Förvandlingen, av Pernilla Lindgren

Första gången jag hörde hans röst hann jag inte ens tveka. Något inom mig varnade för honom men i jämförelse med alternativet var hans ord självklara.

Jocke hade precis höjt stenen för att slå mig i huvudet ­- ett slag som kanske skulle ha gjort slut på allt mitt lidande – när jag hörde rösten:

”Glasbiten”

Ett enda ord behövdes för att jag skulle se fönstret bakom mig, fönstret med den trasiga rutan. Den var sprucken från båda nedre hörnen och sprickorna möttes nästan på mitten. Ett snabbt slag med armbågen och den föll sönder i tre långa smala glasbitar varav jag snabbt hann få ett grepp om en. Glaset skar genom huden i min hand och blodet rann längs med armen när jag snabbt drog loss den ur rutan. Jag mötte Jocke halvvägs när han i en vid rörelse hävde sig ner över mig med stenen. Glasbiten skar in i hans hals som en kniv i varm pepparkaksdeg. Smärtan i min hand från den vassa glasbiten var konstant men det röda blodet ökade avsevärt i mängd när det rann ner för armen, mitt blandat med Jockes. Alla som stod runt om skrek. Alla skrek utom jag och Jocke. Jag var som i trans, med armen utsträckt som en stolt flaggstång med Jocke spetsad, rosslande, längst ut. Han vajade fram och tillbaka några gånger innan han tappade balansen och föll över mig. I fallet drog han med sig glasbiten och täckte mig med sitt blod som snabbt pumpade ut över mig ur hans halspulsåder, vilken jag kapat tillsammans med struphuvudet.

När jag senare satt hos psykologen sa jag mig inte kunna återge något, att mitt minne var blankt både kring varför jag gjort det och hur jag kommit på hur jag skulle göra. I verkligheten mindes jag exakt vad som hänt och den lugna röst som kommit till mig i sista stund.

Skolans övervakningskamera friade mig från skuld och jag fick gå hos psykolog som hjälp för att komma över det traumatiska jag varit med om. Det hjälpte mig inte att komma över händelsen eller de år av trakasserier och utfrysning som jag genomlevt. Rösten fanns däremot där och gav mig hopp om framtiden.

 

”Du kan bli mer än vad de någonsin kommer att vara.”

”När de är döda och glömda kommer du fortfarande vandra på jorden som odödlig.”

”Din själ är större än deras, deras själar är världsliga, tråkiga, äckliga, din är god.”

”Kommer du med mig kommer du aldrig behöva lida av deras ord mer.”

Han visade sig aldrig. Jag hörde honom bara och hans röst var len, varm och lockande. Den fick mig att genomlida dagarna med huvudet högt.

 

Till synes ensam i korridorerna hade jag långa djupa samtal.

”Se, där går knäppskallen som pratar med sig själv.”

”Sch, du vet vad som hände med Jocke. Det är en galning.”

”Du är inte galen.”

”Det var självförsvar.”

”Lyssna inte.”

”Du är bättre.”

 

Matsalen var fullsatt. Trots trängsel hade jag ett eget bord. Ett bord för mig och mina tankar, mina ord och den mening som han gav mig. En tugga fisk och potatis. En klunk mjölk. En fågel som flög förbi fönstret och landade i ett träd, kvittrade och gav sina små lite mat. Ett glas mjölk tömdes över mitt huvud. Mjölken rann kall ner i nacken och gav mig rysningar.  Mjölken droppade förbi mina ögon, bara någon millimeter från pupillen. Solens ljus blänkte till i dess blanka yta, strålen bländade mitt öga. Droppen splittrades mot tallrikens porslin och fick sällskap av resten av mjölken. Matsalen fylldes av ljudet från skrattande ungdomar och sedan tystnaden när han med mjölken halkade i det han själv spillt ut, och bröt nacken.

Knak.

 

”En dag kommer dina sinnens skärpa att ge dig allsmäktig kunskap.”

”En dag kommer du att vara osårbar.”

”En dag kommer du att ha evigt liv.”

 

”När?”

 

Enfaldiga frågor fick aldrig svar.

