Vinnare i Hitchcocktävlingen

Lik i aprikos, av Anna Maria Nygren

Publicerad den augusti 5, 2011 av morkersdottir i Uncategorized

Lik i aprikos

Det finns något perverst över människors fascination för platser. Jag tänker ofta på det. Jag är så väl medveten. Hur vi klamrar oss fast vid ett hus, en trädgård, en sommarstuga. Minnen som inneboende egenskaper i dessa platser. Att skiljas från en plats kan förstöra hela vår världsbild. Att lämna den. Men också att se den förändras kan vara smärtsamt. Lika smärtsamt är det att se förfallet. Jag tänker på hur vi inreder, pyntar, vårdar. Så mycket kärlek. Det handlar inte om status, inte om att göra intryck. Jag tror inte det. Det handlar om den djupaste formen av kärlek. Kärlek som överskrider allt annat. Vi åker bort för att få komma hem. Varje dag. Hemkomsten. Men efter ett tag inser man att den också är överflödig. Att stanna hemma fungerar också. Det sjuka i det enorma välbehag man finner i att känna igen en plats. Att kunna den utan och innan. Det finns platser som vi alltid återkommer till. Som vi aldrig kan överge. Jag är så medveten om det. Jag vet också att det är vidrigt, just perverst. Den här fanatiska kärleken. Så onaturlig, ett resultat av hundratals år av civiliseringsprocess. Det är motbjudande. Jag är så väl medveten. Men jag är bara människa.

Exteriör: Lycka. Kameran panorerar över ett område fyllt av villor. Pastellila, pastellrosa, pastellblå, pastellgul. Som leksakshus utplacerade i snörräta rader. Som engelsk konfekt. Vi ser en solnedgång, brandgul och rosa, alldeles glittrande, som ett tak över platsen som långsamt rör sig allt närmare, liksom trycker ihop bilden. Vi glider närmare, zoomar in på husen. Putsade fasader. Så ser vi människorna. En kvinna i rutig klänning och vit stickad bolero dukar ett långt bord i en lummig trädgård. Tallrikarna placerade som husen. Perfekt ordning. Rakt på millimetern. En man i kostym står vid ett fruktträd. Aprikos. Han är egentligen alltför finklädd för att ägna sig åt trädgårdsskötsel men håller ändå en sekatör i handen. Vi ser hur han smeker trädets blad. På vägen mellan husen, mellan de välklippta häckarna och de målade staketen, går två personer. Det är en man i blågrå slips och kostym. Vid hans sida trippar en kvinna (alldeles för söt) i turkosa pumps. Hon bär en kort cocktailklänning i aprikosfärgad spets. Hennes läppar är målade i en nyans något ljusare än vinröd. Vi ser hennes ögon glänsa. Glänsande tittar de på mannen. Hon skrattar. Från andra hållet kommer en annan kvinna. Denna är klädd som en man, smala, något korta kostymbyxor och bara skjortärmarna, blågröna hängslen. Hon bär en svart låda i handen. Kvinnan stannar vid en grind. Så kommer hon med den rutiga klänningen fram till grinden.

DEN RUTIGA

Ja?

HÄNGSLENA

Jag skulle spela här ikväll. På en fest. Är det här?

DEN RUTIGA

Åååhh… Så det är du som är underhållaren från Barneys and Barneys…

HÄNGSLENA

… artist for every moment, ja, det är jag. Anna Nygren.

Hängslena räcker fram handen. Den rudrutiga tar den.

DEN RÖDRUTIGA

Varmt välkommen!

Jag har alltid haft svårt för människor. Att fästa mig vid dem. De bereder mig njutning. Ja, absolut. Gudomlig njutning. Men det skulle lika gärna kunna vara något annat. Som en perfekt mogen persika. Det är samma njutning. Samma kortvariga rus. Samma känsla. Det kan tyckas märkligt, ja, rent utsagt makabert, omänskligt, att likna en människa vid en frukt. Men jag kan inte ljuga. Jag har aldrig varit en lögnare. Och här måste jag vara ärlig.

Trumpetmusik rör sig över bilden, får luften att dallra. Vi befinner oss i trädgården. Bordet med de perfekta tallrikarna är inte längre helt klanderfritt. Lyktor brinner i trädgrenarna. Vi hör skratt. Alla människor samlade kring bordet. En hel gatas grannar. Mannen med blågrå slips håller handen på den rudrutiga kvinnans axel. Hans blick är likgiltig.

MANNEN

Har du inte druckit lite för mycket nu?

KVINNAN

Jag ser dig fortfarande. Utan suddiga fläckar.

MANNEN

Älskling. Natten sköljer över oss. Det går så fort. Du vet det.

KVINNAN

Och? Du pratar så dumt.

MANNEN

Det är du som gör mig dum. Jag kan inte andas.

KVINNAN

Låt dig kvävas då.

MANNEN

Tyst.

