Oni, av Johanna Svensson

Kodokuna stannade genast upp i den handling som triggat guidens förargelse. Underifrån buskiga ögonbryn sände den tillrättavisade ett iskallt ögonkast åt mannen mittemot, som obesvärad slätade till sin kimono-klädnad.

Soo desune – jag vet,”gav han kort till svar på guidens förebrående kommentar.

Utanför utlöste himlen en öronbedövande symfoni av åska. Himlen verkade samla all sin kraft som inför ett vaknande slagfält, redo för strid. Kodokuna såg ut genom fönstret och upp på armén av gråtunga moln. Den mörka massan skylde svävande månen – den enda ljuskällan förutom ett smalt stearinljus i det trånga rummet där de satt – och i och med det försvann Kodokunas ansikte in i dunklet innan någon av de samlade hann memorera hur det såg ut. Från den stunden var han inget mer än en formlös röst bland skuggorna.

Han hade mött gruppen om fem turister och deras guide i byn Fujigoko tidigare samma dag. Det var oktober och de omtalade röda lönnlöven var huvudattraktionen så här års. Kodokuna hade sett dem vandra runt i parken i byn och genast fattat intresse för den lilla skaran. Eftersom det såg ut som om en av de typiska höststormarna var på väg hade han erbjudit dem att dinera och söka skydd i hans hus för kvällen tills stormen dragit över. Glada över ett sådant generöst erbjudande av en lokalinvånare – ”det är alltså sant vad de säger om japaner!” – hade de genast tackat ja, även om guiden varit något tveksam till en början.

Nu satt de allesammans på tatami-mattan i hans bostad och klickandet av hashi, ätpinnar, fyllde rummet.

”Jag vet,” upprepade Kodokuna till svar på guidens tillrättavisande, ”men tillbaka till min historia – eller har du kanske redan hört om Takeshi Iwamura och hans tragiska öde?”

Inifrån mörkret där Kodokuna visste att guiden satt kom inget svar. Detta trots det medvetna brottet mot etiketten att dua en äldre främling. Kodokuna log.

”Precis som jag trodde,” fortsatte han. ”Och även om ni så hade hört om honom, så vore det inte sanningen. Det är inte många som vet den. Låt mig berätta.”

Och så började han sin berättelse.

”För länge, länge sedan i det mörka förflutna vilket vi nu knappt känner till längre, levde en man vid namn Naoki Iwamura. Det var en väl ansedd och framgångsrik man i byn Fujiyoshida, som man finner precis vid Fujis majestätiska bergafot – inte långt härifrån. Han var vida känd för sin arbetsdisciplin, och högt respekterad av invånare såväl som utomstående runt om i landet.

Det han saknade i pengar, hade han en hel förmögenhet av i självaktning för sig och sin familj. Hiromi, hans dotter, var ung och enligt många den vackraste flickan i alla Fujis fem byar. Hennes yngre bror, Takeshi, var även han tämligen gynnad av framgång. Med ett skarpt sinne tog han sig an vilken utmaning som helst – och visade stor begåvning! Hans fysik var avundad av män liksom deras söner i många mils radie, och historier om att han till och med skulle ha uppstått ifrån Kawaguchi-sjön, son av vattenfolket, och sedan lärts upp i hemlighet av kejsaren svävade runt här och var. Och även om de naturligtvis var helt utan sanning så hängde de envist kvar.

Takeshi var ämnad att gifta sig med den otroliga skönheten Mizuki Kagami, som av många ansågs vara den mest åtråvärda kvinnan på norra sidan Fuji, både till det yttre och inre. Bröllopsplanerna stod klara och ceremonin var skriven till den tjugofemte dagen i den åttonde månaden – i öppningen av himatsuri, Eldens högtid. Hela byn var inbjuden att ta del av ceremonin, då traditionen sa att ett nygift par skulle öppna firandet och tända den första elden. Den rena och orörda kärleken mellan dem troddes bringa lycka och skrämma bort onda andar och demoner som annars kunde störa festligheterna.

