Lucka 16: Frostnatt av Jan-Erik Ullström

frostnattNyårsaftonen 1899 var en av många dagar i en sällan skådad vargavinter. Hela helgen hade varit fylld av frid och ett osedvanligt lugn låg vilande över de värmländska skogarna. En kall tystnad. Men det fanns ingen snö. Trots att det varit minusgrader sedan början av november hade snön uteblivit. De äldre talade om trolldom och sämre tider, men barnen var glada över att sjöarnas isar var lika blanka som vattenytan på sommaren. Kälke, spark och hemmabyggda skridskor blandades med skratt, öppen eld och gemenskap.

En dag av förberedelser hade i takt med att dagsljuset dött ut, glidit in i en kväll av festligheter. I huvudstaden firade kungligheterna i slottskapellet tillsammans med ministrarna, militären och alla tjänstemän som ville synas och höras där det krävdes. De vanliga människorna gick till Skansen och väntade på Ruben Bergh och framförandet av Nyårsklockan. Fattighjonen satt där de alltid suttit. I stugorna och gränderna. Sådan var fördelningen. Sådant var livet. Festligheterna på den stora herrgården var inte helt olika de i Mälardalen.

Lars Eriksson hade ärvt gården från sin far, som i sin tur ärvt den från sin far och så hade det varit så långt tillbaka som alla kunde minnas. Nästan alla byggnader var från 1600-talets början. År 1756 brann stallarna och ladugården ned till grunden, men bygden reste de på nytt året därpå. I manbyggnaden hördes nu glada skålar och höga rop från de alltmer berusade gästerna. Omgivna av vaxljus och dyra tyger satt ägarna och de kringliggande gårdarnas herrefolk och smorde kråset från äkta kinaporslin. De drack franska viner ur ärvda glas och roade varandra med allehanda anekdoter och skvaller från bygden.

Lars hustru Gertrud hade samlat en nyfiken skara kvinnor runt sig. När maken anslöt sig var hon redan långt inne i en fnittrigt framförd skröna. ”Ingen vet var hon tog vägen efter det. Vissa säger att hon brändes på bål. En del tror att hon blev av med huvudet. Men sen finns det vissa … vissa som säger att hon fortfarande finns där ute. I skogen. Någonstans i skogen. Tänk på det nästa gång ni är ute och promenerar eller plockar bär och svamp.” En av de mer välklädda kvinnorna mittemot värdinnan fnös till: ”Varför skulle jag ge mig ut dit och vandra runt? Jag äter svampen och njuter av bären, men tjänstefolket får allt plocka. Jo jag säger då det. Skrönor är allt det är det där. Skrönor säger jag.”

Gertrud nickade sakta samtidigt som hon kisade åt kvinnan: ”Vem vet? Ingen kan veta.” Plötsligt fick hon syn på sin käre make och lös upp: ”Åh Lars! Kan inte du gå ut med en flaska vin till stallet? Det har de väl ändå gjort sig förtjänt av?” Kvinnan mittemot såg besvärad ut: ”Men Gertrud? Ska du inte ge svinen det som är kvar av desserten och vattna hästarna med nyårsskålen när du ändå håller på?” Den godhjärtade godsägarens ödmjuka hustru höjde på ögonbrynen och svarade så syrligt hon kunde: ”Men kära Elisabeth. Självklart ska jag ge bort tårtan till grisarna. Det är bara att ta för sig. Varsågod.” När skrattsalvorna från de övriga kvinnorna överröstade karlarnas hävdande skrävel smet Lars Eriksson ut till de andra. Drängarna och pigorna hade fått bjuda in de andra gårdarnas tjänstefolk, men de hade fått duka upp i stallets loge. Sådan var traditionen och de flesta stoppade undan både mat och dryck under året, som sedan förtärdes i halvdold hemlighet under nyårskvällen. Lars visste detta och det bjöd han på. De var hans levebröd så som han var deras.