 

En bild av hur han såg ut började formas i mitt inre. Hans stämma och de ord han förmedlade gav mig en bild av en ljus, vacker man vars uppenbarelse strålade. Hans godhet, hans rättfärdiga handlingar gav mig en gudalik bild av honom där han svävade bredvid mig i en lång vit särk, vingar och ljusa lockar som ramade in det blida ansiktet.

 

Jag var förmer än mina äckliga medmänniskor, de medmänniskor som bara låtit mig genomlida ensamhet och utsatthet under alla år. Nu visste jag sanningen. De var bara själlösa köttstycken som tog upp plats på jorden. Utfyllnad. Jag tillhörde en högre mening. De kunde inte längre röra mig.

 

Solen hade gått ner. Månen var uppe och ett dunkelt ljus låg över världen. Jag var ute och promenerade. Jag visste inte varför, jag visste inte vart jag var på väg. I handen hade jag en kniv. Den var viktig. Han hade gett den till mig, jag vet inte när. När jag vaknat samma morgon hade den legat på mitt nattduksbord. Det obekväma fästet gjorde avtryck i min handflata då små vassa diamanter var fästa längs kanterna. Dess blad var böjt och små tecken var ristade i metallen. På torget såg jag dem. Jockes kompisar. Medlemmarna ur mitt förföljelsegäng. De som alltid ledde mobben, de som vänt världen mot mig. De som efter Jockes död sett till att förvärra det hela, eskalera mitt plågade tillstånd. De stod och dissekerade en cykel. Min cykel, såg jag när jag kom närmare.

 

Marken färgades röd av deras blod, huvuden lämnade kroppar, cykeldelar användes invärtes. Kropparna öppnades, hjärtana slets ut och jag åt. Hjärta efter hjärta, rått, ljummet och näst intill fortfarande dunkande i mina händer, tryckte jag in dem i munnen och lät mina tänder sjunka in i dess järnsmakande, sega kött. Om någon såg mig vet jag inte, jag brydde mig inte. Inget spelade någon roll. Jag var inte längre en del av mänskligheten. Det var nu det skulle ske, det förstod jag. Det var nu han skulle infria sitt löfte. Det gäckande löftet om evigt liv, om en värld utan lidande där jag skulle vara kung över de levande. Jag spikade upp kropparna upp och ner i de planterade träd som omgärdade torget och tryckte fast deras huvuden på staketen runt stammarna. Medan jag släpade mig därifrån kunde jag höra sirenerna från polisbilarna som var på väg. Min blodiga uppsyn skulle skvallra om vad som just hänt och inga övervakningskameror skulle kunna fria mig den här gången. Jag vek av vid en mörk gränd och släpade mig genom mörkret fram till en port till ett nedslitet hyreshus. Han styrde mina steg, utan att säga ett ord. Hans viljekraft fanns inom mig och han visade mig vad jag skulle göra.

 

En våning upp hittade jag en uppbruten dörr och jag lät mig själv falla igenom öppningen. Väggarnas tapeter var nedslitna, skrifter täckte de tapetfria delarna. Skrifter i kladdig röd färg som påminde om blod. Jag förstod inte vad som stod men väl inne började jag själv slita ner tapeter. Jag skar upp mina handleder och började skriva med mitt eget blod, ord och tecken jag aldrig hört talas om tidigare. Jag sjöng på något jag inte visste vad det var och orden som kom ur min strupe lät förvrängda och överröstade alla sirener som ekade i staden. Jag hittade salt som jag gnuggade över mina tecken och blandade med blodet jag pressade ur mina vener. På golvet målade jag ett stort pentagram med det salta blodet och skrek ut all min ångest och mitt illamående. Illamående som kommit över mig efter att jag ätit de råa hjärtan som jag skurit ur kropparna. Illamående över alla de liv jag just tagit. Alla de liv som inte spelade någon roll, de värdelösa liven som ändå inte hade någon mening. Att må dåligt över dem var onödigt men det var en inbyggd mekanism som jag än så länge var tvungen att bära på.