Allt som förberedelserna färdigställdes inför högtiden log solen mot Fujiyoshida. I träden kvittrade sommarfåglar, och i sjöarna hoppade fiskarna glatt som om de också ville delta. Det såg ut att bli just en sådan vacker sommardag som alla hoppades på, och invånarna i byn var glada.

Men när så morgonen på den tjugofemte dagen kom var skyarna övertagna av dystra molntäcken och regnet föll tungt runt hela Fuji.

**

Skogsområdet Aokigahara sades vara hem för demoner och andra ondskefulla vidunder, men Takeshi Iwamura trodde inte på sådana sagor: han var en sinnenas man, och det han inte kunde se, höra, känna, dofta, eller smaka, det ansåg han tillhöra fantasins värld. När kvällen emellertid sänkte sitt hölje över skogen och svepte in den i mörkrets vagga; när träden reste sig högt över marken, och nästan verkade stå på tå för att nå det tjocka mörka där ovanför – då kunde han inte låta bli att undra för ett ögonblick om det låg någon sanning i historierna.

Någonstans knäcktes en kvist, en fågel skrek till, och så återgick skogen till sin genomgripande tystnad. Han skrattade högt, som om situationen roade honom. Långt ovanför trängde sig regnet envist genom det skyddande skiktet av trädkronor och krängde sig ned mot marken där Takeshi satt med armarna om sin trolovade Mizuki. Skymningen närmade sig snabbt, och dagen hade redan lämnat skogen som verkade tillhöra endast dem. Takeshi såg sig omkring i tystnadens trädklungor men kunde inte upptäcka någon rörelse förutom sina egna darrande händer.

Snart skulle han vara tvungen att tänka framåt. Att han valt just Aokigahara som tillflyktsort hade varit ren impuls: det var det uppenbara stället för den som vill gömma något. Eller någon. Hela hans kropp skakade, inte enbart från kylan som skymningen medförde. Adrenalinet hade ännu inte helt lämnat hans kropp, och hjärtat rusade fortfarande. Han lät hela sin fysiska form uppfyllas av de bankande slagen inuti bröstet. Som en krigstrumma som utropade triumf.

Det enda som störde hans inre njutning var det ihärdiga regnet och den kommande natten. Snart skulle det vara becksvart och även om historierna om skogen inte berörde honom så skulle det vara riskabelt att tillbringa natten här. Men vart skulle han ta vägen? Så långt hade han aldrig tänkt. Dessutom hade han Mizuki att tänka på.

Han svepte omsorgsfullt bort det våta håret som klibbat fast i hennes ansikte och torkade regndropparna som landade mjukt på de bleka kinderna. De såg ut som tårar när de rann längs sidan. Fast, såklart, Mizuki skulle inte fälla några fler tårar. Inte i denna världen åtminstone. Han la ned den livlösa kroppen på den ojämna marken, med jord, rötter och stenar som bädd. Hennes vita ansikte gav inte uttryck för någon känsla av obehag trots det hårda underlaget. Området i tinningen där stenen hade träffat var mörkt av blod, och såret verkade stirra rakt in i Takeshis inre. Han täckte det med ärmen från hennes klädnad.

Han torkade sitt blöta ansikte med ärmen på sin kimono och la sig ned bredvid Mizuki. Kroppen var redan kall. Kylan nådde hela vägen genom hans klädsel och han tyckte sig känna den tränga sig hela vägen in i ryggraden. Utmattad somnade han där han låg, och vaknade inte förrän flera timmar senare. Då hade skymningen lämnat dem helt i nattens förvar.

Under tiden hade även en tät dimma lagt sig över Aokigahara, och Takeshi såg ingenting förutom otydliga siluetter runt omkring. Han satte sig upp och gäspade, och sedan tillrättalade sin klädnad. Han sträckte ut en arm framför sig och såg hur handen genast omgärdades av diset och försvann ur sikte.

