Etikett: Rikard Slapak

Det var kallt uppe på vinden, det var alltid kallt där. Det spelade ingen roll om det var vinter eller sommar, om det regnade eller om solen låg på. Det var därför Karl gillade att vara där.

På ett bord, som många gånger blivit misshandlat med olika verktyg, låg lera. Mannen satt på en pall och knådade massan med sina beniga händer, utan att ha en aning om vad han skulle skapa.

Mannen bar en tjock, grå och för stor ylletröja som stank av intorkad svett. Han bar den alltid när han arbetade. När han lämnade vinden hängde han tröjan på en krok ovanför trappan och när han kom tillbaka drog han på sig den igen. Den hade aldrig varit i närheten av en tvättmaskin.

Han hade arbetat länge nu. I snart tio timmar hade han suttit och bearbetat leran utan att finna inspiration – och utan att inspiration funnit honom – och han började bli hungrig. Till frukost hade han ätit två skivor torrt bröd med ett par skivor tomater och ett glas vatten. Han brukade kunna hålla sig en hel dag på en sådan frukost. Han slutade knåda, degen var så smidig som den någonsin skulle kunna bli. När han reste på sig knakade det i hans rygg och knän, han tog ett par försiktiga steg ifall att benen hade somnat.

Vinden var full av hans skapelser. Det mesta var bisarra skulpturer. En del våldsamma och perversa målningar. Ingen annan är han själv hade varit här uppe på vinden sedan han började arbeta här. Och nästan allt han skapat hade aldrig varit någon annanstans än just här. Han gick fram till det lilla och enda fönstret i rummet och tittade ut. Det var sen vår och den överväxta trädgården låg i ett skumt skymningsljus.

Karl levde ensam och det trivdes han utmärkt med. Huset låg i skogen, ett par mil av småvägar från stan. Han trivdes med att ta promenader på stigarna i området, men idag hade det inte blivit av. Och det var synd. För det var något han verkligen behövde, om inte annat för att finna inspiration. Eller låta inspiration finna honom.

Han gick tillbaka och när han passerade bordet som han suttit vid kunde han inte riktigt slita blicken från den stora oformliga lerhögen. Han satte sig ned framför den igen.

”Vad är du för något? sade han med en röst som inte var van vid att prata. Vinden ven över taknocken. Rutan slog i sina fästen, ett oregelbundet knackande som stal orken ur honom. Karl böjde sig fram och lade huvudet på sina armar.

Klockan var tre på natten när Karl ryckte till och plötsligt var klarvaken. Hans panna var dränkt i svett och hjärtat pumpade hårt. Han hade haft en mardröm och tillsammans med den hade inspirationen kommit tillbaka. Han visste vad han skulle göra.

Han hade inte haft mardrömmar på flera veckor och det var först nu när de kom tillbaka som han förstod att det varit de som hela tiden gett honom inspiration. Det var inte förvånande med tanke på hur förvridna och bisarra hans skulpturer var. För att inte tala om de obscena och rent av sinnessjuka motiven på målningarna.

Han mindes inte drömmen han just haft, visste bara att den varit fruktansvärd och att han var glad att han vaknat. Men någonting klängde sig kvar i hans sinnen, ett fasanfullt skrik, en vidrig stank och framförallt ett ansikte. Ett ansikte som svävade framför honom, men som höll på att förlora kontrasten och ville försvinna tillsammans med resten av drömmen. Han körde ner händerna i leran och började arbeta. Han var tvungen att börja omedelbart innan det lilla fragmentet som trots allt fanns kvar försvann helt. Ett ansikte var allt han hade och långsamt framträdde det på bordet framför honom.

Det som i flera veckor bara legat på bordet och inte varit annat än en stor klump av lera tog långsamt form. Och Karl visste att det skulle bli bra, kanske det bästa han någonsin gjort. Han visste inte varför, det var bara en känsla han hade. Han kunde inte förstå att han inte tidigare hade insett att hans vind var full av hans egna skruvade drömmar.

Han tog en paus i arbetet då han fick krampkänningar i fingrarna. Han tittade på tavlorna som stod lutade mot ena väggen. Femton år av mardrömmar. De var sparsamma på detaljer, när han målade något så var det något speciellt han ville måla och då målade han det och inget annat. Han kunde inte minnas att han drömt något av det som fanns på tavlorna. Men han visste att han ändå måste ha gjort det ­– varifrån skulle han annars ha funnit motiven? De hade plötsligt funnits där och han hade varit tvungen att skapa dem, på det ena eller andra sättet.