Han vänder sig äcklad bort från henne. Vi ser hur de bär matchande ringar. Men det är också allt. Trädgården är mycket stor och grön. Men över bordet hänger skuggan av ett tvivel. Skratten vi hör har något olycksbådande över sig. Det går inte att sätta fingret på det. Mannen med slipsen låter blicken vandra över bordet. Den stannar vid aprikosklänningen. Hon böjer sig fram över bordet. Han sitter mittemot, men reser sig nu, går runt bordet och sätter sig bredvid henne. De andas in samma luft. Han vänder sig mot henne. Hon sträcker fram huvudet. Viskar i hans öra. You nasty beast. Vi kan inte höra. Kvinnan i rutig klänning, vi kallar henne Rebecca, tittar med döda ögon på paret. Så vänder hon sig mot en annan kvinna, likadan som hon i aprikos, samma röda läppar, samma något sneda ögon, samma smala näsa, men med klänning i ljusblått. Det finns något obestämt i hennes ögon. För att fortsätta namngivningen kan vi kalla henne Leslie. Hennes uppenbara tvillingsyster blir Lily och Mannen George. Det är relativt lätt att förstå att de heter så. En bit därifrån sitter ett äldre par, mannen är han med trädet. Alfred och Alma. Deras kinder har blivit mjuka med åren, skinnet sitter inte längre riktigt fast. I bakgrunden hör vi George och Lily. Smärtsamt.

REBECCA

Hur är det med er far?

LESLIE

Det kan inte vara långt kvar. Vi är beredda varje dag. Han rör sig aldrig, ser inget hör inget. Kanske skulle det kännas som en lättnad. Nej! Åh, herregud. Vi har redan sörjt färdigt. Innan han ens dött. Han har redan reducerats till ett arv och ett bråk.

REBECCA

Bråkar ni?

LESLIE

Åh, det gör vi alltid. Kanske att det är lite värre nu. Jag minns hur det var när farfar gick bort.

Här drar en skugga över Rebeccas ansikte.

LESLIE

Då var det tur att pappa levde.

Kanske beror min likgiltighet inför människor på min barndom. Man vill så gärna säga det. Min mor var adopterad, en hemlös själ som inte visste något om sig själv. Alltid illa till mods inför allt och alla. Jag vet inte om jag ärvt det efter henne – känslan. Stundtals känner jag det så. Nå, med min far var allt komplicerat. Det mest positiva omdöme jag kan ge om honom är Vidrig. Han ögon saknade all form av seende – inte bokstavligt, men jag kan inte säga det bättre. Varje kväll band han mina späda armar och ben i sängen, men tjocka rep band han fast mig. Jag ville alltid skrika men det var som om min röst vid alla dessa tillfällen var alldeles torr. Inte ett ljud kunde komma över mina läppar. Ett försök att skrika Nej var alltid lika lönlöst. Han sa att han visste allt om mig. Han var utbildad. Han hade studerat så länge. Han pratade ofta om det. Sin studietid. – Ska jag inte klara av at diagnostisera en liten flickunge, sa han. Och jag var tyst. Han förklarade att jag var sjuk. Han skyllde det på min mor. Pappa, pappa. Jag vill inte ta ordet i min mun men jag tvingar mig till det. Jag ser fortfarande hans runda glasögon framför mig. Han förklarade mig sjuk och ville ta mig till klinik. Det var bara MacGuffin som vågade gå emot honom.

Morgonljus. Vi ser en trädgård. Trädgården från kvällen. Vi ser bordet. Tyst och tomt och övergivet. Rester efter en fest. Lyktorna i träden har rivits ner till marken. Vi glider runt till husets baksida. En swimmingpool med vitt kakel och vattnet turkost. Solstolar vid kanten. Så rör vi oss runt. Som ur ögonhöjd. Det första vi ser är handen. Så blek. Hon ligger alldeles vid kanten. Cocktailklänningen i spets ligger delvis i vattnet. Flyter ut. Inget blod i vattnet, men längs med kaklets fogar rinner en smärre flod. Hon har ögonen öppna. Hon ser ut som ett lik i aprikos. Så blek. Vi rör oss runt på det mest sterila sätt. Konstant hastighet. Vi känner nästan lukten av livlöshet. Så sakta bort. Svart.

Min mor hade haft turen att komma till en vänlig man då hon adopterades. De flesta har inte sådan tur. MacGuffin blev som min morfar, ja, han blev mer än en morfar, han blev den far jag aldrig upplevde att jag hade. Trots detta blev min mor aldrig en verklig människa. Hon blev en skugga, som en stencil, en blindkarta över mänskliga beteenden och personligheter som ingen tycktes ha fyllt i. Hon kunde inte älska, varken sin adoptivfar, sin man eller mig. Hon förblev stilla. Tills hon dog. Men jag kunde älska. Jag älskade MacGuffin. Och hatade min far. Huset som MacGuffin bodde i blev mitt verkliga hem. Nu är det nästintill oigenkännligt. När M dog blev det renoverat och upprustat, de ordnade med alla finesser, röjde ur, städade, putsade allt till motbjudande blankhet, tills det liknade slemmiga organ. Badkaret som en vitt, blankt, tomt och uppskuret hjärta. Jag har alltid varit rädd för dusch oh bad sedan dess. Men ändå. Alla förändringar till trots. När vi flyttade in i huset igen var jag vuxen. Jag hade lämnat alla år av irrande sökande, av övergång och möjlighet bakom mig. Huset hade gjort detsamma, det var annorlunda. Kanske vuxet. Jag kände det som om de förstört något inuti mig, något skört och mjukt och dallrande. Först ville jag hata det, huset. Men efter en tid vande jag mig. Och lärde mig älska. Jag insåg att varje sak i huset trots allt andades M. Allt var han. Varje sak och föremål. Jag kände nostalgin sträcka sig efter mig, mindes med välbehagliga rysningar alla hemska saker. Hud som frättes bort, hur jag sprang i regnet. Hur M tog mig under sin stora jacka.

