Du ligger på en säng. Du trodde att det var i ett tornrum. Och ögonen ovanför dig. Du lägger dem på minnet. Som om du skulle minnas dem i ytterligare hundra år. Du registrerar.
Ögon.
Skjorta.
Sängkant.
Lakan.
Hand på lakan.
Blodådra på hand.
Pulsering i blodådra.
Du registrerar.
Smärta.
Här är allting vitt. Vitt så vitt. Vitt som snö. Hy vit som snö, läppar röda som rosor och hår svart som ebenholts. Du minns inte att det var så vitt. Du minns mörker. Taggiga törnrosor som växte in i ditt hjärta, begravde dig i sitt innanmäte. Du minns svart hår, jo, det minns du. Hår svart som ebenholts. Du hade begravt ansiktet i det mörka håret, tills du inte längre såg någonting. Du kände i mörkret efter lysknappen. Och den tändes hundra år senare.
Jag vet inte hur jag ska berätta den här historien. För när jag tänker på den så är det ju helt orimlig. Jag tror inte på sånt här egentligen. Jag tror inte alls. Jag tror bara på det jag vet. Jag tror på empiriskt bevisade slutsatser. Och så hamnar jag i det här. När jag vaknade den där oktobermorgonen hade hela världen brutit samman. Jag befann mig inte längre i mitt inackorderingsrum på Rosgatan 89, på andra sidan hallen i Britta Henningssons stora lägenhet. Britta, ja, hade hon något med det här att göra? Jag har funderat mycket över det men inte kommit fram till något svar. Kanske finns det inget svar. Jag har haft lång tid på mig att fundera, och det här med frågor och svar har jag liksom fått en annan uppfattning om. Det är omöjligt att säga att något är fråga och något annat är svar. Allt är istället fragment av något annat, och frågorna är bara nya svar på frågor som ännu inte ställts.
Jag vaknade inte i mitt rum. Jag vaknade mellan sidenlakan, mörkt lila, med mjukhet och glans, mot min hud. Jag låg i en säng, men det var inte min säng. Mörka spetsgardiner omgav mig, hängde i tunga draperingar runt min kropp, runt sängen jag låg i. Jag var inuti en sorts kokong.
”Törnrosa!”
Jag hörde ett rop, och instinktivt kände jag att det var mig de ropade på. Jag vet inte varför jag kände så – vid den tiden visste jag inte mycket om mina känslor. Jag satte mig upp i sängen. Men kroppen som satte sig upp liknade inte min kropp. Där mitt hår brukade vara kortklippt och stripigt, var det hår jag nu kände lent och långt, uppfäst i en fläta som hängde på min rygg när jag fått upp överkroppen från madrassen. Där mina bröst brukade vara små och kantiga var de nu runda, där jag brukade känna min navelpiercing, den kalla lilla ringen som blev varm av närhet och situps, den fanns inte, jag kände bara ett tunt hudveck, naket.
”Ja?”
Jag svarade. En flicka kom fram till min spetskokong. Hon drog undan draperierna. Hennes ansikte var runt och sött, röda, varma kinder.
”Märta?”
Jag vet inte varifrån ordet, kom. Namnet fanns liksom inom mig. Fastän jag aldrig sett henne förut. Jag kunde inte låta bli att liksom rygga tillbaka inför min röst. Inte bara därför att ordet den sa var främmande, utan även uttalet och rösten. Jag kände inte igen min röst.
”Ja, ers majestät?”
En ny tillbakaryggning. Vad…? Ers majestät? Var det här ett skämt, tänkte jag. Jag måste gett ett komiskt intryck i min förvirring för Märta log. Hennes ögon glittrade. Jag log tillbaka för jag kunde inte låta bli. Hennes leende var smittande. Hon började skratta, jag skrattade jag med. Jag drog ut en arm från under täcket för att ta ut ett hårstrå som fastnat i min mungipa (så konstigt det var att känna hårstrån i munnen! Mitt korta hår hade aldrig fastnat så.) och jag förbluffades över armens smalhet, vithet, skörhet. Lika förbluffande var Märtas reaktion. Hon tystnade omedelbart.