En av tavlorna hade en demon eller något slags monster som motiv, en hornbeprydd varelse till bords med ett fat med människohjärtan framför sig som den slukade girigt. Bakom varelsen var en hög av människor (män, kvinnor och barn) med bröstkorgarna uppfläkta.

Ett annat av konstvärken föreställde en manskropp som var avsliten vid bålen. Överdelen låg i en hög av blod och inälvor. Grensle över underkroppen satt en kvinna och skrek ut en orgasm.

Karl log. Han hade många gånger undrat vad folk skulle tycka och tänka om de såg allt detta. De skulle förmodligen tro att han var galen. De skulle fråga varför han målade sådant hemskt och vad skulle han kunna svara? Inget annat än att han gjorde vad som föll honom in. Och det var sant. Krampkänningarna hade släppt och han satte sig tillrätta framför lerhuvudet igen och fortsatte arbeta. Han hade ännu inte börjat med några detaljer i ansiktet och han drog sig lite för att göra det.

När det hade börjat ljusna frös Karl så han skakade. Framför honom hade huvudet fått ett ansikte. En början till ett ansikte. Han hade mycket jobb kvar innan han skulle vara klar men han var på god väg och i gott mod. Och det fick räcka för tillfället.

Ansiktet framför honom var hemskt och han förstod varför han hade varit oerhört lättad när han hade vaknat. Ögonen, munnen, den sneda näsan – där två näsborrar vanligtvis befann sig var här bara ett stort, groteskt hål rätt upp i skallen. Hans mage protesterade, magsäcken drog ihop sig när han tittade på det han skapat. Och det var bra, det betydde att han var på väg att lyckas.

Han reste på sig och lerögonen följde honom med blicken.

”Vem är du?” frågade Karl.

Och för en sekund var han säker på att huvudet skulle svara. Det gjorde det inte och Karl skrattade fånigt. Han vände huvudet ryggen, gick till trappan, hängde av sig tröjan och gick nedför trappan. Hela tiden med känslan av att någon – eller något – tittade på honom.

Kall och törstig lämnade han vinden och stängde dörren efter sig. Värmen slöt sig kring honom men gåshuden skulle inte lägga sig på länge. Han tyckte att munnen hade rört på sig.

Lermunnen.

Som om den hade försökt svara på hans fråga.

Resten av huset stod i stark kontrast till vindsvåningen. Mannen höll det välstädat omkring sig, på väggarna hängde tavlor vars motiv var ljusår från dem som stod på golvet på vinden.

Han klev ner i köket, ledd av sin skrikande mage. I kylskåpet stod två konservburkar med majs och två mjuka morötter. Han var tvungen att handla och det gillade han inte. Det betydde att han skulle vara tvungen att ta bussen in till lanthandeln och på bussen skulle det sitta människor som tittade på honom. De skulle undra vad han var för typ, med sitt utmärglade ansikte med kindknotor som pingisbollar, hans axellånga toviga, ovårdade hår, hans slitna kläder. En del skulle tänka att de hade hört talas om den där typen, ensamvargen i det gamla huset vid slutet av den lilla skogsvägen.

Det är ju den där flummige jäveln som bor i den gamla gummans hus, hon som ramlade nerför trappan och bröt nacken, han sägs vara lika pantad som de som bott där tidigare, fan vad han ser ut, undrar när han fick sig ett ligg senast.

Han öppnade en av konserverna, slevade i sig majsen och slängde burken i soporna. Han gick av och an i rummet. Kunde inte finna ro. Ansiktet, det fanns där framför honom, inuti honom. Han gillade det inte, det fick honom att må dåligt. Det skrattade åt honom, hånlog. Ett vasst, skärande gällt skratt fyllde hans huvud och fick hans hud att bli kall och knottra sig. Intrycken från mardrömmen kom långsamt tillbaka, ett efter ett. Den torra, frasiga huden – blek, nästan grå.