Interiör. Kök. Skinande blank blandare och diskho. Kylskåp med rundade kanter i äggskalsvitt. Kakel över köksbänken, luckor i blankmålad turkos, stormönstrad tapet. Vi ser Rebecca vid spisen. Hon gör i ordning en kaffepanna. Bordet är dukat med rostade brödskivor skurna tvärsöver och lagda i en korg. Marmelad i alla tänkbara smaker. George kommer in. Håret är något rufsigt och han rör sig som i dimma. Han går fram till Rebecca, lägger handen runt hennes midja, drar henne till sig, kysser henne (varken snabbt eller passionerat, snarare lagom på ett slentrianmässigt sätt). Så sätter han sig vid bordet.

GEORGE

Sovit gott Älskling?

REBECCA

Nej.

GEORGE

Du kan då verkligen muntra upp en make.

REBECCA

Tack.

GEORGE

Älskling, jag, jag tänkte berätta en sak för dig.

REBECCA

Jaha.

GEORGE

Det rör huset. Jag vet att du är mycket fäst vid det. Men det är ju tänkt för barn. Så min idé var att jag köper ut dig.

REBECCA

Nu förstår jag inte.

GEORGE

Vi skulle bli så lyckliga här. Och du skulle kunna hitta ett bra ställe närmare Staden. Vi skulle alla tjäna på det. Och vi vill så gärna bo här. Jag och Lily.

REBECCA

Jaha.

GEORGE

Men vad glad jag blir. Att du tar det så bra.

REBECCA

Hon är ju för fan gift!

GEORGE

Arthur är ju alltid bortrest, du måste förstå henne. Var han här igår kanske?

REBECCA

Men jag är för helvete inte bortrest!

GEORGE

Älskling.

Vi ser Rebecca resa sig. Ljudet från stolsben mot golvet skär genom fiktionen. Hon lämnar rummet. George dricker kaffe.

Jag är en perversion. Jag är en enda stor perversion. Jag vet om det. Jag binder mig vid saker, hakar upp mig vid saker. Kan inte klara mig utan. Som en fetischism. Det här huset. Den här platsen. Det är det jag nämnde förut. Jag är kanske höjden av civilisation. Mina perversioner och min mentala vanställdhet. Ja, jag är vanställd. Kanske inte utåt sett, jag ser ändå någorlunda bra ut. Man ser bara på verkligt nära håll att jag inte är helt ung. jag har fått mitt första gråa hår. Jag har ett fint nät av rynkor kring ögonen. Men det är inte mer än andra. Jag kan klä mig. Jag gömmer mig. På ett närmast sjukt sätt. Lager av djävulsk normalitet. Men jag är galen. Jag kan inte lämna det här stället. Det går inte längre.

Interiör. Trappa. En trappa med blanka, polerad trätrappsteg. Vi hör svaga knak precis innan vi ser Rebecca komma uppför trappan. Hon bär samma morgonrock i siden som i förra scenen, samma fläck av upprört utskvimpat kaffe. Snabba steg. En känsla av ödesmättnad dold i vardaglig ilska. Uppför trappan och så in i ett sovrum. Först ser vi bara duntäcken. En stor spegel vid ena väggen. Kläder slängda på golvet, över stolar, överallt. Så ser vi inuti lakanshögen. Bara ben sticker upp. Fötter. Röda tånaglar. Och vi känner att det är ytterligare ett lik. En människa, där allt som återstår är en oformlig köttklump, ännu inte helt olik det den en gång var, men som ändå är så annorlunda. Då ser vi hur den rör sig. Människan. Välbehagligt vrider den sig. Och vi ser Leslies ansikte sticka fram ut virrvarret av tyg och dun. Rebecca som satt sig på sängkanten har vänt ansiktet mot fönstret, blicken bortträngd ur medvetandet. Leslie rör hennes arm.

LESLIE

Tänker du?

REBECCA

Jo.

LESLIE

Syster?

REBECCA

Mm.

LESLIE

Vill du lägga dig?

REBECCA

Nej.

LESLIE

Är det han igen?

REBECCA

Jag orkar inte.

Leslie rör sig under täcket. Kryper genom det. Som en gigantisk daggmask under jorden. Kommer upp. Drar ner Rebecca.