Många timmar senare var Gustav Karlsson på väg. Han var visserligen dräng på gården, men var bortlovad under nyårsveckan. Axelssons behövde nödslakta och Gustav visste hur. Natten var redan halv och temperaturen hade stigit. Det var nästan nollgradigt för första gången på många veckor. I ena handen höll han en snart urdrucken flaska fint franskt vin. Den andra omslöt ett saftigt enrisrökt kalkonlår. Han var nöjd. Två pigor hade han fått med upp på höskullen och nu var han på väg hem till den sköna halmmadrassen i drängstugans trygga vrå. Så trött var drängen och så glad i mod att han bestämde sig för att finna en genväg. Han var inte säker på sin sak, men han visste att gården låg på andra sidan storskogen. Han hade fullmånens skarpa ljus i ryggen, så mörkret skulle inte kunna hindra honom. Han var rätt klädd och rejält skodd. Dessutom var det inte särdeles kallt och avsaknaden av snö svepte bort all livsnödvändig oro ur själen.

Med stora stövelklädda steg försvann Gustav in bland tallar och gran. Den lätt frusna mossan krasade under hans fötter och en avlägsen uggla hoade. Hade han inte slukat det sista vinet hade han troligtvis uppskattat stillheten mer, samtidigt som han bättre kunnat hålla reda på var han var. En halvtimmas skogsmarsch senare var han obönhörligen vilse. Trots att alkoholen i blodet rusade runt och bedövade kroppen, kunde han känna av hur en ovälkommen kyla började smyga sig på. Drängen var inte rädd att förfrysa, men han borde vara ute på andra sidan skogen nu.

Plötsligt tystnade ugglan, samtidigt som månens strålar reflekterades mot någonting en bit bort. Gustav var medveten om att han borde försöka leta upp en stig, men en oförklarlig nyfikenhet grep honom. Den omslöt hans hjärta som började lite snabbare. Han gick sakta fram mot en stor gran och vek undan dess grenar. Framför honom låg en tjärn. Månljuset hade studsat mot den tjocka isen och letat sin väg mot hans simmiga blick, som nu blev klarare för varje nytt hjärtslag.

Drängen kände det som att det endast fanns han, tjärnen och månens strålar. Ingenting annat betydde någonting. Ingenting annat fick betyda någonting. Ett plötsligt sting av svartsjuka äntrade helt oförklarligt hans hjärta. Oavsett vad som hände, så var det han och tjärnen och månens ljus som guidade honom. Den var inte mer än ett femtiotal meter bred och nästan helt rund. Frusen mossa splittrades under hans tunga stövlar när han steg fram och ställde sig vid isens kant. Då och då hördes dämpade hoanden från ugglan som satt uppflugen i en död tall vid gläntans ände. Gustav kunde inte förklara det för sitt inre, men han måste gå ut på det frusna vattnet. I tjärnens mitt satt en lång spetsig påle snett nedstucken i det nästintill bottenlösa vattenhålet. Han tog sikte på den meter som stack upp och tog ett ostadigt kliv ut på den blanka ytan.

Hade drängen inte varit påverkad av vinet hade han troligtvis inte fallit. Men tack vare just den påverkan slog han i näsan i det hårda kalla, istället för pannan. Med blodet forsande från ansiktet kröp han bakåt mot mossan och lade sig för att andas. Han kisade mot den blodpöl han lämnat efter sig. Det gick inte att förstå. Den försvann. Han ställde sig sakta upp utan att släppa det röda med blicken, men när han stod rak i ryggen fanns det ingenting kvar att fokusera ögonen på. Det var som om isen sugit upp blodet så som en tvättsvamp suger upp spilld mjölk. Han skulle precis vända om mot skogen när månljuset reflekterades mot någonting annat. Någonting under isen. Det glimmade till lika fort som det försvann. Han backade sakta och började springa från tjärnen. Ugglan ropade efter honom, men han sprang tills blodet kokade i hans ådror. Han längtade. Han längtade tillbaka. Varför? Det måste ha varit en stor fisk han sett under isen. En sommargädda någon slängt ifrån ån. Eller en mal. Men varför ville han då tillbaka? Varför kände han en hungrande längtan efter att åter gå ut mot tjärnens mitt? En längtan och en svartsjuka.