Inte ens kunde han se Mizuki bredvid sig. Han försökte finna henne med sina händer, kände efter kallheten som tidigare rusat genom hans kropp, men fann endast jord och sten där hon legat. Med svepande rörelser plöjde han genom jorden bredvid sig och kände de vassa kanterna på småstenar rispa hål i hans skinn. Hur mycket han än sökte kunde han inte hitta henne. Där Mizuki legat fanns nu bara rötter, mossa och lera. Efter en stunds letande återstod bara en slutsats: hon var borta. Han raglade upp på stående fot, samtidigt som han svängde huvudet runt omkring sig för att upptäcka eventuella angripare. Även om de så stod en meter ifrån honom hade han inte kunnat urskilja dem, men det var instinkten som tog över. Än en gång noterade han att hans kropp skakade okontrollerat. Fast nu frös han inte alls.

Ett klapprande ljud aktiverade med en gång alla hans sinnen och han antog den position för attack som han ofta tränat i sitt liv. Han kunde inte avgöra varifrån ljudet kom. Åt vänster såg han bara dimma. Åt höger samma sak. En skarp vit ilning av rädsla klättrade uppför hans ryggrad. Den klamrade sig fast i nerverna till hans förstånd. Ytlig nog att resa håret i nacken; djup nog att göra hans tankar oklara.

Han kunde inte se alls, men hörde träden mässa när de vajade i vinden likt ensamma dansare på en oupplyst scen. Ingen publik, och ändå iakttagen av någon på läktaren. Precis som Takeshi. Någonstans kände han en blick, men från var och vem visste han inte.

Han stängde munnen och ljudet upphörde. Genast insåg han att det kommit från hans egna skallrande käkar, och han skrattade åt sin uppskrämdhet. Samtidigt insåg han att under tiden han sökt efter Mizuki och det obefintliga hotet, hade han glömt bort från vilket håll de kommit. I vilken riktning han än vände sig åt nu, möttes han bara av dimma och här och var suddiga konturer av stammar och stenar. Allt eftersom han snurrade hit än dit, så verkade träden flytta på sig, skapa nya och oigenkännliga landskap. Precis som Miltons hjälte i sagan såg han undervärlden: men istället för eld var den här gjord av skog och mark.”

Kodokuna tystnade och en olustig, nästan onaturlig, stillhet fyllde tomrummet av hans röst. Han klickade sina hashi och lyfte en klump med ris in i munnen. Tänderna tuggade noga. Till vänster hostade en av åhörarna till. Alla de övriga satt i tystnad. Inte ens deras andetag hördes. Kodokuna tog en till portion ris och tuggade ljudligt innan han svalde och fortsatte.

”Takeshi valde en riktning där dimman såg ut att lätta något och skyndade bort från den förhäxade platsen, ensam. Utan att veta om han närmade sig kanten av skogen eller i själva verket tog sig allt djupare in i den, snubblade han fram över uppstickande rötter. De verkade nästan hugga efter hans fötter, som om de visste vad han gjort, och försökte stoppa hans flykt.

Vad som än hänt med Mizuki, tänkte han, så var det definitivt något onaturligt över händelsen. Kroppar försvann vanligtvis inte av sig själva ut i tomma luften! Olika teorier, den ena mer otrolig än den andra, om demoner, onda andar och monster blandades i hans huvud och på något sätt kändes det som om skogen runt omkring drog sig allt närmare. Träden böjde sig över honom, likt en krigare över sitt offer, och stängde ute allt ljus: borta var månen, och borta var det silvriga sken den gav honom. Skogen blev svart på nytt. Djupt inifrån hans hjärta viskade en röst att på den här platsen, just här, skulle han bli överlämnad till sin sista vila.

Innan han beslöt att omfamna och acceptera slutet av sitt liv, stannade han upp och såg sig omkring en sista gång. Det var en vacker plats. Någonstans i närheten hördes det ringande smattret av regn som föll i vatten, och Takeshi förstod att det måste vara en sjö eller damm. Han blickade i den riktning han trodde ljudet kom ifrån och övervägde för ett ögonblick den enkla vägen ut. Men han förkastade snabbt de tankarna. Han var Takeshi Iwamura trots allt. Det innebar mod och styrka, inte ynklighet och eftergivenhet. Å andra sidan, andades rösten inom honom, om folket i Fujiyoshida hörde att man hittat Mizuki och sedan honom kunde de tro att de gjort det för varandra, och hans namn skulle frias från all befläckelse. Så gick tankarna runt, och innan han hann komma till något definitivt beslut såg han ett ljus.