Människan spela ingen roll. Det är sant. De gör inte avtryck. Det är inte för människorna jag gör det. Det är för världsliga ting. Människor går inte att lita på. Ena dagen säger de något, lovar något, nästa dag har de glömt. Ena dagen finns de där för en, andra dagen är de små förkolnade lik, innebrända i en stuga. Det började visserligen med M. Men det har blivit så mycket mer nu. Det går över den enskilda människans förstånd. Över kollektivets förstånd. Det är som en förbannelse.

Exteriör. Trädgård. George rör sig genom trädgården. Rökandes en cigarr. Långsamt, eftertänksamt. Så når han poolen. Går obetänksamt fram. Och han skulle kunna vara död han med för hans hud har snart samma färg som Lilys.

Kanske var det det att han försökte ta mig härifrån som blev droppen. Jag vet inte. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få veta. Just det. Att han inte tillät mig att vara kvar här. Här där jag är, där jag vill vara. Hur kunde han, tänker jag. Jag kunde inte.

Exteriör. Berså. En tid tillbaka. Kaffekoppar och söta kakor, stora cookies, sockerbitar, glänsande, glittrande. På ena soffan i trädgårdsmöblemanget sitter Alfred och Alma. Klädda i matchande utstyrsel, han i kavaj och hon i kavaj. På andra soffan sitter Rebecca.

REBECCA

Han hade inte tid. Måste jobba över.

ALMA

Lilla vän.

ALFRED

Han kommer tillbaka. Dit kommer man alltid tillbaka.

REBECCA

Jag saknar honom.

ALMA

Men han har ju bara varit borta timmarna.

REBECCA

Inte han. Jag saknar M.

ALMA

Det här är inte sunt, lilla vän.

REBECCA

Nej. Jag vet. Jag kan diagnostisera mig själv.

ALFRED

Han var bra. Annat kan inte sägas. Och han tydde sig till dig.

REBECCA

Jag till honom.

ALFRED

Lika barn leka bäst.

REBECCA

Mm.

ALMA

Vi kan inte gräva ner oss i det här nu. Lite kaffe?

ALFRED

Tack.

REBECCA

Tack.

Efter en dag i solen brände min hud. Jag kunde krypa och kräla längs med väggarna hos far. Jag kunde skrapa fingrarna blodiga mot ytterdörren. Han kunde ignorera. Efter en tid gav jag upp. Gick långsamt bort mot M. Han gav mig varm choklad och jag satt och tittade på hans tapeter. Jag åt mig in i den varma, sköna atmosfären. Jag kunde stanna där en evighet. Jag låg på magen på hans golv och ritade. Jag satt i knäet. Jag var ett litet barn. När jag flyttade hemifrån visste jag redan vart jag skulle flytta, men jag fick vänta några år. Det var nog någon mening med det. Jag brukar tänka att det finns en mening bakom allt. Då blir det mindre meningslöst.

Interiör. Vardagsrum. Vi ser George prata i telefon. Svart bakelitlur. Han gestikulerar fastän den tilltalade inte kan se. Han lägger på. Vankar fram och tillbaka i rummet. Så springer han för en sekund ut. Det är ringklockan som tar honom till ytterdörren. Kommer in tillsammans med Leslie. De är inte nära varandra. Fastän avståndet är knappt en halvmeter är det mil emellan. Deras kroppar darrar av spänning, men utan relation. Vi hör endast musik. Stark fiolmusik som överröstar allt, fyller varje vrå av atmosfären. Dränker deras tal och tankar. Vi kan bara se hur de gestikulerar. Hur Leslie i sin gröna klänning sedan bryter ihop, faller framstupa, ljudlöst tjuter ut sin förfäran. Hur George står oförmögen att röra sig. Hur Leslie efter en stund reser sig, samlar ihop alla delar av sig. Hur tonen förändras. Och de gör utfall mot varandra. Nästintill slår varandra. Som om den ena orsakade kräkreflexer hos den andra. Orden som vi inte hör är värre än vad vi kan föreställa oss. När Leslie reser sig ur soffan välter hon soffbordet. När George reser sig välter han Leslie. När Leslie stormar ut följer ingen efter.

Det finns saker som är så lätta. Så skrämmande lätta. Jag har nu tagit två människors liv. Det var inte svårt. Borde det vara det? Jag ser människan endast som en del av inredningen. Som en dekoration. Det är inte mer än så. Som något som kan bytas ut. Människor är bland de lättaste saker att byta ut. Att förändra, flytta på, ta bort, sälja. Det är bara att göra. Det är så lätt.

Interiör. Kök. Samma kök som i frukostscenen. Blankt, så blankt. Vi ser Rebecca vid köksbänken. Gnolande på en melodi (kanske fiolmelodin). Hon dekorerar cupcakes. Pastellfärgad glasyr och små blomformade sockerflingor ovanpå. Mjukt innanmäte. Gnistrande av sötma. Overkligt vackra. Söta. Inzoomning på muffinsen. Vi kan nästan känna smaken i munnen.

