Kategori: Bloggen

Vinnare i demontävlingen! När jag sover drömmer jag om vatten, av Camilla Sten

Publicerad den av morkersdottir i Bloggen

Motivering: En novell som känns på djupet där varje ord är omsorgsfullt utvalt och varje beskrivning skapar en stämning. En demon som finns i verkligheten för många, många tjejer och därför blir extra otäck.

När jag sover drömmer jag om vatten.

Ytan krusar sig lätt i vinden på det där sättet bara insjöar verkar göra. Jag vet inte hur djupt det är, bara att det är så klart att jag kan se ända ner till bottnen utan problem. På den mjuka, grå leran, fem, tio meter ner, ligger en skyltdocka. Hon saknar ena armen under armbågen. Den grova skruv som hållit den saknade armen på plats sticker ut, sönderrostad och patetisk. Hennes blå ögon stirrar upp mot mig, snett till vänster om mitt ansikte, som ber hon mig vända mig om. Se upp. Fiskar har slitit bort långa slingor blont syntethår så att hennes kala skalle reflekterar en strimma solljus. Det finns en underlig, symmetrisk skönhet i hennes sensuellt särade, hårda, röda läppar, den blottade, rundade plasten i hennes hårbotten, och den släta, asexuella yta där hennes kön skulle ha varit.

I drömmen vill jag röra vid vattenytan, krusa den som vinden gör, men istället sitter jag stilla. Jag sitter och väntar på andetagen mot min nacke. Jorden under mig är torr och smular sig, fastnar mot mina nakna lår. Jag har armarna löst virade runt knäna. Jag väntar på en viskning i mitt öra, en beröring mot mitt skulderblad så snabb att den knappt ens är där. Jag kan känna deras annalkande realitet så starkt att jag är säker på att hon redan sitter där. Att hennes ansikte svävar där, till vänster om mitt ansikte. Att skyltdockans blinda ögon stirrar på henne och bönar mig genom ogenomträngliga kubikmeter vatten: se upp.

Och sekunden innan hennes beröring kommer så vaknar jag.

Jag sover inte så mycket på nätterna längre. Det är bara då jag kan äta utan att kväljas. Undan för undan har de kvinnliga formerna jag en gång var så stolt över smält undan, avslöjat benen där under. Mina händer minns fortfarande känslan av att väga tunga bröst i handflatorna, den vagt självbelåtna tillfredställelsen i att låta höfterna svänga från sida till sida när jag går. Styrkan som ligger i mjukt hull.

Nu har jag börjat upptäcka skönheten i ben. Den skarpa dualiteten i två revben, sida vid sida. De outhärdliga linjerna i magra händer. Den tunna huden som spänner från mage till utstickande höftkam, så fin och blek att jag skulle kunna köra nageln igenom den och släppa ut det som ligger där innanför.

I mörkret låter jag fingrarna följa det svarta och vita i min nya kropp, och jag vet att det är hennes fingrar som leder mig.

När jag tar på mig kläder nu för tiden måste jag snöra åt dem. Grova skärp som håller byxorna uppe. Jag slog nya hål i dem i förra veckan. Tog en skruvmejsel och lade ner den bruna läderremmen på köksbordet. Först gick det långsamt. Jag hackade försiktigt och metodiskt. Försökte få hålen symmetriska. Små, ojämna öppningar, bortskrapade en flisa i taget. Sedan började jag slå upp dem istället. Det finns styrka i utmärglat kött. Medan jag högg och skar kunde jag känna bristningar slå upp i musklerna i högerarmen. Den brännande känslan i mellangärdet var så skön att jag inte visste hur jag skulle sluta. När skruvmejseln till slut fastnade i bordsskivan, så djupt att jag inte kunde få ut den igen hur mycket jag än slet och drog, så klippte jag loss skärpet från den delen som satt fastnaglad mot bordet och trädde in det i ett par gamla jeans. Jag har använt dem sedan dess. Jag tycker om att känna lädret skava mot magen.

Jag kommer inte så ofta ihåg att klä på mig längre. Jag försöker, men irrar bort mig efter ett plagg eller två. Igår öppnade jag fönstret och kände hur den kalla luften fick huden att knottra sig, och insåg först då att jag inte hade någon tröja på mig. Jag stod kvar. Det var redan mörkt ute. Det doftade av moln utanför. Jag böjde mig ut, lade mig halvt över fönsterkarmen. Hur mycket skulle jag behöva luta mig innan jag föll? Jag visste inte hur mycket jag vägde längre. Visst inte hur mycket av min kropp som skulle krävas för att tippa över kanten. Medan den friska luften fick mitt tunna hår att piska och slå mot mitt ansikte kunde jag känna hur hennes händer mjukt och försiktigt lyfte mig tillbaka. Jag skulle aldrig falla. Hon skulle alltid väga tyngre.

Fönstret står fortfarande öppet. Det ser så vackert ut. Ett gapande sår i väggen. Det ser ut som räddning. Jag har inte gått i närheten av det sedan igår kväll.