När Gustav vaknade dagen därpå mindes han inte hur han kommit till sängs eller hur han hamnat där iförd nattsärk omgiven av värmeflaskor. Men han mindes blodet och gläntan. Han hade aldrig kommit till Axelssons gård. Han hade gått hem. I samma ögonblick som han öppnade ögonen stängdes resten av sinnena ute från omvärlden. Den dagen höll han sig för sig själv. Sade till husbonden att han hade rännskita och kanske smittade. Han visste var han skulle behöva gå när månen reste sig högt över värmlandsnatten. Gustav packade i tysthet en kappsäck med lite bröd och vin.

Skodd med broddar och nykter som en skolflicka var det en andfådd Gustav som steg in i skogen sent den kvällen. Han var inte trött eller utmattad. Det var någonting annat som gjorde att han hade svårt att få andan att räcka till. En känsla. Hade det inte varit för en grundläggande rädsla inombords, hade han nästan kunnat svära på att han kände förälskelsens klor inombords. Rivande sönder allt det han trodde att han var. Denna känsla ledde honom mot en plats han endast förut förvillat sig fram till. Känslan och det växande ekot av en ugglas hoande.

Plötsligt var den då där igen framför honom. Tjärnen. Han ställde ned kappsäcken och ställde sig åter vid isens kant. Det var stjärnklart och även om månen inte längre var full, sköljde ljuset ändå över gläntan som ett silverregn. Trots att det frusit på igen, frös han inte. Målet för hans längtan var så nära nu, men fortfarande fanns det ingen aning om vad som skulle kunnat framkalla den. Han hade haft det både nöjsamt och vackert med pigorna på loftet under nyårskvällen, men det han nu kände gick så pass djupt i hans själ att det trängde sig ned under medvetandets nivå. In så långt i hans inre att det aldrig skulle gå att få ut det igen. Kärleken drev honom återigen ut på isen med den gamla pålen i sikte.

Broddarnas spetsar trängde ned i den hårda ytan och varje steg ekade i den runda gläntan. Ugglan satt tyst och väntade. De stora granarnas siluetter mot stjärnhimlen fick hans ögon att tåras. Kvällen var så vacker. Skogen var en skönhet och tjärnen dess hjärta. Han gick sakta ut mot stolpen. Även om han var skodd för att klara isens halka, mindes han nattens fall och smärtan i näsan påminde honom om att ta det försiktigt. När han kommit ett tiotal meter ut tyckte han sig se någonting i ögonvrån. Ett kvickt skimmer under isen. När han vred huvudet åt sidan var det borta. Han fokuserade på pålen i isen framför sig, men avbröts återigen av att någonting befann sig under honom. När Gustav lät huvudet falla hade han förväntat sig att se en stor fisk som panikartat letade efter ett lufthål. Han hade inte förväntat sig att få se en ung kvinnas bedjande ansikte stirra upp mot honom genom klara gröna ögon.

Innan han fick tid att reflektera eller ens reagera fick chocken och den plötsliga skräcken honom att instinktivt sno runt. Kroppen ville fly, men på bara någon sekund hade rädslan försvunnit och ersatts av en nästan omänsklig nyfikenhet. Gustav visste att han föll och den här gången var händerna beredda. Han tog emot sig, men hamnade ändå ansikte mot ansikte med kvinnan under isen. Hon log emot honom och när han försökte ta sig upp och bort slant han. Hon svepte runt och log om möjligt ännu mjukare emot honom innan hon dök ned i djupet undertill.