Jag är inte ensam. Alla människor har sina kärlekar. Alla människor har sina fobier. Alla människor har sina galenskaper. Även de som inte tror det. Särskilt de.

10.

Exteriör. Vi ser åter Alfred i röra sig i sin trädgård. Han klappar sitt aprikosträd. Smeker det. Vi kommer ofrivilligt att tänka på perversioner igen. Han sneglar överstaketet till grannens trädgård. Där växer gräset i stora sjok och bortglömda drivor. Vi tänker på rädsla för att ändra och förändra. Alfreds ögon har en glimt av något spasmiskt över sig. Vi ser hur Leslie går förbi på vägen utanför. Mot grannens trädgård. Fiolmusik. Svart.

Allting tar slut så fort. Jag vet inte hur jag annars skulle beskriva det. Jag vet inte om jag kan säga att jag gått över gränsen. Jag tycker inte det. Jag gjorde vad jag var tvungen att göra. Jag vet att de flesta är lättlurade. Människor ser vad de vill se. Men jag kan inte längre låta bli att se på riktigt. Det här verklighetsseendet. Det blir som en sjukdom. Omöjligt att sluta.

11.

Exteriör. Pool. Lilys lik ligger kvar. Huden har blivit allt mer plastisk. Overklig. Vi kan inte längre föreställa oss hur det känns att ta på den, den är inte längre mänsklig. Så zoomar kameran in. Smeker Lilys nu grönbleka gestalt. Från vad till lår, till ryggslut, skuldror, axlar, ner över armarna och stannar till sist vid händerna. Först begriper vi inte vad vi ser, sedan inser vi att det är ytterligare blod. Köttiga såg. Avklippta fingrar.

Jag ska vara ärlig. Jag är ingen lögnare. Jag kommer aldrig kunna bli en lögnare. Jag har dödat två människor. Jag gjorde det enkelt, koncist, med vilje, utan ånger. Jag gjorde det som ett reducerande av miljön. Jag gjorde det.

12.

Interiör. Vardagsrum. I soffan framför teven. Tevekanna och bricka med fika. George och Rebecca sitter i soffan. Inzoomning av cupcakesen. Brus från skärmen fyller bakgrunden. Genom fönstret mot gården ser vi hur det börjat regna ute. Stora tunga droppar faller splashande mot fönstret. Vi tänker att det kanske är en hallucination. Vi tänker att vi börjar hallucinera. Regnet är så fullt av liklukt.

GEORGE

Det känns så overkligt. Sjukt på något sätt. Att sitta här och äta kakor med liket i trädgården.

REBECCA

Men Älskling, vi kan ju inte svälta ihjäl. Då blir det ju bara fler lik.

GEORGE

Det känns inte bra. Det känns obehagligt.

REBECCA

En känsla är en känsla är en känsla.

GEORGE

Det här huset ger mig rysningar.

REBECCA

Så får du inte säga.

GEORGE

Men det är ju sant. Du, Älskling, ska vi inte ta in på hotell istället.

REBECCA

Varför då? Du ville ju bo här. Med barn.

GEORGE

Ja, men nu har vi ju inga barn.

REBECCA

Vi kan fylla huset med barn.

GEORGE

Nej. Jag vill inte. Kom Älskling. Vi ger oss av.

George reser sig demonstrativt ur soffan. Drar i Rebeccas armar. Hon ser ut som om hon när som helst ska gå av. Då faller en tavla från väggen. Faller in i rummet, som kastad. Rakt i Georges huvud. Glassplitter som yr omkring, George mitt i alltihop, förvirrad och förtvivlad. Rebecca sitter kvar i soffan.

Jag vet vad jag vill och jag vet hur jag ska få det. Det är en bra egenskap. Jag var tvungen att lära mig den. Min far var inte lätt på det sättet. Han gav ingenting. Han tog och tog. Jag lärde mig manipulation. Men inte ens det var tillräckligt i längden. Jag hittade bara en utväg. Den valde jag.

13.

Exteriör. Gräsfylld trädgård. Vid ett fönster i det något fallfärdiga huset står Leslie. Hon pratar med någon. En man med långt hår, lång skägg och stirrande ögon.

LESLIE

Jag förstår inte vad du menar.

MANNEN

Du behöver platsen för att förstå. Du famlar blint runt utan platsen. Du kan inte hitta. Du måste stanna. En punkt inne i bröstet. Du vet vilken plats. Vilket hus. Du kan inte stanna här. Måste stanna där.

LESLIE

Det här är inte klokt.

MANNEN

I en annan tid, i en annan värld. Du måste hitta gränsen till vansinnet.

LESLIE

Sluta svamla. Det enda jag undrar över är min syster.

MANNEN

Att ta det som rättmätigt tillhör dig är inte stöld. Du kommer finna frid.

LESLIE

Det här är sjukt. Vad pratar du om?

MANNEN

Gå till huset. Du måste gå till huset.

LESLIE

Jag ska gå.

