skulle ha en mys- och pysseldag med tända ljus på bänkarna och prata om jultraditioner och käka pepparkakor. Han sa att jultomten är en ny uppfinning, du vet tomten som kommer med klapparna. Men han sa också att folk förr i tiden trodde att det fanns något som han kallade hustomtar, eller nissar. Dom tog hand om husdjuren och såg till att huset inte kom till skada. Och så sa han att man skulle hålla sig väl med tomten och absolut inte göra honom arg. Och viktigast var julafton, att man på kvällen skulle sätta ut ett fat med gröt åt honom som tack för årets arbete. Har du hört något om det?”

Asta satt i sin fåtölj och skärskådade sin dosett. De sju gånger fyra rutorna i den muntert röda plastlådan rymde hela den ballast som hennes kropp behövde för att inte kantra. Tova såg hennes läppar röra sig när hon räknade tabletterna. Hon förstod nu hur den gamla gummans tandrad kunde vara så jämn: det var löständer. Tova vämjdes vid insikten. Tanken att stoppa en läskig plastgom i munnen och sedan plocka ut den på kvällen. Hon hoppades att den inte skulle glappa när hon svarade. Asta lade undan dosetten och sade:

Jovisst har jag hört om tomten, eller nissen skulle vi väl säga, men det var längesen nu. Jag tror inte att någon här har trott på nissen på många år. Men visst är det som du sa. Nissen var ingen rödklädd gosegubbe utan mer som en sur vaktmästare. Tänk dig en vaktmästare som alltid är arg. Tänk dig att om du någonsin gör något bus kommer han aldrig att glömma det, världens mest långsinta typ”.

Tova tänkte efter och svarade så:

Den beskrivningen stämmer in på varenda skolvaktmästare jag har träffat!”

De skrattade tillsammans och i det ögonblicket var mostern glömd och föräldrarnas öde kändes lika avlägset som skolstarten nästa år. Asta böjde sig fram och klappade Tova på knäet.

Nu, flicka lilla, ska vi fira en riktigt skånsk jul, du och jag, för det vill du väl?”

Tova nickade och log genom tårarna. Robin Hood fick klara sig bäst han ville.

Så började ett julstök som Tova aldrig sett maken till: från köket mullrade senapsklotet i Höganässkålen och vågade man sig in där överväldigades man av brunkålsoset. Asta skrattade och torkade tårarna ur ögonen: det sved från de krossade senapsfröna när vattnet hällts i.

Från kallskafferiet plockades fram till julbordet: Brantevikssill, Prostens purjosill, glasmästarsill och kungen över dem alla: den garnerade sillsallaten med spritsad grädde, smaksatt med pepparrot; så den gravade laxen med sin dillgröna sås; ålen, både den flatrökte och några luade små snurringar; så den kalla korvmaten: pressyltan med små rödbetor, kalvsyltan med inlagd gurka, skinkan och Ystadkorven.

Asta hade eldat i ugnen för det småvarma: Janssons frestelse lagad på Bintjepotatis och Grebbestadsansjovis med extra kryddpepparkorn för att hålla smakerna isär; de tjocka, glaserade revbensspjällen och alla kålrätterna, de små köttbullarna med en svag doft av timjan och så ur ugnen, den pösande omeletten som snart kuvades av svampstuvningens mäktiga massa, doftande av Madeira och kantarell.

En kagge svagdricka i sin träram baxades ur kallskafferiet och där inne väntade också ett stort fat ris à la Malta, komplett med gömd mandel och med hemmagjord hallonsylt ringlad i fantasifulla arabesker. Asta tog fram ett vörtbröd och en Mellbykavring och skar tunna skivor därav. Kavringen trilskades och hon fick lägga hela sin vikt över kniven innan den mörkbruna skorpan gav med sig.

Tova rynkade på näsan när hon tog plasten av osten: en Gamle Ole och en Sorte Sara. Asta skrattade när hon såg Tova bära in ostbrickan på armlängds avstånd in till bordet i salen. Den stärkta, vita linneduken med de scharlakansröda broderierna bröts av två klarröda löpare med mossgröna fält och där stod redan assietter med kulat smör.

Lutfisk har jag aldrig frågat efter”, sa Asta när hon med händerna i sidorna betraktade det dignande bordet. ”Hur tycker du själv? Reder vi oss utan lutfisken, tro?”

Tova nickade till svar. Jo, det skulle inte att gå någon nöd på dem.

Men, ska vi inte ha någon potatis?” undrade Tova men Asta skakade bestämt på huvudet.

En gång om året blir det sovel, så väl som annat!”

När hon såg Tovas tomma blick brast hon i skratt:

Du får ursäkta en gammal gumma. Går man som jag ensam hela dagarna märker man inte att man håller på att bli runtenom”.

Asta försvann ut i köket och kom tillbaka med en flaska bäsk och en Carlshamns flaggpunsch, båda immiga från frysen. Asta höll fram punschflaskan och viskade konspiratoriskt:

Det är det enda som duger till klenäter och struvor. Vänta ska du få smaka!”

Tova hade aldrig känt sig skånsk. Hon hade tyckt sig ha en plikt att försvara sin småländska identitet mot det sävliga och dryga. Nu kändes det annorlunda. När hon halvlåg i fåtöljen framför den öppna spisen och lyssnade till den sprakande brasan kände hon sig hemma igen. Hon förstod att den tunga maten och den söta punschen gjort sitt till, men mest var det Astas förtjänst.

Fastän hon var däst och sömnig, reste hon sig genast då hon hörde Asta kalla på henne från köket. Där stod hon med ett stort fat i lergods. Hon tog bort duken och visade vad där fanns. Skålen var till brädden fylld med risgrynsgröt, i dess mitt ett präktigt solöga av smältande smör och runtom en vallgrav av gräddmjölk.

Du förstår vem gröten är till, eller hur?” Glada ögon spelade bakom glasögonen. Tova nickade. Så klart, tänkte hon, givetvis. Så tog hon försiktigt skålen i sina händer. Duken låg åter på plats och ett vackert utsirat handtag till en träslev stack upp. Asta tryckte ett krokigt pekfinger till sina tunna läppar. Det betydde tyst, fast själv skrockade hon så kroppen hoppade, ett torrt och skrovligt läte djupt inifrån bröstet.

Tillsammans smög de ut från köket och ut i hallen. Där, bakom tyget till en gammal åkdyna, fanns dörren till loftet. Asta trollade fram en nyckel ur en förklädsficka och låste upp. Det gnisslade när dörren gick upp och Asta slog händerna för ansiktet i spelad förskräckelse. Tova var nära att tappa fatet, så hon skrattade. Men så samlade hon sig och smög uppför trappan, steg för steg mot den mörka vinden.

Det är en speciell lukt på en kallvind. Det är som att landskapets alla dofter koncentrerats dit. Den torra lukten av den porösa sandjorden blandades med den syrliga aromen från lådorna med Ingrid Marie och Cox Orange. Den höga takstolens virke verkade underligt poröst, som om husbocken också ätit sitt julbord där. Från takbjälken hängde malört i stora knippor. Det är den mest färglösa av växter och lika askgrå var den då den skördades på Bartolomeusnatten den 24 augusti. Den vispade Tova i ansiktet när hon tog första steget på loftgolvet. Blind i det kompakta mörkret viftade hon undan de torra kvistarna och kvävde en nysning och så valde hon att bara sätta ner skålen vid trappan. Hon kände efter så att handduken låg rätt och så smög hon ner igen. Asta nickade instämmande, som delade de en stor hemlighet.

Det var på natten hon kom på det. Hon låg i den gamla utdragssängen i kammaren under det tunga täcket. Hon tittade på mobilen och såg att klockan var kvart i tre. Hon skulle kunna hinna. Vad var det Asta hade sagt om juldagen? Hon skulle gå i julottan. När var det den började? Hade hon sagt klockan sex eller var det sju? Kyrkan måste ju vara den i Hörup, det förstod hon. Själv hade hon åkt förbi den flera gånger och förundrats över de smala tvillingtornen, som en Lunds domkyrka i miniatyr. Till Hörup kunde det vara en halvtimme i bil, om det var dåligt väglag och till det måste läggas tid för att göra sig i ordning och dricka kaffe. Tova räknade snabbt i huvudet och kom fram till att hon måste handla direkt om hon skulle vara säker på att hinna.

juldagen

Så tyst hon kunde klädde hon på sig. Hon bad en bön om att nyckeln till loftet skulle ligga kvar i förklädsfickan men till sin besvikelse fann hon den tom. Istället smög hon ut i hallen och fann där till att nyckeln satt kvar i låset. Tova lade sin dunjacka över händerna och tryckte på med sin kropp mot dörren för att dämpa ljudet av nyckeln i låset. För att undvika gångjärnens gnissel tog hon ett stadigt tag om handtaget, andades en gång djupt och slängde upp dörren med ett ryck. Hon hade räknat rätt: den gav inte ifrån sig ett pip. Nöjd klättrade hon med händer och fötter uppför trappan. Hon fann grötskålen som hon hade lämnat den. Ingen, vare sig möss eller tomtar, hade nallat av den. Med grötskålen i famnen tog hon sig försiktigt ner för trappan. Fotsteg för fotsteg och med rumpan som fender studsade hon sig långsamt ner.

Det var inte lätt att ta sig den korta vägen hem. Natten var så kompakt och kändes så påträngande att Tova var på väg att ge upp hela företaget. Men så kom hon att tänka på sin mobiltelefon. Hon kunde ju använda skenet från skärmen att lysa sin väg. Med grötskålen tryckt mot bröstet och med andra armen med mobiltelefonen utsträckt som en ficklampa trevade hon sig fram meter för meter. Hon kände sig förunderligt upprymd, stark och modig. För första gången skulle hon ta kommandot. Hon skulle visa att man inte kunde göra vad som helst med henne. Hon hade förstått vad som skulle göras och hon skulle också se till att det blev gjort. Sedan kunde de bo kvar i lugn och ro i ett hus som nu kunde bli ett hem.

Då hon kommit in på gården tändes tjuvlampan och hon kunde lägga undan mobiltelefonen. Dörren till ladan var stängd med en enkel klinka och med sin lediga hand häktade hon av den och öppnade dörren. Hon såg genast att det skulle bli svårt att ta sig upp till loftet med hjälp av stegen, men det var enda sättet. Snart skulle Asta vakna nere i sitt hus och börja undra var Tova höll hus. Hur skulle Tova kunna förklara vad hon nu gjorde? Det var oförlåtligt, det visste hon, men det stod så mycket på spel. Detta var den enda natten som kunde hjälpa eller stjälpa ett helt år. Om hon kunde blidka deras tomte skulle allt vändas till det bättre. En skål bräddfylld med gröt var en fredsgåva som måste godtas, tänkte hon.

Med ena armen krokade hon om den högsta pinnen hon kunde nå och med grötskålen i ett fast grepp började hon kämpa sig uppför stegen.

När Tova vaknade på juldagsmorgonen märkte hon att hon log. Det kändes ovant, men som om det kunde bli en god vana. Hon lyssnade efter ljud men allt var tyst. Asta hade inte kommit hem från julottan ännu.

Tova låg kvar en stund och mornade sig och såg hur dagern långsamt tog över. På köksbordet fann hon frukosten framdukad. Det var ett likadant fat risgrynsgröt som hon några timmar tidigare hade lyckats bära uppför en lodrät trappa utan att spilla en droppe. Grötfatet hade hon lämnat där, sin livförsäkring, hennes och mammans.

Tova hade förstått att allt elände, alla olyckor som drabbat familjen kommit sig av att tomten inte fått sin gröt. Det var mer än det. De hade inte trott på tomten, inte vetat om att de flyttat in i ett hus där tomten redan bodde. Tova kunde lätt sätta sig in i hur tomten måste ha känt sig. Även hon hade behandlats som luft på sin nya skola och visste hur sårande det kändes. Därför var det så viktigt med gröten. Det var en fredsgåva, en olivkvist. Nu skulle tomten förstå att hans hjälp uppskattades, att de åter trodde på honom. Sedan skulle friden sänka sig över deras hus.

Hon satte sig ner och tog en sked. Gröten var god men litet besk. Hon pudrade över från sockerströaren och fortsatte äta. Ändå ville inte smaken ge med sig. Hade Asta tagit fel och lagt i bittermandel istället? Det smakade till och med beskare nu, så hon reste sig från bordet. I svalen stod syltburkar, det visste hon. Benen svajade under henne när hon försökte gå och svarta fält drog förbi hennes blick. Hon fick ta stöd mot diskbänken för att inte ramla. Jag är väl utmattad, tänkte hon. Först all julmaten och sedan uppdraget med gröten. Hon log igen när hon tänkte på hur försåtligt hon hade handlat. Tova, den handlingskraftiga.