Jag tror att de stängde av vattnet för mig i förra veckan. Jag försökte duscha för några dagar sedan. Det kom några droppar ur duschmunstycket och sedan tog det slut. Jag lutade pannan mot kaklet och hörde hur någon knackade på dörren. Kanske var det bara inbillning. Min hyresvärd hade kommit förbi bara några timmar tidigare. Han hade knackat på dörren. Stora, hårda smällar, smällar med hela knytnäven som fick dörren att skaka och de långa håren på mina armar att resa sig. Han hade pratat om hyra. Ingen oro i hans röst. Bara irritation. Jag mindes hur han tittat på mig när jag flyttat in i huset. Stora, gråmelerade ögon som följde min kropp, fingrar som försökte sluta sig lätt runt mina när jag räckte honom papprena. Jag hade kastat huvudet bakåt och skrattat, låtit det långa, lockiga håret flyta längs med ryggen, njutit av hans blickar.

Nu sköt mina beniga fingrar sedel efter sedel under dörren tills han tystnade.

Jag kan inte känna min egen stank längre. Den fyller hela lägenheten, har impregnerat väggarna med min lukt. Jag tror att hon njuter av det. Badar i min doft. Förr i tiden brukade jag vakna efter en mardröm och känna hur frän skräck ångade från mina porer. Nu vet jag inte om jag inte längre kan känna den för att jag inte längre utsöndrar den, eller för att jag blivit så van vid den att den blivit en del av mig.

När solen börjar gå upp sluter jag ögonen. Jag har inte ätit någonting. Jag tror inte att det finns någonting kvar i kylskåpet. Igår natt försökte jag rota igenom kylskåpet; längst in i en av lådorna hittade jag en övermogen tomat. När jag bet kände jag den söta, ruttna smaken. Någonstans långt borta kämpade hungern mot kväljningarna och vann. Hungern känns som ett väsen, ett välvilligt, korkat djur som väser och klöser efter mig. Vi lever i symbios, jag och han. Han är mitt enda sällskap. Matade jag honom för mycket skulle han kanske försvinna. Då skulle vi vara sant ensamma, hon och jag. Då skulle jag slita det svarta skynket av den sista spegeln och se mina främmande ögon stirra tillbaka. Se hur kvinnan i spegeln väter läpparna med sin långa tunga. Hur hon biter in i sin handled och slickar i sig blodet. Smetar ut det över ansiktet, över kroppen. Känna hur en fantomsmak av järn sprider sig i min mun.

Så många speglar har jag slagit sönder nu att min vänstra hand är täckt av ärr och sårskorpor. Fingrarna permanent förvridna till klor. En dag ska jag slå sönder den sista spegeln i lägenheten. Jag ska känna hur skärvorna skär sönder nerver och ärrvävnad och hur mina nariga läppar sträcks över mina allt för stora tänder i ett grin. Kanske smälte skräcken bort med mitt hull. Jag vet att jag kunde känna mitt jag rinna ner i mattan när jag låg på golvet och svettades och grät. Nu är jag en skyltdocka vars ögon för alltid är uppspärrade, oseende. En karikatyr på en människa som sakta förlorar del efter del av sig själv, tills bara rostiga skruvar och släta ytor återstår.

Och när mina hårda, röda läppar sträcks till ett leende kommer hon att röra lätt vid mitt skulderblad och viska i mitt öra.

Och jag vill inte vakna längre.

Jag vill höra vad hon har att säga.

7EVEN BOOKS

Publicerad den av morkersdottir i Bloggen

Nu startar förlaget bokcirkeln 7EVEN BOOKS!

7EVEN BOOKS har inspirerats av bokklubbar på nätet men istället för att ha en mellanhand vill vi ha direktkontakt med läsarna. För oss är viktigt att få ärlig kritik på böckerna vi ger ut så att vi har möjlighet att hela tiden bli bättre. Därför är en ”negativ” åsikt kring någon av våra böcker minst lika värdefull som en positiv.

Gillar du att läsa och diskutera böcker och är du nyfiken på vår utgivning som rör sig i genrer som skräck, dark romance, magisk realism, urban fantasy, steam punk och allt däremellan? Är du aktiv på Facebook? Vill du få böckerna gratis med motprestationen att delta i läsecirkeln kring den? Då kanske detta är något för dig.

Sju gånger om året (för 2012 blir det ett släpp varje månad resten av året) släpper vi ut en bok som på förhand är hemlig. Sedan har de som anmält sitt intresse att delta två veckor på sig att anmäla intresse för just den boken. Först till kvarn gäller, så de sju snabbaste får varsin bok hemskickad. Under två månader ska denna cirkel på sju personer läsa boken, diskutera innehåll och åsikt om den. Diskussionerna kan ske här på hemsidan eller på Facebook, beroende på vad som funkar smidigast. Och här är det alltså viktigast med den ärliga åsikten, alla synpunkter är värdefulla. Det finns inget krav på marknadsföring via bloggar eller Facebook, utan det viktigaste är att få igång en diskussion kring boken. Läsecirkeln har under tvåmånadersperioden möjlighet att fråga författarna kring boken och även förlaget.

Det första boksläppet sker någon gång i mitten av juni. För att anmäla intresse och få mejl när vi släpper första boken mejla info@morkersdottir.se

Kom gärna med feedback och synpunkter på konceptet, vi är väldigt flexibla!

Förvandlingen, av Pernilla Lindgren

Publicerad den av morkersdottir i Bloggen

Första gången jag hörde hans röst hann jag inte ens tveka. Något inom mig varnade för honom men i jämförelse med alternativet var hans ord självklara.