Därframme – exak hur långt  var omöjligt att säga på grund av resterna av nattens dimma – sträckte sig en ljuskägla ut mot honom: den ropade på honom att skynda dit. Utan att tveka samlade han all kraft som fanns kvar inombords och började springa mot den lysande källan. Eftersom han var tvungen att erkänna sig vilse, sökte Takeshi ljuset i hopp om att det var ett tecken från något annat än vildmarken. Att det inte bara var en räv som bedrog honom. Många historier berättade om andeväsen i Aokigahara och hur de lockade vilsna vandrare. Han ville allt annat än ansluta sig till den omtalade skara som sedan aldrig någonsin sågs till igen.

Efter några minuter verkade ljuset komma närmare. När han till sist nådde fram såg han att det som gav upphov till skenet var en lykta på verandan till en liten stuga. Stugan låg i en smal öppning i den täta skogen, där den glesa trädväxten hade överlåtit plats för huvudbyggnaden med verandan, ett litet altare, och en brunn men inget mer.

Platsen mitt i den djupa skogen verkade något märklig för en stuga, tyckte Takeshi – nästan omänskligt avlägsen – och han undrade vem som kunde bo därute. Vem kunde vara så djärv att bosätta sig i Aokigahara? Även om Takeshi själv inte ville tro på ryktena som surrade runt området, så var steget från det till att faktiskt slå sig till ro här långt. De timmar han haft under natten räckte gott och väl. Han lyfte handen för att knacka på den lilla porten, men innan han hann så mycket som ta sats, öppnades dörren och en man – en munk – stirrade ut på Takeshi från andra sidan tröskeln.

’Var så snäll och låt mig söka skydd här, munk. Jag har vandrat hela natten i fallande regn, och jag vet inte var jag är eller hur jag tar mig härifrån. Jag behöver bara tak över huvudet och kanske en kopp te innan min kropp förvittrar helt.’

Munken nickade och välkomnade Takeshi med en svepande armrörelse, bunden vid sin ed att ge hjälp till den som söker den. Väl inne gav han vandraren en skål ris, rykande hett te och en pläd för värme. Munken lät Takeshi värma sin kylda kropp och äta sig mätt innan han ställde några frågor.

’Få män besöker dessa områden,’ sa han.

Takeshi svarade inte genast, osäker på hur mycket sanning han borde ge munken. Han korsade benen och tog en klunk te.

’Eftersom ni visat sådan gästfrihet, munk, för en vilsen man, så ska jag vara ärlig,’ sa han till slut. ’Jag har flytt från mitt hem.’

Munken såg inte alltför överraskad ut över detta, utan satte sig bara ned bredvid Takeshi på tatami-mattan med benen i kors.

’Du kan kalla mig Saochi,’ sa munken.

Takeshi bugade och gav munken sitt namn.

’Jag har flytt från min hemby, Fujiyoshida,’ fortsatte Takeshi, ‘för att min far, Naoki Iwamura, arrangerade ett giftemål med en kvinna jag inte älskade. Hur skulle jag leva resten av mitt liv med någon jag inte älskar av hela mitt hjärta?’

’”Världens under är icke vad de verkar – icke är de heller på annat vis,”’ citerade munken.

Takeshi sa ingenting, då hans tankar flytt tillbaka till hans familj och vänner som vid det här laget säkerligen upptäckt hans frånvaro. Han tänkte tillbaka på den där morgonen, den inför himatsuri. När han vaknade den morgonen hade en nervös oro gnagt inom honom, och han hade inte varit säker på var, eller ens vem, han skulle vara när solen gick ned. Det enda han hade vetat med säkerhet medan han intog frukost var att han skulle lämna Fujiyoshida bakom sig, förmodligen för alltid.