I skafferiet hittade hon en burk hallonsylt och med hjälp av diskbänken och skänken kom hon tillbaka till sin plats. Hon kände sig besynnerligt bortdomnad och när hon satte sig ner kunde hon inte känna sätet. Och det var ju väldigt vad händerna skakade. Var hon verkligen så trött? Det verkade inte bättre, men nu kände hon något annat, en brännande törst. Att hon hade blivit så törstig kunde hon inte förstå. Som i ett slag kände hon att hon måste dricka, dricka nu direkt, ett stort glas, nej, en hink vatten.

Hon såg snarare än kände att hon kräktes. Över bordsduken vällde en gråvit gröt med röda stänk i. Tårarna steg och brände i hennes ögon och nu kände hon hur kräket rann ner för bordet och lade sig i hennes knä, varmt och hemvant med vikten av en fet innekatt.

Med en desperat ansträngning försökte hon skjuta tillbaka sin stol men istället välte den. Hon föll baklänges och landade på rygg med en dov duns. Hon kände inte smärtan när bakhuvudet studsade mot golvet, för inom henne brände en eld som var värre än allt annat. Om hon bara kunde sluta kräkas skulle hon dricka. Hon vred på huvudet för att bedöma avståndet till vattenkranen.

Då såg hon det, paketet. Hon kände igen det, för det var ett likadant paket som hon varit med sin pappa och handlat hos Lantmännen. Genom grumliga linser såg hon den gula etiketten med den svarta silhuetten av en råtta med ett rött kors över. Hon förstod nu vad hon gjort, hur hon lönat Astas godhet. Hon insåg att hon har dragit döden också till detta hus.

Ett år, tänkte hon, ett år till nästa julnatt. Så lång tid måste förflyta innan hon fick nästa tillfälle att skapa fred. Skulle Asta klara ett år till utan en tomtes hjälp? Skulle hon inte glömma spisplattan på, råka backa ut på vägen utan att se sig för, ta ett oförsiktigt steg nerför den osandade trappan? Tova visste hur förslagen en tomte kunde vara. Hon visste hur lätt en olycka kunde råka hända när man stött sig med nissen.

Tova insåg vidden av sitt misstag. Hon hade orsakat en katastrof. När hon tog ner tomtegröten från loftet för att ge den till den egna hustomten hade hon ingen tanke på hur Astas tomte skulle ta det. Det visste hon nu.

Det sista hon hörde var ett ljust skratt, som ett barns och när hon mödosamt vältrade över på ena sidan såg hon en liten gråklädd gestalt tassa ut ur köket. Han nynnade förnöjt på en melodi som Tova kände igen. Hennes tankar var tunna och sköra nu, nästan genomskinliga i dödens närvaro. Men ännu levde hennes själ och melodin hon hörde väckte ett minne till liv, ett minne av riktiga jular med mamma och pappa och visan de sjöng när de dansade runt granen. Och nästan omärkligt, med läpparna tryckta mot den vassa skarven i linoleummattan, fyllde hon i det sista av sången: ”Tipp-tipp-tapp.”

Och utanför fönstret börjar snön äntligen att falla.

Sommartävling – Tjejigt, en hyllning till tjejen

Vad associerar du till när du hör ordet ”tjejigt”? Själv blev jag förfärad över vilka negativa ord jag själv associerade till, ord som blåst, svag och överkänslig, förutom ord som fnittrig, rosa, tuggummi och Barbie. Jag har själv retat killar för att dricka ”tjejöl” när jag drack ”manlig”, mörk öl och kände mig cool. Som tjej är det ok att göra saker som anses som manligt, men att som kille göra saker som anses som kvinnliga, är inte lika accepterat. Anledningen är att vi har ett manligt ideal i samhället och att då vara tjejig blir samma sak som ett icke-ideal.

Vad händer då med oss som växer upp som tjejer och gillar rosa, att leka med Barbie, är känsliga, gillar romantik när vi blir medvetna om att dessa attribut ses som något lågt, svagt och mesigt? När hela vår existens som ”tjej” ses som något negativt. Vad händer med självbilden? Kan jag vara smart och samtidigt fnittra med mina tjejkompisar? Kan jag vara stark när jag samtidigt är känslig? Kan jag vara cool och använda rosa kläder på samma gång? Eller försöker jag trycka bort den tjejiga delen av mig och anpassa mig till det manliga idealet?

Jag vill ge ut en antologi med texter skrivna på temat Tjejigt, en hyllning till tjejen. Jag vill ge ordet ”tjejig” en positiv klang, för att alla flickor och tjejer som växer upp idag ska vara stolta över att de är tjejer. Därför utlyser jag härmed en tävling. Skriv en text, formen är valfri, det kan vara en novell, en dikt eller ett kåseri kring temat och skicka till manusmorker@outlook.com. Senast den 31 augusti. Vinnaren av bästa texten får fem böcker ur vår utgivning. Tävlingen är för alla åldrar och alla kön.

Tjejigt

Carmilla

carmillaNovellen ”Carmilla” publicerades redan 1872, 25 år före Bram Stokers Dracula. Såhär skriver Katarina Harrison Lindbergh i ”Vampyrernas historia” (s. 153) om den:

”Novellen ‘Carmilla’ ingick ursprungligen i en samling med titeln ‘In a glass darkly’ (1872), som kom ut året innan Le Fanu dog. Liksom i fallet med ‘Den döda älskarinnan’ berättas historien av vampyrens offer. Vad som utmärker historien i förhållande till annan 1800-talslitteratur är att både vampyren och offret är kvinnor. Det normala är annars att manliga vampyrer föredrar kvinnliga offer och att kvinnliga vampyrer väljer manliga, både i skönlitteratur och på film.”

Denna spännande novell förtjänar att publiceras som e-bok!

Lucka 23: För alltid inte mer av Sofie Trinh Johansson

foralltidJag har alltid tänkt att jag skulle dö om Eric lämnade mig. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att leva utan honom. Det tror jag inte nu heller. Men jag vet att livet går vidare fastän jag inte vill. Jag vet nu hur ont det gör att vakna upp och andas utan hans luft i mina lungor. Jag vet hur det känns att tvivla på att någonsin kunna överleva ensam.
Men det går, och det är det jag inte förstår.
Jag kan inte tänka mig att döden skulle göra mer ont än det här.

Sex månader senare stod jag på platsen där mitt liv en gång tog slut. Det blåste lite i träden och det stora grå på himlen kom närmre. Det var kallt, men jag kände ingen kyla längre. När jag såg ut över havet och klipporna, förstod jag ingenting.
Vad hade han här att göra?
Han hade lagt sina sista besparingar på den här resan. Själv hade jag arbetat i sex månader för att kunna ta mig hit. Varför? Jag vet inte. Kanske för att försöka förstå, men vad fanns det att förstå? Jag visste inte ens om jag ville förstå.
Om bara världen runt omkring mig hade varit så hemsk som han hade tyckt att den var, då kanske jag hade kunnat förstå. Om jag bara hade kunnat hata människorna som jag mött på vägen hit, samma människor som hade mött honom. Samma människor som hade hittat honom. Men det fanns vackert i de människorna också, och det var vackert där jag stod nu med. Han hade aldrig insett det. Han hade levt i den mörka värld där ingenting någonsin var vackert längre.
Jag hade trott att jag kunde förändra honom. Så fullkomligt idiotiskt av mig. Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv, varför hade jag inte insett det? Jag var verkligen en idiot och jag visste det. Men det gjorde inte smärtan mindre.

Hur hade han tänkt när han stått där? Vad hade han tänkt? På mig? Jag tror inte det. Eric hade aldrig tänkt på mig lika mycket som jag tänkte på honom. Han hade aldrig fått känna det jag hade känt. Han hade aldrig behövt oroa sig så mycket för en annan människa, att det egna livet krymper undan i ett hörn och snart suddas ut av existensen av den man älskar. Han hade aldrig behövt känna på de tårar som aldrig tycks ta slut, när man gråter över någon som redan är förlorad.
Så vitt jag visste, hade han bara gråtit över sig själv.
Vårt liv tillsammans var inte lyckligt. Jag stannade ändå, för jag inbillade mig att kärleken skulle övervinna allt. Så fel jag hade. Min kärlek räckte inte för att kväva mardrömmarna och rösterna i mörkret.
Jag hade varit glad när jag stod på flygplatsen och vinkade adjö. Jag hade trott att nu äntligen skulle allting bli bra, trott att resan skulle ändra på allt. Det gjorde den, men inte på det sätt jag hade föreställt mig.
Brevet hade kommit på posten ett par dagar senare. Jag hade känt ett sting av oro i samma stund som jag plockade upp det. Det var ett vykort jag hade förväntat mig, inte ett tjockt brev. Jag började gråta innan jag ens hade öppnat det.
Hans avsked var ett skämt. Trots att han i nästan varje rad skrev att han älskade mig och att det inte var mitt fel, kände jag precis tvärtom.
Och jag kunde bara inte förstå. Jag kunde inte förstå att jag inte hade räckt till.

Varför han hade valt en plats som den här, visste jag inte. Det var vackert, men jag visste att han hade sett vackrare ställen. Jag stod längst ut på klippan och såg ut över det vilda vackra havet. Vad hade han tänkt när han hade sett det? Hade han bett det att ta honom med sig för att glömma alla tankar om framtiden och det som varit?
Vågorna slog in mot klipporna flera hundra meter nedanför. Det var skrämmande, men jag kunde ändå se skönheten i det.
Eric hade valt att ändra hela livet för oss. Hur hade han kunnat tro att jag skulle kunna leva vidare utan honom? Jag var arg nu, argare än jag hade tillåtit mig att bli under de senaste sex månaderna. Nu hade jag bara mig själv att tänka på, och jag brydde mig inte längre om vad som hände med mig.
Genom att döma sig själv, hade han dömt även mig. Det var inte rättvist, men jag visste av erfarenhet att livet inte var rättvist. Jag hade gjort mitt val, och nu hoppades jag att det inte skulle bli så mycket mer smärta än det jag redan kände. Om nu livet ändå skulle ta slut, så hoppades jag att det fanns en gud där uppe som såg till att det gick snabbt.

Jag tvekade först. Genom att göra det här skulle jag göra samma sak mot andra, som han hade gjort mot mig. Nej, kanske inte riktigt. Andra skulle kunna leva vidare, trots det här. Det kunde inte jag. Mamma och pappa var tack och lov redan döda. Jag har hört att det värsta som finns för en förälder är att behöva begrava sitt barn, men nu slapp jag tänka på det. Jag hade två systrar, men de skulle klara det. De skulle gråta, sörja och fråga sig själva tusen gånger om, om det fanns någonting de hade kunnat göra för att hindra mig. De skulle inte hitta något svar. Om inte här, om inte nu, så någon annan stans, någon annan gång. De var inte tillräckligt för att hålla mig vid liv. Till slut skulle de gå vidare ändå. Jag önskade dem alla lycka.
När vinden började blåsa starkare, så tvekade jag igen. När jag tog av mig den tjocka jackan tvekade jag ännu en gång. Jag hade alltid varit höjdrädd, men det var inte där rädslan låg. När jag stod längst ute på klippans spets, skakade jag av en annan sorts rädsla.
Jag gjorde det här av kärlek till Eric. Men tänk om han inte fanns längre? Tänk om verkligen allt det som var han, försvann i och med att han tog steget ut? Men om det var så, varför var jag då rädd? I så fall skulle jag också försvinna. Och att bara försvinna var faktiskt något jag kunde föredra.

När jag dagen innan hade vaknat upp på det här nya stället, kunde jag inte minnas hur Eric hade sett ut. Varje morgon och varje kväll i sex månader hade hans bild varit som inristad på insidan av mina ögonlock. Men inte nu längre. Jag hade gråtit av ren lättnad när den lilla bilden i plånboken hade påmint mig. Jag hade varit så rädd för att jag inte skulle känna igen honom när han kom och hämtade mig. Men nu visste jag. Jag visste och jag var redo. Om han väntade där ute på mig, skulle det ha varit värt allt. Om inte, så skulle jag välkomna tomheten att sluka mig.
Jag drog ett djupt andetag och samlade det lilla mod jag hade. När jag blundade kunde jag fortfarande se honom. Ett steg, bara ett. Sedan – frihet.