Jocke hade precis höjt stenen för att slå mig i huvudet ­- ett slag som kanske skulle ha gjort slut på allt mitt lidande – när jag hörde rösten:

”Glasbiten”

Ett enda ord behövdes för att jag skulle se fönstret bakom mig, fönstret med den trasiga rutan. Den var sprucken från båda nedre hörnen och sprickorna möttes nästan på mitten. Ett snabbt slag med armbågen och den föll sönder i tre långa smala glasbitar varav jag snabbt hann få ett grepp om en. Glaset skar genom huden i min hand och blodet rann längs med armen när jag snabbt drog loss den ur rutan. Jag mötte Jocke halvvägs när han i en vid rörelse hävde sig ner över mig med stenen. Glasbiten skar in i hans hals som en kniv i varm pepparkaksdeg. Smärtan i min hand från den vassa glasbiten var konstant men det röda blodet ökade avsevärt i mängd när det rann ner för armen, mitt blandat med Jockes. Alla som stod runt om skrek. Alla skrek utom jag och Jocke. Jag var som i trans, med armen utsträckt som en stolt flaggstång med Jocke spetsad, rosslande, längst ut. Han vajade fram och tillbaka några gånger innan han tappade balansen och föll över mig. I fallet drog han med sig glasbiten och täckte mig med sitt blod som snabbt pumpade ut över mig ur hans halspulsåder, vilken jag kapat tillsammans med struphuvudet.

När jag senare satt hos psykologen sa jag mig inte kunna återge något, att mitt minne var blankt både kring varför jag gjort det och hur jag kommit på hur jag skulle göra. I verkligheten mindes jag exakt vad som hänt och den lugna röst som kommit till mig i sista stund.

Skolans övervakningskamera friade mig från skuld och jag fick gå hos psykolog som hjälp för att komma över det traumatiska jag varit med om. Det hjälpte mig inte att komma över händelsen eller de år av trakasserier och utfrysning som jag genomlevt. Rösten fanns däremot där och gav mig hopp om framtiden.

 

”Du kan bli mer än vad de någonsin kommer att vara.”

”När de är döda och glömda kommer du fortfarande vandra på jorden som odödlig.”

”Din själ är större än deras, deras själar är världsliga, tråkiga, äckliga, din är god.”

”Kommer du med mig kommer du aldrig behöva lida av deras ord mer.”

Han visade sig aldrig. Jag hörde honom bara och hans röst var len, varm och lockande. Den fick mig att genomlida dagarna med huvudet högt.

 

Till synes ensam i korridorerna hade jag långa djupa samtal.

”Se, där går knäppskallen som pratar med sig själv.”

”Sch, du vet vad som hände med Jocke. Det är en galning.”

”Du är inte galen.”

”Det var självförsvar.”

”Lyssna inte.”

”Du är bättre.”

 

Matsalen var fullsatt. Trots trängsel hade jag ett eget bord. Ett bord för mig och mina tankar, mina ord och den mening som han gav mig. En tugga fisk och potatis. En klunk mjölk. En fågel som flög förbi fönstret och landade i ett träd, kvittrade och gav sina små lite mat. Ett glas mjölk tömdes över mitt huvud. Mjölken rann kall ner i nacken och gav mig rysningar.  Mjölken droppade förbi mina ögon, bara någon millimeter från pupillen. Solens ljus blänkte till i dess blanka yta, strålen bländade mitt öga. Droppen splittrades mot tallrikens porslin och fick sällskap av resten av mjölken. Matsalen fylldes av ljudet från skrattande ungdomar och sedan tystnaden när han med mjölken halkade i det han själv spillt ut, och bröt nacken.

Knak.

 

”En dag kommer dina sinnens skärpa att ge dig allsmäktig kunskap.”

”En dag kommer du att vara osårbar.”

”En dag kommer du att ha evigt liv.”

 

”När?”

 

Enfaldiga frågor fick aldrig svar.

 

En bild av hur han såg ut började formas i mitt inre. Hans stämma och de ord han förmedlade gav mig en bild av en ljus, vacker man vars uppenbarelse strålade. Hans godhet, hans rättfärdiga handlingar gav mig en gudalik bild av honom där han svävade bredvid mig i en lång vit särk, vingar och ljusa lockar som ramade in det blida ansiktet.

 

Jag var förmer än mina äckliga medmänniskor, de medmänniskor som bara låtit mig genomlida ensamhet och utsatthet under alla år. Nu visste jag sanningen. De var bara själlösa köttstycken som tog upp plats på jorden. Utfyllnad. Jag tillhörde en högre mening. De kunde inte längre röra mig.

 

Solen hade gått ner. Månen var uppe och ett dunkelt ljus låg över världen. Jag var ute och promenerade. Jag visste inte varför, jag visste inte vart jag var på väg. I handen hade jag en kniv. Den var viktig. Han hade gett den till mig, jag vet inte när. När jag vaknat samma morgon hade den legat på mitt nattduksbord. Det obekväma fästet gjorde avtryck i min handflata då små vassa diamanter var fästa längs kanterna. Dess blad var böjt och små tecken var ristade i metallen. På torget såg jag dem. Jockes kompisar. Medlemmarna ur mitt förföljelsegäng. De som alltid ledde mobben, de som vänt världen mot mig. De som efter Jockes död sett till att förvärra det hela, eskalera mitt plågade tillstånd. De stod och dissekerade en cykel. Min cykel, såg jag när jag kom närmare.