Hur han än undgick bröllopet så innebar det att trotsa sin far och det var stort tabu. Han skulle inte längre vara son av Iwamura, hans namn skulle för alltid bära skam, och inte heller skulle han längre ha ett hem. För alla som någonsin hört hans namn – och det var många – skulle det bli ett förbannat ord: barn i alla Fujis byar skulle höra om hans historia i avskräckande syfte; hans mor skulle gråta; påfrestningen skulle påverka relationen mellan familjerna Iwamura och Kagami i flera generationer framåt. Konsekvenserna och lidandet skulle bli astronomiska. Så tänkte han på Mizuki och det som hänt dagen innan. Kanske var det för allas bästa, trots allt? De som var kvar skulle undra, såklart, men hennes kropp skulle aldrig hittas och de skulle anta att de flytt tillsammans. Det var kanske inte helt en osanning. Än en gång kände han kraften stråla genom armen – kraften som styrt hans arm och krossat hennes skalle med stenen han plockat från marken. Hon hade dött utan att yttra ett ljud och han kom ihåg att det överraskat honom. Då hade det känts lätt, nästan för lätt, men nu när Mizukis kropp försvunnit vilade en stilla ängslan i hans hjärta.

’Du ser besvärad ut,’ påpekade munken.

’Det är bara trötthet,’ sa Takeshi och ställde sig upp. ’Vill ni visa mig var jag kan vila i natt?’

Munken bugade lätt och pekade bort mot en tokonoma – en alkov i ett hörn bakom en partitionsskärm. När han kom dit såg Takeshi att det var bäddat med filtar och ett ensamt tänt ljus stod vid sidan. På väggen hängde en av Buddhas sutra som dekoration. Takeshi vände sig om och bugade djupt mot munken, och tackade honom än en gång för hans givmildhet innan han drog sig tillbaka bakom skärmen.

Hela natten stred stormen som om den kämpade för sitt liv. Takeshi vände och vred länge medan han lyssnade på slaget utanför, innan han till slut somnade in. En lätt feber från den tidigare nedkylningen plågade honom, och han låg under filten, kallsvettig och skakande, ett ögonblick i dröm och nästa i verklighet. På grund av detta skulle han senare inte vara säker på om det var verklighet eller en fantasi från hans undermedvetna, men mitt i natten talade en kvinnas röst till honom. Hon vädjade att han skulle försona sina handlingar.

Din synd skall bli ditt nedfall. Du är självisk, Takeshi Iwamura, ett själviskt litet barn. Skalet är borta kanhända men själen lever vidare. Du har begått en synd, Takeshi-san, och en förargad ande vilar inte fridfullt. Det här är inte slutet på din resa. Du stal, och nu måste jag stjäla något från dig.’

Takeshi vaknade nästa dag av ett tungt regn och stirrade rakt upp i taket ovan som om han väntade på att det skulle falla in. Dröm eller verklighet – Mizuki hade inte helt lämnat honom, det var han säker på. Det hade varit obetänksamt att döda henne i Aokigahara. Om nattens röst hade rätt, om hennes ande var förargad, så skulle hon med all säkerhet återvända för att få sin hämnd. I så fall befann han sig i en ytterst känslig situation. Fast hur skulle hon hitta honom här? Han låg stilla en stund utan att komma fram till något vettigt svar, och tankarna bröts endast av en högljudd hunger inombords. Han reste sig upp och lämnade all tanke på Mizuki åt sidan.

Stormen fortsatte att omöjliggöra all sorts avresa. Dimman hade lämnat skogen men regnet föll utan uppehåll och blixtar slog ned runt stugan med jämna mellanrum. Det vore rentav farligt att lämna skyddet som huset gav dem. Takeshi sökte upp munken och bad honom om ytterligare en natts vila, samt hjälp att rena sin kropp från hans synder.

’Vilka synder?’ frågade munken.

’Jag trotsade min mor och far, och jag bröt det löfte jag givit en kvinna,’ sa Takeshi och bugade i sin knäsittande position. ’Jag önskar gottgöra för alla dessa synder.’

