Ett tjog röda rosor, av Katarina Höög

Vi träffades faktiskt första gången en fredag inne vid pissrännan på Explosion. Alldeles innan hade jag träffat kvinnan i mitt liv. Eller träffat och träffat, jag hade fått syn på henne och tänkt gå fram men vek istället av och hamnade på herrarnas. Plötsligt anade jag en rörelse på min vänstra axel men ignorerade den, allt enligt de oskrivna reglerna som säger att man ska hålla huvudet rakt fram vid rännan.

”Nähä, bry dig inte om mig, fortsätt bara att lyssna på honom” suckade någon i mitt öra och jag kunde inte låta bli att titta vilket resulterade i en arg blick från den mörkhårige mannen vid min sida. Generat vände jag huvudet framåt igen och avstod från att fråga om han hade sagt något.

”Kolla bara i spegeln så ser du mig” fortsatte rösten och där var han, en trind liten figur med blonda lockar och ett stort leende på läpparna. Mitt skratt fick mig att nästan missa rännan och jag var säker på att någon hade lagt något i min öl. Mannen bredvid gav mig ytterligare en irriterad blick, skakade och drog upp gylfen.

”Vem är du?” viskade jag efter att ha försäkrat mig om att den mörkhårige nu var utom hörhåll.

”Din guide här i livet.” En harkling hördes då från min andra axel och den gyllenlockiga varelsen la till ett ”förutom han där då men honom ska du inte bry dig om”. Förvånat insåg jag att det på min andra axel satt en svartklädd man.

”Jag har inte sett någon av er tidigare”, svarade jag så bestämt så att det ekade i det kakelklädda rummet. Förfärat tittade jag mig omkring men slappnade av när jag insåg att rummet nu var tomt. Förutom mig då, eller ska jag kanske säga oss?

”Jag har varit här länge” sa den svartklädda, ”du har bara inte lagt märke till mig förrän han där började tjafsa emot.”

”Och vad för nytta har du gjort under all den tiden? Är han populär hos tjejerna? Har han en trevlig lya? Nej, han går omkring och slavar varje dag för att sedan supa skallen i bitar. När han skulle kunna få vilken kvinna han vill, bara han lyssnade på mig”, och sen vände han sitt lockiga huvud mot mitt öra och viskade ”Jag menar, kolla så han ser ut. Huvtröja med dödskallar, ska det ge ett seriöst intryck?”

”Ja, hur ser du ut egentligen? Borde inte du ha röda horn och svans?” frågade jag den svartklädda.

”Döm mig inte för mitt utseende, jag råkar bara gilla metal”, svarade han med en sorgsen klang i rösten.

”Jag råkar bara gilla metal”, härmade guldlock, ”och det förklarar såklart varför han här är en sån looser?”

”Vänta nu, jag är väl ingen looser?” Även om jag inte trodde att dessa två figurer fanns på riktigt kunde jag inte låta bli att bli lite upprörd.

”Varför är du här när du borde uppvakta donnan därute vid bardisken?” frågade han så häftigt att den vita särken svajade till.

”Man vill ju inte verka för på…” sa jag och metalkillen i mun på varandra.

”Du ser!” jublade den vitklädda. ”Så vill du göra det rätt den här gången?”

”Rätt? Som om inte dina råd skulle leda honom helt galet”, mumlade den svartklädda vilket satte igång ett käbbel mellan dem båda.

”Hysch!” avbröt jag dem när dörren öppnades. När en vältankad karl släntrade in passade jag på att smita ut.

”Gå fram till henne nu och säg att hennes skönhet lyste upp det mörka bås som du satt i”, viskades det i mitt vänstra öra. Jag tänkte på alla år utan framgång bland tjejerna och styrde mina steg mot bardisken. Det kändes ovant att säga något som verkar hämtat från en dålig film men tjejen skrattade i alla fall och så började vi prata.

”Nu räcker det!” gastades det surt från min högra axel.

”Varför då?” väste jag i mungipan och kände mig som en dålig imitation av en cowboy.

”Ja, ja… be om hennes nummer då och ring henne imorgon men nu måste vi faktiskt dra hem för snart börjar ligamatchen.”

”Ringa! Så totalt oromantiskt. Ta numret och kolla upp var hon bor. Köp ett tjog röda rosor och gå dit imorgon bitti. Har du tur så bor hon högst upp och det finns en brandtrappa.”

”Helt klart alldeles för många sötsliskiga hollywoodfilmer där.” Hans långa svarta hår kittlade mig när han viskade i mitt öra.

Lätt förvirrad av diskussionen fick jag i alla fall ur mig frågan om telefonnummer men ursäktade mig sedan och smet hem för att få lite lugn och ro framför tv:n.