Jag vet inte varför jag skrek. Jag vet inte varför jag kämpade emot. Men i samma stund som jag spräckte vattenytan, försökte jag kämpa mig tillbaka. Havet var obarmhärtigt, det jag hade skänkt skulle det ta.
Jag skrek igen, med en röst som var sprucken av saltvatten. Det gjorde ont nu, ont överallt, och kylan som jag förut hade varit immun mot, tycktes fylla hela mig inifrån. Vågorna slog in över mig, i mig, runt mig, och tvingade mig längre och längre in mot de farliga vassa klipporna. Jag skrek igen, men den här gången tystade havet mig genom att tvinga ner mig under vattenytan. Jag kämpade förtvivlat med både armar och ben, men jag visste nu att det inte längre spelade någon roll. Jag skulle dö här, men det skulle inte längre vara mitt eget val.
Då plötsligt var det något som dök ner bredvid mig så våldsamt att vattnet omkring mig virvlade till och fick mig att spinna runt även under ytan. Något grep tag i min arm och jag klamrade mig fast vid det som om det var allt mitt liv hängde på. Det var det kanske också.
Jag vet inte hur lång tid det tog tills jag var uppe på land igen, men det kändes som bara ett ögonblick från att jag befann mig i havets bedövande, på något sätt underbara värld, tills vi spräckte vattenytan och jag kände hur kall och hård den riktiga världen kunde vara.

Jag tror att han bar mig genom luften. Jag tror att han bar mig över havet tillbaka till land. Jag tror att han fortfarande grät när han la ner mig i den mjuka sanden. Jag tror att han var glad över att jag fortfarande levde, men samtidigt orolig för att jag fortfarande kunde dö.
Jag hade aldrig varit så nära att dö, eller så villig att dö förut.
Genom mina saltstänkta ögon kunde jag se honom, och det var något väldigt välbekant över hans sätt att röra vid mig. Havet rann från hans korta, svarta hår och ner i mitt ansikte. Han skakade. Jag tror att jag skakade jag också.
”Eric.” Jag hade lovat mig själv att aldrig mer säga hans namn, men där låg jag nu och orden kom över mina läppar i samma stund som jag insåg att det var han. Han rörde darrande vid min hals, la sin hand mot mitt bröst. Där under bultade mitt hjärta med hårda, taktfasta slag. Han verkade andas ut av ren lättnad. Jag såg på honom. Såg på ansiktet som jag aldrig hade trott att jag skulle få se igen, förutom i mina drömmar. Jag såg på honom och önskade att jag kunde röra vid honom, fastän jag visste att jag inte borde.
Han lutade sig fram och någonting vagt bekant skymtade förbi i de mörka ögonen. För en sekund var jag rädd att han skulle kyssa mig, och jag visste att jag inte hade styrkan att backa undan om han skulle göra det. Men sedan, när jag insåg att han inte skulle göra det, förstod jag äntligen. Och jag visste att jag inte hade rätt till den främling han var nu.
”Yes, I am”, sa han på nästan perfekt engelska. Jag log när jag hörde det, men det gjorde honom bara mer förvirrad. ”But who are you?”
”Just someone you knew”, sa jag lågt och vände bort huvudet. Han skulle inte få se mig gråta igen. Jag hade gråtit nog med tårar för hans skull.
Försiktigt hjälpte han mig upp, och stöttade mig när jag linkade fram med bara fötter över de vassa stenarna på stranden. Efter en stund svepte han upp mig i famnen och bar mig därifrån, bort från havet och bort från platsen som hade ändat mitt liv ett halvår tidigare.
”I live just around that hill”, sa han och nickade menande mot ett ställe jag ändå inte kunde se genom mina slutna ögon. Jag kunde inte låta bli att undra om det fanns något i hans nya hem som påminde om den han en gång var. Jag hoppades inte det.
När solen började försvinna och vinden blåste upp, började det bli kallt igen. Jag hängde fortfarande blöt i hans armar, men jag frös inte längre. Det var första gången jag kände mig trygg i hans famn.
Kanske hade mitt liv en gång slutat där, tänkte jag. Kanske hade det nu börjat igen. Kanske fanns det en gud trots allt.

 

 

 

Lucka 21: Farbror Blå av Saga Torstensson

farbror-blåFarbror Blå och jag är speciella vänner. Han är inte som de andra vuxna. Vi pratar som ingen annan gör. Farbror Blå lyssnar på mig och berättar saker för mig. Speciella saker.

Farbror Blå håller sig undan. Han tittar inte på teve. Han verkar känna sig obekväm runt folk. Men mitt sällskap verkar han inte ha något emot.

Han dyker inte upp till middagen. Jag frågar: Skulle inte Farbror Blå äta med oss i dag?

Mamma säger: Han kanske blev pömsig.

Farbror Blå bor hos oss över julen. Han sover i en gammal knarrig säng på vinden. Vid sängen står en brun säck.

Jag frågar honom om jag får titta i säcken. Det får jag inte. Han låter ingen titta i säcken.

Något är det i säcken, något som buktar ut. Jag frågar honom varför det är en hemlighet vad som ligger i säcken. Är det en julklapp? Han säger att det inte är en hemlighet. Och så säger han vad det är i säcken.

Bockhuvudet.

Som om det skulle säga mig något. Jag kan inte avgöra om han skojar med mig eller om han menar allvar. Han har alltid samma allvarliga min.

Jag frågar honom om det är ett riktigt bockhuvud eller ett sånt där av halm. Han säger att det är av halm. Men han säger att om man sätter det på huvudet så blir det ett riktigt gethuvud. Tror han att jag är dum? Jag går väl inte på vad som helst.

Jag frågar honom vad han ska ha bockhuvudet till. Ska han ge bort det i julklapp till någon? För det är ju en tomtesäck.

Tomtesäck, säger han, som om han aldrig hört ordet förut. Vem har sagt att det är en tomtesäck?

Tomtesäck, säger jag och letar efter orden, som när fröken frågar om något. En sån som tomten har. Som tomten har sina paket i. Som han ger bort till barn som varit snälla.

Farbror Blå ruskar på huvudet. Han säger att han inte förstår var jag har fått såna idéer ifrån.

Ja, jag tror inte på tomten, så klart, säger jag. Jag är väl ingen liten bäbis heller.

Jag ljuger lite där. För jag vet att det är pappa. Han går ut i något löjligt ärende och så missar han hela julklappsutdelningen. Varje år.

Men ändå… när tomten kommer får man en speciell känsla i magen. En pirrande och lite skrämmande känsla. Som om det var någon annan bakom masken. Något… främmande. Tur att jag är stor nu, för när jag var mindre brukade jag oftast skrika och gråta.

Tomtar och knytt, muttrar Farbror Blå.

Firar inte du jul? frågar jag honom.

Han tvekar. Fira är inte rätt ord, säger han.

Alla firar jul, säger jag. Det har folk alltid gjort. Tomten har alltid funnits.

Jag vet inte varför jag sa det där sista. Men på ett sätt stämmer det väl. Vi firar jul med tomten. Om sen tomten är riktig eller inte är väl en annan sak.

Tomten är ett påhitt, som det mesta annat, säger Farbror Blå. Ett hopkok av olika saker. Ett gammalt turkiskt helgon och lite annat. Tänk så annorlunda det hade varit i det här landet om tomten hade haft ett svart skägg…

Jag försöker föreställa mig bilden, men det ser ut som något som platsar på ett yoghurtpaket.

Farbror Blå fortsätter: Tomten som vi känner honom i dag, en tjock, rödklädd och givmild gubbe, kom från USA på 1800-talet.

Jag säger: Egentligen firar vi jul för att det var då Jesus föddes.

Farbror Blå skakar på huvudet: Vi firade jul långt innan Jesus kom in i bilden.

Hur firade man jul förr då?

Farbror Blå nickar mot säcken.

Bocken, muttrar jag.

Julbocken, fyller Farbror Blå i. Kommer från asatron där åskguden Tor hade en vagn som drogs av två köttätande bockar. Det är vad en del påstår i alla fall. Sedvänjan med julbock finns kvar på en del ställen i Finland.

Jag föredrar den röda gubben, säger jag. Tveklöst.

Det gör du nog rätt i.

Vad då?

Den gamla varianten var inte så snäll som den nya. Den hade en säck, men den använde den till något annat.

Vad då?

Du är en mycket frågvis liten pojke, säger han. Är du verkligen säker på att du vill veta?

Ord kan inte skada. Eller kan de? Jag vet inte varför men jag känner mig kallare. Jag tänker på bockhuvudet i säcken och undrar hur det skulle vara om det verkligen kom till liv. Hjärtat slår snabbare, munnen känns torr.

Farbror Blå fortsätter: Det finns många olika berättelser om bocken. Den mystiske gästen, med masken för ansiktet som ”stod där ute och stampa och gav dörrn en smäll”. Klapp! Klapp! Klapp! Det finns i sagorna, i sångerna, på internet, i vanliga dagstidningar, överallt.

Jag känner en stigande känsla av oro och måste fråga: Vad gör den med säcken?

Det finns spår efter den i olika kulturer och myter, fortsätter Farbror Blå. Haitierna talar fortfarande med skräck i blicken om Tonton Macoute eller Uncle Gunnysack…

Säcken, vad gör den med sin säck? frågar jag.

… som fångar stygga barn och för bort dem och äter upp dem till frukost. Anglosaxarna kallar honom bogeyman…

Jag känner mig helt förlamad. Ett kort tag inbillar jag att det är något som rör sig i ögonvrån, i säcken på golvet.

Stygga barn.

Ingenting har förändrats i rummet men allt känns annorlunda. Det är som jag ser allting i ett annat ljus. Farbror Blå pratar vidare om Haiti och milismän och någon som heter Papa Doc. Och något som kallas vodou, men orden flyter bort.

Jag kan inte bedöma hur länge Farbror Blå har varit här, en månad eller ett par timmar. Jag kan inte minnas att jag har sett honom med någon av de andra. Eller hört honom nämnas en enda gång, annat än av mig själv.

Farbror Blå är inget riktigt namn. Är det något jag själv hittat på? Eller något jag läst i en bok?

Rummet börjar snurra.

Nu svävar jag nästan två meter upp i luften. Nere på golvet ser jag mig själv ligga utsträckt. Ögonen är stängda. Läpparna och öronsnibbarna är blå. Byxorna är mörka av kiss.

Jag vrider blicken. Vid sängen står Farbror Blå. Han rotar i säcken. Han drar fram något ur säcken och höjer det framför sig.

Snart sitter bockhuvudet där det ska, och det rör sig som om det vore levande. Han fiskar upp säcken från golvet och viker den varsamt.

… fångar stygga barn och för bort dem och äter upp dem…

Så det är sant? Han kommer att fånga mig i säcken och döda mig? Grilla mig över en eld någonstans och sluka mina knapriga kroppsdelar…

Stygg eller snäll? Vilket är jag? Hur ska jag kunna veta det?

Jag vet inte hur mycket tid som gick. Mamma hittade mig. Hon sa att jag var kall som is. Jag visade inga livstecken förrän efter att hon hade ruskat mig hårt.

Den förskonade mig. Jag vet inte varför. Dennis var inte så lyckosam. Han bodde fyra hus bort på vår gata. Han gick i två klasser över mig. Han försvann.

De hade hans namn och bild i tidningen. De sa att hade rymt flera gånger tidigare. Han kommer aldrig tillbaka.

Det stod i tidningen. Det skedde natten till julafton. Föräldrarna vaknade av ett högt ljud. En hård klappning på dörren. När de kom ner på bottenvåningen var pojken borta.

Jesus. Tomten. Tonton Macoute. Av alla sagor och legender som finns i världen är det säkert någon som är sann. Det kan vara den man minst anar.

Lucka 16: Frostnatt av Jan-Erik Ullström

frostnattNyårsaftonen 1899 var en av många dagar i en sällan skådad vargavinter. Hela helgen hade varit fylld av frid och ett osedvanligt lugn låg vilande över de värmländska skogarna. En kall tystnad. Men det fanns ingen snö. Trots att det varit minusgrader sedan början av november hade snön uteblivit. De äldre talade om trolldom och sämre tider, men barnen var glada över att sjöarnas isar var lika blanka som vattenytan på sommaren. Kälke, spark och hemmabyggda skridskor blandades med skratt, öppen eld och gemenskap.

