Vingklippta vingar, av Marie Henriksson

Han sitter på molnkanten med benen dinglandes utanför. Hans blick sveper omkring. I handen håller han en snökula, som han ideligen byter grepp på. Han klipper lite med sina vingar och några sotiga flagor singlar ner mot det vita molnet. Han lyfter upp snökulan i ögonhöjd och stirrar in på landskapet där inne, följer den sista snöflingan med blicken. Sen vänder han på den och låter alla flingor samlas i taket och med en häftig rörelse vänder han den rätt igen så att snöstormen virvlar där inne. Han stirrar intensivt rakt in i den.

Vinglande tar jag tre steg rakt fram men rakt fram kan vara svårt att veta ibland. Jag tar stöd mot väggen, försöker fokusera en suddig blick. Men människorna är många och rörliga, jag skakar lätt på huvudet och med hjälp av väggen tar jag några steg till. Drömmande tittar jag upp mot taket och allt ljus som reflekteras i spegeln. Mitt i allt kan jag se mig själv, som en liten prick. Yrvaket snubblar jag framåt efter en stund med en blick på bardisken. Med nytt mod lyckas jag göra rösten tillräckligt stadig och hög för att bartendern skall höra mig och ge mig den drink jag vill åt. Jag betalar och vinglar iväg ut över golvet med ett hårt grepp om glaset. Några få meter bort stöter jag ihop med en kille. Mitt glas glider ur mitt grepp och med ett klirr krossas det mot golvet och stänker upp innehållet över mina ben. Killen som knuffat mig är redan på väg bort, jag står och tittar ner mot röran vid min fot…

Han ler snett och sänker glaskulan. Fundersamt trummar han med fingrarna mot hakan och stirrar med tomma ögon rakt fram. Efter en liten stund lyfter han upp kulan och ler när han gör om proceduren med snön och får till en storm där inne…

Jag står och glor in i spegeln, jag möter suddigt min egen blåa blick. Jag lutar mig mot kanten av handfatet och andas. Mina ben är tunga och trots mina tappra försök att hålla mig uppe glider jag till sist ner på golvet, jag lyckas vända min kropp så att jag kan luta ryggen mot väggen under handfatet. Jag sträcker ut benen framför mig. Det känns som om hela rummet snurrar runt mig. Jag blundar, blinkar, och blundar sen hårt. Men det fortsätter snurra. Jag vaknar till med ett ryck av en brutal vakt som ruskar mig. Han ber mig om något. Jag förstår inte. Han drar i mig. Vingligt lyckas jag ta mig upp på benen och med hans hjälp tar vi oss mot utgången. Jag lutar mig tungt mot honom för mina egna ben bär mig inte. Vi kommer fram till utgången och jag förstår att han nog vill att jag skall gå hem. Han släpper min arm och jag lyckas för egen maskin ta mig fram. Mina strumpbyxor har gått sönder över knäet och klacken på ena skon är lös. Jag håller krampaktigt tag i min väska på min väg genom staden. Jag får syn på min spegelbild i ett skyltfönster men vänder snabbt bort blicken…

Han skrattar högt och lägger ifrån sig snökulan bredvid sig. Han sträcker ut sig över molnet, lägger händerna bakom huvudet och breder ut vingarna under sig. Han blundar och nickar nöjt för sig själv. Efter ett tag sprätter han till och sätter sig upp igen. Molnet under honom är täckt av svarta flagor. Men han tittar inte på det utan tar tag i snökulan och skapar en storm.

Telefonens gälla signal väcker mig. Jag sätter mig upp i sängen, blinkar frenetiskt mot ljuset. Telefonen är tyst igen och jag förstår att det måste vara ett sms. Jag sträcker mig efter den från nattduksbordet och trycker fram orden. Dom träffar mig som pisksnärtar och mina ögon fylls av tårar. Han lämnar mig. Jag får tusen bilder i huvudet av oss hand i hand, kyssar under gatulampor, nakenbad vid havsstranden innan bilder av alla gräl utanför krogen, alla gräl vid frukostbordet, alla gräl i bilen skymmer sikten. Jag sitter som förstelnad kvar i sängen och stirrar mot glipan i gardinen där solljuset tränger in.