Karl blundade hårt, som för att driva bort bilderna, gick till hallen och öppnade dörren och klev ut. Han behövde luft, han behövde byta det unkna och mörka i hans huvud mot väldoft och morgonljus. Det var kallt i luften men solens låga, ljumma sken smekte ansiktet. Han andades ut, kände hjärtat lugna sig och bilderna i hans huvud började lösas upp och bli otydliga.

Om Karl höll det prydligt och välstädat inne i huset så var det det sista man kunde säga om utsidan av detsamma. För att inte tala om trädgården. Redan när han flyttade in i huset hade mycket renoveringsarbete behövt göras. Karl hade inte gjort någonting då och heller ingenting sedan dess. Han hade köpt huset för en billig peng. Förutom att huset hade sett ut att vara fallfärdigt hade den gamla kvinnan som bott där tidigare en dag fallit nerför yttertrappan och knäckt nacken. Samma trappa som han stod på just nu. När man fann henne så uppskattades det att hon hade varit död närmare en månad. Karl flyttade in en vecka senare.

Han hade många gånger föreställt sig hur kvinnan hade sett ut efter att ha legat död en månad utomhus. De bilder han fick i huvudet var otäckt lika en del av de skulpturer som vilade på vinden. Dessutom hade han hört att hon hade haft en massa katter springande i området. Och han hade hört historier om människor som efter att de kolat vippen blivit massakrerade till oigenkännlighet av sina egna hundar. Han visste inte om katter kunde göra detsamma men det var hur som helst roande att leka med tanken.

Han trodde att många av den gamla tantens katter fortfarande strök omkring. Han hade sett dem många gånger, tunna och försiktiga. På nätterna kunde han ibland höra dem.

Karl klev ner för trappan, varsam för varje steg – han ville inte sluta sina dagar på samma sätt som husets förra ägare. Han undrade hur länge han skulle få ligga innan någon hittade honom.

Huset var grått av flagnad färg, som en gång i tiden hade varit vit. Flera tegelpannor hade trillat till marken och låg nu dolda i det höga gräset. Gången mellan grinden och trappan upp till huset hade en gång varit belagd med småsten. Nu var den en upptrampad stig. Dörren ner till källaren var igenspikad med brädor kors och tvärs. Han föreställde sig att katterna höll till där och för hans del fick de gärna göra det. Det var inte ofta, men ibland kunde han höra ljud där nerifrån genom golvet i köket – katterna var smidiga men det hände att de stötte omkull något så att det brakade i golvet. Det hände och att de slogs och jösses som det lät. Första gången han hade hört det hade han i två sekunder varit övertygad om att han hade övergivna spädbarn i källaren.

Plötsligt frös hans hjärta till och hans blick for upp till fönstret i vinden. Det var mörkt. Men han hade sett något, längst ut i kanten på hans synfält – en rörelse i fönstret. Halsen snörde ihop sig och lungorna krympte.

Ett moln drev snabbt över himlen och kastade sin skugga över husväggen för någon sekund. Karls muskler slappnade av och han andades ut. Hans fantasier hade på en sekund hunnit löpa iväg milsvitt. Solen låg på i nacken. Han kunde inte befinna sig ute särskilt länge – hans bleka hud var ömtålig, mer van vid månsken än någonting annat egentligen.

Karl gick in igen och åt upp den andra burken med majs. I skafferiet plockade han till sig två ljumma öl, varav han svepte den ena. Han slängde tomburken i vasken och trodde att han nog snart skulle vara människa igen. Med den andra ölburken i näven kände han sig lugnare och han gick upp till övervåningen och fram till dörren som ledde upp till vinden. Han tog en klunk av ölen, vred ner handtaget och öppnade.

Och han ryggade genast tillbaka. Det var inte sällan han gjorde det. Det kyliga draget överraskade honom ofta. Men nu fick han känslan av att det var någonting annat. Han stod stilla och lyssnade. Han hörde inget och det luktade fuktigt trä och svettig, grå ylletröja.

Precis som vanligt.

Han tog på sig tröjan och kände genast hur den knottriga huden på hans armar slappnade av. Kanske skulle han öppna fönstret, tänkte han. Det hade varit länge sedan han hade lossat på hakarna och låtit den kalla men ändå unkna och tunga luften beblandas med väldoftande och friskt syre. Helt säkert flera år sedan.

