Skymningssång, av Patrik Centerwall

Hon tar en klunk av champagnen och tittar sig i spegeln. Ett par rynkor. Några gråa hår. De fanns inte där när hon satt i TV-studion för några timmar sedan. Var det bara inbillning eller behövde hon anstränga sig mer och mer för att bibehålla sin ungdom?

“Hur gör du för att hålla dig så ung och fräsch?” hade naturligtvis programledaren frågat.

Det var långt ifrån första gången någon hade undrat, men hon kunde fortfarande inte komma på något avväpnande, charmerande eller kvickt svar.

“Jag tar hand om mig själv.” Platt och intetsägande. Hon hade lett ett avslappnat och lite hemlighetsfullt leende. Publiken hade velat att programledaren skulle pressa henne, fråga mer. Hon hade känt det. Som ett tryck i luften. Hon visste alltid vad en publik tänkte och kände.

Men han hade inte pressat vidare utan bytte ämne. Han hade frågat om hennes nya film. Duktig pojke.

Nu ligger han och väntar på henne i sovrummet.

Han kommer att få uppleva en natt han aldrig kommer att glömma, ovetande om vilket pris han får betala. Ett pris i timmar, dagar, år som han ska ge till henne när deras kroppar förenas. Hon tänker inte ta så mycket av honom. Hon tycker om honom, han är duktig och han valde att inte fråga mer om hennes utseende. Det måste hon belöna. Han kommer undan med ett par – tre år.

Champagnen är nästan slut. Det finns mer i kylen. Förutom de två ljus som brinner på bordet framför den stora spegeln så är det helt mörkt i rummet. Hon gillar att sitta här. Studera sig själv i stearinljusens dunkla sken. Reflektera över vad som hade varit och vad som skulle kunna komma.

Det hade varit en bra kväll. Hon hade sjungit sin nya singel i direktsändning. Vilket innebar att många människor hade hört den för första gången. Det väckte alltid starka känslor hos publiken, i studion och hemma i TV-sofforna.

När hon sjöng inför publiken kunde hon se direkt vilken effekt hennes sång hade på dem. Den här kvällen noterade hon mycket.

Mannen som släppte sin frus hand och kastade lystna blickar på en kvinna några rader bort. Kvinnan mötte hans blick. Han skulle komma på någon ursäkt för att inte behöva gå hem med sin fru.

Och det skulle inte bli svårt. Viljan att leva hade försvunnit ur fruns ögon. Hon ville vara ensam. Kanske skulle hon ströva ner till järnvägen och kasta sig framför ett tåg. Kanske går hon till hamnen och dränker sig.

En annan man i publiken knöt sina nävar i tysthet. När han efter sändningen går ut ur studion skulle någon få betala för alla offörätter som har drabbat honom. Första bästa person han träffar kommer han leda in i en mörk gränd och ge ett rejält kokt stryk.

Bakom mannen med nävarna sitter en kvinna som diskret plockar upp bänkgrannens handväska, tar plånboken och stoppade den i sin egen väska.

Ingen var oberörd när de hörde hennes sång. Hon hade sedan länge insett att otrohet, stöld, våld till och med krig förekom oavsett om hon sjöng eller ej. Det visste hon och det accepterade hon. Så vad spelade det för roll om hennes musik var en utlösande faktor, så länge hon samtidigt fick publikens kärlek.

De fick ju i alla fall nöjet att vara hennes publik, de var privilegierade som fick älska henne, se upp till henne och beundra henne. De skulle vara tacksamma att den vackraste kvinnan på jorden med den skönaste röst som någonsin hörts sjöng under deras levnad. De var en lycklig publik och de hade varit det i flera hundra år.

**********

“Vad vill du ha?”