”Vill ers majestät stiga upp?”
”Öhh… Jag… tror det.”
Märta reagerade inte på min tvekan. Hon tog fram kläder. En klänning i mörkgrön sammet, ytterligare mörka spetsar, band och spännen, pärlor och underkläder som små konstverk. Hon klädde på mig. Min fumlighet såg hon förbi. Och min kropp, det var som om den inte existerade. Det var inte jag, inte min kropp, men någon annan. Och platsen, inte min plats men någon annan. Jag kände Märtas händer mot huden (min hud?), hennes andetag helt nära när hon knäppt fast halsbandet runt halsen (min hals?). Jag visste inte vad jag tänkte.
Du står på en äng.
Du rotar dig fast i marken,
fötterna under jorden.
Sök din trygghet, Törnrosa!
Röslein, Röslein, Röslein rot
Dra näringen ur marken
låt den inte sticka dig
ta ifrån dig
Lilla ros, du, vad menar du?
Emelie vaknade en morgon i en annan flickas kropp, hon befann sig i en annan tid på en annan plats. Plötsligt var hon en prinsessa i en rosenskimrande tillvaro, inlindad i guld och diamanter, omhuldad, beundrad. Men morgonens dröm byts sönder i prismans sken och blir en mardröm spetsad på gotiska kyrkotorn, fylld av röda rosblad sönderrivna på marken, av svarta rosor med taggar som tränger in i huden. En sömnens dimma präglad av farliga förbindelser. Här finns prinsen. Han som har ögon som drar in Emelie inuti hans kropp, som får henne att brinna av helveteseldar, som skär sönder hennes kropp, gör henne till en docka, plockar ut hennes hjärta, lägger det på en klipphäll och låter korparna hacka sönder det. Men prinsen är inte ensam. Här finns även Den Onda: Zaskia. Hon som förtrollar både prins och prinsessa. Förtrollar, förför och förgiftar. Emelie drivs in i en spiral som äter upp henne inifrån. Den Svarta Rosen är en växt som tar all näring. Hon vill inte älska någon annan än den lilla söta M. Men prinsens våldsamt sköna omfamningar och Zaskias trollbindande njutning gör henne till en slav. Beroende av deras närhet dras Emilie ner i ett självutplånande dödstillstånd. Kommer hon att vakna? Efter hur lång tid? Och vad händer med verkligheten, verkligheten innan slottet, klänningarna och alla känslor?
Han trycker sina händer mot mig, drar dem över min kropp. De är lite sträva, hans händer, lite hårda. De vet vart de ska. De är snabba, effektiva. De lägger sig på min mage, söker sig neråt, mot underlivet. Händerna sliter i mig, river mig. Jag ligger på mage, jag ligger på rygg. Din lilla slyna. Hans händer pressar mig mot honom, jag darrar. Fitta! Jag är inte kvar. Jag vandrar ut. Ut genom fönstret i tornet, sätter mig på det breda fönsterbrädet, ser in genom de färgade glasrutorna. Slödder, slampa, fitta, slampa. Du ser honom, du ser allt han gör med din kropp. Du är så jävla ful! Du är så jävla AAA underbar! Fitta! Genom sagobokens pärmar ser du allt, hör du allt.
När Märta kommer in i rummet igen är allt mörkt och svart. Jag ligger på sängen med benen uppdragna under hakan. Fosterställning. Missfosterställning. Jag ser hennes kjol, det är allt jag ser, den är i höjd med mina ögon och jag kan inte vrida huvudet. På huvudkudden ligger ett stenhuvud. Allt är höljt i dimma. Jag ser så lite. Hon lägger en hand på mitt bröst, som om hon känner mitt hjärta. Hon andas i mitt öra. Jag blir varm fast jag fryser. Jag fryser så jag skakar. TA BORT MIG! Vill jag skrika. Jag ligger tyst. Hon stryker håret ur mitt ansikte, fingertoppar mot kinder, panna, ögonlock. Vi är tysta. Sen viskar jag:
”Du måste skära bort dem.”
Hon är tyst.