Med skrämda steg söker hon sig mot grinden, ut på gatan. Vi ser henne gå längs gatorna, följer hennes ryggtavla. Vid nummer tretton svänger hon in. Vi ser fortfarande resterna efter festen, något dränkta nu. En sorglig syn, tänker vi. Hon rör sig in mot huset. Då faller det. Det stora trädet faller över henne, begraver henne, liksom äter upp henne.

Min borg.

Ointaglig. Du kan aldrig komma

åt mig.

Äter inifrån.

Stanna!

Hemma. Borta. Hemma.

Ointaglig.

14.

Exteriör. Pool. Georges kostym blir allt prickigare av regnet. Han böjer sig över Lilys döda kropp. Som man böjer sig över ett fågelkadaver för att se om det är möjligt att lista ut arten. Han faller på knä. Kysser döda läppar. Smeker döda kinder. Död hals, döda bröst. Så når hans händer fingrarna. Han lyfter upp Lilys händer, för dem till munnen, smeker med läpparna. Och inser att det är något som inte stämmer. Han håller blodiga köttslamsor i händerna, har köttiga ben i munnen. Vi behöver inte ens se hans blick innan han rusar in genom altandörren. I soffan sitter Rebecca kvar. George darrar, skakar, vibrerar. Står framför henne.

GEORGE

Älskling… Jag… Fingrarna.

Han hinner inte säga mer. Han spottar och spyr på mattan. Den mjuka heltäckningsmattan. Men det är inte det som avbryter honom. Det är taklampan. Den börjar rotera som en pendel. Fortare och fortare. George som står rakt under den träffas i huvudet, slås till golvet, faller, faller, faller som en rämnad staty. Lampan fortsätter snurra tills den lossnar från fästet och dråsar i golvet den med. Ett enormt moln av damm och stoft flyger upp och vi ser ingenting. Fiolmusik. Så skingras dimmluften sakta. Genom den kommer händer, liksom krälande. Armar med blod rinnande. En kvinna. Vi ser efter en stund att det är Leslie. Dränkt i blod, sönderslagen av trädet, full av skrapsår. Vi tänker ofrivilligt: SHIT! Sen kommer Rebeccas kropp ur röken.

REBECCA

Åh! Oj!

Tystnaden som följer är talande. Plåster från en liten förpackning klistras av Rebeccas fingrar på Leslies kropp. Hud mot hud. Fingertoppar mot sår. Utzoomning. Ut genom fönstret. Det sista vi ser är hur de omfamnar varandra. Vi befinner oss i trädgården. Regnet mot kameran och allt blir suddigt. Fiolmusik. Och skrik. Orgasmskrik som övergår i skräckskrik. Tona ut. Svart.

Det är något perverst över människors fascination för platser. Jag tänker på det. Hur vi befinner oss i det där rummet. Hur hon föreställer sig att jag älskar henne och att allt kommer bli bra. Men jag kan inte älska människor. Inte ens M kunde jag älska. Det enda som räknas är det som finns kvar när människorna lämnat över. Platsen. Jag är en perversion. Och jag vet om det. Kanske finns det något ytterligare perverst i det. Jag tänker att trä kan ruttna, sten kan vittra, allt kan försvinna, utom den sista utposten. Det handlar inte om människor. Det finns inga symboler. Det är bara som att vara fastbunden. Och jag gör vad som helst, vad som helst, för att stanna. Det är som ett hjärta. Ett fucking jävla hjärta. Som slår och slår. Inuti mig, i takt platsens hjärta och i takt med platsens andetag. Jag kan inte ljuga. Jag har dödat många människor. Jag hör deras skrik om nätterna. Men hjärtat slår högre. Och platser kan aldrig totalt fyllas av blod, det rinner av dem. Jag skrattar. Åh, vad jag skrattar. Okontrollerat. I takt. Perverst. Det är något perverst över det.

På perrongen, av Marita Hallenberg Linkruus

Publicerad den augusti 2, 2011 av morkersdottir i Uncategorized

Kvinnan som sitter på en bänk på perrongen är klädd i en enkel bomullsklänning och har en pastellfärgad cardigan över axlarna. Hon sitter rak i ryggen. Båda händerna kramar en enkel handväska i vit skinnimitation som hon har i knäet. Hon ser lite malplacerad ut, som om hon befann sig i en annan tid. Hon sitter och tittar rakt framför sig, utan att se något.

Mannen som just stiger av tåget precis framför där hon sitter stannar till, för han minns att hon satt där igår också. Liksom dagen före gårdagen. Och dagarna innan dess. Nu undrar han varför hon inte stiger på tåget. Dörrarna stängs och tåget lämnar perrongen, men hon sitter kvar. Långsamt går han mot utgången och blir passerad av andra resenärer som nu skyndar hemåt för en svalkande dusch eller en kvällstur till badstranden. Hela vägen mot utgången funderar han. Kanske hon ska åka åt andra hållet trots att hon satt på ’fel’ sida? Han stannar till innanför spärrarna och vänder sig om när tåget åt andra hållet kommer in. Under hela den tid tåget står inne, släpper av och på resenärer, och sedan tar förnyad fart observerar han henne. Hon rör sig inte ur fläcken.