 

Marken färgades röd av deras blod, huvuden lämnade kroppar, cykeldelar användes invärtes. Kropparna öppnades, hjärtana slets ut och jag åt. Hjärta efter hjärta, rått, ljummet och näst intill fortfarande dunkande i mina händer, tryckte jag in dem i munnen och lät mina tänder sjunka in i dess järnsmakande, sega kött. Om någon såg mig vet jag inte, jag brydde mig inte. Inget spelade någon roll. Jag var inte längre en del av mänskligheten. Det var nu det skulle ske, det förstod jag. Det var nu han skulle infria sitt löfte. Det gäckande löftet om evigt liv, om en värld utan lidande där jag skulle vara kung över de levande. Jag spikade upp kropparna upp och ner i de planterade träd som omgärdade torget och tryckte fast deras huvuden på staketen runt stammarna. Medan jag släpade mig därifrån kunde jag höra sirenerna från polisbilarna som var på väg. Min blodiga uppsyn skulle skvallra om vad som just hänt och inga övervakningskameror skulle kunna fria mig den här gången. Jag vek av vid en mörk gränd och släpade mig genom mörkret fram till en port till ett nedslitet hyreshus. Han styrde mina steg, utan att säga ett ord. Hans viljekraft fanns inom mig och han visade mig vad jag skulle göra.

 

En våning upp hittade jag en uppbruten dörr och jag lät mig själv falla igenom öppningen. Väggarnas tapeter var nedslitna, skrifter täckte de tapetfria delarna. Skrifter i kladdig röd färg som påminde om blod. Jag förstod inte vad som stod men väl inne började jag själv slita ner tapeter. Jag skar upp mina handleder och började skriva med mitt eget blod, ord och tecken jag aldrig hört talas om tidigare. Jag sjöng på något jag inte visste vad det var och orden som kom ur min strupe lät förvrängda och överröstade alla sirener som ekade i staden. Jag hittade salt som jag gnuggade över mina tecken och blandade med blodet jag pressade ur mina vener. På golvet målade jag ett stort pentagram med det salta blodet och skrek ut all min ångest och mitt illamående. Illamående som kommit över mig efter att jag ätit de råa hjärtan som jag skurit ur kropparna. Illamående över alla de liv jag just tagit. Alla de liv som inte spelade någon roll, de värdelösa liven som ändå inte hade någon mening. Att må dåligt över dem var onödigt men det var en inbyggd mekanism som jag än så länge var tvungen att bära på.

 

Som träffad av blixten slogs jag till marken mitt i pentagrammet. Golvet kändes hårt mot min kropp. Det kändes som mitt innandöme krossades av min egen tyngd. Jag hade alltid känt mig hjälplös och värdelös, under mitt liv, men det var inget mot vad jag upplevde nu. Som fjättrad mot marken ökade alla intryck. Mina sinnens skärpa som skulle ge mig en upplevelse av allsmäktig kunskap och osårbarhet, en mening med allt, plågade mig. Alla ljud skar som knivar inombords och ljus fick mina ögon att blöda. Övermänsklig känslighet fick hela kroppen att smärta och världen stank. Vidrig odör omringade mig och fick min kropp att vilja kasta upp sitt innanmäte.

Under en lång tid hade jag nu levt med övertygelsen om att detta var den ultimata meningen med mitt liv. Att detta var det rätta. Aldrig hade han beskrivit denna känsla av total hjälplöshet, fylld av smärta och lidande. Plågans epicentrum var magen. Exploderande smärta strålade ut i kroppen och mötte den sammanpressande, dunkande värken som golvet genererade. Smärtan inom mig expanderade och med den skräcken. Inom mig slogs dödsångesten mot dödsföraktet som han skapat. Mörkret omslöt mig trots att det var ljust i rummet av månens sken. Det var inte en mörk blindhet, det var ingen svärta som dolde verklighetens ljusa uppenbarelse. Det var ett mörker som inte syntes, bara kändes. Det lockade på mig, fyllde mig med en inre smärtsam längtan efter att få bli ett med den.

Desperation fyllde mig och tårarna började rinna längs kinderna. Smärtan som just höll på att ta död på min kropp påminde mig om vidden av det steg jag stod i begrepp att ta. Att jag skulle lämna den verklighet jag levt i under hela mitt liv, lämna allt jag kände till för det okända. Ett sista desperat uns av överlevnadsinstinkt fick mig att vrida kroppen i smärtsamma spasmer och de desperata tårarna brände mig. Ett gurglande var allt som kom ur min strupe när jag försökte skrika ut den skräck som ströp mitt inre och knöt en stor svart knut om mitt sinne. All den skräck som jag upplevt under min uppväxt kom vällande som en svart, iskall flodvåg. Skräcken vars ursprung var det lilla barnet som gömde sig för den rasande fadern med bältet i handen. Skräck som fötts i det ensamma barnet i cirkeln av förväntansfulla jämngamla som hoppades på blod och gråt. All denna undantryckta skräck levde inom mig och visade sitt fula tryne som en avskedsgåva innan jag lämnade den smärtande verkligheten som varit mitt liv under så många år. Skräcken fick mig att inse att det var rätt val.