”Du måste skära bort dem åt mig. Blygdläpparna. Han vill inte ha dem så. Han säger att det är fult. Att det är äckligt. Att jag är äcklig. Han kan inte titta på mig säger han. De hänger som köttslamsor. Du måste ta bort dem åt mig. Snälla, hjälp mig.”
Hon är tyst. Jag ville inte säga det.
”Jag kan inte.”
”Men det måste göras. Jag kan inte göra det själv. Jag ber dig.”
Märta är tyst.
”Vet du Märta? Det som du ser är inte jag. Jag befinner mig inuti här, någonstans. Jag är som humlan fångad innanför glasrutan, som idiotiskt studsar mot rutan om och om igen. Jag är fångad inne i ett rum som inte är mitt. Jag försöker komma ut, men jag går mot samma osynliga stängsel hela tiden. Om jag är ledsen? Nej. Jag kan inte vara ledsen. Jag har ju dig, Märta. Med dig kan jag inte vara ledsen. Men du måste hjälpa mig. Hjälp mig skära bort dem. Han säger så. Och jag vågar inte öppna fönstret, vet Märta. För om det är öppet så är det så lätt att falla ut.”
Blodet var floder. Mörka floder klistrade sig mot sidenlakanet, gjorde det blanka tyget matt och strävt. Kaskader av blod över den persiska mattan, mönstret kunde inte längre urskiljas. Blod som drakblod, förgiftat blod. Det var inte blått. Och tårar blandades med blodet. Torra tårar.
Din kropp är spetsad av färgade glasbitar, intryckta som akupunkturnålar. Du är ett tivoli. Du är ett färgglatt tivoli. Ser du karusellerna? De skulpterade hästarna, målade med perfekt hand. Sångerna, musiken. Du åker runt runt. Tungt tungt blir huvudet, slänger fram och tillbaka, tills vindens händer håller det mellan sig, sliter av och blodet sprutar. Hur mördar man ett tivoli?
Du älskar en vampyr. Fel! Du älskar två vampyrer! Det får du veta så snart du ser henne. Zaskia. Vad är det för namn? Hon är förtrollande vacker. Hon höjer sin högra hand och utan att du märker hur har du hamnat på sängen. Du ligger naken och flämtande, om hon inte kommer närmare snart kommer du att dö. Du brinner. Febern fräter sönder din kropp, hon måste komma nu. Hennes steg är flytande, hon porlar fram som en underjordisk flod. Hennes händer är kalla och lena mot din glödande kropp. Du förgörs av tanken på att någonting skulle kunna gå sönder i dig. Just nu skulle något kunna gå sönder. En blodådra brister. Din hjärna får inget syre. Du kommer dö. Du är övertygad om att du kommer dö. Och det skrämmande är att det gör dig inget. Du vill dö. Här och nu. Med Zaskias kropp runt din kropp och din kropp runt Zaskias. Du kommer inte leva längre. Oavsett om du överlever eller inte. Att överleva är inte att leva. Zaskia trycker sig mot dig. Hon håller dig hårt. Hon drar med handen över dina bröst och bröstvårtorna blir som hårda toppar. Hon följer din silhuett neråt. Du andas som om du inte kunde göra annat än andas. Du måste bita i något. Hon ger dig sitt vänstra lillfinger och du tar det i munnen. Det är så lite, men så mycket. Du känner hur den svala huden övergår i nagel, en skarp gräns mellan hård, hård nagel och hud som är nästan mjuk. Du känner den svaga smaken av salt. Du kan inte sluta.
Märtas ögon såg på mig. De löste upp mig. Så att jag inte längre var jag, jag var allt: du, hon han, det, jag. Hennes ögon var små värmeljus och hennes ögonfransar långa, mörka, vågor över ett hav, gardiner framför solen, svepte in mig i ett mentalt dis. Jag hade redan från början tänkt att det var något särskilt med Märta. Något drog mig till henne. Men något starkare drog mig bort. Jag kunde inte förklara.
”Jag är så ledsen.”
Hennes ord var överflödiga, jag såg det i hennes ögon.