Hon hade studerat honom i smyg hela eftermiddagen. Ingen hade ju ändå tagit någon notis om henne så hon hade kunnat ströva fritt i trädgården under hela bjudningen. Hon hade hållit sig i utkanten av händelsernas centrum. Då och då hade hon gått in i paviljongen, fyllt på sitt glas och nigit åt någon av adelsmännen innan hon åter gick ut i trädgårdens utkanter och försökte att se tillfreds ut i sin ensamhet.

Hon hade sett honom till och från under festens gång. Han var välklädd, han var snygg. Han log hela tiden och han verkade prata med alla. Utom henne. Fram tills nu.

“Vad vill du ha?”

Han stod helt plötsligt framför henne. Oklanderligt klädd och med sitt inbjudande leende. Det började skymma, och trädgården fylldes av långa skuggor. Hon noterade hur vackra tänder han hade. Det fick henne att känna förtroende. En människa som vårdade sitt yttre kunde man lita på. Hon vårdade sitt yttre, men det gjorde ändå inte att någon tog notis om henne.

“Vad vill du ha?”

Hon förstod hans fråga lika lite som hon förstod varför hon överhuvudtaget hade blivit inbjuden till festen. Var det för att de andra damerna skulle ha någon att prata nedlåtande om, eller någon som alla kunde känna sig överlägsen över?

Hon var tacksam över att ha fått se herr Molières nya pjäs, men om någon hade velat veta vad hon tyckte så kunde de ju fråga henne. Det hade de inte gjort.

“Vad vill du ha?” frågade han igen. Utan att låta otålig. Utan att sluta le.

“Vad menar du?” sade hon till sist. Hon borde kanske fnittra, hon borde kanske niga för honom. Men hon var bara häpen. Det var ju en fråga som hon snarare brukade ställa. Hon var så van vid att ge plats åt andra.

Hon mötte hans blick. Det fanns inget tecken på hån, inget tecken på att han ville retas med henne. Hans fråga var verkligen ärligt menad.

“Vad jag vill ha… just nu?”

“Nej” sade han och skakade på huvudet. “Vad du vill ha. I livet.”

Hon behövde bara tänka en sekund innan hon öppnade sitt hjärta och svarade.

“Jag vill bli sedd. Jag vill bli hörd.”

“Är det allt?”

Hon lade huvudet på sned. Det här var en märklig man. Hon fattade mod och fortsatte.

“Nej… Jag vill bli hyllad. Jag vill att de som ser mig ska älska mig. Jag vill att de som hör mig ska dyrka mig. Jag vill att min skönhet ska slå ut i full blom och aldrig vissna.”

Han nickade långsamt, som för att visa att han hade hört och förstått.

“Jag ser inga hinder för att det inte ska bli så.”

**********

Hon borstar sitt hår och ser den unge programledaren i spegeln. Olydige pojke, hon hade ju sagt till honom att vänta. Men det var tillfredsställande att i lugn och ro titta på hans vackra, vältränade kropp. Hon såg fram emot att få lära känna den kroppen lite närmare.

“Kommer du inte?” frågar han.

Hon slutar inte att borsta håret och möter hans blick i spegeln.

“Alldeles strax. Hämta en flaska champagne till så kommer jag.”

Han nickar och lämnar henne ensam. Hon hör hans steg genom hallen, ut i köket där han öppnar kylskåpet och plockar ut en flaska.

Är han verkligen så lätt att manipulera, eller är han en av de sällsynta människorna som helt enkelt vill vara till lags, vill tillfredsställa andra?

Hon lägger ner borsten på det lilla bordet framför spegeln. Hon hör hur han öppnar champagnen. Bra, hon behöver några minuter till för sig själv.

Drömmarna hade återkommit, och hon kunde inte låta bli att tänka på dem.

De var fortfarande lika obegripliga. Fastän ingen dröm var den andra lik så var det alltid samma ord och samma namn som viskades på ett språk hon inte förstod och aldrig hade hört någon annanstans.

