Etikett: Sofie Trinh Johansson

Timmen var sen, mörkret hade precis börjat falla och de uppsatta lyktorna i träden skapade skugglekar med gästerna vid familjen Dernells årliga sommarfest. Vilhelm stod och samtalade med sin bror intill trappan. Edvin Wohlin var på visit i hemstaden under sommaren för att diskutera affärer med sin far, men han hade hittat fler saker att fördriva tiden med. Vilhelm försökte att inte se på den främmande flickan vid hans sida.

”Vad letar du efter, käre bror?” Edvin lösgjorde sig från henne och lade en arm om broderns axlar. ”Någonting roligt för natten kanske?”

”Edvin”, sa han lågt och förebrående. Allt som kunde komma ur Edvins berusade mun var sådant som sedan kunde komma att cirkulera runt staden. Vilhelm visste hur arg deras mor skulle bli då.

”Min bror här behöver en flicka förstår du”, började Edvin förklara för den unga kvinnan. ”Hade det inte varit för att jag tycker att du är så rasande vacker själv, hade jag nog presenterat er för varandra.” Han log det där leendet Vilhelm aldrig skulle kunna härma eftersom det inte riktigt nådde ögonen, och drog flickan till sig så att hon hamnade framför honom. Vilhelm slog ner blicken och förbannade tyst sin brors namn. Nog för att de stod i skymundan i skuggan, men det var inte så mörkt att det gjorde människorna omkring dem blinda.

”Aha!” utbrast Edvin triumferande. De snodda blonda mustascherna vippade till av hans små flyktiga leenden. Han viftade med sitt champagneglas farligt nära Vilhelms nya kostym. Han gjorde sitt bästa för att viska fram en mening men nöjde sig istället med att vifta åt deras föräldrars håll. Gunilla och Sylvester Wohlin stod tillsammans med makarna Engström i skuggan av den gamla eken som dominerade ena kortsidan av det stora huset. I ögonvrån såg Vilhelm sin mor höja blicken och se åt hans håll. Han tyckte sig se en gillande nick från fru Engström, men vågade inte titta upp för att bekräfta den misstanken. En ung kvinna gick fram till dem. Hennes

slanka silhuett pryddes av en duvblå klänning och en liten hatt som var placerad ovanpå mörka, uppsatta lockar. Viktoria, tänkte han och kände hur hjärtat började slå hårdare. Han drog nervöst händerna genom det ostyriga mörka håret och försökte få det att ligga på plats trots att det var lönlöst. Viktoria verkade titta åt hans håll. Han var nästan säker på det och den här gången rodnade han.

”Äh, inbilla dig ingenting. Det är mig de pratar om”, flinade hans bror och gav honom en hård knuff i sidan. Vilhelm övervägde att ge honom rätt i det påståendet, Edvin var trots allt den stilige av de två.

”Hon är en vacker flicka, lillebror. Jag har hört mor tala om henne. Viktoria Engström och du skulle verkligen utgöra ett fint par.”

”Du menar att hennes familj skulle utgöra ett synnerligt väl förbund tillsammans med företaget?” sa Vilhelm skeptiskt. Även han hade hört sin mor tala om den äldsta av systrarna Engström, och i hennes mun hade ett äktenskap mellan de två låtit mer som en affärsuppgörelse än någonting som grundades på kärlek.

”Om det är så du väljer att se det. Men nog är hon grann alltid”, fortsatte Edvin. ”Om du bara kan lägga band på dig och tvinga undan den där hiskeligt röda färgen från ditt ansikte, så skulle vi kunna vända oss om och titta på henne igen.” Hans bror knuffade honom i sidan och blinkade åt

den unga, främmande kvinnan som tyst fortsatte hålla dem sällskap vid trappan. ”Nå, är du redo?”

”Äh, håll klaffen”, väste Vilhelm lågt och snodde runt.

Edvin gav upp ett högt skratt.

”Du missade henne! Nu har hon säkert gått vidare till en annan ung rikemansson! Någon som klarar av att se på henne utan att börja darra i knävecken. Jag har hört att Fritjof Ginstfeldt ska vara intresserad. Eller snarare hans mor.” Edvin skrattade så att han kiknade och fick många av de andra gästerna att vända sig om åt deras håll. Deras mor rynkade ögonbrynen så tydligt att Vilhelm såg det på långt håll.

”Sluta nu, Edvin. Jag är ändå inte intresserad. Vi har bara talats vid ett par gånger, det är allt.” Trots att hans bror var född tio år tidigare och började närma sig de trettio kände sig Vilhelm ibland flera årtionden äldre.

”Vänta du bara, Ville. När mor väl har fått för sig någonting, då blir det så vare sig man vill det eller inte.” Han lät nästan beklagande, men skrattade sedan för sig själv och skakade på huvudet samtidigt som han svepte det sista ur glaset. Vilhelm betraktade modern en stund under tystnad, fullt medveten om hur rätt Edvin hade. Gunilla Wohlin var känd för sitt humör och för den järnhand med vilken hon styrde klanen Wohlin.