 

Som träffad av blixten slogs jag till marken mitt i pentagrammet. Golvet kändes hårt mot min kropp. Det kändes som mitt innandöme krossades av min egen tyngd. Jag hade alltid känt mig hjälplös och värdelös, under mitt liv, men det var inget mot vad jag upplevde nu. Som fjättrad mot marken ökade alla intryck. Mina sinnens skärpa som skulle ge mig en upplevelse av allsmäktig kunskap och osårbarhet, en mening med allt, plågade mig. Alla ljud skar som knivar inombords och ljus fick mina ögon att blöda. Övermänsklig känslighet fick hela kroppen att smärta och världen stank. Vidrig odör omringade mig och fick min kropp att vilja kasta upp sitt innanmäte.

Under en lång tid hade jag nu levt med övertygelsen om att detta var den ultimata meningen med mitt liv. Att detta var det rätta. Aldrig hade han beskrivit denna känsla av total hjälplöshet, fylld av smärta och lidande. Plågans epicentrum var magen. Exploderande smärta strålade ut i kroppen och mötte den sammanpressande, dunkande värken som golvet genererade. Smärtan inom mig expanderade och med den skräcken. Inom mig slogs dödsångesten mot dödsföraktet som han skapat. Mörkret omslöt mig trots att det var ljust i rummet av månens sken. Det var inte en mörk blindhet, det var ingen svärta som dolde verklighetens ljusa uppenbarelse. Det var ett mörker som inte syntes, bara kändes. Det lockade på mig, fyllde mig med en inre smärtsam längtan efter att få bli ett med den.

Desperation fyllde mig och tårarna började rinna längs kinderna. Smärtan som just höll på att ta död på min kropp påminde mig om vidden av det steg jag stod i begrepp att ta. Att jag skulle lämna den verklighet jag levt i under hela mitt liv, lämna allt jag kände till för det okända. Ett sista desperat uns av överlevnadsinstinkt fick mig att vrida kroppen i smärtsamma spasmer och de desperata tårarna brände mig. Ett gurglande var allt som kom ur min strupe när jag försökte skrika ut den skräck som ströp mitt inre och knöt en stor svart knut om mitt sinne. All den skräck som jag upplevt under min uppväxt kom vällande som en svart, iskall flodvåg. Skräcken vars ursprung var det lilla barnet som gömde sig för den rasande fadern med bältet i handen. Skräck som fötts i det ensamma barnet i cirkeln av förväntansfulla jämngamla som hoppades på blod och gråt. All denna undantryckta skräck levde inom mig och visade sitt fula tryne som en avskedsgåva innan jag lämnade den smärtande verkligheten som varit mitt liv under så många år. Skräcken fick mig att inse att det var rätt val.

 

Då såg jag honom. Han stod över mig och såg ner på mig där jag låg. Han kropp var lång och gänglig, benig och huden såg ut som en plockad kycklings täckt med något kletigt. Ögonen var stora och röda och huvudet inramades inte av några lockar, det var kalt. De spetsiga öronen pryddes av flera stora ringar i metall som matchade de vassa tänder som trängdes i hans mun. Han väste mot mig och lyfte sina kala, köttiga fladdermusliknande vingar bakom de uppsträckta armarna. En mörk skugga omslöt honom och sträckte sig mot mig, som långa armar med klor. De ville ha mig och jag kunde inte värja mig. Jag lät de mörka klorna göra det som krävdes för att förvandlingen skulle fullföljas. Jag kunde känna hur metamorfosen gav mig osårbarhet och evigt liv. Men samtidigt rann den lilla lycka jag hade av mig och med den det uns av hopp jag bar på. Alla drömmar slocknade för alltid. Jag lämnades kvar i ett outplånligt skal fyllt av evig fruktan och evinnerligt hat.

Förvandlingen var fullbordad och inte alls vad jag förväntat mig.

10 thoughts on “Förvandlingen, av Pernilla Lindgren”

  1. Wow! You’re good!
    Snyggt och levande skrivet, man dras in direkt. Ryser och förfäras av mörkret.
    Applåder från mig och bokmalarna i din byrålåda! ;)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s