 

Då såg jag honom. Han stod över mig och såg ner på mig där jag låg. Han kropp var lång och gänglig, benig och huden såg ut som en plockad kycklings täckt med något kletigt. Ögonen var stora och röda och huvudet inramades inte av några lockar, det var kalt. De spetsiga öronen pryddes av flera stora ringar i metall som matchade de vassa tänder som trängdes i hans mun. Han väste mot mig och lyfte sina kala, köttiga fladdermusliknande vingar bakom de uppsträckta armarna. En mörk skugga omslöt honom och sträckte sig mot mig, som långa armar med klor. De ville ha mig och jag kunde inte värja mig. Jag lät de mörka klorna göra det som krävdes för att förvandlingen skulle fullföljas. Jag kunde känna hur metamorfosen gav mig osårbarhet och evigt liv. Men samtidigt rann den lilla lycka jag hade av mig och med den det uns av hopp jag bar på. Alla drömmar slocknade för alltid. Jag lämnades kvar i ett outplånligt skal fyllt av evig fruktan och evinnerligt hat.

Förvandlingen var fullbordad och inte alls vad jag förväntat mig.

Räven i mig, av Isabell Jonasson

Publicerad den av morkersdottir i Bloggen

Frank är: En typisk man. Typiskt överlägsen, typiskt alltid skäggig, typiskt hårdhänt. Han är även självisk, svag och förbannat sexig. Han är inte så intelligent men inte heller särskilt dum. Det största problemet med Frank är att han är mytoman. I början av vår relation märkte jag det inte, han är otroligt skicklig på att ljuga. Jag tror faktiskt att han till och med övertygar sig själv. Jag minns hur han försökte imponera på mig (och lyckades) när vi höll på att lära känna varandra. Han påstod att han under en längre period hade bott i Prag och att det var en fantastisk stad men att han inte kunde bo kvar eftersom alla var överviktiga och satt i rullstol.

”Du förstår, det kan bli upp emot 40 grader i Prag och för att inte sugas upp av den heta asfalten så sätter folk i sig mängder med chips, det är saltet de vill åt. En gång såg jag…”

”Hur menar du sugas upp?”

”Precis som det låter. Jag har sett det själv hända ett flertal gånger, lite överallt ligger det pölar av det som tidigare varit en människa… du förstår, asfalten i Prag är inte samma som den vi har här i Sverige. De blandar i nåt hemskt starkt medel som gör att den torkar mycket snabbare, det är kanske inte så hälsosamt men nödvändigt för att det ens ska finnas en möjlighet att gå på den. Problemet är ju bara att när det är så varmt så blir huden på en alldeles sladdrig och tunn, då är asfalten starkare och är man en ovan Pragbesökare så är det kört. Det är därför många sitter i rullstol, det är de som inte sjönk ned helt alltså… Eller så är det för att de är så feta, har inte fått det där helt för mig men det spelar ju ingen roll.”

Sådär höll han på. Ändå lyckades han fånga både mitt intresse och hjärta. Ja, ärligt talat så var Frank det enda jag tänkte på de första två veckorna. När jag säger det så menar jag verkligen det, jag glömde äta, sova, duscha, finnas till. Allt som inte hade med Frank att göra var oväsentligt för mig. Och jag oroade mig ständigt för hur han hade det, om det var för trångt inuti mig, om jag andades för tungt, om det var för varmt och så vidare. Som tur var lyckades jag med logiken inse att jag var tvungen att ta hand om mig själv, mådde inte jag bra så mådde inte Frank bra.

Vi hade det bra ända till alla de där småsakerna började träda fram. Småsakerna som en och en kanske inte var så allvarliga men tillsammans ett helvete. Ta skägget som exempel, hur jävla svårt kan det vara att bara raka sig varje dag? Nej, det orkar han inte. I stället ska han jämt och ständigt riva mig i lungorna. Jag har sagt att det gör ont, vissa gånger gråter jag ju till och med, ni förstår, det är ju sår som på vissa ställen aldrig får tid att läka. Det värsta är att jag ofta blir het också, jag försöker att hålla mig men ibland är det omöjligt när han sätter igång. Det är skönt och fruktansvärt på samma gång. Det händer att jag lägger mig ned där jag befinner mig och vrider mig i frustration, det blir så när känslorna är så oense i kroppen. Vid sådana tillfällen viskar Frank vårt mantra:

”I gråten finns glädjen, i tårarna finns lyckan”, om och om igen tills jag blir lugn och kanske somnar.

Jag föraktar Frank många gånger. De nätter han håller mig vaken genom att frenetiskt slicka på mitt hjärta eller tugga på mina tarmar samtidigt som hans svans vispar omkring i mina inälvor. Man blir ju galen för mindre och det kommer för det mesta till en punkt då jag får nog och skriker

”Du finns bara om jag vill!” Då slutar han oftast.

I natt sa Frank att han ville skaffa barn.

”Man kan inte skaffa barn med någon som inte finns”, sa jag.

”Hur många gånger ska jag behöva förklara det här för dig?” sa han och suckade, ”jag finns visst, du pratar ju med mig nu!”

”Man kan i alla fall inte göra det med en räv”. Då började Frank gråta. Han grät så mycket att jag blev alldeles tung, kunde inte ta ett steg.

”Du är så fruktansvärt ytlig”, snyftade han. Jag skulle precis säga emot honom när jag såg genom sovrumsfönstret att en stjärna föll, efter den kom en svans av eld som höll sig kvar på himlen. Det såg ut som att all kärlek i universum var samlad i den där svansen och en rysning gick genom min kropp. Det var sant, jag var ytlig. Plötsligt kände jag mig så värdelös att jag inte fick fram ett ord. Efter en stund frågade Frank om jag älskade honom. Han frågade med eftertryck och jag som kände det som att jag just förstått innebörden av att älska någon kunde inte göra annat än att svara

”Mm”. Frank var en stjärna på himlen, den vackraste och mest betydelsefulla varelsen.