”Kom igen nu, kom igen nu” ekade det i mitt vänstra öra innan solen ens hade gått upp. Sömnigt tittade jag mig omkring men sängen var lika tom som alla andra mornar.

”Jag sa ju att han skulle glömma bort oss” suckade något i det högra örat och jag var säker på att jag fortfarande drömde den där galna drömmen från inatt. Liggande försökte jag mig på att ruska på mig lite för att bli av med drömmen och kunna somna om.

”Rosor var det, ett tjog röda rosor, och så kollar du upp adressen och tar dig dit genast.”

”Men ge dig, vissa av oss vill faktiskt sova!”

”Sova bort livet menar du? När han skulle kunna sitta där och äta frukost tillsammans med en vacker kvinna. När han skulle…”

”Va fan…” muttrade jag när drömmen inte ville ge med sig trots att jag tände sänglampan så att ljuset stack i ögonen. Halvblundande vacklade jag fram till spegeln och där satt de fortfarande. ”Men, ni finns ju inte på riktigt.”

”Nähä, är det tacken man får för att du äntligen har fått ett telefonnummer med dig hem? Då så, då ska jag inte störa längre”, klagade den ljuslockige och vände ryggen mot mitt huvud.

”Och den lipsillen lyssnade du på igår”, viskade den svartklädda men jag brydde mig inte om honom heller utan försökte komma på var jag hade dumpat jeansen när jag kom hem igår. Tankeverksamheten förstärkte det dova bultandet i huvudet och jag gav upp och bryggde mig en kopp starkt kaffe istället.

”Så ni säger alltså att ni är två guider?” Ingen reaktion. ”Ska ni sura båda två nu?” Fortfarande tyst och jag började känna mig fånig som satt där vid köksbordet och pratade med mig själv.

”Ni finns inte, ni var bara nån knäpp dröm som dröjde sig kvar” sa jag bestämt efter ytterligare några klunkar kaffe.

Efter en dusch började jag känna mig hungrig men kylskåpet bjöd endast på sur mjölk och en nästan helt urklämd kaviartub vilket fick mig att dra på mig kläderna och bege mig till närmsta café. En bagel med salami och ost smakade bra och lite mer kaffe gick också ned fint. På väg hem slank jag in på närbutiken och köpte med lite ny mjölk hem.

I kassan grävde jag fram en sedel ur fickan och räckte frånvarande fram den till kassörskan.

”Den här är väl inte till mig” sa hon med ett skratt vilket fick mig att titta till ordentligt på handen som hon höll framsträckt. En lapp med siffror på? En lapp… en lapp med ett telefonnummer på! Jag nappade åt mig lappen och när jag skyndade därifrån hörde jag henne ropa efter mig att jag glömde mjölken.

Hemma drog jag fram en stol till spegeln och satte mig tillrätta. Stirrade på det rödblommiga ansiktet som mötte min blick. På mina axlar fanns inget mer än ärmarna på den skrynkliga t-shirt som jag hade dragit på mig i morse.

”Hej killar” försökte jag men ingen reaktion. ”Sorry för att jag var sur i morse, jag är inte direkt känd för mitt goda morgonhumör…”

”Som om jag inte vet det…” muttrade någon och jag fick tänka rejält. Höger sida, det var där som killen med det långa svarta håret hade hållit till. Och som en bekräftelse på att jag mindes rätt så fick jag syn på honom, först lite dimmigt sådär som om man betraktar världen genom ett ölglas men strax fick han konturer.

”Så du är här” konstaterade jag mest för att ha något att säga.

”Har alltid varit här och kommer alltid att vara här.” Fortfarande sur tänkte jag men avstod från att kommentera det.

”Så, vad föreslår du att jag gör nu?” Min fråga följdes av en turbulens på min vänstra axel.

”Och det frågar du honom?” hördes från den vilt flaxande vita särken, ”har du redan glömt vems råd som gav dig numret? Ingen idé att försöka hjälpa till här, det säger jag bara.”

”Nu börjas det igen” hördes från andra sidan. ”Dramaqueen”.

”Lägg av bägge två” sa jag men när jag hörde hur barsk min röst lät la jag genast till att jag gärna ville höra bådas åsikter.

”Min vet du redan” sa den svartklädda.

”Min också” sa den vitklädda som nu hade fått ordning på särken, ”så frågan är varför du sitter här och inte är i full färd med att klättra uppför hennes brandstege.”

”Du menar allvarligt att jag ska bege mig dit med rosor?” Trots telefonnumret kände jag mig skeptisk. Jag menar, vem mer än Richard Gere levererar blommor klättrandes på en brandstege?

