Lucka 17: Utdrag ur ”Vem är rädd för Saga Torstensson?”

I maj nästa år kommer Saga Torstenssons skrämmande roman och redan nu får ni en liten sneak-peak ur innehållet. Håll till godo!

Hej, jag heter Saga Torstensson. Jag är tjugofyra år och bor i Halmstad. Det är första gången jag är här, så jag tänkte inte orda så mycket utan mest lyssna. Jag vill bara säga att jag är glad att ni har välkomnat mig här i er lilla skrivarcirkel.

Någon här frågade om min stil. Och jag har nog ingen direkt stil, om jag ska vara ärlig. Jag är allätare, både när det gäller att läsa och att skriva. Men mest skräck blir det nog. Och då gärna korta noveller. Det är väl min specialitet då eller vad man ska kalla det.

Men nog om mig… Ja, jag kanske ska säga ett ord eller två om hur jag kom in på det här med skönlitterärt skrivande. Det är faktiskt en rätt sentida företeelse. Jag skrev aldrig i tonåren, inte ens dagbok. Jag kom igång med skrivande för två år sedan, när det tog slut mellan mig och min dåvarande pojkvän Markus. Det började väl som självterapi, självmedicinering. Och vilken dundermedicin sen!

Det har verkligen hjälpt mig genom några riktigt, riktigt svåra perioder. Det har varit som ett stöd när allt annat gav vika och försvann. Som marken under mina fötter till exempel! Ja, vi har väl alla mått dåligt någon gång i livet.

Men skrivandet var mer än så. Jag upptäckte att det gav mig så många olika saker. Jag började ställa nya frågor om mig själv och världen omkring mig. Jag började rannsaka mig själv, mina roller och relationer, på ett helt annat sätt än tidigare. Varför agerar jag som jag gör? Varför är andra som de är mot mig? Varför uppfattas jag på det ena eller andra sättet? Ganska jobbigt att tänka så. Men väldigt nyttigt.

En lekfullhet väcktes till liv. Ja, att skriva är som att leka, fast man är vuxen. Pappret eller laptopskärmen blir ett dockskåp som man fyller med möbler och dekorationer och karaktärer, allt i enlighet med hur man själv vill ha det. Allt är möjligt. Man skulle kunna säga att vi leker gud. Om man är lagd åt det pretentiösa hållet alltså…

Genom leken får man fram det som annars inte riktigt platsar i ens liv. Man gestaltar saker, ger olika problem och frågeställningar en ny form som är mer lätthanterlig. Man kanaliserar, översätter känslor till ord, vänder på perspektiven. Det är otroligt spännande. Och det bara kommer. Om man är öppen för att ta emot det så kommer det, helt av sig själv. Det är nästan lite otäckt.

Jag märkte när jag började skriva att jag hade rätt mycket ilska inom mig. Mycket mer än vad jag själv visste. Jag ser mig som en väldigt fredlig person – pacifist till och med. Men de ord som flödade över sidorna, de bilder som trädde fram… Det var destruktivt. Det var nihilistiskt. Det var 2helt rubbat emellanåt. Sjukt, skulle en del nog säga. Men vad är sjukt?

Hur många människor har jag tagit död på under de här två åren? Jag har tappat räkningen. Jag skäms nästan över min egen känslokyla, men jag ångrar ingenting. Jag kanske skulle ha blivit en bra mördare på riktigt. Det får vi förhoppningsvis aldrig uppleva.

Här står jag och babblar på och brer ut mig över allas vår tid tillsammans. Och jag som bara skulle säga några väl valda ord. Det är typiskt mig. Bla bla bla. He he. Hjärnan är inte inkopplad men munnen går.

Berättelserna tar en bakåt, till platser och tider man inte besökt på länge. En novell handlade om en man som utvecklade stora långa taggar över hela kroppen. Ett slags igelkottman – ganska komiskt egentligen.

Jag hade rätt mycket taggar i unga år, i skolan, i umgängeskretsen. Alltid på min vakt. Ofta den tysta. Vågade inte sticka ut för mycket. Vad var jag rädd för? Vad hade jag bestämt mig för att andra skulle tycka och tänka om mig? Usch, det var mycket av den varan på den tiden. Alla andra är så himla viktiga. Deras åsikter är så mycket mer värda. Det är väl fortfarande så. Man borde sluta att vara en sån jävla mes – om man ska använda ett kraftord. Men det är jag väl inte ensam om att känna.