Edvin ryckte åt sig två glas champagne från en tjänare som skyndade förbi. Han räckte det ena till sin bror och höll upp det andra i luften.

”För friheten!” skrålade han högt. Gästerna hade vid det här laget slutat vända sig om och Vilhelm försökte även han att inte bry sig alltför mycket om Edvins dåliga alkoholsinne. Han höjde sitt glas och snuddade lätt vid sin brors.

”Frihet?” sa han och höjde på ögonbrynen. ”Och Vera och flickorna?”

Edvin gjorde en grimas och höjde sitt glas på nytt.

”För friheten, så länge den varar.” Han svepte det bubblande innehållet. Vilhelm följde

hans exempel vad gällde drickandet men inte när det gällde att kasta iväg champagneglaset bland buskarna. När han gav sin bror en kritisk blick fick han som vanligt ett skratt till svar.

”Slappna av, lillebror, det är ju fest! Ge dig iväg ut nu och prata med någon vacker flicka. Fröken Viktoria gömmer sig nog bland de andra gästerna. Om du letar tillräckligt ihärdigt kanske du hittar henne.”

Edvin började backa från honom med ett nytt glas i handen. Han snubblade till på ingenting och höll på att falla, men högg tag i den främmande kvinnan som gav till ett förtjust skrik. Vilhelm suckade. Nog för att Edvin hade druckit en del, men så berusad var han inte.

”Edvin, var försiktig nu.” Så diskret han kunde sneglade han över sin broders axel mot flickan som med storögd upphetsning betraktade den spelande stråkkvartetten som just stämde upp till avskedssång för många.

”Hon är fattig, det vet du.”

”Fattiga människor vet vad de vill ha, Ville-lille. Glöm aldrig det.” Edvin blinkade åt honom och lade armen om flickans axlar. Han snurrade en lös, blond lock från hennes enkla håruppsättning och satte den mellan tänderna. De försvann in bland skuggorna igen, och Vilhelm förbannade det stora husets många hörn. Fattiga flickor och rika män var en ekvation som aldrig gick bra ut. Särskilt inte när mannen ifråga var av en betydande familj vars namn inte fick dras i smutsen. Men det var mest flickan Vilhelm tänkte på. Han visste hur män kunde bete sig mot sådant som var vackert och som de ville ha, och beviset vinglade just nu in i bakom husets ena hörn. Flickan verkade inte ha någonting emot det, inte alls. Ändå ville Vilhelm bara varna henne. Hur mycket han än älskade sin bror kunde han inte annat än att avsky hur han behandlade sina kvinnor. Allra mest sin väna hustru, Vera. Det var i alla fall skönt att slippa ha dem framför ögonen. Det gjorde det så mycket lättare att blunda. Han vände sig om med avsmak. Champagnens beska sötma gjorde det inte bättre och han började känna sig lätt illamående. Han såg sig om efter sina föräldrar men de syntes inte längre till. I ett slag fann han sig stå själv på en fest där alla runtomkring tycktes känna varandra och umgicks och skrattade utan problem.

Det här var människor han kände till ansiktet och namnet, men ingen han växlat mer än ett par meningar med. Vilhelm var inte blyg men han umgicks bäst med människor en och en. Han hade aldrig varit lika uppsluppen och lättsam som sin bror, och han kunde inte minnas att han någonsin fått ett helt sällskap att skratta så som Edvin kunde.

Borta vid det dignande dessertbordet stod hans mentor och lärare och tog för sig av en präktig gräddtårta, smörlöv och en rikligt indränkt savaräng. Doktor Frank Tingéus hade fortfarande inte lärt sig vad som var bäst för hans hälsa, det var hans trinda mage ett bevis på. Frank verkade

livligt inbegripen i ett samtal med en äldre man Vilhelm aldrig sett förut och de avlägsnade sig snart för att fortsätta samtalet inne i huset.

De nästintill smygande, osynliga tjänarna svassade förbi honom med kall dryck han egentligen bara behövde för att kyla ner sig. Nacken började kännas svettig. Vilhelm drog besvärat i den nedvikta kragen. Han kände sig inte riktigt hemma i de kläderna längre. Arbetet på kliniken hade fått honom att börja balansera på en kant mellan sitt vardagliga liv hemma i den påkostade villan på Drottninggatan med tjänare och renlighet i varenda vrå och det liv han levde med sina studier och sin praktik. Dagen innan hade han och Frank tillsammans förlöst en kvinna vars barn dött i magen. Han hade fångat den grå, tunga klumpen av ett barn, inlindat i fosterfett och alldeles rynkigt i huden. Det var sådana händelser som började forma hans liv och sommarfesten hade inte lockat honom en sekund när hans mor tidigare den kvällen tvingat med honom. Doktor

Frank hade gett honom ledigt nästföljande dag, men han önskade nästan att han inte hade gjort det.