En dag av förberedelser hade i takt med att dagsljuset dött ut, glidit in i en kväll av festligheter. I huvudstaden firade kungligheterna i slottskapellet tillsammans med ministrarna, militären och alla tjänstemän som ville synas och höras där det krävdes. De vanliga människorna gick till Skansen och väntade på Ruben Bergh och framförandet av Nyårsklockan. Fattighjonen satt där de alltid suttit. I stugorna och gränderna. Sådan var fördelningen. Sådant var livet. Festligheterna på den stora herrgården var inte helt olika de i Mälardalen.

Lars Eriksson hade ärvt gården från sin far, som i sin tur ärvt den från sin far och så hade det varit så långt tillbaka som alla kunde minnas. Nästan alla byggnader var från 1600-talets början. År 1756 brann stallarna och ladugården ned till grunden, men bygden reste de på nytt året därpå. I manbyggnaden hördes nu glada skålar och höga rop från de alltmer berusade gästerna. Omgivna av vaxljus och dyra tyger satt ägarna och de kringliggande gårdarnas herrefolk och smorde kråset från äkta kinaporslin. De drack franska viner ur ärvda glas och roade varandra med allehanda anekdoter och skvaller från bygden.

Lars hustru Gertrud hade samlat en nyfiken skara kvinnor runt sig. När maken anslöt sig var hon redan långt inne i en fnittrigt framförd skröna. ”Ingen vet var hon tog vägen efter det. Vissa säger att hon brändes på bål. En del tror att hon blev av med huvudet. Men sen finns det vissa … vissa som säger att hon fortfarande finns där ute. I skogen. Någonstans i skogen. Tänk på det nästa gång ni är ute och promenerar eller plockar bär och svamp.” En av de mer välklädda kvinnorna mittemot värdinnan fnös till: ”Varför skulle jag ge mig ut dit och vandra runt? Jag äter svampen och njuter av bären, men tjänstefolket får allt plocka. Jo jag säger då det. Skrönor är allt det är det där. Skrönor säger jag.”

Gertrud nickade sakta samtidigt som hon kisade åt kvinnan: ”Vem vet? Ingen kan veta.” Plötsligt fick hon syn på sin käre make och lös upp: ”Åh Lars! Kan inte du gå ut med en flaska vin till stallet? Det har de väl ändå gjort sig förtjänt av?” Kvinnan mittemot såg besvärad ut: ”Men Gertrud? Ska du inte ge svinen det som är kvar av desserten och vattna hästarna med nyårsskålen när du ändå håller på?” Den godhjärtade godsägarens ödmjuka hustru höjde på ögonbrynen och svarade så syrligt hon kunde: ”Men kära Elisabeth. Självklart ska jag ge bort tårtan till grisarna. Det är bara att ta för sig. Varsågod.” När skrattsalvorna från de övriga kvinnorna överröstade karlarnas hävdande skrävel smet Lars Eriksson ut till de andra. Drängarna och pigorna hade fått bjuda in de andra gårdarnas tjänstefolk, men de hade fått duka upp i stallets loge. Sådan var traditionen och de flesta stoppade undan både mat och dryck under året, som sedan förtärdes i halvdold hemlighet under nyårskvällen. Lars visste detta och det bjöd han på. De var hans levebröd så som han var deras.

Många timmar senare var Gustav Karlsson på väg. Han var visserligen dräng på gården, men var bortlovad under nyårsveckan. Axelssons behövde nödslakta och Gustav visste hur. Natten var redan halv och temperaturen hade stigit. Det var nästan nollgradigt för första gången på många veckor. I ena handen höll han en snart urdrucken flaska fint franskt vin. Den andra omslöt ett saftigt enrisrökt kalkonlår. Han var nöjd. Två pigor hade han fått med upp på höskullen och nu var han på väg hem till den sköna halmmadrassen i drängstugans trygga vrå. Så trött var drängen och så glad i mod att han bestämde sig för att finna en genväg. Han var inte säker på sin sak, men han visste att gården låg på andra sidan storskogen. Han hade fullmånens skarpa ljus i ryggen, så mörkret skulle inte kunna hindra honom. Han var rätt klädd och rejält skodd. Dessutom var det inte särdeles kallt och avsaknaden av snö svepte bort all livsnödvändig oro ur själen.

Med stora stövelklädda steg försvann Gustav in bland tallar och gran. Den lätt frusna mossan krasade under hans fötter och en avlägsen uggla hoade. Hade han inte slukat det sista vinet hade han troligtvis uppskattat stillheten mer, samtidigt som han bättre kunnat hålla reda på var han var. En halvtimmas skogsmarsch senare var han obönhörligen vilse. Trots att alkoholen i blodet rusade runt och bedövade kroppen, kunde han känna av hur en ovälkommen kyla började smyga sig på. Drängen var inte rädd att förfrysa, men han borde vara ute på andra sidan skogen nu.

Plötsligt tystnade ugglan, samtidigt som månens strålar reflekterades mot någonting en bit bort. Gustav var medveten om att han borde försöka leta upp en stig, men en oförklarlig nyfikenhet grep honom. Den omslöt hans hjärta som började lite snabbare. Han gick sakta fram mot en stor gran och vek undan dess grenar. Framför honom låg en tjärn. Månljuset hade studsat mot den tjocka isen och letat sin väg mot hans simmiga blick, som nu blev klarare för varje nytt hjärtslag.

Drängen kände det som att det endast fanns han, tjärnen och månens strålar. Ingenting annat betydde någonting. Ingenting annat fick betyda någonting. Ett plötsligt sting av svartsjuka äntrade helt oförklarligt hans hjärta. Oavsett vad som hände, så var det han och tjärnen och månens ljus som guidade honom. Den var inte mer än ett femtiotal meter bred och nästan helt rund. Frusen mossa splittrades under hans tunga stövlar när han steg fram och ställde sig vid isens kant. Då och då hördes dämpade hoanden från ugglan som satt uppflugen i en död tall vid gläntans ände. Gustav kunde inte förklara det för sitt inre, men han måste gå ut på det frusna vattnet. I tjärnens mitt satt en lång spetsig påle snett nedstucken i det nästintill bottenlösa vattenhålet. Han tog sikte på den meter som stack upp och tog ett ostadigt kliv ut på den blanka ytan.

Hade drängen inte varit påverkad av vinet hade han troligtvis inte fallit. Men tack vare just den påverkan slog han i näsan i det hårda kalla, istället för pannan. Med blodet forsande från ansiktet kröp han bakåt mot mossan och lade sig för att andas. Han kisade mot den blodpöl han lämnat efter sig. Det gick inte att förstå. Den försvann. Han ställde sig sakta upp utan att släppa det röda med blicken, men när han stod rak i ryggen fanns det ingenting kvar att fokusera ögonen på. Det var som om isen sugit upp blodet så som en tvättsvamp suger upp spilld mjölk. Han skulle precis vända om mot skogen när månljuset reflekterades mot någonting annat. Någonting under isen. Det glimmade till lika fort som det försvann. Han backade sakta och började springa från tjärnen. Ugglan ropade efter honom, men han sprang tills blodet kokade i hans ådror. Han längtade. Han längtade tillbaka. Varför? Det måste ha varit en stor fisk han sett under isen. En sommargädda någon slängt ifrån ån. Eller en mal. Men varför ville han då tillbaka? Varför kände han en hungrande längtan efter att åter gå ut mot tjärnens mitt? En längtan och en svartsjuka.

När Gustav vaknade dagen därpå mindes han inte hur han kommit till sängs eller hur han hamnat där iförd nattsärk omgiven av värmeflaskor. Men han mindes blodet och gläntan. Han hade aldrig kommit till Axelssons gård. Han hade gått hem. I samma ögonblick som han öppnade ögonen stängdes resten av sinnena ute från omvärlden. Den dagen höll han sig för sig själv. Sade till husbonden att han hade rännskita och kanske smittade. Han visste var han skulle behöva gå när månen reste sig högt över värmlandsnatten. Gustav packade i tysthet en kappsäck med lite bröd och vin.

Skodd med broddar och nykter som en skolflicka var det en andfådd Gustav som steg in i skogen sent den kvällen. Han var inte trött eller utmattad. Det var någonting annat som gjorde att han hade svårt att få andan att räcka till. En känsla. Hade det inte varit för en grundläggande rädsla inombords, hade han nästan kunnat svära på att han kände förälskelsens klor inombords. Rivande sönder allt det han trodde att han var. Denna känsla ledde honom mot en plats han endast förut förvillat sig fram till. Känslan och det växande ekot av en ugglas hoande.

Plötsligt var den då där igen framför honom. Tjärnen. Han ställde ned kappsäcken och ställde sig åter vid isens kant. Det var stjärnklart och även om månen inte längre var full, sköljde ljuset ändå över gläntan som ett silverregn. Trots att det frusit på igen, frös han inte. Målet för hans längtan var så nära nu, men fortfarande fanns det ingen aning om vad som skulle kunnat framkalla den. Han hade haft det både nöjsamt och vackert med pigorna på loftet under nyårskvällen, men det han nu kände gick så pass djupt i hans själ att det trängde sig ned under medvetandets nivå. In så långt i hans inre att det aldrig skulle gå att få ut det igen. Kärleken drev honom återigen ut på isen med den gamla pålen i sikte.

Broddarnas spetsar trängde ned i den hårda ytan och varje steg ekade i den runda gläntan. Ugglan satt tyst och väntade. De stora granarnas siluetter mot stjärnhimlen fick hans ögon att tåras. Kvällen var så vacker. Skogen var en skönhet och tjärnen dess hjärta. Han gick sakta ut mot stolpen. Även om han var skodd för att klara isens halka, mindes han nattens fall och smärtan i näsan påminde honom om att ta det försiktigt. När han kommit ett tiotal meter ut tyckte han sig se någonting i ögonvrån. Ett kvickt skimmer under isen. När han vred huvudet åt sidan var det borta. Han fokuserade på pålen i isen framför sig, men avbröts återigen av att någonting befann sig under honom. När Gustav lät huvudet falla hade han förväntat sig att se en stor fisk som panikartat letade efter ett lufthål. Han hade inte förväntat sig att få se en ung kvinnas bedjande ansikte stirra upp mot honom genom klara gröna ögon.

Innan han fick tid att reflektera eller ens reagera fick chocken och den plötsliga skräcken honom att instinktivt sno runt. Kroppen ville fly, men på bara någon sekund hade rädslan försvunnit och ersatts av en nästan omänsklig nyfikenhet. Gustav visste att han föll och den här gången var händerna beredda. Han tog emot sig, men hamnade ändå ansikte mot ansikte med kvinnan under isen. Hon log emot honom och när han försökte ta sig upp och bort slant han. Hon svepte runt och log om möjligt ännu mjukare emot honom innan hon dök ned i djupet undertill.

Isdubbarna under fötterna fick inte fäste. Hur han än försökte, hamnade han på något vis hela tiden framåtstupa mot isen. Till slut blundade den adrenalinstinne drängen och lade sig raklång medan han gungade över på rygg. Där öppnade han åter ögonen och stirrade upp mot stjärnorna. Hans hjärta slog hårda slag, rakt ned i tjärnen.

En kall vind blåste ned genom grankronorna och svepte med sig ett fång rimfrost. Iskristallerna lade sig över isen och plötsligt såg det nästan ut som om tjärnen försökte härma himlavalvet. Ett dovt knackande underifrån fick honom att rycka till. De frusna kristaller som lagt sig som en matta över hans kropp föll av när han sakta satte sig upp. Det fanns ingenting att se. Isen var nu om möjligt ännu halare tack vare rimfrosten, men efter att han tagit sig upp i knästående kunde Gustav nu känna hur kängornas stål borrade sig ned i det hala underlaget.

Hade han sett i syne? Han lät blicken segla över isen, via den tjocka pinnen som stack upp på snedden mitt i tjärnen och vidare bort genom granskogens vitpudrade grönska. Hon var borta. Han visste att han sett henne. En flicka på gränsen till kvinna. Även om det bara varit för några korta skrämmande ögonblick som hon fyllt hans näthinna, var bilden av henne som fastetsad. En sliten vit klänning, snörd i midjan av ett brett läderband. Mörkt långt hår. Ett hår som svävat runt ett av de vackraste ansikten han någonsin skådat. Ljusgröna ögon som slukat hans inre och lugnat hans sinne. Hon hade inte gjort honom rädd. Flickan hade gjort honom nyfiken.