Isdubbarna under fötterna fick inte fäste. Hur han än försökte, hamnade han på något vis hela tiden framåtstupa mot isen. Till slut blundade den adrenalinstinne drängen och lade sig raklång medan han gungade över på rygg. Där öppnade han åter ögonen och stirrade upp mot stjärnorna. Hans hjärta slog hårda slag, rakt ned i tjärnen.

En kall vind blåste ned genom grankronorna och svepte med sig ett fång rimfrost. Iskristallerna lade sig över isen och plötsligt såg det nästan ut som om tjärnen försökte härma himlavalvet. Ett dovt knackande underifrån fick honom att rycka till. De frusna kristaller som lagt sig som en matta över hans kropp föll av när han sakta satte sig upp. Det fanns ingenting att se. Isen var nu om möjligt ännu halare tack vare rimfrosten, men efter att han tagit sig upp i knästående kunde Gustav nu känna hur kängornas stål borrade sig ned i det hala underlaget.

Hade han sett i syne? Han lät blicken segla över isen, via den tjocka pinnen som stack upp på snedden mitt i tjärnen och vidare bort genom granskogens vitpudrade grönska. Hon var borta. Han visste att han sett henne. En flicka på gränsen till kvinna. Även om det bara varit för några korta skrämmande ögonblick som hon fyllt hans näthinna, var bilden av henne som fastetsad. En sliten vit klänning, snörd i midjan av ett brett läderband. Mörkt långt hår. Ett hår som svävat runt ett av de vackraste ansikten han någonsin skådat. Ljusgröna ögon som slukat hans inre och lugnat hans sinne. Hon hade inte gjort honom rädd. Flickan hade gjort honom nyfiken.

Tystnaden i gläntan var overklig. Inte ens ugglan kunde längre höras. Vinden hade avtagit och Gustav kliade sig sakta i skäggstubben. Han gick sakta och ställde sig vid den mossklädda kanten och försökte se flickan därifrån. Han ville inte gå, men en enorm trötthet fick honom att inse faktum. Han behövde vila. Full av tankar och berusad av längtan följde han sina egna spår i frosten tillbaka till gärdeskanten. Snart nog låg han åter i sin halmprydda säng och när han slöt ögonen var flickan i tjärnen allt han kunde se. Klänningen, ögonen, håret. Hennes leende förförde. Klänningen var slitet vacker, men hon hade bara en sko.

Dagen därpå var det fortfarande vila och helg efter det långa nyårsfirandet. Herrskapet på gården hade delat på sig. Lars var iväg med de andra männen i grannskapet till sjön, där de skulle övernatta och pimpla efter lake. Kvinnorna som visste att det nog pimplades både det ena och det andra på den årliga trippen höll sig klokt nog hemma i värmen. En bekant röst väckte Gustav: ”Men se Gustav? Ligger du här ännu? Klockan är eftermiddag.” Det var Gertrud, frun i huset. Hon hade insett hur tråkigt det kunde vara att ensam sitta och blicka ut över en frusen åker. Hon saknade inte snön, men det var på något vis kallare utan den. Gustav satte sig upp, yr av nattens underliga drömmar: ”Jag var uppe sent. Fortfarande lite krass. Jag…” Hans röst försvann i ett svagt mummel: ”Jag ska nog gå ut i skogen lite.” Gertrud lutade sig fram. En svag bekymmersrynka syntes i hennes panna: ”Skogen? Nu? Vad ska du där att göra? Plocka frusna kantareller? Det blir mörkt om ett par timmar. Dumheter. De andra är nere vid ån och åker kälke. Ska du inte dit?”