Vilhelm sträckte på sig och lättade på greppet han hade om sitt glas. När en kypare gick förbi ställde han av det och tog snabbt ett nytt. Han behövde det, behövde någonting för att få det mod han inte ägde för att kunna tala med Viktoria. Med ett djupt andetag i lungorna gick han

tvärs över den stora gräsmattan, förbi par som stod och konverserade med andra par, förbi de uppdukade borden i mitten och de tomma framställda stolarna. Slutligen hamnade han på andra sidan trädgården utan att ha stött på någon han kunde hälsa på eller tala med. Han kände sig dum som stod där ensam och var nästan löjligt glad åt att han i alla fall hade något att hålla i handen.

Det var då han fick syn på henne.

Hade det inte varit för de uppsatta lyktorna i träden hade han säkert aldrig lagt märke till henne. Skenet kastade en underlig glans i hennes röda lockar vilket fick en del av dem att verka nästan svarta. Hon bar håret utsläppt. Bara det var nog för att få honom att häpna. De andra kvinnorna hade håret uppsatt, många av dem bar hatt. Den främmande flickan stod ensam och det var en underlig syn på en folktät fest som den här. Vilhelm var den enda som stod ensam precis som hon.

Hon märkte aldrig när han närmade sig, trots att hon borde lagt märke till den långa skuggan han kastade över henne där hon stod lätt framåtböjd över det vita serveringsbordet. Hon höll händerna tätt framför sig och han såg förvånat hur hon lindade in chokladpraliner, ett stycke bröd och ett par snittar i en vit näsduk och stoppade ner i sin pärlbeströdda handväska.

Först när han stod så nära att han nästan rörde vid henne, stannade hon upp och snurrade runt.

Ingen flicka hade någonsin sett så skräckslaget på honom förut. Vilhelm tappade alla ord och såg in i de grönaste ögon han sett. Med öppen mun backade hon ifrån honom. Händerna var knutna om väskan som om hon vore rädd att han skulle ta den ifrån henne.

”Förlåt, jag menade aldrig att skrämma er …”, stammade han fram och höjde sina tomma händer. Flickans ansikte gick från sin upprörda rädsla till att blänga på honom. Innan han hann säga något mer lämnade hon honom.

”Vilhelm, din far och jag tänker bege oss hemåt.”

Hans mor dök upp vid hans sida utan så mycket som en förvarning. Gunilla Wohlin såg arg men behärskad ut. Ögonen var mörka, hennes ansikte nådigt och stramt, men Vilhelm visste vilken vrede som kokade under den perfekta fasaden. När han såg sin syster stå vid hennes sida med ett trotsigt drag runt munnen förstod han att hon måste ha sagt eller gjort något opassande som vanligt.

”Gör du oss sällskap?”

”Åk ni. Jag gör sällskap med Edvin hem”, svarade han.

Hans mor nickade, varken nöjd eller missnöjd.

”Se till att han inte gör något dumt nu, Vilhelm.”

Hans föräldrar började gå mot utgången, ett högrest par som höll både blick och huvud högt medan de skred förbi skaran av människor.

Vilhelm högg tag i armen på sin syster.

”Vänta, Elisabeth. Den där rödhåriga flickan, hon med det utsläppta håret? Jag kan inte minnas att jag sett henne förut. Är hon en vän till familjen Dernell?”

”Jag vet inte. Camilla Kranz sa att hon bara talar engelska, så ingen vågar prata med henne. Hon är tydligen här med Fritjof Ginstfeldt.” Hon blinkade åt honom. ”Du borde gå fram till henne”, avslutade hon och skyndade efter deras föräldrar.

Det rörde på sig bland gästerna nu, flera av de äldre höll på att avlägsna sig från festen och det skulle minglas än hit än dit för att säga farväl till alla man kände och kunde tänkas känna till, och naturligtvis till värdparet som på sin sida också rusade runt för att hinna tacka av dem allihop.

Vilhelm började må illa av att studera dem. Alkoholen gav sig till känna i hans blod. Trött lutade han kroppen mot trädet han hade bakom sig, lät fingrarna löpa utmed den sträva, torra barken och försökte förankra sin verklighet där han var. Medan han stod där dök hon upp som en smygande skugga vid dessertbordet igen. Hon var vaksammare nu, såg sig om över axeln flera gånger innan hon snabbt fyllde fler servetter som hon sedan stoppade ner i sin väska. Om man såg till hennes ansikte var hon inte annat än en oskyldig ung kvinna. Hennes beteende förbryllade honom.