Det kommer tillbaka saker. Saker som jag som jag inte visste att jag mindes. Minnesbilder. De kommer fram när man processar sin historia, söker de rätta orden och uppläggen. Mitt eget liv blir mer verkligt för mig. Det kan gränsa till det smärtsamma. Ett par grejer har jag helt enkelt fått slänga, utan att skriva färdigt dem. Det blev för nära, för jobbigt. Man måste hålla distansen, annars flippar man ur totalt.

Jag tror att skrivandet har en stor del i den styrka som jag känner i dag. Jag mår bra. Jag har förlikat mig med tanken på att Markus och jag inte ska träffas länge. Det tog tid, kan jag säga. Herregud vad trög man kan vara. Men det är lätt att vara klok i efterhand.

Markus och jag, vi gick genom helvetet tillsammans innan vi såg ljusen i tunneln. Två ljus, ett för oss var, på skilda håll. Vi gjorde varandra hemskt illa. Men jag tror att han har förlåtit mig nu. Jag har förlåtit honom för det han gjort mot mig. Vi är fortfarande vänner.

Faktum är att jag, med min nyvunna styrka, kunnat stötta honom när han haft det jävligt. När hans nya livskamrat gick bort. En fasansfull historia. Överdos av något slag. Där såg vi båda – Markus och jag – att vi kan finnas för varandra. Utan att finnas där, om ni förstår vad jag menar. Vi vet var gränsen går. Vi känner varandra så pass väl.

Jag har gått vidare, men jag har inte gått vidare. Nu låter jag väl hur kufisk som helst. Jag lever ensam nu. Men jag kan njuta av ensamheten. Jag har aldrig haft det tidigare, den friheten, en egen liten reträttplats. Jag har två katter. Som är lika mycket till glädje som till förtret. Jävla pisskräk! Skojar bara, he he.

Bilder, ja. Det kommer en del nya minnesbilder, nu när jag tänker på det. Jag ser mig själv i ösregnet, i mörkret, utanför Markus dörr. Jag bankar och skriker som en galning. Jag står i rabatten och regnvattnet rinner ner i nacken på mig. Jag har inga ytterkläder. Jag bankar på fönsterrutan. Jag plockar upp en sten från marken och drämmer den rakt genom rutan och skär upp hela vägen längs handryggen. Blodet pissar. Fy fan. Då var jag långt nere. Långt nere.

Det blir för mycket. Man kopplar ner hela skiten. Man orkar inte med det.

En annan bild. Det är på psykakuten. Jag sitter i ett av de mindre rummen tillsammans med läkaren. Jag gråter inte längre. Jag är arg. Vi pratar om min dosering. Min röst är upphetsad, det låter högt och vasst. Han svarar lugnt med sitt låga tonläge och sina lååångsamma meningar. Jag kastar mig fram och klöser honom över ansiktet. Han försöker väja sig och tillkallar hjälp. Chocken lyser i ögonen. Vissa saker vänjer man sig aldrig vid, antar jag.

Var det jag, det där? Kanske är det en scen ur en av mina noveller. Ett rubbat psykfall, en seriemördare. Eller något i den stilen. Nej, det här är jag. Jag vet att det är jag för jag ser det klart framför mig. Det är bara att inse det. Jag är en annan människa i dag. Men jag vill inte förneka vad jag var. Jag är tacksam för att jag tog mig ur det. Jag vet inte hur, men jag gjorde det. Jag vill som sagt tillmäta skrivandet en stor betydelse. Jag är en helt annan människa i dag.

Jag har en bild också av Markus när han ligger på golvet. Jag vet inte var den kommer ifrån. Han ligger livlös på sidan, lite ihopkrupen. Jag ser mig själv sparka på honom, men det är inte den situationen utan en helt annan. Händelserna går ihop. Det blir en enda gröt till slut.

Markus och jag, vi är inte troende någon av oss. Men vi borde sätta oss ner och knäppa händerna och tacka någon högre makt för att vi kommit igenom allt detta. Inte helskinnade, men alla sår läks till slut. Nåväl, inte alla. Men man kan i alla fall komma fram till något slags avslut. Det var vad Markus och jag gjorde.