”Hon ska heta Fancy”, sa han.

”Fancy…” Jag prövade namnet, det lät bra. Fancy är ett slang för fantasi, det lät vackert. Jag tittade ut på natthimlen och såg att flera stjärnor hade fallit. Det fanns nästan inga kvar och jag funderade en stund på vilken av dem som varit Fancy. Det var en förtrollad stund.

Vingklippta vingar, av Marie Henriksson

Publicerad den av morkersdottir i Bloggen

Han sitter på molnkanten med benen dinglandes utanför. Hans blick sveper omkring. I handen håller han en snökula, som han ideligen byter grepp på. Han klipper lite med sina vingar och några sotiga flagor singlar ner mot det vita molnet. Han lyfter upp snökulan i ögonhöjd och stirrar in på landskapet där inne, följer den sista snöflingan med blicken. Sen vänder han på den och låter alla flingor samlas i taket och med en häftig rörelse vänder han den rätt igen så att snöstormen virvlar där inne. Han stirrar intensivt rakt in i den.

Vinglande tar jag tre steg rakt fram men rakt fram kan vara svårt att veta ibland. Jag tar stöd mot väggen, försöker fokusera en suddig blick. Men människorna är många och rörliga, jag skakar lätt på huvudet och med hjälp av väggen tar jag några steg till. Drömmande tittar jag upp mot taket och allt ljus som reflekteras i spegeln. Mitt i allt kan jag se mig själv, som en liten prick. Yrvaket snubblar jag framåt efter en stund med en blick på bardisken. Med nytt mod lyckas jag göra rösten tillräckligt stadig och hög för att bartendern skall höra mig och ge mig den drink jag vill åt. Jag betalar och vinglar iväg ut över golvet med ett hårt grepp om glaset. Några få meter bort stöter jag ihop med en kille. Mitt glas glider ur mitt grepp och med ett klirr krossas det mot golvet och stänker upp innehållet över mina ben. Killen som knuffat mig är redan på väg bort, jag står och tittar ner mot röran vid min fot…

Han ler snett och sänker glaskulan. Fundersamt trummar han med fingrarna mot hakan och stirrar med tomma ögon rakt fram. Efter en liten stund lyfter han upp kulan och ler när han gör om proceduren med snön och får till en storm där inne…

Jag står och glor in i spegeln, jag möter suddigt min egen blåa blick. Jag lutar mig mot kanten av handfatet och andas. Mina ben är tunga och trots mina tappra försök att hålla mig uppe glider jag till sist ner på golvet, jag lyckas vända min kropp så att jag kan luta ryggen mot väggen under handfatet. Jag sträcker ut benen framför mig. Det känns som om hela rummet snurrar runt mig. Jag blundar, blinkar, och blundar sen hårt. Men det fortsätter snurra. Jag vaknar till med ett ryck av en brutal vakt som ruskar mig. Han ber mig om något. Jag förstår inte. Han drar i mig. Vingligt lyckas jag ta mig upp på benen och med hans hjälp tar vi oss mot utgången. Jag lutar mig tungt mot honom för mina egna ben bär mig inte. Vi kommer fram till utgången och jag förstår att han nog vill att jag skall gå hem. Han släpper min arm och jag lyckas för egen maskin ta mig fram. Mina strumpbyxor har gått sönder över knäet och klacken på ena skon är lös. Jag håller krampaktigt tag i min väska på min väg genom staden. Jag får syn på min spegelbild i ett skyltfönster men vänder snabbt bort blicken…

Han skrattar högt och lägger ifrån sig snökulan bredvid sig. Han sträcker ut sig över molnet, lägger händerna bakom huvudet och breder ut vingarna under sig. Han blundar och nickar nöjt för sig själv. Efter ett tag sprätter han till och sätter sig upp igen. Molnet under honom är täckt av svarta flagor. Men han tittar inte på det utan tar tag i snökulan och skapar en storm.

Telefonens gälla signal väcker mig. Jag sätter mig upp i sängen, blinkar frenetiskt mot ljuset. Telefonen är tyst igen och jag förstår att det måste vara ett sms. Jag sträcker mig efter den från nattduksbordet och trycker fram orden. Dom träffar mig som pisksnärtar och mina ögon fylls av tårar. Han lämnar mig. Jag får tusen bilder i huvudet av oss hand i hand, kyssar under gatulampor, nakenbad vid havsstranden innan bilder av alla gräl utanför krogen, alla gräl vid frukostbordet, alla gräl i bilen skymmer sikten. Jag sitter som förstelnad kvar i sängen och stirrar mot glipan i gardinen där solljuset tränger in.

Han reser sig upp med ett skutt, och med snökulan bollandes mellan händerna hoppar han från moln till moln. Han lämnar ett svart spår efter sig men hoppar glatt vidare.

Jag blinkar. Damen mitt emot mig skakar på huvudet och säger tyvärr. Arbetsförmedlingens skylt stirrar på mig när jag passerar den på vägen ut. Jag blinkar. Han tar tag i den sista flyttlådan och går mot dörren. Hans ord om att ta tag i sitt eget liv ringer i mina öron när dörren skräller igen bakom honom. Jag blinkar. Kronofogdens logo glor på mig från det vita kuvertet på hallgolvet som jag kliver över. Jag blinkar.

Han gapskrattar och glor finurligt in i snökulan. ”Nu du tjejen ska vi ha riktigt kul” viskar han med blicken fäst på snöflingorna.