Det lät som ett bortglömt språk, som inte längre talades av någon som vandrade levande på jorden. Namnen, för hon var helt säker på att vissa ord var namn, fick henne att tänka på döda gudar som inte längre dyrkades på jorden. De fick henne att rysa bara vid minnet.

En dag skulle hon kanske förstå vad som sades i hennes drömmar, men nu förstod hon bara en sak, att de var en uppmaning till henne att gå vidare.

Hon måste snart lämna det här livet, den här njutningen. Den här inkarnationen av sig själv. Hon var tvungen att gå under jorden eller åka till en annan kontinent där hon kunde ta sig ett nytt namn och slå igenom på nytt. Sedan kunde hon, efter många år, kanske återkomma hit.

Världen krympte och hon visste att det blev svårare och svårare att upprätta hålla illusionen att hon var en ny stjärna. Det var inte längre lika självklart att hon inte var igenkänd på andra sidan jordklotet.

Stjärnor tändes och släcktes, men hon var en stjärna som blinkade. Svart för ett ögonblick och så sken den igen i full styrka. Hon tyckte ibland synd om ungdomarna hon såg som var stora nu. De skulle bli bortglömda, gamla och rynkiga. De skulle dö och ingen skulle sakna dem.

När hon försvann, alltid på höjden av sin karriär, saknades hon. Och gång på gång kom hon åter i en ny gestalt. Redo att trollbinda de som såg och hörde henne.

Med en stark förvisning om att hon skulle fortsätta att vara älskad så länge jorden snurrade runt solen, så länge det fanns minst en person kvar som kunde dyrka henne så reser hon sig till slut upp och går in i sovrummet där hennes nakne älskare väntar.

**********

Flera timmar senare kan hon inte sova. Han sover gott vid hennes sida i den stora sängen. Inte så konstigt. Hon ler och tänker på hur mycket njutning de har gett varandra under de timmar som har gått.

Långsamt hade de utforskat varandra kroppar med smekningar och kyssar. Han hade snabbt förstått hur han skulle röra vid henne, vad som fick henne att slappna av och njuta. Han hade varit ömsom öm, ömsom hårdhänt, han hade varit lekfull och impulsiv.

Hon hade kysst honom, hon hade smekt honom. Hon hade velat ha mer, och hon hade fått mer. Ett tag kändes det som om natten aldrig skulle ta slut, som om deras sexuella fantasi och uthållighet skulle vara tills solen åter skulle gå upp.

Men till sist hade han blivit trött, och hon hade tillåtit honom att somna.

Hon tycker om honom. Hon har inte tagit någon tid från honom. Hon vill att de ska träffas igen. Det är få män nu förtiden som verkligen kan tillfredsställa henne.

Hon går upp, ut i den mörka våningen, promenerar barfota ut i vardagsrummet. Staden som hon ser ut över genom de stora panoramafönstren sover inte. Den sover aldrig, vilket är en av anledningarna till att hon trivs så bra här.

Hon sätter sig naken i den stora skinnsoffan som dominerar rummet. Hon slår på TV:n och läser text-TV. Det har varit flera överfall under natten och ett mindre upplopp i en vanligtvis lugn stadsdel.

Hon ler. De var inte alla som kunde sätta natten i brand med lite sång.

Hon tänker, som hon så ofta gör, på den där aftonen för så många år sedan. På ett möte med en välklädd och leende man. Ett möte som förändrade allting, startskottet för hennes nya, fantastiska liv.

Hon minns hur han hade bugat sig, kysst hennes hand och sakta gick i väg från henne där hon stod, förvirrad och perplex. Så slog henne en tanke och innan han hade hunnit för långt ställde hon en fråga.

“Och vad vill du ha?”

Han hade vänt sig om, och den här gången log han inte. Under ett kort ögonblick såg han tankfull och allvarlig ut. Men så hade han lett igen.

“Inte mycket. Jag vill bara höra dig sjunga. Så ofta som möjligt.”