Han betraktade henne när hon rätade sig och sedan började backa in mot husväggen. Hon såg inte längre åt något håll, hon verkade inte se någonstans alls. Med blicken sänkt och armarna om kroppen såg hon ut att frysa. Det var fascinerande, hur omärkligt hon lösgjorde sig från festen genom att sakta backa ifrån den. Hur någon med ett sådant säreget ansikte och hår kunde tro att hon var osynlig var nästan skrattretande. I nästa ögonblick hade hon smitit runt hörnet och var borta.

Vilhelm tvingade sin druckna hjärna att nyktra till. Han hade inget annat

val än att följa efter.

Trots att marken inte kändes lika stadig längre, tvingade han benen att lyda och föra honom framåt. För sent önskade han att han aldrig hade druckit det där sista glaset. Händerna knöt sig och han borrade in naglarna i handflatorna för att få känna lite smärta. Smärta var alltid bra för att bli medveten om nuet, tänkte han och upprepade orden som doktor Frank hade sagt så sent som föregående kväll. Eller var det kvällen innan dess? Han visste inte, dagar var ingenting han kunde fokusera på längre.

Han sprang rätt in i henne. Kollisionen gav henne en sådan kraftig knuff att hon for mot den hårda husväggen. En duns hördes, och hon gav ifrån sig ett lågt ljud av smärta.

”Jag är så ledsen, jag menade inte att … Jag ber tusen gånger om ursäkt, fröken!” Han förbannade sin egen klumpighet och sträckte sig fram för att ge henne sitt stöd, men hon ryggade bara undan. ”Åh. Jag menar … I’m sorry. I never meant to hurt you, you just surprised me.” Han flyttade sig närmare trots att hon flyttade sig längre bort. Med händerna mot husväggen såg hon ut att vilja fly. ”Are you hurt?”

Hon sa ingenting, stirrade bara på honom.

”I’m sorry”, upprepade han igen, lite högre den här gången. Tystnaden mellan dem besvärade honom. Där de stod hörde han bara sin egen andning, och såg hennes. Den djupa urringningen smyckades av ett långt, smalt halsband som försvann ner mellan brösten och han såg fascinerat på när hon andades, alldeles för fort och för ytligt.

Den rödhåriga gav honom en knuff och trängde sig förbi fram till husknuten, och Vilhelm tvingades släppa sina irrande tankar och bilden av hennes byst. Hon lade ett finger över munnen och tittade allvarligt på honom. Fastän han fortfarande teg kändes det som om hon tystade honom. Nästan omedvetet tryckte han sig mot husväggen precis som hon.

Hennes fingrar trevade ut över kanten och hon stirrade ut i mörkret framför dem innan hon snabbt blickade runt hörnet och sedan drog sig tillbaka igen. Innan han hann förstå vad som hänt knuffade hon honom framför sig och sprang.

Utan att kunna tänka, eller ens vilja hitta något logiskt i hennes handlande skyndade han efter. Ljudlöst som en katt ilade hon över gräsmattan på baksidan av huset, med de långa kjolarna högt lyfta. Han kunde omöjligt hinna ifatt henne när hon passerade järngrinden och sedan försvann, men han fortsatte springa ändå. Hon hade lyckats öppna den utan att den gav ifrån sig ett ljud, han hade inte lika stor tur. Grinden gnisslade som om han plågade den, och ögonblicket senare drog någon ner honom på marken.

Förstummat såg han upp och fann sig själv liggande på rygg i gräset nedanför den höga stenmuren. Den främmande flickan satt lutad över honom. De långa, röda lockarna föll ner i hans ansikte och kittlade honom, men han kunde inte förmå sig föra undan dem. Hon höll ansiktet höjt så att det enda han kunde se var den smala, vita halsen och tippen på hennes haka. I en lång kedja från halsen dinglade ett runt hängsmycke framför hans ögon. Utan att riktigt veta varför slöt han sin hand om det.

När han drog ett andetag för att kunna tala tryckte hon sin hand hårt och bestämt över hans mun. För en halv sekund blickade hon ner på honom. En ny sorts rädsla och samtidigt ett bedjande fyllde hennes ögon.

Det tog bara ett par sekunder innan han hörde fotsteg på andra sidan muren. Flickan ovanför honom stelnade till och handen pressades hårdare mot hans mun, som om den ville förhindra honom från att andas alls. När fotstegen närmade sig dem såg han att hon blundade. Små fina linjer framträdde runt ögonen när hon böjde huvudet, kröp ihop mot honom och lutade pannan mot sina egna händer. Hon var så nära att hon nästan rörde vid honom med sina läppar. Vilhelm slutade definitivt att andas, han trodde nästan att hjärtat också slutade slå. Hennes hår låg över hela hans ansikte nu. Även om han haft ögonen öppna hade han inte kunnat se någonting.