‘Om sann ånger finns i ditt hjärta ska din önskan infrias och din själ renas,’ svarade Saochi. ’Låt mig läsa en sutra:

Shûjo mu hen sei gan do  – Alla oräkneliga varelser är utan begränsning, ty jag lovar att frälsa dem;
Bonno mu jin sei gan dan –
Fastän girighet, hat och enfald frodas, lovar jag att överge dem;
Ho mon mu ryo sei gan gaku –
Som Dharmas portar är otaliga, så lovar jag att öppna dem-
Butsu do mu jo sei gan jo –
Buddhas väg är oförgången, men jag lovar att förkroppsliga den.’

Takeshi upprepade efter munken och tackade honom med en kraftig bugning. Han hoppades att det skulle vara nog för att hålla Mizukis ande på avstånd.

’Är det alla dina synder?’ frågade munken.

Takeshi reste sig och gick mot dörren. Men ena handen kupad runt örat lutade han sig mot den stängda utgången.

’Stormen är ihärdig,’ sa han, fullt medveten om att han indirekt svarade på frågan han helst ville undvika. ’Det kan vara olycksbådande att gå ut idag.’

’Det verkar så,’ svarade munken.

Takeshi undrade för sig själv om han hade lyckats avleda munkens uppmärksamhet tillräckligt.

’Om vädret tillåter beger jag mig av imorgon.’

’En halv dags färd härifrån ligger en by, Fujigoko. Därifrån kan du återvända till ditt hem om du så önskar, eller fortsätta din resa åt andra hållet.’

Så stannade Takeshi en natt till hos munken.

Knappt hade han vaggats in i bekymmersfri slummer förrän rösten från natten innan än en gång talade till honom. Den här gången tog han mod till sig – han var ju Takeshi Iwamura – och öppnade ögonen. Där stod hon. Hans misstankar blev bekräftade, trots den spöklika skepnaden: det var Mizuki. Och hon var utan tvekan där för att ta hämnd.

Han tog in hela hennes fysiska form och svalde hårt. Hennes kropp var nästan helt transparent, men runt det dödliga såret på huvudet verkade det finnas mer substans, mer mänskligt. Det var som om det som var förolyckat i det levande livet fick mer form i döden. Han kunde inte göra mer än att stirra på henne, förundrad.

‘Takeshi Iwamura. Takeshi-san.’

Hennes röst var så verklig att han för ett ögonblick undrade om det var en dröm, eller ifall det var ytterligare en räv som höll honom i sitt listiga grepp. Hon kom allt närmare och han borde kunnat vidröra hennes skepnad, men när han sträckte ut armen kände han ingenting, bara luft.

’Vad är du?’ frågade han.

Hon svarade med att viska hans namn än en gång. Sedan räckte hon fram en hand mot honom, blekare än det finaste silke, och han drog sig instinktivt undan. Det hindrade henne inte, och hon verkade istället nästan glida ljudlöst mot honom.

När hon var nära nog smekte hon hans läppar med sina fingrar: de var kalla och våta. Inuti hans bröst pumpade hjärtat lite snabbare när hon vidrörde honom, och trots att det äcklade honom kände han sig bli alltmer upphetsad. I livet hade hon alltid haft den effekten på honom. Det var ingen tvekan om saken – hon var fantastiskt vacker med sitt svarta blanka hår som räckte ända ned till fotknölarna.

Med tydligt självförtroende strök hon sina fingrar först längs med hans överläpp, sedan den undre, och en droppe föll nedför hans haka. Först trodde han att det var tårar men ingen sälta spred sig i mungipan. Det var rent. När hon så drog sig tillbaka in i mörkret glömde han bort sin fysiska reaktion och insåg med skräck att hon utfört matsugo-no-mizu, eller Den Sista Stundens Vatten på honom. Hon hade skrivit på hans dödsorder!