”Du kan inte göra så här för dem. De kommer att förstöra dig. Du förstör dig själv för deras skull.”
Jag visste det. Nu, i morgonljuset, bredvid Märta, på sängen, med smärtan som knivar i magen, visste jag det. Jag såg hur jag gjorde allt för honom, blev den han ville göra mig till, och gjorde allt för henne.
”Hon gav mig det här”, sa jag och tog fram äpplet som jag gömt under täcket. Märta stirrade på det.
”Du får inte”, sa hon. Men jag visste ändå att jag skulle göra det – det oundvikliga.
Du ligger på sängen. Någon sitter bredvid. Du vet att det bara är den gamla tanten som du bor hos. Men du låtsas för en stund att det är hon som du är kär i. Kär i på riktigt. Det gör lite mindre ont då. Du registrerar.
Vitt.
Säng.
Lakan mot hud.
Läkarsprit i luften.
Luft instängd i rummet.
Ögon på din kropp.
En fluga på ditt vattenglas.
Smärta.
Du ligger stilla. Det är bäst så. Varje rörelse dödar dig. Du vill fråga om vad som hände. Men orden hittar dig inte. Du vill veta hur du hamnade här. Hur du hamnade där. Hur smärtan kunde krossa tiden. Men orden hittar dig inte och kanske är det bäst så.
Det var en gång en flicka. Vi kan kalla henne E. Hon älskades av en annan flicka, låt oss kalla henne M. Men E var prinsessa och därför var det många som ville skada henne – av girigt begär efter henne makt och pengar, eller bara av behovet att bekräfta att de kunde förföra även en prinsessa. Prinsen ville ha prinsessan E och som ett svart hål drog han henne till sig. Hans skönhet bedövade henne och hon hamnade i hans våld. Han fick henne att bli en docka i hans händer, han fick henne att utplåna sig själv. Det kunde kanske ha stannat där men prinsen hade en rival. Som i alla vackra och skrämmande sagor fanns det i den här en ond fe. Den onda fen förhäxade prinsessan så att prinsessan älskade henne (och samtidigt prinsen och allt blev väldigt mycket för mycket i prinsessans skalle) och hon förhäxade prinsen så att han tvingade prinsessan att plocka sönder sig själv i småbitar för att han skulle bli nöjd. Så blev prinsessan trasig och fransig och inte ens M kunde rädda henne.
Han hade varit inne i mig. Precis som hon hade varit. De hade slitit i mig. Tagit sönder mig. Penetrerat mig. Jag hade velat det hela tiden. Önskat mig ner i mörkret. Jag var en kropp. Kroppen var jag. Kropp utan tankar och känslor. Kropp som kropp. Jag hade klivit ut ur mitt medvetande, ut ur jaget som centrum i världen. Nu är jag utanför mig. Kommer jag komma in igen?
på ängen
på ängen en dag i taget
rösleinrösleinröslein
rot
min röda ros
viskade han i mig
och jag lyssnade
Dornrösschen!
Schneeweiss!
vad gör du?
vad ville du?
roten genom marken
tränger genom dig
din hjärterot
kommer för att plocka dig
lyssna eller inte
jag trycker dig under mig
finns du alltid
bryter av dig på mitten
jag ligger död och begraven
hår svart som ebenholts
ein ebenholzes Röslein
den står bredvid mig
blicken glider
vem kan se vad
ser de
jag känner så mycket
bruten
på ängen
BIT I ÄPPLET! BIT I ÄPPLET FÖR FAN!
Du ligger på sängen. Allt är vitt. Vitt så vitt. I en vas på sängbordet bredvid sängen, en ros. Röd med blomblad som vissnar. Knivarna i mellangärdet. Du befinner dig på främmande mark. Där du inte riktigt vet var du är. Dina händer har känt andra saker nu, du är inte samma. Du registrerar.
Kroppen.
Under täcket.
Kroppen.
Bredvid täcket.
Lakan mot hud.
Du registrerar.
Smärta.
Du registrerar.
Tid.
Tiden läker alla sår.
Säger de.
Vill du lyssna?
Mörkersdottir 