Rep, påle. Vatten, is. Sinnebilder susade förbi drängens inre syn. Nattens drömmar. Flickan smörjer in en kossas juver med någonting. Det kommer mjölk. Ett barn som pekar på henne och säger någonting till en gammal man i fina kläder. Mannen blickar ut över en sjö. Han har ett kors i en silverkedja runt sin hals. Rep, påle. Vatten, is. Gustav lyfter en simmig blick upp mot Gertrud, som instinktivt tar ett steg bakåt. När drängen reser sig är rösten klar som källvatten: ”Jag ska ta en promenad. Jag är säkert borta några timmar.” Kvinnan lägger ett nyfiket leende mot mungipan: ”Vart ska du gå då?” Han talade till henne, men ägnade blicken och händerna åt att fylla kappsäcken med olika föremål: ”Det sa jag väl? Skogen.” Det var som att hans nyvunna nyfikenhet smittat av sig på Gertrud: ”Ja. Men vad i alla sina dar ska du där att göra?” Nu fixerade han blicken i hennes och hon kunde svära på att det var svartsjuka eller girighet hon såg långt därinne: ”Jag ska också fiska.” Med de orden sagda stövlade han förbi henne. Magen värkte eftersom han inte ätit någonting på hela dagen. Huvudet skrek efter vätska, men en längtan störde ut alla behov. En längtan efter flickan i tjärnen. Rep, påle. Vatten, is.

Gertrud kände inte igen sin dräng. Gustav hade alltid varit den som haft det goda hjärtat. Han var levnadsglad i både sprit och kvinnor, men så fort någon behövde hjälp fanns han alltid där. Nu betedde han sig på samma sätt som hjonen i fattigstugan, när de inte fick sina supar till sillen. Hon ställde sig i dörren till drängstugan och såg hur han med målmedvetna steg nästan småsprang bort till redskapsboden. När han kom ut höll han ett spett i ena handen och en yxa i den andra. En yxa i skogen var logiskt, men ett spett? Ett ögonblick passerade och under den tiden hann Gertrud bestämma sig för att stilla sin nyfikenhet. Hon lät Gustav lämna gården innan hon sprang med den tjocka yllerocken över axlarna, in till mansbyggnaden för ett snabbt klädombyte. En tjock rock, en varm mössa, rejäla byxor, en stickad halsduk och svampplockarkängorna. Några tankar ägnades åt oron att inte kunna följa hans spår i den knappa frosten, men när hon steg ut på gårdsplanen landade seklets första stora snöflingor i hennes rågblonda lockar. Hon log när hon såg hur molnen började hopa sig kring stjärnorna i öster. Endast månen var klar. Raskt sprang hon åt det håll drängen försvunnit nedför vägen. Frostspåren skulle snart försvinna och bytas ut mot nya i snön, men då behövde hon först finna de gamla. Snart nog gjorde hon just det. De vek av från vägen, ned över Oskarssons åker. Ned mot storskogen.

Gustav brydde sig inte om de stora flingorna som alltmer fyllde synfältet. Ingenting skulle få stoppa honom. Han hade somnat utmattad och vaknat helt tom på energi. Kroppen darrade lätt, som om han faktiskt haft magsjuka. Pigorna på loftet på nyårskvällen kändes så avlägsna att minnet mer liknade en uppdiktad dröm. Ett vitt täcke dolde den mörka grönskan vid åkers slut. Hålrummen mellan de tjocka granruskorna såg mer ut som grottöppningar i den lugna vinternatten. Det luktade snö. Vinden var stilla. Han kramade runt skaftet på yxan och lade spettet över axeln innan han klev in i mörkret.

Även om ugglans hoande ledde honom rätt, hade det gått lika bra utan. Hans kropp var som en kompass, som bara kunde peka mot tjärnen. Hjärtat värkte. Han visste inte hur han kunde känna sig så utmattad, men ändå upp över öronen förälskad. Att flickan han skulle kunna offra sitt hjärta till, befann sig under ett tjockt istäcke i en tjärn mitt ute i en skog, spelade ingen roll. Under natten var det som om han inte varit i sin säng alls. Han hade följt henne. Upplevt hennes liv. Ett hårt liv, ständigt jagad och oftast bespottad. En ilska gentemot resten av mänskligheten började gro i Gustav, när han åter såg gläntan framför sig. Som genom ett trollslag upphörde flingornas fall från skyn. Tystnaden var nu än mer påtaglig, då snötäcket slukade alla ekon och småljud som en skog annars kunde ge ifrån sig. En decimeter hade fallit på bara någon timma.