Sluddrande försöker jag beställa en drink. Ord som i mitt huvud låter riktigt bra kommer inte ut på samma sätt och bartendern tittar bara nedlåtande på mig och ger mig ett glas vatten. Ilsket slår jag till glaset så att det flyger iväg och krossas mot golvet. Otåligt försöker jag igen få bartendern att fatta vad jag vill ha, men han tittar bara över huvudet på mig. Trött ger jag upp och glider ner på golvet. Huvudvärken bultar hårt. Jag hinner inte sitta länge förrän två vakter tar tag i mig och drar upp mig. ”Bartendern säger att det är dags för dig att gå hem nu”. De släpar mig mot utgången, jag sparkar ilsket mot deras ben men är alldeles för svag för deras järngrepp. ”Polisen är här, de får prata med dig”. Yrt tittar jag på dem och försöker igen ta mig loss, greppet om mina armar hårdnar och de leder fram mig mot en blinkande bil. Jag hinner knappt andas innan de har tryckt in mig i bilen, jag blundar och världen snurrar allt fortare…

Han ler finurligt, hoppar upp och dansar en lite dans runt på molnet, med snökulan i ena handen. Han stannar upp, kliar sig på hakan och tar sen ett skutt ut över molnkanten.

Jag vaknar med ett ryck och tittar upp mot det gallerklädda fönstret. Yrvaket gnuggar jag mig i ögonen och tittar en gång till. Han tittar tillbaka på mig med ett leende vid ena mungipan. Han klipper på sina svarta vingar och väger snökulan fram och tillbaka mellan sina händer. Jag glor på honom med öppen mun. Försiktigt reser jag mig från madrassen, huvudvärken dunkar. Han hoppar ner och möter mig mitt i rummet. Jag rör vid hans vingar. Han skrattar. Sen ber han mig titta in i snökulan. Jag gör som han säger, och ser där i mig själv. Festklädd med handen om ett glas, leende. Han ruskar på snökulan så att snön yr och ber mig sedan titta igen. Jag ser mig själv igen, denna gång med mascaran rinnande längs kinderna i baksätet på en polisbil. Jag tittar upp på honom ”Du?” Han skrattar högt och tittar upp mot taket. En ilska tränger upp genom min kropp och jag lyfter mina händer och börjar slå. Jag slår och slår men han fortsätter skratta. Plötsligt rycks dörren upp och en arg polisman ber mig vara tyst. Jag stirrar förvånat på honom. Men innan jag hinner säga något har han gått. Dörren smäller igen. Jag tittar rakt fram igen, men finner mig stirrande rakt in i väggen med blodstänk. Jag sänker mina knytnävar, det svider och bränner i dem. Jag tittar mig runt i det lilla rummet men jag är alldeles ensam…

Svaret får den som vinner av Patrik Centerwall

Publicerad den av morkersdottir i Bloggen

Han kom när vi minst anade det och när vi mest behövde det. Eller kom han när vi som mest anade det och som minst behövde det? Jag minns inte riktigt. Allt jag vet är att när han kom, då hade han genast vår fulla uppmärksamhet.

Han klev ut ur ruinerna av Partheon i Athen, lätt solbränd, klädd i en oklanderlig vit kostym och exklusiva solglasögon. Världen vände genast sina blickar mot honom.

“Jag är här nu” sa han. En turist filmade och snart var det inte bara det mest sedda klippet på Internet, det var det enda klippet på Internet. Filmen var inte mer än en minuter lång, den började med att han manifesterade sig i tomma intet och slutade det enda han sa.

“Jag är här nu.”

 

Han bidade inte sin tid. På en dag slog han sönder taket på Peterskyrkan, rev Klagomuren och kastade tillbaka stenen i Kaba till himlen som den en gång föll från.

Jag har sett klippen hur många gånger som helst. Vi hade ju inget annat att göra på laboratoriet under de här dagarna.

Där han går fram skingrar sig folkmassorna genast. Ingen försöker hindra honom, ingen ingriper. Ingen säger något. Personen som filmade i Vatikanen lyckades också få med påven. En åldrad man som står bredvid, är tyst, ser på. Verkar inte ens sorgsen. Vänder ner blicken när mannen i vitt går därifrån.

Det var värre när han rev klagomuren. Ortodoxa judar skrek ut sin vrede när han med sina bara händer förstörde det som återstod av Templet. Men ingen försökte stoppa honom, ingen bär hand på honom.

 

Det tog flera dagar innan han talade igen. Han dök utanför Kreml i Moskva, vid Linconstatyn i Washington, på Himmelska fridens torg. Han dök upp överallt där människor kunde se och höra honom. Alltid sa han samma sak.

“Gud är död.” Han höjde inte rösten, men vi hörde ändå vad han sade. Han log inte, han såg inte allvarlig ut. Han bara sa det.

“Ska vi dyrka dig?” Alltid samma fråga, alltid samma svar.

“Nej, det är inte mig ni ska dyrka.”

“Vem ska vi dyrka?”

“Det berättar jag för den som vinner.”

“Vinner?”

Nu log han. När frågan kom log han alltid. Det var som om det var hans favorit, det enda som fick honom att visa några som helst känslor.