Huvudet stod där han hade lämnat det och Karl kände sig lättad. Sedan kände han sig fånig när han kom på sig med att känna så. Men han ändrade snabbt uppfattning igen när han tittade ansiktet i ögonen. För de tittade tillbaka, följde honom varje steg han tog.

Karl rös och den här gången berodde det inte på att det var kallt.

Han slet blicken ifrån ansiktet och gick förbi bordet bort mot fönstret. Han föreställde sig hur dess livlösa, gråa ögon följde honom och försökte skjuta det åt sidan. Solen stod nu något lägre över träden och kastade ljus över trädgården. På grinden satt en katt. Den tittade upp på honom med sitt enda öga. Samtidigt fick Karl en känsla av att någon stirrade honom i ryggen, fick känslan av att ansiktet vridit sig om och fortfarande betraktade honom. Han snodde runt, och sedan skakade han på huvudet, skrattade och kände sig som ett litet barn. Naturligtvis hade huvudet inte rört sig, det han såg var en grå klump och ingenting annat. Nere på marken syntes katten inte längre till.

Karl lossade på hakarna och tryckte med handen för att svinga fönstret utåt, men det satt fast. Han tryckte hårdare och det knakade olycksbådande i rutan och han svor, rädd för att rutan skulle gå sönder och rädd för att skära upp underarmarna. Han satte istället handflatan mot karmen, lade den andra handen på den första och tryckte till. Fönstret flög upp och luften som svepte in var ljummen och skön och doftade maskrosor och vått gräs. Han tog några djupa andetag, drog ner luften djupt i lungorna och lät den vara där några sekunder innan han andades ut den igen.

Han gick tillbaka över golvet, satte sig bestämt på pallen framför ansiktet som han format med sina händer och fingrar, och stirrade stint i dess kalla ögon.

”Här är det jag som bestämmer”, sade han. ”Så ta det bara –”

Karl tystnade. Ögonen stirrade på honom, men det hade de hela tiden gjort, så det var inte det. Den smala och sneda näsan såg ut som den skulle med ett hål som hos en dödskalle. Det som återstod var munnen.

Ansiktet log. Bara en aning, knappt märkbart. Men den log. Ett elakt, belåtet leende.

Svett trängde fram i pannan på Karl. Han visste att det bara var inbillning det han såg, men det hjälpte inte. Han ville begrava en knytnäve i ansiktet, slita det i stycken och börja om från början. Men det kunde han naturligtvis inte. Han höll på att skapa och han skulle avsluta det. Det som höll på att framträda framför honom på bordet kunde vara biljetten till ett drägligare liv, ett liv där han inte behövde vända på varenda slant.

Han greppade kniven och drog den genom munnen på leran och sedan nöp han till med fingerspetsarna vid mungiporna. Ytterst lite, men det räckte för att det skulle bli ett rakt streck och göra en väldig skillnad.

Det här går inte, tänkte han, han behövde sova. Han ställde sig upp och sköt in pallen under bordet. Han tänkte låta fönstret vara och gick fram till trappan, hängde av sig tröjan på kroken. Huden knottrade sig med en gång och han rös. Han slog armarna om sig och började gå ner för trappan. Just som han satte foten på tredje steget small det till bortifrån rummet och Karl hoppade till.

Fönstret hade åkt igen.

Och det hade blivit mörkare. Rutan var täckt med damm och smuts. I det matta och dystra solljus som tog sig igenom virvlade och glittrade partiklar i luften. Karl skrattade igen, på samma sätt som han tidigare gjort när han kommit på sig själv med att vara rädd. Hans blick sökte sig omedvetet ner och han satte skrattet i halsen. Ansiktet av lera log igen. Nej, grinade. Ett flin som sträckte sig från örsnibb till örsnibb.

Karl kastade sig nerför trappan och ryckte i dörren, men den var låst. Hur kunde den vara det? Han sparkade på den. Han låste aldrig dörren när han befann sig på vinden. Nyckeln låg inte i någon av fickorna och han sparkade på dörren igen utan att den gav vika. Han andades in djupt och intalade sig att han inbillat sig, så som han redan gjort så många gånger det sista.

”Jag behöver sova, och ingenting annat. Jag går upp för trappan igen och allt kommer vara som det ska.”

Så Karl gick uppför igen, stannade, försökte trycka undan alla fåniga bilder han hade i huvudet och vred sedan på huvudet. Ansiktet betraktade honom med fuktiga, svarta ögon och ett brett flin.