”Ett tjog röda rosor, varken mer eller mindre.”

”Och vad gör du om hon inte är hemma? Står där som ett fån, det är vad du gör.” Den svartklädda sammanfattade min egen skepticism. Eller var den min? Han hade ju alltid funnits där hade han sagt, var det kanske hans tråkiga attityd som hade hållit mig tillbaks i alla dessa år? Han som hade fått mig att dissa tjejer för att inte verka för på?

”Ok, såhär gör vi” avbröt jag mig själv, ”aldrig att jag åker dit men jag kan skicka ett blomsterbud till henne.” Suckar hördes från båda mina axlar. ”Med ett tjog röda rosor” la jag till för att i alla fall behaga en av dem.

Hon ringde mig faktiskt dagen därpå och frågade om vi skulle ta en fika.

”Vad var det jag sa”, ropades det triumferande från min vänstra axel medan den svartklädda grymtade att allt inte är guld som glimmar.

”Vad gör jag nu?” frågade jag ovan som jag var vid detta.

”Beställ en hästdroska och glöm för allt i världen inte ett tjog röda rosor.”

”Fler rosor, ska hon öppna en blomsteraffär har du tänkt dig?” sa den svartklädda.

”Äsch, du är bara avundsjuk för att vi har fått en träff”, fräste den vitklädda.

”Sluta nu!” bröt jag in. ”Hästdroska vet jag inte ens var jag skulle få tag på och vi bestämde ändå att vi skulle ses vid cafét.”

”Orutinerat”, muttrade rosenälskaren men la sedan till att jag i alla fall borde ha med en present, något som var nästan lika vackert som kvinnan. Jag hann bara fråga efter något förslag så traskade vi iväg till närmsta smyckebutik.

”Skräm inte bort henne nu” muttrade metalkillen men honom brydde vi oss inte om.

”Se, hon är stum av beundran” viskade den vitklädda när min date hade öppnat paketet och nu satt och tittade på armbandet med smaragder lika gröna som hennes ögon. Jag tog sats och skulle just säga något om detta när även hon harklade sig.

”Du först” sa hon.

”Nej börja du” sa jag och hörde redan tacksammetens ord och bröllopsklockornas klang.

”…det förstår du väl..?” sa hon med en röst som inte alls matchade kyrkklockorna.

”Förstår vad?” frågade jag och undrade om hon kanske ville gifta sig borgerligt. Det skulle fungera fint för mig också.

”Att jag inte kan ta emot det här. Vi har ju nyss träffats.” Hon stängde asken och sköt den över bordet.

”Men ögonen är ju lika vackra som dina stenar. Jag menar, dina stenar, dina ögon är lika vackra som stenar… som de här stenarna alltså, inte som gråstenar. Dina ögon ser inte ut som gråstenar…” En samfälld suck från både höger och vänster hejdade mig.

”Jag tror inte att det här är en sån bra idé” sa hon och hennes stol raspade när hon reste sig upp.

”Ja, det där gick ju bra” sa den svartklädda med en röst som riktigt dröp av skadeglädje.

”Jag sa ju att du skulle köpa halsbandet också”, sa den vitklädda.

”Men hon tyckte ju att det här var för mycket”, protesterade jag lamt.

”Nu glömmer vi den här pinsamma incidenten”, sa den svartklädda. ”Jag menar, du har ett bra liv, frihet att göra vad du vill och du ska vara glad att du har den kvar. Tänk bara på alla bra konserter vi var på. Och om du nu prompt vill träffa någon så vore det väl bättre att träffa någon där? Då har ni ju något gemensamt i alla fall.”

”Det hade kanske varit bra men nu var det inte hans öde att möta kvinnan i sitt liv på en skränig konsert utan det är med denna grönögda kvinna han ska tillbringa resten av sitt liv”, bröt den vitklädda in.

”Vänta nu…” försökte jag men de bara fortsatte att göra planer och överens var de absolut inte.

”Men menar du att jag ska söka upp henne? Hon sa ju att hon inte ville träffas igen?” frågade jag den vitklädde.

”Hon tycker inte att det var någon bra idé att ses på ett café och det håller jag med henne om”, svarade han, ”så nu måste vi se till att ordna något bättre. Har systemet öppet idag?” Jag nickade och han beordrade oss dit för att inhandla en flaska champagne.

”Varför litar du på den där?” frågade den svartklädda men jag undvek att svara på det för man vet ju inte vad en sån som han hittar på om de blir förnärmade. Skärselden är med största sannolikhet ingen trevlig upplevelse.