Personen på andra sidan muren passerade dem utan att stanna till. Han hörde det låga tappandet av händer som följde stenarnas linjer och andades ut när de rörde sig bort mot trädgårdens bortre ända. När han andades in igen var det med en doft av hennes hår och hud, och han kunde inte minnas att han någonsin känt en sådan doft förut. I själva verket hade han

aldrig varit så nära en kvinna och när tanken slog honom var han nära att vräka henne av sig på grund av hur hans kropp reagerade.

Innan Vilhelm gjorde något så drastiskt höjde den rödhåriga flickan tack och lov på huvudet och rätade sin kropp så att de inte längre rörde vid varandra. Han kände ett snäpp när den tunna kedjan gick av och smycket han höll i sin hand föll ner mot hans bröst. Hon verkade inte ens märka det. I en försiktig rörelse kröp hon över honom och kikade upp över kanten. Vilhelm drog sig undan, generad, andfådd och fullkomligt lamslagen.

Hon satt hopkurad nedanför muren, stirrade stint ut över trädgården som nu tycktes tom och verkade inte ens lägga märke till att han satt där bredvid henne.

”Who are you hiding from?” viskade Vilhelm tyst, vis av sitt förra misstag. ”Is there something wrong?” Han sträckte ut en hand och rörde vid henne. Hon ryckte till och drog sig undan. ”Du förstår inte ett ord av vad jag säger, eller hur?”

Hon reste sig så snabbt att han höll på att välta. Sedan sprang hon. Vilhelm reagerade fortare den här gången och han snappade åt sig hennes väska som låg på marken där hon släppt den.

”Vänta! Vänta!” skrek han. Han visste att hon hörde honom, och han visste att andra skulle höra honom. Kanske skulle det få henne att stanna, han hoppades det. Han sprang uppför samma väg där han sett henne försvinna. Gatan låg tom och öde. Ingen av gästerna tog den här vägen för att komma hem. Borta i korsningen såg han en droska sakta gå förbi och när han kände igen sin mors hatt i den öppna vagnen, kastade han sig bakom första bästa hus.

Och krockade med henne igen.

”Aj”, kved hon och knuffade honom ifrån sig. När hon insåg att hon yttrat sig högt slog hon handen för munnen. Den skräckslagna blicken var tillbaka. Hon höjde en knuten näve.

”Tänker ni slå mig? Jag ville bara lämna tillbaka er väska. Ni tappade den vid muren.”

”Åh.” Hon slog ner blicken och såg på den pärlprydda väskan i hans hand. Den var av samma gröna färg som hennes klänning, översållad med tusentals fastsydda pärlor och kändes alldeles för liten och spröd i hans händer. Hon försökte rycka åt sig den, men han stretade emot.

”Vänta ett ögonblick. Först vill jag ha en förklaring.”

”Förklaring?” Hennes hand slöt sig om handtaget på väskan och hon gjorde ytterligare ett ryck innan hon tycktes inse att den skulle gå sönder innan han släppte den. ”Jag förstår inte varför jag är skyldig er en förklaring. Ni följde efter mig när jag lämnade festen. Ni om någon borde ge mig

en förklaring. Och släpp min väska, om jag får be.”

”Det såg snarare ut som om ni flydde”, kontrade han. ”Och ni ska få tillbaka er väska. Men först tänker jag följa er hem.”

Hon såg förvånad ut och det var han också, men innan han hann ångra sig hade han lösgjort hennes hand från väskan och erbjöd henne sin fria arm. Hon började gå, ensam. Han slöt upp vid hennes sida, men erbjöd henne inte armen igen.

”Vem gömde ni er för, fröken?” frågade han och såg på henne. Hon höll blicken riktad ner i gatan.

”Jag gömde mig inte för någon. Och jag flydde inte från festen.” Hon höll armarna om den tunna kroppen och gick fortfarande lika fort. Vilhelm hade svårt för att hålla jämna steg med henne. För att vara så liten tog hon förvånansvärt långa steg.

”I så fall gömde ni er för något. Jag antar att ni inte tänker berätta vad.”

”Ni antar alldeles rätt.”

De fortsatte gå. Vilhelm kände hur modet sviktade. Hon ville uppenbart inte ha honom där. Ändå kunde han inte låta henne fortsätta ensam, inte nu.

”Varför stal ni mat på festen?”

Hon stannade upp och blängde ilsket på honom. När deras ögon möttes ville han nästan rygga tillbaka, men hon höll honom fast.

”Hur kan man stjäla mat som erbjuds gratis till festens gäster? Påstår ni att jag är en tjuv?”

”Jag är ledsen”, mumlade han. ”Jag menade inte att …”

”Det är tredje eller fjärde gången ni ber mig om ursäkt den här kvällen. Varför gör ni inte oss båda en tjänst och avlägsnar er nu?”

”Jag är verkligen ledsen. Men ni har slagit i ert huvud två gånger vid det här laget och min åsikt är den att ni inte bör gå hem ensam. Ni borde inte vistas ute ensam på kvällen överhuvudtaget.”