Tystnaden i gläntan var overklig. Inte ens ugglan kunde längre höras. Vinden hade avtagit och Gustav kliade sig sakta i skäggstubben. Han gick sakta och ställde sig vid den mossklädda kanten och försökte se flickan därifrån. Han ville inte gå, men en enorm trötthet fick honom att inse faktum. Han behövde vila. Full av tankar och berusad av längtan följde han sina egna spår i frosten tillbaka till gärdeskanten. Snart nog låg han åter i sin halmprydda säng och när han slöt ögonen var flickan i tjärnen allt han kunde se. Klänningen, ögonen, håret. Hennes leende förförde. Klänningen var slitet vacker, men hon hade bara en sko.

Dagen därpå var det fortfarande vila och helg efter det långa nyårsfirandet. Herrskapet på gården hade delat på sig. Lars var iväg med de andra männen i grannskapet till sjön, där de skulle övernatta och pimpla efter lake. Kvinnorna som visste att det nog pimplades både det ena och det andra på den årliga trippen höll sig klokt nog hemma i värmen. En bekant röst väckte Gustav: ”Men se Gustav? Ligger du här ännu? Klockan är eftermiddag.” Det var Gertrud, frun i huset. Hon hade insett hur tråkigt det kunde vara att ensam sitta och blicka ut över en frusen åker. Hon saknade inte snön, men det var på något vis kallare utan den. Gustav satte sig upp, yr av nattens underliga drömmar: ”Jag var uppe sent. Fortfarande lite krass. Jag…” Hans röst försvann i ett svagt mummel: ”Jag ska nog gå ut i skogen lite.” Gertrud lutade sig fram. En svag bekymmersrynka syntes i hennes panna: ”Skogen? Nu? Vad ska du där att göra? Plocka frusna kantareller? Det blir mörkt om ett par timmar. Dumheter. De andra är nere vid ån och åker kälke. Ska du inte dit?”

Rep, påle. Vatten, is. Sinnebilder susade förbi drängens inre syn. Nattens drömmar. Flickan smörjer in en kossas juver med någonting. Det kommer mjölk. Ett barn som pekar på henne och säger någonting till en gammal man i fina kläder. Mannen blickar ut över en sjö. Han har ett kors i en silverkedja runt sin hals. Rep, påle. Vatten, is. Gustav lyfter en simmig blick upp mot Gertrud, som instinktivt tar ett steg bakåt. När drängen reser sig är rösten klar som källvatten: ”Jag ska ta en promenad. Jag är säkert borta några timmar.” Kvinnan lägger ett nyfiket leende mot mungipan: ”Vart ska du gå då?” Han talade till henne, men ägnade blicken och händerna åt att fylla kappsäcken med olika föremål: ”Det sa jag väl? Skogen.” Det var som att hans nyvunna nyfikenhet smittat av sig på Gertrud: ”Ja. Men vad i alla sina dar ska du där att göra?” Nu fixerade han blicken i hennes och hon kunde svära på att det var svartsjuka eller girighet hon såg långt därinne: ”Jag ska också fiska.” Med de orden sagda stövlade han förbi henne. Magen värkte eftersom han inte ätit någonting på hela dagen. Huvudet skrek efter vätska, men en längtan störde ut alla behov. En längtan efter flickan i tjärnen. Rep, påle. Vatten, is.

Gertrud kände inte igen sin dräng. Gustav hade alltid varit den som haft det goda hjärtat. Han var levnadsglad i både sprit och kvinnor, men så fort någon behövde hjälp fanns han alltid där. Nu betedde han sig på samma sätt som hjonen i fattigstugan, när de inte fick sina supar till sillen. Hon ställde sig i dörren till drängstugan och såg hur han med målmedvetna steg nästan småsprang bort till redskapsboden. När han kom ut höll han ett spett i ena handen och en yxa i den andra. En yxa i skogen var logiskt, men ett spett? Ett ögonblick passerade och under den tiden hann Gertrud bestämma sig för att stilla sin nyfikenhet. Hon lät Gustav lämna gården innan hon sprang med den tjocka yllerocken över axlarna, in till mansbyggnaden för ett snabbt klädombyte. En tjock rock, en varm mössa, rejäla byxor, en stickad halsduk och svampplockarkängorna. Några tankar ägnades åt oron att inte kunna följa hans spår i den knappa frosten, men när hon steg ut på gårdsplanen landade seklets första stora snöflingor i hennes rågblonda lockar. Hon log när hon såg hur molnen började hopa sig kring stjärnorna i öster. Endast månen var klar. Raskt sprang hon åt det håll drängen försvunnit nedför vägen. Frostspåren skulle snart försvinna och bytas ut mot nya i snön, men då behövde hon först finna de gamla. Snart nog gjorde hon just det. De vek av från vägen, ned över Oskarssons åker. Ned mot storskogen.

Gustav brydde sig inte om de stora flingorna som alltmer fyllde synfältet. Ingenting skulle få stoppa honom. Han hade somnat utmattad och vaknat helt tom på energi. Kroppen darrade lätt, som om han faktiskt haft magsjuka. Pigorna på loftet på nyårskvällen kändes så avlägsna att minnet mer liknade en uppdiktad dröm. Ett vitt täcke dolde den mörka grönskan vid åkers slut. Hålrummen mellan de tjocka granruskorna såg mer ut som grottöppningar i den lugna vinternatten. Det luktade snö. Vinden var stilla. Han kramade runt skaftet på yxan och lade spettet över axeln innan han klev in i mörkret.

Även om ugglans hoande ledde honom rätt, hade det gått lika bra utan. Hans kropp var som en kompass, som bara kunde peka mot tjärnen. Hjärtat värkte. Han visste inte hur han kunde känna sig så utmattad, men ändå upp över öronen förälskad. Att flickan han skulle kunna offra sitt hjärta till, befann sig under ett tjockt istäcke i en tjärn mitt ute i en skog, spelade ingen roll. Under natten var det som om han inte varit i sin säng alls. Han hade följt henne. Upplevt hennes liv. Ett hårt liv, ständigt jagad och oftast bespottad. En ilska gentemot resten av mänskligheten började gro i Gustav, när han åter såg gläntan framför sig. Som genom ett trollslag upphörde flingornas fall från skyn. Tystnaden var nu än mer påtaglig, då snötäcket slukade alla ekon och småljud som en skog annars kunde ge ifrån sig. En decimeter hade fallit på bara någon timma.

Plötsligt önskade Gustav att han istället för spettet tagit med sig en skyffel. Han hade inte räknat med snö. Hela tjärnen var täckt av ett vitt lager av onödigt arbete. Han plockade fram kängornas isdubbar från kappsäcken och spände fast dem runt det kalla läder, som omslöt hans domnade fötter. Det var mycket kallare här. Med yxan och spettet i fasta grepp gick han försiktigt ut mot stolpen som stack upp ur isen. Väl där ställde han ifrån sig verktygen och började med fötterna att borsta rent isen. Snön gäckade honom med sin pudriga konsistens. Hur han än gjorde föll den hela tiden tillbaka och den blanka ytan han ville få fram, var beströdd och svår att skåda. Först när han gick ned på knä och försiktigt putsade rent en knapp kvadratmeter, kunde han se ned i djupet. Molnen i skyn hade gett sig av och åter föll månljuset ned i tjärnens hålrum.

Gustav drog av sig handsken och lade handen på den kalla ytan. Från höger gled så en mindre och inte alls så knotig hand fram under isen. Från djupet dök hennes leende ansikte åter upp framför hans ögon. Nu fanns bara de två. Ingen skog, ingen snö. Bara två själar fyllda av olika sorters kärlek, separerade endast av fruset vatten. Han drog till sig yxan och höll upp den i luften. Flickan, vars bröst nästan blottades genom det våta tyget, fick honom att tappa andan. Hon var så vacker. När hon fick syn på yxan nickade hon. Han höjde den för att måtta ett slag mot isen, men då höjde hon tvärt sin hand och trots att leendet kvarstod, var det en mörk blick som fick drängen att sänka yxan. Hon skakade på huvudet och pekade österut. Gustav rynkade sin panna i oförstånd, men hennes vilja var starkare än hans. Den kärlek hon planterat i hans sinne var lika kraftfull som den var svart. Gustav lyfte blicken österut och såg hur Gertrud stod och stirrade på honom. Hon hade gått ut någon meter på den snötäckta isen, men stannat där. Gåshuden som löpt runt hennes kropp likt en bisvärm, hade fyllt henne med rädsla. När hennes blick mötte Gustavs drog hon efter andan. Den var lika vit som snön. Plötsligt insåg hon att nyfikenheten inte alls var hennes. Hon skulle aldrig ha kommit hit om det inte varit för den känsla som smittat av sig från Gustav. Hon mindes skrönorna. Historierna hennes mormor berättat om flickan i tjärnen. Samma berättelse hon på nyårskvällen skrämt sina väninnor med. I samma stund som han reste sig, tog hon vettskrämd ett steg bakåt.

Gertrud föll. Nysnön mot isen bildade att alltför halt underlag. När hon gått ut hade hon haft fokus på just det. Nu hade rädslan och skräcken satt förnuftet ur spel. När hon slog i isen stod han redan vid hennes fötter med spettet i högsta hugg. Hon hann inte ens skrika. När metallen krossade bröstbenet och tog hjärtat med sig ned genom isen till tjärnens mörka svalg, var Gustav inte längre medveten om vad han gjorde. Han utförde bara det som flickan sagt åt honom att utföra. Isen borde fyllts av kvinnas blod, men allt försvann nedåt. Han skulle behöva skapa ett hål till. En öppning.

Åter stod han nu och stirrade på hennes förföriska ansikte. Han höll upp det blodiga spettet och nu nickade hon ivrigt. Blod fläckade hennes klänning. Århundraden av väntan lös i hennes ögon när drängen började hugga upp ett hål i isen. Varje gång isen mötte den blodiga spetsen flög bilder från gångna tider förbi i Gustavs inre. Ett barn som pekar. Ett barn som dör en fasansfull död i en myrstack. Gustav fylls av ilska. Straffet för att ha berättat en lögn i sanningens namn. Män med rep. En stuga i skogen. Sommarkväll. En plötslig rädsla kommer över den arbetande drängen. Grytor, mossa, torkade smådjur. Hon springer från dem. En uggla följer. Hon tappar en sko. De är snabbare. Gustav hatar dem. Han avskyr deras blotta existens. Vid tjärnen får de fatt på henne. Bakbunden. En ung gran huggs ned och kvistas. Stenar i repat nät. Bara ett hugg kvar mot isen nu. Gustav spärrar upp ögonen.

Han ser hur flickan, tillsammans med ett nät av stenar binds fast vid änden på det nedhuggna trädets stam. Männen är arga. Ursinniga. De lyfter med gemensam kraft upp stenarna och flickan högt upp över tjärnens mörka yta. Hon förbannar dem. Hon skall komma tillbaka och olycka skall drabba alla deras efterkommande. Det blir hennes sista ord innan hennes mördare låter sten, flicka och trädstam landa i tjärnens mitt. Endast en bit av trädet sticker upp, när tystnaden lägger sig över gläntan.

Plötsligt är Gustavs blick klar igen. Han stirrar ned genom den sörja den sönderhuggna isen bildat framför honom. Han släpper spettet som om den vore drabbat av pestsmitta. Det faller. Det landar rakt på den tunna hinna av is som kvarstår och försvinner ned i djupet. Han faller gråtande ned på knä, när han inser vad han gjort. Hur skall han kunna förklara Gertrud? Varför ligger hennes sargade kropp ihjälslagen på isen mitt i skogen? Som ur en dröm minns han en kärlek. Kärleken till en flicka som greppat hans hjärta med törnefyllda händer. Med tårarna strömmande nedför kinderna och med an dimmig andedräkt från den alltmer isande luften greppar han yxan och fortsätter. Efter bara någon minuts frenetiskt huggande guppar isbitarna runt i hålet. Det är inte större än ett dasslock och lukten som det stillastående vattnet avsöndrar liknar mer stanken från en gödseltunna, än den från klart källvatten.

Gustav lutar sig fram för att se efter om det finns någonting där. Kanske var det bara en dröm alltsammans? Först förstår han inte vad det är som gör ont. Gula trasiga naglar tränger in genom hans kinder och skiljer muskler från ben och blod från deras ådror. När handen greppat drängens ansikte dras han i en enda kraftig rörelse rakt ned genom det lilla hålet i isen. Allt är tyst förutom en ugglas avlägsna hoande. Stjärnorna fyller himlen och nysnön glittrar vackrare än någonsin.