Markus nya kvinna hette Marika. Hon var lång och smal och söt med sitt lite krokiga leende. Hon hade alltid dessa långa mörka klänningar som såg så sköna ut och som klädde henne så väl. Och det röda intensiva läppstiftet. Och den tjocka svarta kajalen. Marika hade en latinskt eldig framtoning. Jag vet inte om hon hade en droppe spanskt blod i sig, men så var det. Ungefär så långt man kan komma ifrån min gråa, genomskinliga uppenbarelse.

Men jag avundades inte
henne. Jag avskydde henne inte. Jag tyckte inte att hon hade någon del i det hela över huvud taget. Det här var mellan Markus och mig. Jag är glad att vi kunde hålla henne utanför detta, i ärlighetens namn, ganska fula spel. Usch, ja! Det var fult emellanåt.

Det här måste låta väldigt konstigt. Men jag känner att jag på något vis var med henne, mentalt, när hon dog. Jag var inte där, men jag var där. Jag stod eller svävade över henne. Såg hennes smärta, såg hennes kamp. Jag har aldrig kunnat prata med Markus om det här. Jag vet inte hur det skulle gå till. Jag har inte pratat med någon om det här.

Jag vet inte varför jag gör det här, inför er alla. Det skulle handla om skrivande, inte om mitt uppfuckade liv. Jag ber om ursäkt. Det var inte meningen att jaga upp er på det här viset.

Vi släpper det. Vi glömmer det och går vidare. Det är nog bäst så.

Var var vi? Jo, mitt skrivande. Jag skriver noveller som sagt. Korta noveller för det mesta. Allt möjligt men mest skräck.

Jag kan se Marikas ansikte. Tydligt som om det var i går. Hon ligger på sängen och livet försvinner ur henne. Hon förändras. Ansiktet förändras, men det går inte att beskriva hur. Hon är tom på liv, som en docka. Som en docka i ett dockhus.

Dödade jag henne? Var det jag som tvingade i henne de där pillren? Det är omöjligt. Varför tänker jag en sådan absurd tanke över huvud taget? Ha ha! CP i huvudet liksom. Ni får förlåta mig. Jag tappade bort mig där. Det blir för mycket. Man stänger av.

Visst var det jag. Det måste ha varit jag. Vem annars? Jag utsläckte hennes liv. Marikas liv, för att jag trodde att det skulle ge mig Markus tillbaka. Vilken jävla dum vansinnig jävla skittanke det var! Jag tror inte att min hjärna fungerade över huvud taget den dagen. Jag var långt borta. Så jävla långt borta.

Det var drogerna, det var sinnesstämningen, allt. Det var overklighet. Det var som om jag var en karaktär i en av mina egna berättelser. Det var inte jag som handlade, det var någon annan som handlade genom mig. Allt enligt ett förutbestämt, logiskt mönster. Jag var bara en bricka i spelet.

Hur kommer det sig att jag inte åkte fast? Hur kunde jag ha sådan tur, när jag knappt ens visste vad jag gjorde? Kanske blev jag mitt eget drömvittne. Jag var så väck i knoppen att jag gav mig själv ett perfekt alibi. Mentalt sett. Jag var där. Men ändå var jag inte där.

Jag dödade henne. På riktigt alltså.

Jag tog livet av henne. Och det borde alla ha förstått. Men ingen kopplade. Är det mig det är fel på eller resten av världen? Hur kan en mördare gå fri så där bara utan vidare? Ingen har ens förhört mig eller misstänkt mig för något. Jag är ju livsfarlig! Jag skulle kunna göra det igen. Jag kanske har gjort det igen. Man stänger ute. Man stänger ner. För att skydda sig. För att inte gå under.

Jag överlevde, men jag borde inte ha gjort det. Jag är den värsta typen av människa, en kallblodig mördare. Jag är bortom all kontroll.

Det är det jag försökt dölja, för mig själv, för andra. Det är det som jag oavsiktligt – gång efter annan – gräver fram med mitt skrivande, mitt själsökande. Det är en ventil, en nödvändig sådan. Men det är också ett hot. Varje ord avslöjar mig som den jag är.

Det är ohållbart i längden. Allt kommer att rasa till slut. Jag kommer att gå itu. Jag: en galning. Jag: en fullblodspsykopat. Jag: en iskall mördare.

Hej, jag heter Saga Torstensson. Jag är tjugofyra år och bor i Halmstad…

Saga 22 okt

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s