”Menar ni att jag som kvinna inte kan ta vara på mig själv?”

”Det var inte så jag menade.” Han suckade. Flickan framför honom tycktes inte godta någonting han sa till henne. Hon var stolt och envis, men han kunde se hur hon skakade i den kyliga nattluften. ”Ni fryser. Låt mig ordna en droska som kör er hem. Om jag bara kan förvissa mig om att ni tar er säkert hem så lovar jag att inte besvära er mer.” Han hade redan börjat se sig om efter ett ekipage när hon grep tag om hans arm.

”Kom nu.” Hon fortsatte gå, lite långsammare den här gången. Hennes arm låg lindad runt hans och den var bar, precis som hennes axlar. Vilhelm fick stålsätta sig för att inte stirra på henne. När de kom upp vid Pilhagen tryckte hon sig lite, nästan omärkligt mot honom. Sedan insåg han att det var skakningarna som fick henne att göra det. Han stannade och hon med honom.

”Ta åtminstone min kavaj”, sa han och krängde av sig den. Han hängde den över hennes axlar innan hon hann protestera. När de började gå igen var de åtskilda från varandra.

”Tack.”

”Jag fryser aldrig. Dessutom är jag betydligt bättre klädd än ni. Eller, jag

menar …”

”Tack för att ni inte avslöjade mig”, avbröt hon. Ett snabbt ögonkast i hans riktning fick en skälvning att dra igenom hans kropp, men han nickade bara stumt.

”Varför låtsades ni vara från England?” När han inte längre höll om henne, trots att det bara hade varit för en så kort stund, kändes armarna egendomligt tomma. Hennes handväska kändes nästan löjlig att hålla i och han kände sig dum som använde den som ett hot mot henne. Ändå kunde han inte förmå sig släppa den.

Hon tvekade länge, klackarnas slag mot marken blev fler och hetsigare innan hon slutligen sa:

”Det är lättare så. Ingen vill tala med en. Det var Fritjof som föreslog det.”

”Så ni låtsades vara från England? Utan att kunna ett ord engelska?”

Han ville skratta men tystades av det vackra ansiktet som mörknade.

”Jag kan lite engelska. Men ni överraskade mig, och dessutom kom ni med nya fraser och ord jag aldrig hört. Det gick alldeles utmärkt tills jag träffade er.” Hon lät anklagande, men han kunde inte klandra henne.

”Förlåt om jag säger det, men jag förstår inte varför ni väljer Fritjof Ginstfeldt som er kavaljer till sommarens viktigaste fest. Han har aldrig haft särskilt mycket bakom pannbenet, den mannen. Min mor påstår att han blivit tappad mycket som barn och jag är benägen att hålla med henne.”

Flickan bredvid honom skrattade torrt. Det var första gången hon log och han såg fascinerat på tills hon upptäckte vad han gjorde. Det var som att dra luften ur en ballong, och hon slätade genast ut ansiktet till ett uttryck som lika gärna hade kunnat tillhöra hans mor. Han avskydde den

förändringen hos henne. Ett främmande tryck lade sig över bröstet, det gjorde det nästan svårt att andas.

”Ni är alltså inte ifrån England”, sa han. Tystnaden höll på att driva honom i bitar. Han hade aldrig gillat pladdrande flickor, men han ville att hon skulle pladdra med honom. Nu var det bara han som pratade medan hon fortsatte gå med blicken stirrandes ner i backen. Hon hade trätt in

armarna i hans kavaj och stoppat händerna i fickorna. Han önskade att han hade haft vantar att erbjuda henne, men det hade varit en underlig sak att gå runt och bära på i mitten av juni.

”Varför svarar ni inte?” dristade han sig att säga till slut.

”Därför att ni inte har kommit med någon fråga.”

”Svarar ni enbart på direkta frågor?”

”Inte enbart. Men det är lättare så.”

”De flesta flickor hade i alla fall bemött mina påståenden med ett instämmande eller förnekande. Ni kan inte komma härifrån, för jag kan inte minnas att jag någonsin sett er förut. Och ni kan inte ha varit här länge för jag har inte sett er på någon av vårfesterna. Vänta, det kommer en fråga, jag lovar.” Han ville se henne le, men allt han sa lät så fel till och med i hans öron. Han vågade inte tänka på vad hon måste tycka.

”Är ni på besök? Eller har ni släkt som bor här?” fick han fram till slut. Hon skakade på huvudet med en suck som fick lockarna att flyga. Han ville lägga dem tillrätta bak på hennes rygg.