Några dagar senare satt jag på en blårandig filt i parken med min champagneflaska och små tapasskålar.

”Jaha, här har vi det ju trevligt vi tre. Jag sa ju att du skulle ha lagt pengarna på en rejäl utekväll istället, dansat och haft kul. Strunta i att försöka impa på tjejerna, låt dem komma till dig istället.”

”Klart hon inte kom till picknicken med ett sånt taffligt inbjudningskort, rosor ska det ju vara. Ett tjog…”

”…röda rosor” fyllde vi andra två i. ”Whatever, nu ger jag i alla fall upp” sa jag och började packa ihop maten och filten. Men dagen därpå stod jag ändå utanför hennes jobb vid lunchtid med picknickkorgen vid mina fötter och såg ett blomsterbud springa upp i trappan för att lämna över tjugo röda rosor och ett inbjudningskort till en lunch i det gröna. Strax kom hon ned och jag ruskade på mig för att få slut på det belåtna fnissandet i mitt vänstra öra.

”Vilken del av nej är det du inte förstår?” ryade hon så att vi alla tre hickade till och innan någon av oss hade hunnit säga ett endaste litet ord så var hon på väg uppför trappen igen.

”Kan vi äntligen lägga ned det här nu?” frågade den svartklädda som var den som återhämtade sig först.

”Ja, vi kanske gick lite för fort fram”, höll den vitklädda med. ”Såklart måste hon få känna sig mer uppvaktad innan hon överger jobbet för en långlunch med dig” la han till när vi traskade därifrån.

Såhär i efterhand låter det helt galet men den bild av det ljuva livet som han målade upp fick mig att vilja ha allt det och det kunde jag bara få med en person, kvinnan i mitt liv. Vi två var som gjorda för varandra, två bitar av samma spagettistrå. Ödet. Nu gällde det bara att få henne att våga se detta, att våga öppna sitt hjärta för den kärlek som var bestämd för oss två. Det var vi eller evig olycka i celibat.

”Tror du verkligen på det där?” frågade den svartklädda, ”vi kommer alla att hamna i fördärvet”.

”Vet du, det där låter faktiskt lite lustigt när det kommer från dig”, svarade jag.

”Vad har jag sagt om att döma andra på deras yttre?” frågade han men sedan höll han tyst. Muttrade ibland när jag letade upp henne på uteställen och beställde drinkar till henne. Och lite när jag skickade presenter hem till henne.

”Det här går fint” sa den vitklädda och nickade gillande när jag just hade hängt en ask praliner på hennes dörr tillsammans med en inbjudan till middag hemma hos mig. När hon ändå inte hörde av sig började jag tvivla och försökte prata lite med den svartklädda men han bara fnös något om att han hade varit emot detta alldeles från början.

”Det här går inte alls så fint, jag är snart ruinerad” sa jag till den vitklädda.

”Kärleken kan inte värderas i pengar” svarade han och la till att nu var tiden mogen för nästa steg. Om hon nu inte vågade komma till mig så skulle jag komma till henne.

”Ta dig in hemma hos henne, sprid ut röda rosenblad i hela lägenheten och sätt ett tjog röda rosor på matbordet. Duka fram maten du har med dig och vänta på att hon kommer hem från jobbet.”

När domstolen dömde mig till fängelse för olaga förföljelse ekade skrattet hest i mitt vänstra öra. Jag trodde att de hade råkat byta plats men när jag vred lite på huvudet såg jag hur den vitklädda skrattade så han trillade omkull. Och där under hans särk stack det fram svarta klor.

”Men… men du…” försökte jag.

”Vad glor du på?” väste han och nu såg jag även hans kluvna tunga. ”Inte trodde du väl ärligt på ödesbestämd kärlek och den eviga lyckan?” och så fortsatte han att skratta, det lät ungefär som hartsfiolerna jag gjorde som barn.

”Vad sa jag om att döma efter det yttre?” frågade den svartklädda och skakade fram vingarna ur huvtröjan.

6 thoughts on “Ett tjog röda rosor, av Katarina Höög”

  1. Jäkligt underhållande. Novellen är särskilt i dess inledning ruskigt underhållande, och får åtminstone undertecknad att vilja läsa vidare. Jag älskar när kvinnliga författare skriver sådant här. Tyvärr brister novellen i sin fortsättning, mittpartiet, fram till det absoluta slutet, och skulle må bra av att skäras ned, men slutet är såvitt jag ser det alldeles finfint!

    1. Kul att du gillar idén! Håller med dig om att berättelsen skulle vinna på att bli mer slimmad, jobbar vidare med den.

      Vad är det som gör att du gillar just när kvinnliga författare skriver sånt här?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s