Det tar två dagar innan hundarna får upp spåret efter drängen och husfrun. När de når gläntan med tjärnen är Lars Erikssons vrål allt som får plats. Han gråter vettlöst när han vaggar sin hustrus stelfrusna kropp i sin famn. De har följt Gustavs och Gertruds spår genom skogen. Ingen av dem kommer någonsin få svar på vad de egentligen gjorde där. Rykten och skrönor skulle på nytt börja spira i bygden. En detalj som ofta skulle komma att nämnas sena kvällar vid mörka timmar, var den om hålet i isen. Grova kängor hade bildat spår fram till hålet, där endast en yxa legat bredvid en gammal granstam, som stuckit upp ur tjärnens mitt. Men i den nyfallna snön ledde helt andra spår bort från hålet, vidare in i den djupa skogen. Små fötter. Som från en ung kvinna eller äldre flicka. Som om det inte var mystiskt nog, kunde männen som funnit platsen berätta att flickan borde ha frusit. Av spåren att döma, saknade hon nämligen en sko.

Lucka 13: Lucian av Linda Borén

borenKylan var bitande, ute låg mörkret tungt den här decembermorgonen. Än hade snön inte kommit till den lilla byn, men hon önskade att det hade snöat, då hade det varit ljusare, nu var det bara deprimerande.

Magdalena sträckte på sig i sängen, ögonlocken var tunga och hon ville inte kliva upp, men hon tog sig i kragen. Det var ett viktigt prov i historia som stod för större delen av betyget och sen skulle de äntligen få veta vem som vunnit omröstningen av luciakandidaterna, det stod mellan henne och två andra tjejer.

Tjejen som tittade tillbaka på henne i spegeln med vackert bruna ögon lyste av självförtroende, det gav henne motivationen att göra sig klar för skolan. Hon var en av de populäraste tjejerna i skolan, alla ville vara med henne, visst tyckte hon att det var underbart, men ibland kunde det vara slitsamt, det var ingen som kände hennes riktiga jag. Ingen som verkligen lyssnade på henne.

Väl i skolan omringades hon av fnittrande vänner som pratade om skolans nya snygging, Henrik, han var ny och mystisk, hade nyligen flyttat hit med sin mamma från Norrland. Magdalena tyckte inte att han var snyggare än de andra, men även hon ville ha honom, mystiken runt honom blev som en dragningskraft. Han gick gärna för sig själv på rasterna, han var inte någon enstörning utan var bara trygg i sig själv.

Provet hade varit svårare än hon hade trott, säker på att hon blivit underkänd gick hon nedstämd ut ur klassrummet när klockan ringde. Då såg hon honom, Henrik. Han stod där med det blonda håret hängande i ögonen, med väskan kastad över axeln och lutade sig mot väggen som om han väntade på någon. Han måste ha känt att han var iakttagen, för han tittade upp och mötte hennes blick, ett leende spred sig på hans läppar. Var det henne han väntade på? Hon log tillbaka och förde det mörka håret bakom örat, hon kände sig utvald, hon talade om för sina vänner att de skulle ses senare och gick bort till honom. Hon kunde känna förvånade blickar i ryggen och förstod vad det skulle skvallras om resten av dagen.

”Hej”

”Hej, jag heter Henrik”

”Jag vet. Magdalena.” Han skrattade lite till henne när hon sträckte fram handen, men han tog den i sin, kysste den och sa sen tyst:

”Får jag göra dig sällskap till aulan?” Hon hade nästan glömt att det var dags att meddela vem som hade vunnit omröstningen snart.

”Väldigt gärna.” Det var länge sedan hennes leende varit så äkta som det var med honom, annars log hon bara för att vara trevlig. Medan de gick talade han om hur roligt han tyckte att det var att de tog Lucia på allvar, det hade de inte gjort i hans förra skola.

”Jag röstade på dig, jag tycker du passar bäst.”

”Tack, alla röster är värda lika mycket, vi är tre bra kandidater.” Magdalena hade aldrig varit bra på att ta komplimanger, vilket kunde göra att hon framstod som en snobb ibland och därför valde hon att dela med sig av komplimangen.

”För mig var det bara en.”

De gick resten av vägen under tystnad, hon kunde känna hur han tittade på henne, men så fort hon tittade mot honom vände han bort blicken.

”Detta var en av de jämnaste omröstningarna i skolans historia.” Spänningen i aulan var total, alla satt tysta och väntade på fortsättningen.

”Eva fick 67 röster, Ellinor fick även hon 67 röster.” Det applåderades och stojades i salen när alla eleverna ville stödja sina kamrater, rektorn var tvungen att höja rösten när han skulle meddela Magdalenas resultat.

”Och årets Lucia blir Magdalena, som vann med sina 68 röster. Gratulerar.”

”Jag visste att jag la min röst på rätt person.” Det var Henrik som viskade i hennes öra innan han gick därifrån och lämnade henne med alla jublande klasskamrater.

Magdalena var alldeles trött i huvudet, hela dagen hade hon varit tvungen att lyssna på allas prat om hur glada de var att det var hon som vunnit och hur vacker hon skulle vara som lucia. Hon suckade tungt där hon stod ensam och väntade på dagens sista lektion, hon hade gått dit lite tidigare för att få en stund i fred, men det dröjde inte länge förrän den nervösa svenskaläraren Sigrid kom. Hon hördes lång väg, nycklarna slog mot benet när hon gick med sin hasande gång, trots att Magdalena kände till lärarinnans egna sätt blev hon lite förvirrad över Sigrids reaktion på att se henne där. Lärarinnans ögon lyste av skräck och medlidande och om möjligt blev hon än mer nervig, Magdalena förstod inte vad som kunnat utlösa reaktionen och var lite orolig för fröken som ändå började närma sig pensionsåldern.

”Hur är det med dig?” frågade Magdalena.

Lärarinnan tog sig för munnen och skakade på huvudet.

”Kära barn, det finns något du borde veta.” Hon låste upp till klassrummet, handen skakade så mycket att det var svårt för henne att få nyckeln i låset, sen satte hon sig på en stol och väntade på Magdalena. Rummet var svagt upplyst, klockan var bara tre men ändå hade mörkret lagt sig ute, hon kände sig lite illa till mods, men gick till slut in och satte sig, hon fann en liten tröst i att hennes klasskamrater snart skulle komma in.

”Det var en mörk vinterdag, mycket lik denna för tjugo år sedan, en dag som jag aldrig kommer glömma. Jag hade precis börjat jobbat här då och de skulle ha luciatåg. Åh, du skulle ha sett henne, så vacker hon var med sitt långa hår och ljusen som kastade ett gyllene sken över henne.” Magdalena såg på henne att hon var långt borta, i en annan tid av sitt liv. ”Dom sa att det var en olycka, men jag trodde aldrig på det. Jag kommer aldrig glömma hennes skrik.” Klockan ringde in och ett tjugotal elever strömmade in i klassrummet, Magdalena hann aldrig fråga vad som hade hänt med lucian, hon tittade på sin fröken som klivit in i lärarrollen, det fanns inga spår efter minnena kvar. Lektionen flöt på långsamt, historien hade gett henne dåliga vibbar, när klockan ringde ut försvann Sigrid fort från klassrummet. Magdalena hade hoppats på att få ett ord med henne, hon bestämde sig för att sluta tänka på det, att inte bry sig om vad en stollig gammal lärarinna hade sagt, hon började säkert bli senil.

Kylan hade tagit sig innanför kläderna och ända in i märgen, hon såg fram emot ett hett bad. När hon tagit sig hela vägen hem hade hon helt glömt bort vad som hänt och var i stället glad över att ha vunnit. På köksbordet låg en lapp från hennes far.

Måste jobba,

Värm dig lite mat

Kommer hem sent

Pappa

Det var inget ovanligt att hennes pappa var tvungen att hoppa in extra på jobbet och det gjorde henne inget, det var skönt att ha kvällen för sig själv utan tjat och gnäll. Hon tappade upp hett badvatten, det dröjde inte lång stund innan det lilla badrummet var fyllt av ånga.

Det var en behövlig värme som spred sig när hon sjönk ner i badet, det hade varit en lång dag och kylan utifrån hade inte släppt henne ur sitt grepp, det stack i kroppen av det varma vattnet, ögonlocken började kännas tunga och just när hon var nära att slumra till hördes något från köket. Hon satte sig upp, hur länge hade hon legat där egentligen, kunde han redan ha kommit hem?

”Pappa, är det du?” Men inget svar kom, hade hon bara inbillat sig ljudet? Hon skulle precis sjunka ner igen när hon hörde fotsteg utanför dörren. Hjärtat stannade, hon vågade knappt andas, inte förrän hon var nära att svimma tog hon ett andetag, rädd för att missa minsta ljud. När hon inte hört något mer på ett tag vågade hon sig upp ur badet, vattnet hade redan börjat kallna och kändes obehagligt mot hennes kropp, hon virade en mjuk lila handduk om sig. Magdalena var livrädd att någon väntade utanför, hon skulle helst vänta där tills hennes pappa kom hem, men det kunde dröja flera timmar till, och hon tänkte på hur löjlig hon skulle känna sig om det inte var något.

Efter att ha stått och lyssnat vid dörren en stund och inte hört något bet hon sig i läggen och smög ut i hallen, med öronen på helspänn gick hon igenom lägenheten. När hon kom till köket undslapp ett lätt skrik från hennes läppar, där på bordet vid hennes fars lapp stod ett stearinljus tänt. Med tårar i ögonen drog hon åt sig en sax som låg på bänken och sprang in på sitt rum. Hon stängde dörren hårt och tände alla lamporna, efter att ha kollat i garderoben och under sängen sjönk hon ner i ett hörn med saxen i ett krampaktigt grepp, hon tänkte att hon borde ha släckt ljuset i köket, men hon vågade inte röra sig, tårarna av rädsla fortsatte att rulla ner för hennes kinder. Varje litet ljud gjorde att hon hoppade till och spände sig ännu mer. När klockan närmade sig tre på natten föll hon utmattad i sömn med ryggen tryckt mot ett hörn.

Med ett ryck vaknade hon när ytterdörren slog igen, klockans lysande siffror visade halv sju på morgonen, arga steg hördes mot golvet på väg mot hennes rum.

”Va fan Magdalena, du kan inte tända ett ljus och bara gå därifrån! Du vet att jag kan vara borta hela natten.” Han hade börjat gorma direkt när dörren åkt upp, inte ens sett att hon satt intryckt i ett hörn med en sax i handen.

”Men det var inte jag.” Hon kände sig som ett litet barn igen, ett litet barn som visste att ingen skulle tro på henne.

”Sluta, du hade ju lämnat en lapp också. Grattis till vinsten gumman. Tänd inga fler ljus när jag inte är hemma.” Med de orden la han lappen på hennes säng och gick ut, hon visste att han skulle gå och lägga sig och inte vakna förrän sent. Det skulle bli hennes uppgift att ordna middagen igen, hon mindes att hon inte ätit något igår och magen knorrade ljudligt i uppror mot matbristen. Men hon kände sig tvingad att ta en titt på lappen först, den som han sagt att hon hade skrivit. Blodet frös till is i hennes ådror, i hennes handstil var det skrivet tre små ord, det såg nästan ut att vara skrivet med blod.

Jag blev vald

Hon förstod att hennes far trott att det var hon som skrivit det, hon som tjatat om omröstningen i nästan tre veckor, men hon hade inget minne om att det hade varit hon. Vad var det som hände egentligen? Magdalena förstod ingenting av det, men hon visste vem hon skulle fråga.

Sigrid bodde i en av villorna inte långt bort, Magdalena klädde sig i sina löparkläder, det kunde inte skada att passa på att träna innan snön och halkan kom. Rädslan från natten fanns kvar, hon vågade sig inte riktigt ut i mörkret utan bestämde sig för att vänta in dagsljuset. Hon satt i fönstret och tittade ut på mörkret, ut på alla juleljusen som försökte lysa upp omgivningen, i bakgrunden kunde hon höra sin fars dämpade snarkningar. Julstämningen flödade ur alla husen, julen närmade sig med stormsteg, medan Magdalenas julstämning var långt borta. Kunde hon inte få en jul som hon haft när hennes mamma fortfarande levde så ville hon inte ha någon jul alls. Och det var bara två dagar kvar tills hon skulle stå inför hela skolan och sprida julglädje.