”Jag har bott i Varberg hela mitt liv. Det är tänkt att min äldre bror ska ärva familjeföretaget, min yngre syster kommer att bli bortgift och försörjd av sin make. Det lämnar mig kvar, och eftersom jag alltid har haft läshuvud tyckte min mor att det skulle passa mig att bli präst. Hon hade storslagna planer för mig. Jag skulle bli den mest beresta och lärda prästen i Varberg. Med så mycket pengar som vi har tyckte hon att det vore en skam om jag inte blev något av betydelse. Så när jag var tretton skickade hon mig utomlands första gången. Jag var borta ett helt år i Amerika, hos en av fars affärsbekanta”, pladdrade Vilhelm på. Han hade aldrig varit typen som gillat att tala om sig själv, men han hade ingenting annat att säga när hon själv inte sa någonting.

”Är det som de säger där borta?”

Ljudet av hennes röst fick honom nästan att hoppa till. Han ville bara le, men hennes allvar drog ner honom igen.

”Vad menar ni?”

”Är det bättre där?”

Vilhelm ryckte på axlarna, ville inte visa henne hur lite han egentligen visste om omvärlden, hur skyddad han varit även där. Han ville inte att hon skulle sluta se på honom med de där ögonen, med den där nyfikenheten som fick henne att verka trivas tillsammans med honom.

”Jag såg många människor som kom dit i önskan om något mer, som gjorde någonting av sina drömmar”, berättade han. Han sa inte att han hade tillbringat den mesta tiden där borta med att längta hem. Familjen han bott hos hade haft fler tjänare än hans och han hade egentligen inte

behövt sakna någonting, men saknade precis allt. Det var inget imponerande med det. Han sa heller ingenting om de fattiga människor han mött i hamnen i New York. En hel del av dem hade varit svenskar. Det var ingenting hon behövde veta.

”Jag lärde mig språket väl”, sa han istället och ledde in samtalet på säkra vägar. ”En dag kanske jag återvänder dit.” Det var kanske inte en lögn, ursäktade han sig själv, men inte helt sant heller. Det fanns ingenting som lockade honom med Amerika längre.

Hon granskade honom bara i ögonvrån men han hade aldrig förut känt sig så grundligt bedömd. Han mådde illa igen, av nervositet den här gången.

”När jag kom hem råkade jag spilla ut nattvardsvinet över kyrkoherden en söndag. Sedan tyckte min mor att det var bäst om jag ägnade mig åt någonting annat”, fortsatte han och skämdes lite över minnet trots att det var en historia som Edvin alltid använde för att få folk att börja skratta.

”Mor tyckte att det kanske var bäst om jag blev läkare istället.”

”Er mor bestämmer mycket åt er. Har ni ingen egen talan?”

”Hon vill bara mitt bästa”, sa han till sitt försvar. Promenaden började kännas lång och han gillade inte att de talade om honom när han så gärna ville veta mer om henne. ”Ni vet säkert hur det är med föräldrar, de försöker alltid att styra ens liv”, fortsatte han och kände sig ännu barnsligare. Hon verkade inte märka det, istället stirrade hon bara rakt fram. Hennes mun var som ett tomt, rakt streck och hon började andas alldeles för högt upp igen. Han önskade att han kunde lugna henne, att han kunde lägga sina händer om hennes späda axlar och se ordentligt på henne. Han hade sett alldeles för lite av de där gröna ögonen.

”Jag undrar om man någonsin kan säga att man bestämmer över sitt eget liv”, sa hon tyst. Sedan ruskade hon på huvudet som för att sätta punkt. ”Ni behöver inte berätta mer om er själv nu. Jag vet redan vem ni är och ju mer jag hör desto mindre imponerad blir jag. Jag tror att våra

vägar skiljs åt här, herr Wohlin.” Hon hade stannat vid skogsbrynet av gamla Påskbergsskogen.

”Ligger ert hem i närheten?” sa han dumt och såg sig omkring men fann bara träd och skuggor.

”Ni behöver inte veta var jag bor.”

”Men om jag vill veta?” Han såg utmanande på henne men när han närmade sig ryggade hon förskräckt undan. Hennes händer knöt sig och munnen var lätt öppen, som beredd på att skrika.

”Jag ska lämna er”, sa han besviket. ”Men låt mig i alla fall få veta ert namn.”

Hon var tyst så länge att han var säker på att hon aldrig skulle svara. Sedan drog hon en lock bakom håret och andades ut, eller in, han såg bara att bröstkorgen hävdes under hans kavaj.

”Nej”, sa hon bestämt.

”Kan ni åtminstone berätta var ni kommer ifrån?”

”Långt bortifrån.”

Han gjorde en grimas och försökte framhärda igen när hon plötsligt blev allvarligare.

”Glöm det här nu, herr Wohlin. Jag tror inte att vi kommer att mötas igen.”

”Ni har mycket bestämda åsikter om allting, fröken jag-vet-inte-vad-du-heter. Men det har jag också. Och jag vet att vi kommer att träffas igen.”

Han log mot henne, men hon verkade inte kunna le tillbaka.