Plötsligt önskade Gustav att han istället för spettet tagit med sig en skyffel. Han hade inte räknat med snö. Hela tjärnen var täckt av ett vitt lager av onödigt arbete. Han plockade fram kängornas isdubbar från kappsäcken och spände fast dem runt det kalla läder, som omslöt hans domnade fötter. Det var mycket kallare här. Med yxan och spettet i fasta grepp gick han försiktigt ut mot stolpen som stack upp ur isen. Väl där ställde han ifrån sig verktygen och började med fötterna att borsta rent isen. Snön gäckade honom med sin pudriga konsistens. Hur han än gjorde föll den hela tiden tillbaka och den blanka ytan han ville få fram, var beströdd och svår att skåda. Först när han gick ned på knä och försiktigt putsade rent en knapp kvadratmeter, kunde han se ned i djupet. Molnen i skyn hade gett sig av och åter föll månljuset ned i tjärnens hålrum.

Gustav drog av sig handsken och lade handen på den kalla ytan. Från höger gled så en mindre och inte alls så knotig hand fram under isen. Från djupet dök hennes leende ansikte åter upp framför hans ögon. Nu fanns bara de två. Ingen skog, ingen snö. Bara två själar fyllda av olika sorters kärlek, separerade endast av fruset vatten. Han drog till sig yxan och höll upp den i luften. Flickan, vars bröst nästan blottades genom det våta tyget, fick honom att tappa andan. Hon var så vacker. När hon fick syn på yxan nickade hon. Han höjde den för att måtta ett slag mot isen, men då höjde hon tvärt sin hand och trots att leendet kvarstod, var det en mörk blick som fick drängen att sänka yxan. Hon skakade på huvudet och pekade österut. Gustav rynkade sin panna i oförstånd, men hennes vilja var starkare än hans. Den kärlek hon planterat i hans sinne var lika kraftfull som den var svart. Gustav lyfte blicken österut och såg hur Gertrud stod och stirrade på honom. Hon hade gått ut någon meter på den snötäckta isen, men stannat där. Gåshuden som löpt runt hennes kropp likt en bisvärm, hade fyllt henne med rädsla. När hennes blick mötte Gustavs drog hon efter andan. Den var lika vit som snön. Plötsligt insåg hon att nyfikenheten inte alls var hennes. Hon skulle aldrig ha kommit hit om det inte varit för den känsla som smittat av sig från Gustav. Hon mindes skrönorna. Historierna hennes mormor berättat om flickan i tjärnen. Samma berättelse hon på nyårskvällen skrämt sina väninnor med. I samma stund som han reste sig, tog hon vettskrämd ett steg bakåt.

Gertrud föll. Nysnön mot isen bildade att alltför halt underlag. När hon gått ut hade hon haft fokus på just det. Nu hade rädslan och skräcken satt förnuftet ur spel. När hon slog i isen stod han redan vid hennes fötter med spettet i högsta hugg. Hon hann inte ens skrika. När metallen krossade bröstbenet och tog hjärtat med sig ned genom isen till tjärnens mörka svalg, var Gustav inte längre medveten om vad han gjorde. Han utförde bara det som flickan sagt åt honom att utföra. Isen borde fyllts av kvinnas blod, men allt försvann nedåt. Han skulle behöva skapa ett hål till. En öppning.