Han reser sig upp med ett skutt, och med snökulan bollandes mellan händerna hoppar han från moln till moln. Han lämnar ett svart spår efter sig men hoppar glatt vidare.

Jag blinkar. Damen mitt emot mig skakar på huvudet och säger tyvärr. Arbetsförmedlingens skylt stirrar på mig när jag passerar den på vägen ut. Jag blinkar. Han tar tag i den sista flyttlådan och går mot dörren. Hans ord om att ta tag i sitt eget liv ringer i mina öron när dörren skräller igen bakom honom. Jag blinkar. Kronofogdens logo glor på mig från det vita kuvertet på hallgolvet som jag kliver över. Jag blinkar.

Han gapskrattar och glor finurligt in i snökulan. ”Nu du tjejen ska vi ha riktigt kul” viskar han med blicken fäst på snöflingorna.

Sluddrande försöker jag beställa en drink. Ord som i mitt huvud låter riktigt bra kommer inte ut på samma sätt och bartendern tittar bara nedlåtande på mig och ger mig ett glas vatten. Ilsket slår jag till glaset så att det flyger iväg och krossas mot golvet. Otåligt försöker jag igen få bartendern att fatta vad jag vill ha, men han tittar bara över huvudet på mig. Trött ger jag upp och glider ner på golvet. Huvudvärken bultar hårt. Jag hinner inte sitta länge förrän två vakter tar tag i mig och drar upp mig. ”Bartendern säger att det är dags för dig att gå hem nu”. De släpar mig mot utgången, jag sparkar ilsket mot deras ben men är alldeles för svag för deras järngrepp. ”Polisen är här, de får prata med dig”. Yrt tittar jag på dem och försöker igen ta mig loss, greppet om mina armar hårdnar och de leder fram mig mot en blinkande bil. Jag hinner knappt andas innan de har tryckt in mig i bilen, jag blundar och världen snurrar allt fortare…

Han ler finurligt, hoppar upp och dansar en lite dans runt på molnet, med snökulan i ena handen. Han stannar upp, kliar sig på hakan och tar sen ett skutt ut över molnkanten.

Jag vaknar med ett ryck och tittar upp mot det gallerklädda fönstret. Yrvaket gnuggar jag mig i ögonen och tittar en gång till. Han tittar tillbaka på mig med ett leende vid ena mungipan. Han klipper på sina svarta vingar och väger snökulan fram och tillbaka mellan sina händer. Jag glor på honom med öppen mun. Försiktigt reser jag mig från madrassen, huvudvärken dunkar. Han hoppar ner och möter mig mitt i rummet. Jag rör vid hans vingar. Han skrattar. Sen ber han mig titta in i snökulan. Jag gör som han säger, och ser där i mig själv. Festklädd med handen om ett glas, leende. Han ruskar på snökulan så att snön yr och ber mig sedan titta igen. Jag ser mig själv igen, denna gång med mascaran rinnande längs kinderna i baksätet på en polisbil. Jag tittar upp på honom ”Du?” Han skrattar högt och tittar upp mot taket. En ilska tränger upp genom min kropp och jag lyfter mina händer och börjar slå. Jag slår och slår men han fortsätter skratta. Plötsligt rycks dörren upp och en arg polisman ber mig vara tyst. Jag stirrar förvånat på honom. Men innan jag hinner säga något har han gått. Dörren smäller igen. Jag tittar rakt fram igen, men finner mig stirrande rakt in i väggen med blodstänk. Jag sänker mina knytnävar, det svider och bränner i dem. Jag tittar mig runt i det lilla rummet men jag är alldeles ensam…

En reaktion på “Vingklippta vingar, av Marie Henriksson”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s