”Adjö tills vi ses igen”, nickade han och vände för att gå. Han såg inte särskilt fram emot den långa vägen hem.

”Vilhelm, vänta!” Hennes röst fick honom att rycka till. Hjärtat hann rusa upp i halsgropen när hon viskade: ”Min handväska.”

”Åh.” Han såg ner på den lilla tingesten i sin hand, hade glömt att han höll i den. Nu räckte han fram den, motvilligt. ”Och min kavaj”, sa han.

Den här gången var det hennes tur att se förvånad ut och han kunde inte låta bli att le åt hennes min. Hon såg mycket ung ut och rädslan var borta hos henne nu. Hon gled ur kavajen och räckte den till honom. Huden började genast att knottras på hennes armar, ända ut på handen. Han kunde inte släppa den med blicken.

Någon av oss måste ta ett steg fram, tänkte Vilhelm. Han ville att det skulle vara hon. Men hon stod stilla. Tyngden från kavajen verkade inte besvära hennes tunna arm trots att hon höll den rakt utsträckt. Till slut var det han som tvingades kliva fram. Han tog kavajen från henne, lade den över sin arm och hängde väskan över hennes hand. Hon försökte dra den till sig, men han höll fast den.

”Hur visste ni mitt namn?” frågade han. Den här gången tänkte han inte låta henne slippa undan, men hon gled iväg ändå. Hon var som en dimma som han kunde se och känna, men hon var omöjlig att röra vid. Egentligen borde han inte bry sig, men det var någonting med henne som drog honom till sig.

”Jag hörde dem tala om er på festen”, sa hon.

Han höll kvar hennes hand.

”Den enda av männen i vår familj som det pratas om är min bror, Edvin. Och inte i särskilt fina ordalag är jag rädd.” Han avslöjade för henne hur osynlig, obetydlig, han var men det spelade ingen roll nu. ”Har vi setts förut?” Han såg rätt på henne. Med det röda, flammande håret runt det nätta ansiktet såg hon ut som en gudinna. Kinderna var också röda nu, och han såg att ögonbrynen hade samma nyans som håret. Han hade omöjligt kunnat glömma ögon som hennes.

”Ni är bra dum, eller kanske bara arrogant omedveten om er familjs rykte här i staden. Får jag gå nu?”

Men han ville inte släppa henne, inte än.

”Varför tog ni maten?”

”Varför undrar ni?”

”Därför att jag vill veta mer om er. En flicka som frivilligt väljer att gå ut tillsammans med Fritjof Ginstfeldt förtjänar åtminstone ett uns av min uppmärksamhet. Jag kan inte tänka mig att han gav er någon.”

”Om ni nu måste veta, så var det till min syster. Hon uppskattar sötsaker och god mat, precis som jag”, svarade hon men det var motvilligt, som om han hade tvingat henne, och han ångrade sig.

”Är det en äldre eller yngre syster?”

”Det är inte av intresse för er”, sa hon. Handen som höll i väskan, så nära hans, såg ut att vilja dra sig tillbaka och för första gången såg han hur den skakade.

”Hade jag varit Fritjof hade jag inte begärt att ni skulle ändra någonting hos er.” Det falska modet som alkoholen gav honom började svika men hindrade honom inte från att säga det. Han hoppades att hon inte skulle bli arg igen. ”Ni är andlöst vacker ikväll.”

”Så ni tycker om hur jag ser ut?” sa hon och rörde med handen vid sitt hår. Han önskade att han kunde göra detsamma.

”Ert hår var det första jag lade märke till. Färgen är fantastisk.” Han visste att han inte borde säga sådana saker rätt ut, att han kanske till och med generade henne, men hon verkade inte vara en flicka som generades så lätt.

”Just när jag trodde att ni var annorlunda jämfört med de andra männen”, sa hon och ryckte åt sig väskan. Hon stod kvar, fast han trodde att hon skulle springa ifrån honom igen.

”Är ni alltid lika svår att få att le?” frågade han.

”Är ni?”

”Ja.”

Han slängde kavajen över ena axeln och började gå. Den kändes varm av hennes hud, och helst ville han bära den tätt mot sin, men han var nästan outhärdlig varm i sommarnatten. När han vände sig om stod hon fortfarande kvar i skogsbrynet. Hon såg liten ut under de högresta granarna och mörkret som väntade henne var hotfullt.

”Varför står ni kvar?” ropade han till henne.

”Jag vill vara säker på att ni inte följer efter mig”, ropade hon tillbaka och han skrattade högt åt hennes barnslighet. När han hunnit ytterligare hundra meter vände han sig om igen. Hon stod fortfarande kvar, han såg henne som en röd prick mitt i allt det mörka.

Vilhelm Wohlin vandrade hemåt genom Varbergs gator den natten, säker på att han träffat kvinnan i sitt liv.