Magdalena njöt av känslan att springa, att känna vägen under fötterna flyta fram, känslan av att känna sig nyttig, hon sprang förbi en skogsdunge på väg fram till Sigrids hus, men hon stannade tvärt, fortfarande i skydd av träden och såg hur hennes lärarinna packade in några väskor i bilen för att sedan åka iväg. Hon hade missat sin chans, nedstämd sprang hon hemåt.

När hon kom hem stod det ett brinnande stearinljus utanför dörren. Hon tittade sig oroligt omkring, men det fanns ingen i närheten, snabbt blåste hon ut ljuset och slängde det i soporna. Nedstämd, ensam och rädd bestämde hon sig för att gå hem till en kompis och spendera dagen. Sara och hon brukade spendera sina helger ihop, de brukade prata, läsa tidningar och måla naglarna dagarna i ända, det var något som hon behövde nu. Men hon tänkte inte berätta för någon om allt det konstiga som hänt, fattades bara att det skulle börja spridas rykten om henne på skolan att hon trodde på spöken.

Dagen tillsammans med Sara hade gått fort, de hade haft trevligt som vanligt, dagen hade flutit på utan några tankar på alla ljusen, hon började inse att det var någon som spelade henne ett spratt, rädslan hade utbytts mot ilska. Hon tyckte nästan synd om den som drev med henne, men bara nästan, hon skulle inte vara nådig.

När hon kom ut hade mörkret lagt sig igen, i gatlyktornas gula sken kunde hon se hur små snöflingor dinglade mot marken. Det var ont om människor ute, alla verkade sitta hemma vid middagsbordet med sina familjer, hon kunde inte låta bli att undra om hennes far hade lagat middagen när hon nu hade blivit sen. En skugga for förbi hennes ögonvrå, men när hon tittade syntes ingen till, stegen ökade takten och där i utkanten av hennes synfält kunde hon skymta en flicka i vit klänning. Hon blundade hårt och tittade sedan mot flickan igen i hopp om att det bara varit inbillning, men flickan stod kvar där och följde henne med blicken med mörka ögon. Det var droppen för Magdalena, hon sprang, sprang fortare än vad hon någonsin gjort förut, hennes andhämtning var häftig när hon saktade ner utanför sitt hus. Hon tittade sig över axeln för att se om den läskiga flickan var kvar, men där stod ingen, hon skulle just till att gå in när hon såg en annan flicka även hon i vitt, först trodde hon att det var samma, men denna hade långt blont hår, flickan tittade på henne med sina mörka ögon. Hon backade skräckslagen ut mot gatan ut mot gatan och gav ifrån sig ett skrämt skri när hon stötte till någon som greppade tag i hennes arm för att hindra henne från att ramla.

”Hur är det med dig?”

”Henrik!” Hon hade aldrig varit så glad för att se någon förut som hon blev när hon såg hans välbekanta ansikte, hon brast i gråt mot hans bröst och när han la sina armar om henne kände hon sig som den tryggaste i hela världen. När tårarna övergått till snyftningar följde han med henne in i värmen och när hon frågade om han kunde stanna gjorde han det, hon orkade inte spendera en kväll till i ensamhet, inte efter den kvällen. Han väntade tålmodigt, försökte inte pressa henne till att berätta om vad som hade skrämt henne.

”Du kommer inte tro mig, hur skulle du? När jag knappt gör det själv.”

”Testa mig, jag lovar att inte skratta åt dig.” Det var sättet han sa det på, med äkta känsla som släppte spärren, hon berättade allt för honom, allt som hänt sen hon blivit vald.

”Jag kanske inte borde vara lucia.”

”Tok. Du är den enda värd nog att vara lucia. Om jag så ska vara din livvakt tills det är över.”

Dagarna gick, Magdalena och Henrik spenderade all vaken tid tillsammans och hon var evigt tacksam för det, trots att han inte sa mycket om sig själv så började det kännas som en riktig vänskap mellan dem och när han var i närheten hände det inte mycket skrämmande saker.

Dagen hade äntligen kommit, 13 december, hon hoppades att de skulle få möjlighet att fortsätta umgås även efter att Luciatåget var avklarad. De gjorde sällskap till skolan den morgonen, under natten hade det börjat snöa och marken låg vit under deras fötter och trots att vinden blåste så att snön som föll yrde runt dem kom de fram utan större missöden. Det hade alltid varit skolans tradition att ha Luciatåget direkt på morgonen, det var inte vanligt att se skolan så folk tom, det fanns en kuslig känsla i de öde korridorerna. Magdalena hade insisterat på att vara där tidigt och komma i ordning, visst hade hon kunnat göra det mesta hemma, men ville inte att stormen skulle förstöra resultatet.

”Jag väntar här utanför på dig, min Lucia.” Magdalena gav honom en lätt kyss på kinden och gick in i omklädningsrummet, hon var van så det gick snabbt för henne att göra sig i ordning. Hon tittade på klockan och såg att det var fyrtiofem minuter kvar, snart skulle hennes tärnor komma. Hon satte på sig kronan för att skåda det färdiga resultatet i spegeln, Henrik skulle få äran att hjälpa henne tända ljusen sen. Hennes magnifika spegelbild tittade tillbaka på henne med tindrande ögon, hon var lycklig, kanske nästa år inte skulle bli så tokigt, inte om han var vid hennes sida i alla fall.

Ur tomma intet såg hon ljusen i kronan flamma upp, hon ropade förskräckt efter Henrik med rädsla i rösten, men han kom inte. Hon försökte desperat få av sig kronan, men det var som om någon höll den fast, som om den var fastsydd i hennes hårbotten. Magdalena sprang fram till dörren, bara för att upptäcka att den var låst, trots bankandet kom han inte till hennes undsättning. Hon sjönk snyftande ner mot golvet, paralyserad av skräck och sorg, hon kunde höra hans tröstande ord genom dörren.

”Gråt inte, det är för vårt bästa, så vi kan vara tillsammans. Tillsammans för evigt.” Det var det sista hon hörde innan flammorna fick en ny kraft, en ny styrka som spred sig i en hastighet som inte gav henne en chans. Hon skrek, skrek av smärtan, skrek av sveket, hettan gjorde att det kändes som en evighet, tills allt slutade vara. Hon kunde höra andras skrik, det var inte hennes egna, det visste hon, andra som skrek med henne, andra som varit med om samma svek som henne. Mörkret tog henne i besittning. När hon öppnade ögonen igen kunde hon se ett tiotal flickor, andra lucior, som tittade sorgset på henne.

Det var tjugo år sedan den tragiska dagen när Magdalena lämnade de levandes sfär, för att förenas med de andra som även de blivit utvalda.

Lucka 12: Spader dam av Frida Arwen Rosesund

Spader dam2

Det börjar med en ryckning i ena ögat. Jag känner den när jag och Cela sitter på golvet och spelar poker. Det har den senaste tiden blivit vår favoritsysselsättning, av någon anledning sitter vi på golvet, det känns mer revolutionärt, mer alternativt, bättre helt enkelt. Ibland kör vi klädpoker om vi är på det humöret, det blir på något vis lite mer spännande. Celas blick säger mig att hon har trumf på handen, men jag låtsas inte som att jag ser det.

Vi sitter i min lägenhet, en liten etta på 30 kvadrat. En mörk, rätt dyster etta, jag vill alltid vara någon annanstans men ikväll är vi här. Jag ser hur det glimmar till i Celas ögon, samtidigt som det rycker i mitt. Hennes händer är små och vackra och håller korten i ett fast grepp, nästan krampaktigt.

Jag såg hennes händer för första gången för två månader sedan på en fest. Jag tog dem i mina och sedan dess har vi varit tillsammans. Hon gör mig glad och jag tror att jag gör henne glad också, det brukar hon åtminstone säga. Men vi har inte sagt de där stora orden ännu, jag tror att det är för tidigt för det.

Jag känner ryckningen igen och jag frågar Cela ”ser du, mitt öga?” men hon svarar bara att inget syns. Jag känner hur ryckningen liksom klättrar i mig, från ögat och bakåt och jag vill hindra den, men kan inte. Den kan inte stoppas, för jag vet vem det är. Hon dyker alltid upp när jag har det som bäst. När jag känner mig nöjd, trygg och bra. Sist kom hon som en rörelse i håret, en pust förbi ansiktet, en pust som flög in i mitt huvud, jag kände hur kall den var och hur den visste precis vart den skulle. Jag vet inte vem hon är men jag vet vad hon vill. Kanske är hon den jag hade varit om jag fötts som kvinna. Men det stämmer inte heller, för det hon vill gynnar mig inte. Vore hon en del av mig skulle hon bete sig på ett annat sätt. Jag trodde faktiskt att hon var borta nu, att hon var försvunnen. När jag räknar efter är det fem år sedan hon äntrade min hjärna för första gången.

”Ha! Jag vann!” säger Cela och visar sin hand: färg i spader. Spader dam är högsta kort och jag känner hur det rör sig därinne i mitt huvud, det vrider sig och åmar sig och det spänner bakom pannan. Är det så hon ser ut, undrar jag för mig själv och stirrar på Celas högsta kort. Damen på kortet känns plötsligt levande och verklig och det är nästan så jag skymtar en rörelse från hennes näsborrar.

”Nu vill jag inte spela längre”, säger jag och reser mig från golvet. Benen hämtar sig sakta efter sin stelhet men det värker i huvudet. Cela tittar upp på mig och hennes ansiktsuttryck är frågande.

”Jag har huvudvärk” säger jag och det är mina egna ord, sedan kommer hennes ord, Spader Dams: ”Jag tycker du ska gå hem nu, jag är trött på dig.” Jag känner hur orden trycks ur min mun och jag kan inte stoppa dem. Cela reser sig hastigt men hon svarar inte till att börja med. Kanske har hon blivit så chockad att hon inte vet vad hon ska säga. Jag försöker hitta ett uttryck i mitt eget ansikte som ska visa att jag inte menar det jag säger, men lyckas inte. Hela min kropp är avvisande.

”Jaha, skit i det då!” säger Cela argt och hon går ut ur min etta och jag vet inte om hon kommer att komma tillbaka. Dörrens hårdhet skär i mina öron, det låter så argt när den slår igen och jag vill öppna den elaka dörren, springa efter Cela och säga att jag inte menade det jag sa. Jag vill säga att det som hon hörde var inget som jag sa, det kom från någon annan, en svartsjuk ryckning. Det var den svarta damen, Spader Dam som sa de orden, vill jag säga, men min kropp lyder mig inte, min mun skulle aldrig få ur sig de orden nu hur mycket jag än skulle kämpa. Spader Dam vill inte ha Cela här, och Spader Dam får alltid som hon vill.

 

På kvällen ringer jag henne och vill prata. Då går det, den svarta damen har tillfälligt släppt sitt grepp om mig.

”Varför var du så konstig idag?” undrar Cela direkt, hon säger alltid vad hon tänker och det uppskattar jag hos henne.

”Förlåt, jag var inte riktigt mig själv.”

”Nähä. Nej, den sidan har jag inte sett hos dig förut, du är ju alltid så snäll och go annars?” säger hon med ett frågetecken på slutet. Jag hatar det här för jag känner hur allting återupprepar sig.

”Förlåt mig, det är svårt att förklara.”

”Du kanske kan försöka?” Jag hör hur hon vill veta, hur hon har blivit besviken och vill ha en bra förklaring så att hon kan lämna besvikelsen bakom sig.

”Det blir bara så ibland. Det är som att jag inte styr mig själv.” Det blir tyst i några sekunder. Det var inte vad hon hade väntat sig.

”Hur då, vem är det som styr dig då?”

Jag tänker på Spader Dam och hennes arga ögon men jag kan inte beskriva henne och jag kommer aldrig att få Cela att förstå. Jag vet inte vad jag ska svara.

”Jag vet inte”, säger jag bara och vill prata om något annat. ”Kan du inte komma hit så kan vi kolla på en film eller nåt. Jag vill verkligen ha dig här.”

”Så lät det inte förut, då var du ju trött på mig.”

”Det är jag inte, jag lovar. Jag tycker om dig, jag hoppas du vet det.”

”Jag tycker om dig också, men jag tror inte jag orkar ikväll. Det är ju en bit att cykla och så.” Det gör lite ont när hon säger så, för tidigare har det aldrig varit ett problem för henne. Men jag vet att det beror på det jag sa idag. Eller det jag egentligen inte sa, det var faktiskt inte jag som sa det.

”Vi kanske kan ses imorgon då?” säger jag och håller andan en sekund. Tonläget på hennes svar kommer att avslöja om hon vill träffas eller inte. Jag andas ut när hon låter glad.