“Ja, den som vinner. Den som står upp sist. Den som förgör de andra. Genom list, genom våld. Genom de vägar som ni finner lämpligast. Så varför står ni här och lyssnar på mig? Ni har inte längre någon tid att förspilla. Gå tillbaka till era fabriker, till era laboratorium. Ni har så mycket ni måste göra, så mycket ni måste tillverka. Så många uniformer att sy, så många kampsånger att skriva. Skynda er, skynda er, för ni vill väl inte att någon annan ska vinna?”

“Vad ska vi ta allt material från?” var en vanlig fråga.

“Ni kan väl riva era kyrkor, ni behöver ju dem inte längre.”

 

Nu visade han sig inte ofta. Ibland sågs han på en nattklubb i Singapore, ibland på en uteservering i New York. En gång gick han längs med Karl-Johan i Oslo. Alltid var det någon som filmade honom. Aldrig sa han något.

Så det dröjde inte länge innan andra började tala i hans namn.

Hans profeter spreds över jorden som gräshoppor och förkunnade hans budskap. De hade inte mycket att gå på, men det gjorde sitt bästa för att utveckla, för att tolka och förstå. Det enda de hade gemensamt var att de spred vidare hans ord: den som vinner får reda på vem vi ska dyrka. Den som vinner. Vinner.

 

Det känns onödigt att säga att krig snart var ett faktum, för krig har alltid varit ett faktum. Broder har dragit vapen mot broder längre än människan har behärskat elden. Vi behövde inte mycket för att eskalera kriget, för att det skulle bli totalt i ordets rätta bemärkelse. De som vann skulle få reda på vem vi skulle dyrka.

Men vilka var dessa “de”? Nationer gick under inifrån när städer slogs mot varandra, städer gick under när kvarter rasade mot kvarter.

Oheliga allianser bildades och upplöstes lika fort. CIA samarbetade med al-Qaida, palestinier och judar stred sida vid sida. FN-trupper runt om i världen stred med gerillan, dödade dem de skulle skydda. Och alltid förtärde allianserna varandra när de hade utplånat en gemensam fiende.

 

Det dröjde innan massförstörelsevapnen började användas, och när väl några av världens största städer låg i ruiner fanns det ingen anledning att använda dem mer. De flesta föredrog att slåss man mot man, på gator och torg. Det var som de hade glömt bort varför de slogs, vad som var meningen med kriget.

Att den som vann skulle få reda vem vi ska dyrka.

 

Jag har alltid varit en fegis, jag tål inte att se blod och jag har en låg smärttröskel. Men det var naturligtvis omöjligt att hålla sig borta från stridigheterna, även om jag gjorde mitt bästa. När en efter en på laboratoriet drog ut för att slåss sade jag att jag behövdes på min plats. Att jag gjorde mitt bakom skrivbordet. Och det gjorde jag.

Jag vet inte varför någon annan ens hade tänkt tanken om biologisk stridföring tidigare. Kanske hade ingen orkat, kanske var alla för upptagna med att slåss för att tänka på hur de faktiskt skulle kunna vinna. Men det gjorde jag, och jag var inte sen att utnyttja det faktum att jag hade hela laboratoriet för mig själv.

 

När jag hade skapat viruset vaccinerade jag mig själv och tjugo kvinnor. Några kände jag vagt, andra var sådana som jag föll för när jag gick bland det som fanns kvar av staden jag bodde i. Kvinnor har alltid nekat mig deras famn, men när jag var den ende mannen kvar på jorden var det mig det skulle komma till.

 

Det tog två veckor, sedan gick han in i laboratoriet. Det var helt tyst utanför, hade varit tyst i flera dagar. Vilket var skönt, för jag var trött på pistolskott och skrik

Han var inte så lång som jag hade föreställt mig, men den vita kostymen var precis så snygg som den såg ut att vara på filmklippen. Jag vet inte hur han kom in. Dörren var låst, och fönstren hade jag sedan länge spikat för. Men han bara stod där.

“Du vann” sa han. “Bra jobbat.”

“Tack” sa jag. “Ska du berätta nu?”

Han tog av sig sina solglasögon. Hans ögon var helt röda, de saknade både pupiller och vita, som en eld brann där andra har ögon.

“Det är du som ska dyrkas.”

“Jag?”

“Du har inte bara vunnit, du har också lyckats med det ingen annan har lyckats med.”

“Och vem är du då?”

“Jag? Ingen särskild. Bara en demon från ditt undermedvetna, från dina mörkaste drömmar.”

“Från mina drömmar?”

“Det finns ju inte många kvar som kan drömma om mig nu.”

Han satte på sig solglasögonen igen, nickade mot mig och gick bort mot dörren. När han nästan var framme vände han sig om mot mig igen.

“Fast du kommer nog snart inse att det inte är så lätt att vara tupp i en hönsgård som du tycks tro.”

Med de orden öppnade han dörren jag visste var låst och lämnade mig med en ny värld att förvalta och nya budord att skriva.

Presentation av Maria Garpland

Publicerad den av morkersdottir i Bloggen

Maria Garpland skrev den gripande vampyrnovellen Vinterland och vann därmed ett exemplar av boken Halvblod. Här kommer en presentation av Maria:

Jag är en nyexaminerad företagsekonom inriktad på kulturfältet med ett stort bokintresse. Läser allt möjligt men helst fantastiklitteratur och skriver noveller när andan faller på. Gillar när berättelser tar oväntade gärna mörka vändningar och innehåller inslag av humor. Bland mina favoritförfattare inom genren finns  Neil Gaiman, Terry Pratchett, Stephen King, Holly Black, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.