På bordsskivan på varsin sida av ansiktet låg två händer, skapade av likadan lera. Fingrarna var långa och smala med ojämna och vassa naglar. Händerna rörde sig, pressade handflatorna mot bordsskivan och hävde upp en överkropp. Dess huvud satt på en hals som var lika mager som de kvisttunna armarna. Karls egen skapelse höll på att ta sig upp från bordet, genom bordet, från… från någon annanstans.

Karl tittade nerför trappan och var nära på att kasta sig ner för den igen men kom precis ihåg att dörren var låst och hejdade sig. Han insåg att fönstret var hans enda alternativ och utan att slösa sekunder på att fundera sprang han över golvet.t. Lerdemonen sköt ut en lång arm och Karl vek undan med överkroppen så att klorna endast kom åt att rispa hans överarm. Varelsen vred sig efter honom, lämnade honom aldrig med blicken. Ett ben, lika tunt som armarna, kom upp ur bordet. Varelsen klev över bordskanten och ställde en enorm fot på golvet. Karl kom fram till fönstret och försökte öppna det, men det satt fast. Han tryckte på fönsterkarmen med all kraft men ingenting hände. Han kastade en blick över axeln. Varelsen stod på golvet, mellan Karl och bordet, tornade upp sig mot taket, nära två och en halv meter. Dess mörka ögon blänkte av fukt och grinet blev större, blottade två rader av gråa, små trekanter till tänder. Den smala gängliga kroppen och det stora huvudet påminde Karl om en trasdocka han hade haft som barn. I ett ögonblick var han övertygad om att det var den som hade kommit tillbaka, att den kommit tillbaka för att tortera honom så som han hade torterat den.

Karl svingade armbågen bakåt och rutan krossades. Det var fem meter ner till marken men han slog hellre ihjäl sig eller bröt nacken än dödad av sin egen skapelse, sin egen mardröm. Han slog ut de största av skärvorna som satt kvar i karmen och hävde sig sedan ut med huvudet föret. Han kände hur tröjan och hans skinn trasades sönder och skars upp av de små glasbitarna som fortfarande satt kvar, men det fanns ingen smärta. När han kommit så pass långt att överkroppen hängde utanför hamnade hans fotled som i ett skruvstäd. Han sparkade vilt, kände hur en skärva som drivits in i midjan på honom skar och grävde djupare i såret. Så började han dras tillbaka och han skrek. Han satte händerna mot ytterväggen och spjärnade emot. Sedan kom en kall fuktig hand och lade sig över hans ansikte och ryckte till. Båda axlarna knakade till och hoppade ur led.

Varelse begravde tänderna i nacken på honom och slöt de enorma händerna om Karls överarmar. Och så började den dra honom bakåt. Karls ögon var stora och de stirrade vilt omkring sig, försökte finna ett sista desperat hopp om att ta sig därifrån. Han drogs obönhörligen bakåt och hans sparkar ledde ingenvart.

Varelsen, fortfarande med tänderna i nacken på Karl, lyfte ena benet över bordskanten och lät det sedan försvinna ner genom bordsskivan, tillbaka varifrån det kom, som om den klev ner i ett hål. Men vart ledde hålet? Till helvetet? Till Karls drömmar? Sedan klev den i med andra benet och drog Karl med sig över bordskanten. Den förvridna kroppen sjönk ned, långsamt och försiktigt, som någon gett sig an på att doppa sig i iskallt vatten. Karl var svag och kraftlös, som en mus i tänderna på en katt, och hans kropp följde med ner i hålet, ner genom bordsskivan. Det var kallt där. Där under bordsskivan. I hålet. Varelsen lossade sitt bett om hans nacke och Karl kände hur den fortsatte dra ner honom i armarna och snart var han försvunnen.

Kvar fanns nu bara huvudet av lera, ansiktet. Dess ögon torkade och antog samma matta gråbruna torra färg som leran de en gång skapades av. Dess mun blev ett streck och dess tänder försvann. Och sedan blev det stilla. Så som Karl en gång skapat det. Förutom en detalj. Leendet, ett elakt belåtet leende, knappt märkbart. Men det fanns där.

Och det skulle aldrig komma att försvinna.