Åter stod han nu och stirrade på hennes förföriska ansikte. Han höll upp det blodiga spettet och nu nickade hon ivrigt. Blod fläckade hennes klänning. Århundraden av väntan lös i hennes ögon när drängen började hugga upp ett hål i isen. Varje gång isen mötte den blodiga spetsen flög bilder från gångna tider förbi i Gustavs inre. Ett barn som pekar. Ett barn som dör en fasansfull död i en myrstack. Gustav fylls av ilska. Straffet för att ha berättat en lögn i sanningens namn. Män med rep. En stuga i skogen. Sommarkväll. En plötslig rädsla kommer över den arbetande drängen. Grytor, mossa, torkade smådjur. Hon springer från dem. En uggla följer. Hon tappar en sko. De är snabbare. Gustav hatar dem. Han avskyr deras blotta existens. Vid tjärnen får de fatt på henne. Bakbunden. En ung gran huggs ned och kvistas. Stenar i repat nät. Bara ett hugg kvar mot isen nu. Gustav spärrar upp ögonen.

Han ser hur flickan, tillsammans med ett nät av stenar binds fast vid änden på det nedhuggna trädets stam. Männen är arga. Ursinniga. De lyfter med gemensam kraft upp stenarna och flickan högt upp över tjärnens mörka yta. Hon förbannar dem. Hon skall komma tillbaka och olycka skall drabba alla deras efterkommande. Det blir hennes sista ord innan hennes mördare låter sten, flicka och trädstam landa i tjärnens mitt. Endast en bit av trädet sticker upp, när tystnaden lägger sig över gläntan.

Plötsligt är Gustavs blick klar igen. Han stirrar ned genom den sörja den sönderhuggna isen bildat framför honom. Han släpper spettet som om den vore drabbat av pestsmitta. Det faller. Det landar rakt på den tunna hinna av is som kvarstår och försvinner ned i djupet. Han faller gråtande ned på knä, när han inser vad han gjort. Hur skall han kunna förklara Gertrud? Varför ligger hennes sargade kropp ihjälslagen på isen mitt i skogen? Som ur en dröm minns han en kärlek. Kärleken till en flicka som greppat hans hjärta med törnefyllda händer. Med tårarna strömmande nedför kinderna och med an dimmig andedräkt från den alltmer isande luften greppar han yxan och fortsätter. Efter bara någon minuts frenetiskt huggande guppar isbitarna runt i hålet. Det är inte större än ett dasslock och lukten som det stillastående vattnet avsöndrar liknar mer stanken från en gödseltunna, än den från klart källvatten.

Gustav lutar sig fram för att se efter om det finns någonting där. Kanske var det bara en dröm alltsammans? Först förstår han inte vad det är som gör ont. Gula trasiga naglar tränger in genom hans kinder och skiljer muskler från ben och blod från deras ådror. När handen greppat drängens ansikte dras han i en enda kraftig rörelse rakt ned genom det lilla hålet i isen. Allt är tyst förutom en ugglas avlägsna hoande. Stjärnorna fyller himlen och nysnön glittrar vackrare än någonsin.

Det tar två dagar innan hundarna får upp spåret efter drängen och husfrun. När de når gläntan med tjärnen är Lars Erikssons vrål allt som får plats. Han gråter vettlöst när han vaggar sin hustrus stelfrusna kropp i sin famn. De har följt Gustavs och Gertruds spår genom skogen. Ingen av dem kommer någonsin få svar på vad de egentligen gjorde där. Rykten och skrönor skulle på nytt börja spira i bygden. En detalj som ofta skulle komma att nämnas sena kvällar vid mörka timmar, var den om hålet i isen. Grova kängor hade bildat spår fram till hålet, där endast en yxa legat bredvid en gammal granstam, som stuckit upp ur tjärnens mitt. Men i den nyfallna snön ledde helt andra spår bort från hålet, vidare in i den djupa skogen. Små fötter. Som från en ung kvinna eller äldre flicka. Som om det inte var mystiskt nog, kunde männen som funnit platsen berätta att flickan borde ha frusit. Av spåren att döma, saknade hon nämligen en sko.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s