Han tänker att han ska gå fram till luckan och fråga spärrvakten om kvinnan, men hejdar sig. Det verkar lite löjligt att gå till spärrvakten. Hon har säkert en fullt legitim anledning att sitta där hon sitter. Om han undrar, varför inte tala med henne själv? Han har tid. Han går tillbaka ner på perrongen. Efter viss tvekan slår han sig ner på bänken där hon sitter.

”Goddag. Fantastisk sommar vi har” säger han vänligt och ler emot henne. Hon ser på honom men återgäldar inte leendet.

”Kanske det” säger hon. ”Kanske är det en fantastisk sommar. För en del människor.”

”Solen skiner för alla” säger han med ett brett leende.

”Inte för alla” säger hon och vänder bort blicken. ”Inte för alla.”

Han undrar varför hon sitter där. Kanske är hon förvirrad och hittar inte hem. Kanske är hon sjuk och bara vilar sig lite. Hon verkar inte vara mer än fyrtio år gammal och hon ser inte sjuk ut, men psykisk ohälsa syns inte på utsidan.

”Vart ska du åka?” frågar han så vänligt han kan. Hon ser inte på honom.

”Jag ska ingenstans. Jag väntar på någon.”

Aha. Det förklarar saken. Han funderar på att resa sig och gå nu då saken är ur världen, men av någon anledning sitter han kvar. Tigande sitter de i skuggan under perrongtaket och väntar på nästa tåg. Åtminstone gör han det.

Tåget dundrar in. Ingen av de avstigande passagerarna kommer fram till kvinnan på bänken. Hon sitter som förut, rak i ryggen och med blicken rakt fram.

”Din vän kommer kanske med nästa tåg” försöker han igen.

”Det är ingen vän. En vän kör inte en kniv genom ens hjärta och vrider om, långsamt. Under återstoden av ens liv.”

Han studsar lite inombords. Hon är nog tokig trots allt, en virrig varelse som råkat komma i hans väg. Vad gör han här egentligen? Han kan inte hjälpa henne, det är bättre att han talar med spärrvakten. Han reser sig för att gå, med avskedsorden redan beredda på tungan. Hon hinner före.

”Vet du att Tommy är död? Tommy Blomdal, från Hertigvägen?”

Långsamt sätter han sig igen. Tommy, en skolkamrat från barndomen, som han inte haft någon som helst kontakt med sedan de slutade nian. Själv hade han pluggat på ett av de bättre gymnasierna inne i stan medan Tommy utbildat sig till elektriker. Det hade han hört av en annan gammal skolkamrat, under gymnasietiden. Men det som förvånar honom mest är inte nyheten om Tommys död, utan det faktum att den okända kvinnan tycks veta vem han är.

”Känner vi varann?”

Hon ignorerar frågan.

”Han hängde sig. I sitt kök.”

”Det visste jag inte. Jag har precis flyttat tillbaka till Stockholm efter att ha arbetat utomlands i många år. Men det var naturligtvis tråkigt att höra. Hur kände du Tommy?”

”Han var nitton år när han dog.”

Nu stirrar han på henne. Varför sitter hon och pratar om Tommys död om den inträffade för tjugo år sedan? Hon vänder på huvudet och möter hans blick.

”Du vet varför han tog sitt liv. Han insåg att han var skyldig. Lika skyldig som du.”

Han kan för sitt liv inte förstå vad hon pratar om.

”Han klarade inte av att leva med den vetskapen. Det borde inte du heller göra.”

Ännu ett tåg dundrar in, åt andra hållet, avlämnar sin last, drar vidare. Efter bara en halv minut är perrongen åter öde, så när som på de två på bänken.

”Jag vet inte vad du är ute efter, men jag hade aldrig kontakt med Tommy efter nian, så vad han än är skyldig till så är jag oskyldig! Vem är du egentligen?”

Nu ler hon, för första gången, ett smått ironiskt leende.

”Känner du inte igen mig?”

”Nej!” Han är irriterad nu, och han undrar varför han inte bara reser sig och går. Just det! Han har inget med denna kvinna att göra och ingen lust att leka tjugo frågor. Han reser sig, och känner lättnad när han tar ett steg mot utgången.

”Alla sa att Linda var så lik mig.”

Hans hjärta störtdyker och ligger nu och skvalpar i magtrakten. Han riktigt känner hur magsyrorna fräter på det.

Lindas mamma. Linda, som han och Tommy roat sig med att reta genom hela sjunde klass. Tommy hade väl varit den drivande, men han själv hade inte protesterat. Det var ju bara på skoj. Inget allvarligt.

Faktum var att det nog börjat redan på mellanstadiet, någonstans i den period då flickorna började få bröst och mer kvinnliga former. Linda hade utvecklats tidigare än de andra och kanske var det därför de fått upp ögonen för henne. Det hade börjat så oskyldigt.