”Ja, det kan vi, vi hörs då!”

 

Under natten försvinner jag in i en dvala, det är som en öken som breder ut sig, min hjärna känns törstig och min kropp famlar efter något att hålla sig i, det känns som om jag faller fritt många tusen meter och svindeln får mig att rädas det som sker med mig. Det liknar inte någon av mina mardrömmar jag hade som barn, inte som vuxen heller, för det är ingen dröm, det är det som är det otäcka. Det är inte jag som framkallar dessa bilder i mitt huvud, det är någon annan. Någon som är nära mig, alldeles för nära mig och som jag inte vet hur jag ska undvika. Det är något jag har svårt att sätta ord på och hur ska jag då kunna lösa problemet?

När jag vaknar på morgonen är jag inte längre jag. Det gick snabbt den här gången, alldeles för snabbt.

 

För fem år sedan bodde jag i en annan stad, långtifrån där jag nu bor. Jag hade ett annat namn, jobbade med någonting annat, vad det var har inte längre någon betydelse.

När Spader Dam hälsade på mig då var jag tillsammans med Maria. Vi hade träffats ute, hon hade guld i håret och stjärnor i sina ögon. Maria var pigg och glad, busig och impulsiv. Jag stod i pissoaren inne på killarnas, på ett uteställe jag brukade besöka tillsammans med några polare. När jag stod där hörde jag hur dörren slogs upp och ett fnitter trängde sig in och så stod hon där bakom mig och undrade om jag ville bjuda henne på en öl. Senare kom det fram att hon spanat på mig hela kvällen, men eftersom jag stått med mina polare hela tiden hade hon inte vågat sig fram. Hon tog chansen när hon såg att jag smet in på toan.

Vi hann vara tillsammans i ett år innan Spader Dam kom. Vi hade lärt känna varandra väl och pratade om att flytta ihop. Jag var bara 20 då och det var visserligen rätt tidigt att flytta ihop med någon, men det kändes så bra med Maria och det skulle bli billigare för oss båda om vi delade lägenhet. Men när Spader Dam kom förändrades allt. Det började med att jag gav Maria elaka kommentarer som jag inte menade, jag sa att hon var trög och började bli fet, fast jag inte tyckte det. Maria blev ledsen och varje gång försökte jag på något vis förklara att jag aldrig menade det jag sa. Många gånger trodde jag att hon skulle göra slut, men av någon anledning stannade hon kvar, kanske hoppades hon att det jag sa stämde, att jag verkligen inte menade mina elaka ord. Jag försökte vara så snäll och vänlig som möjligt de stunder då jag var mig själv men de stunderna blev allt färre. Det som bodde i mig blev mer och mer ursinnigt för varje kyss som Maria gav mig, för varje gång vi älskade och för varje kärleksfullt ord som vi yttrade till varandra. Det blev bara värre och värre. Jag ville säga åt Maria att fly, men jag kunde inte. Det fanns inget sätt att lösa det hela på.

När det oundvikliga skedde förstod jag inte vad som hände. Ena dagen satt jag och Maria och pussades i hennes turkosa soffa, nästa dag låg hon naken med falnande glans i håret och döda stjärnögon i mina armar. Det var inte jag, det vet jag men vem skulle tro mig om jag sa att Spader Dam hade intagit min kropp? Förresten, då hette hon inte Spader Dam, då saknade hon namn.

Av någon anledning kom jag undan. Jag vet inte om någon hjälpte mig, jag minns inte mycket av vad som hände. Jag minns bara Spader Dams innerliga svartsjuka och ilska och jag minns att hon försvann efter den händelsen.

 

Morgonen är kall, ur min mun kommer rökiga kaskader när jag andas. Min andning är snabb och målinriktad och min kropp har en riktning. Det tar en stund att gå, under tiden är min hjärna tömd på tankar, det enda som händer i den är impulser som pumpas ut från ett svart hål någonstans där inifrån.

Jag står vid Celas port.

Hon öppnar dörren med sömn i ögonen och rufsigt hår. En undran finns i henne, varför är du här så tidigt? Har du saknat mig? Det är inget hon säger men jag vet vad hon tänker.  Det börjar rycka i mitt ansikte och sedan i hela min kropp. Hon släpper in mig i hallen och undrar om jag fryser. Jag skakar bara på huvudet och ur min mun kommer en djup kvinnoröst:

”Passa dig, för nu är jag här.”

 

Lucka 9: Irrbloss av Emma Lundqvist

IrrblossOm aftnarna, när luften svalnat och vinden mojnat, gick den grånande kvinnan barfota längs stigen som ledde till tjärnen i skogens mitt. Hon klättrade mödosamt upp på stenen vid strandkanten och lade de bleka händerna i sitt knä. Ensam njöt hon av tystnaden och det svarta vattnets trolska skimmer. Njöt av att äntligen ha funnit en plats där hon kände sig hemma.

Hon hade aldrig fördragit solen och alltid avskytt den klibbiga värme som andra verkade älska så. Under sommarens heta timmar uppehöll hon sig inomhus eller i trädens svalkande skuggor. Höll sig borta från solens brännande strålar och människornas brännande blickar mot det vita hull som böljade runt hennes tunga kropp.

När hon blev gammal nog att bekosta sitt eget uppehälle, tog hon sig endast arbeten där hon inte behövde vända sitt ansikte mot andras. Ståendes vid maskiner och talandes i telefoner fördrev hon sina dagar. Dagar och år. Gång efter annan flyttade hon vidare till nya städer. Nya arbeten och nya grupper av hånfulla människor. Alltid på flykt, alltid på jakt. På jakt efter något hon inte visste vad det var.

Medan framtiden gled in i dåtidens glömska samlade kvinnan de pengar hon förtjänade på hög. Det fanns inget hon önskade köpa. Inget som kunde skänka henne den lycka hon saknade. Den lycka hon sakta gett upp hoppet om att någonsin finna.

Så nådde den sista dagen sitt slut och hon blev befriad från sin tjänst på grund av åldern hon hunnit uppnå.  Befriad endast för att sättas i tristessens fängelse. Inom henne växte ett behov av att komma ut. Komma bort. Så hon flydde. Ännu en gång flydde hon. Men den här gången fann hon en fristad.

Höga, norrländska furor skyddade det lilla röda torpet från den gassande högsommarsolen och i skymningen spred narcisstobakens vita, trumpetformade blommor en förtrollande doft i trädgården som omgav byggnaden. Den första byggnad som var mer än en tillflyktsort. Men hennes längtan drev henne vidare. Andtrutet vandrade hon längs smala, vindlande stigar, och eftersom det var menat att bli kom hon fram till den plats hon alltid varit på väg mot. Tjärnen. En svart pärla, dold i skogens innersta. En plats för sagornas gyllene prinsessor och människornas vemodiga drömmar.

Fri från omgivningens tyckanden och krav föll kvinnan in i den rytm hon önskade och behövde. När solen stod på himlen sov hon. Sov i väntan på dygnets svala, dunkla timmar, då hon gick ned till tjärnen och fylldes av förvissning om varför hon en gång blivit född.

Men en afton var det något som var förändrat. Redan innan hon skymtade vattnet genom trädens bredrandiga ridå visste hon att något var fel. Hon vilade och väntade tills de ansträngda andetagen blivit lugna och smög sig sedan försiktigt närmare. Hennes öron nåddes då av svaga ljud. De plaskande ljuden av en simmande människa och de smeksamma ljuden av hans lågmälda sång.

Det första hon kände var djup och tung besvikelse. Någon hade inkräktat på hennes territorium. Stulit det enda hon hade. Med nedsjunkna skuldror vände hon sig om för att gå, men i sin bedrövelse glömde hon att se efter var hon satte foten. En kvist knäcktes, sången tystnade och en djup röst ropade: ”Vem där?”

Rösten var inte anklagande. Inte ilsken eller skrämd. Den var nyfiken och intresserad. Intresserad? Av henne? Ingen, varken man eller kvinna, ung eller gammal, hade någonsin visat henne genuint intresse. ”Men”, tänkte hon med en suck som värkte i bröstet, ”det är bara för att han inte har sett mig än.” Återigen lyfte hon foten för att gå, men hejdade sig mitt i steget när hans röst återigen nådde fram till henne.

”Är det du, Eva?”

Han kände hennes namn. Han uttalade det på ett sätt som ingen annan gjort. Som en smekning. Som hon föreställde sig att smekningar kändes.  Något som varit fruset löstes upp och blandades med hennes pulserande blod.

”Kom.”

Heta blixtar brände i hennes inälvor medan händerna var kalla som is. Vem var han, denne man som kallade på henne? Vad ville han? Foten, ännu svävande i luften, darrade, liksom resten av hennes otympliga kropp. Fly eller våga? Hoppa, med risk för att drunkna? Som om en främmande makt tagit över kommandot, vände hon sig om och gick mot tjärnen och den förste man som önskat hennes närvaro.

Han befann sig fortfarande i vattnet. De bleka skuldrorna stod i skarp kontrast mot den svärta som slukade resten av hans omfångsrika kropp och de silverfärgade hårtestarna låg slickade längs de svällande kinderna. Han log. Och hon kunde inte låta bli att le tillbaka. Men sedan kom den invanda misstänksamheten åter smygande och hon spände läpparna. ”Hur vet du vem jag är?”

Med ett glidande simtag kom han närmare. Han fångade hennes blick och sade lätt, alltjämt leende: ”Jag är den förre ägaren till torpet du bor i. Men tjärnen ingick inte i affären, så den får du allt dela med dig av.”

Hon letade efter ord, men fann inga. Han gled ännu en gång framåt genom det månbelysta vattnet och hon kände sig en aning yr. När hade månen kommit upp? Hon mindes ingen solnedgång.

”Jag har förstått att du är en nattens människa, precis som jag”, sade han med sin betagande röst och hon önskade att hon haft modet att be honom sjunga igen. ”Brukar du också simma i tjärnen efter skymningen?”

Hon skakade på huvudet. ”Jag simmar inte.”

”Inte?” Han höjde på ögonbrynen och minskade avståndet med ännu ett lojt simtag. Svallvågornas kammar gnistrade likt flytande ädelstenar och hon blev tvungen att blunda. När hon öppnade ögonen igen var han helt nära. Om hon satte sig på huk skulle hon kunna nå hans framsträckta hand. Men hon stod som fastfrusen och vände med blossande kinder blicken mot stjärnorna. Hon hade aldrig sett stjärnor lysa så klart mitt i sommaren förut. Kunde stjärnor lysa på sommaren? Kunde något av detta vara sant?

Mannen i tjärnen började sjunga och raserade hennes bräckliga mur. Med tårar i ögonen mötte hon hans blick och förlorade sig i de stjärnor som glittrade där. Glittrade för hennes skull. Hon sjönk ned på marken och såg deras vita händer söka sig mot varandra i mörkret. Hans hand var våt och kall, men skänkte henne mer värme än hon kunde stå ut med. Hon måste svalka sig. Måste ned i det svalkande vattnet. Med en smidighet hon aldrig tidigare ägt gled hon från den gräsbevuxna strandkanten ned i tjärnen. Det svarta vattnet välkomnade henne med en kylig omfamning och sedan var hon hos honom. Hans drypande händer vilade mot hennes kinder och strök hennes hår. ”Jag har väntat på dig”, sade han lågt. ”Jag har väntat på dig i hela ditt liv.”

Orden landade i hennes mage som en kall sten. De var fel. Något var fel. Allt var fel. Hon försökte ta ett steg bakåt, men bottnen försvann under fötterna och hon föll. När hon hostande tagit sig upp till ytan igen grep han tag om hennes armar. Hårt. Hon skrek till av smärta och såg på honom. Såg in i ögon som inte längre var glittrande stjärnor. Ögon svarta som tjärnens botten och glödande av vilt begär. De runda kinderna slätades ut inför hennes blick och silverhåret böljade ned över de muskulösa skuldrorna likt strömmande vatten. Han var inte längre samma man. Han hade aldrig varit någon man. Och med ens förstod hon. Förstod varför hon fram till denna stund gått ensam och oönskad genom livet. Hon var hans. Hade alltid varit hans. De stumma locktonerna hade långsamt men obevekligt lett henne till hans famn, och hon var precis det han hade önskat. Ensam. Så ensam att ingen skulle lägga märke till det tomrum hon lämnade efter sig i människornas värld.

Ett ordlöst skri lämnade hennes läppar och stjärnorna bleknade mot den ljusnande sommarnattshimlen.

© Emma Lundqvist