Han känner ett lätt illamående vid minnena. Han hade varit lite förtjust i Linda, och drivit på Tommy bara för att få chansen att vara i hennes närhet. Herregud! Hur tänker man som barn egentligen?

Han tar ett steg tillbaka och dråsar ner på bänken. Minnena väller fram, trycker på för att äntligen bli fria, förlösta.

Han försöker hitta ursäkter, undanflykter.

”Det var inte mitt fel! Det var inget konstigt med det vi gjorde, man retas lite med tjejerna, alla gjorde det!”

En kvinna kommer ner på perrongen. Hon ser på mannen som just talat med hög, upprörd röst men vänder snabbt bort ansiktet när han kastar en hastig blick mot henne. Hon stannar på lite avstånd och går inte förbi. Ett par ungdomar släntrar förbi och ställer sig ganska mycket längre bort.

Det eskalerade på högstadiet. Varför? Det kunde han inte förklara. Kanske blev de triggade av att hon drog sig undan, att hon inte gjorde något motstånd. Det var som om det, att hon stillatigande bara tog emot, retade dem och fick dem att öka trycket än mer. Herregud, varför satte han inte stopp för trakasserierna? För, handen på hjärtat, visst var det mobbning och trakasserier de ägnat sig åt. Riktat enbart mot henne. Varje rast, varje eftermiddag efter skolan.

Och han som har ägnat hela sitt vuxna liv åt att hjälpa utsatta människor.

Han frågar sig varför han åtminstone inte lät bli att delta i det själv. Han har inget svar på den frågan.

”Linda vägrade att tala om varför hon var så deprimerad. Men efter hennes död hittade jag hennes dagbok. Och jag svor på att de skyldiga skulle få sitt straff.”

Han sitter med ena armen uppe på ryggstödet, den andra i knäet, vänd mot henne. Han skakar frenetiskt på huvudet. Han har aldrig tyckt att de, han och Tommy, skulle vara orsaken till att Linda under sommarlovet mellan sjuan och åttan tog sitt liv.

”Vi var ju bara skolungar, för fasen!”

”Så du menar att barn inte har ansvar för vad de gör? Det menar jag att de har.” Hon ler igen, varmt den här gången. Varmt? undrar han.

”Och jag vet att du också tycker det. Nu.”

”Inte alls. Vi kunde inte ana att hon skulle bli så deprimerad att hon skulle ta sitt liv. Ingen människa kan veta något sådant.”

”Det är alldeles riktigt. Ingen människa kan veta något sådant. Och därför ska man avstå från elakheter, mobbning och trakasserier. För man kan aldrig veta hur mycket man skadar en annan människa.”

Som feberdrömmar rusar minnena genom hans kropp och fyller varje skrymsle med en ångest som han lyckats förtränga under så många år, en förtvivlan han försökt förjaga genom att alltid göra det rätta sedan han blev vuxen. Skuldkänslor som han glömt att han någonsin haft. Skuldkänslor som tycks växa sig än större nu, efter ett liv i det rättas tjänst, då den största synden ändå måste vara att förneka sin skuld. Att förneka skulden är att förneka Linda, och hennes lika stora rätt till livet.

Han borde resa sig och gå. Han vet det. Men han kan inte förmå sig till det. Han vill resa sig och gå! Eller…?

Han stirrar med tårfyllda ögon på kvinnan som är Lindas mamma, i frisyr och kläder som vore det fortfarande åttiotal, så uppenbart klamrande sig fast i den tid då hennes dotter fortfarande levde. Varför såg han det inte genast? Hon är klädd i samma kläder som hon bar vid skolavslutningen i sjuan, medan Linda ännu levde, medan livet fortfarande fanns som en underbar möjlighet för dem alla men kanske i synnerhet för Linda eftersom hon var klassens ljus. Han kommer ihåg mamman, inte för att hon var med på avslutningen, för det var hon inte, det var inga föräldrar, men hon hade kommit efteråt för att möta Linda. Kanske hade de planer för vad de skulle göra den dagen. Och han minns att han hade gått fram till Linda och med eftertryck önskat henne en skön sommar, och han hade verkligen menat det uppriktigt, men ung och dum som han var hade han tillagt ”så ses vi igen till hösten.” Och så hade han flinat. Flinat.

På perrongen står den kvinna som nyss kommit dit, och ungdomarna som ska resa söderut. Kvinnan på perrongen tvekar. Hon bestämmer sig och går raskt i riktning mot spärrarna.

”Jag har suttit här och väntat på att du ska se mig länge nu. Och tro mig,” säger hon som är Lindas mamma till mannen som bekymrade sig om henne så mycket att han vände tillbaka, ”det kommer att kännas mycket bättre sedan.” Hon sträcker ut sin hand, och efter en kort tvekan tar han den. Tillsammans reser de sig och tar några steg framåt, sedan ett litet steg ut i tomrummet just när nästa tåg dundrar in.

I samma ögonblick når den andra kvinnan luckan med spärrvakten.

”Det sitter en man på en bänk, alldeles ensam, han verkar upprörd och pratar för sig själv. Kanske du ska kolla att han är okej?”