Insikten förlamade honom. När hon närmade sig på nytt kunde han inte förmå sig att stoppa henne. Med en hy porslinsvit som på en geisha kom hon allt närmare. Skepnaden förtrollade honom och han låg stilla. I ett ögonblick förvandlades så hennes attraktiva form till ett groteskt monster! Ur pannan reste sig två horn och ett öga pressade sig ut genom skinnet mellan dem. De slanka fingrarna fick klor som på ett rovdjur och allt det vackra blev med ens fult. Förstenad låg Takeshi och beundrade det hela med skräckblandad förtjusning. Håret som tidigare legat blankt som en sjö hängde i stripor kring hennes skarpa ansikte.

Hennes kropp kändes kall och vass när hon tryckte den mot hans. Precis som i skogen, tänkte han. Den var överraskande tung när hon sänkte sig över honom. Med långsamma lätta fingrar började hon klä av honom nattskjortan, utan att riva honom med sina vassa klo-liknande naglar. Snart var han helt naken och kläderna låg kastade i en hög på sidan. Hennes fingrar strövade över revbenen i hans bröstkorg; räknade såsom en slaktare räknar sina kor. Han kände sitt nedre parti svara hennes smekande fingrar än en gång – hon måste ha förhäxat honom, demonen! – och hon drog honom närmare mot sig och beseglade deras öden.

Jag älskar dig. Vi skall vara tillsammans, för evigt, precis som du en gång lovade. Jag är din syster, och du min bror. Håll mig.

Så kysste hon honom passionerat och morrade medan hon trängde in honom i Lidandets grotta, just som blixten slog ned i ett träd utanför, och klöv stammen i tu.

När hon lämnat honom för natten kunde Takeshi inte omfamna sömnens vila utan låg och lyssnade till skogens illavarslande nattljud. I munnen kände han blodsmak.

’Åh, att bli slukad av vilket vidunder som helst, utom en kvinnas ande,’ mumlade han bittert och fällde skrämda tårar.

För andra gången på kort tid kände han stark fruktan för sitt liv.

Nästa morgon reste sig Takeshi från sin sömnlösa natt så snart han hörde att munken gjort detsamma. Han svepte sin kimono om sig innan han hastade ut i trädgården, där Saochi stod i stillsam bön framför trädet som blixten kluvit i gårdagens storm. Den tjocka stammen hade splittrats rakt på mitten. Takeshi skyddade sig från regnet med ärmen och småsprang genom de blöta spjuten som föll hårt runt utanför taket på verandan. Smattrandet var så högt att han fick höja rösten för att fånga munkens uppmärksamhet.

’Munk, demoner bor inom dessa väggar! Vi måste genast beskydda det – för oss bägge två.’

När han inte fick något svar funderade Takeshi ett ögonblick på om munken var för djupt i meditation för att höra honom, men bestämde sig för att det var viktigt nog att avbryta honom. Han föll ned på knä och brydde sig inte om att hans klädnad sjönk ned i leran på marken. Han bugade i ödmjukhet och vädjade till munken att förlåta att han undanhållit hela sanningen.

‘Jag skäms så för mina illgärningar, därför berättade jag inte allt,’ erkände han.

Munken sa fortfarande ingenting, utan bugade bara mot trädet och gick för att söka skydd från regnet under taket till det lilla altaret. Han tvättade sina händer i vattenbaljan som förberedelse inför sin mässa. Takeshi lyfte på huvudet för att se munkens reaktion till hans bekännelse, och när han såg att Saochi vänt ryggen till gav han upp ett skri på nytt och snurrade runt i den halkiga leran mot altaret.

’Var barmhärtig, munk Saochi av Fujiji – förlåt mig! Jag lämnade min familj och trotsade min far, men det är inte allt! Det finns mer! Mizuki, min brud, min trolovade – inte bara lämnade jag henne och bröt mitt löfte, och så stal hela hennes hjärta; jag gjorde något förskräckligt och nu har hennes ande…demonen…hon har hittat mig!’

När munken fortfarande inte yttrade så mycket som ett ljud till svar på Takeshis vädjande, satte han sig upp och tittade på hur Saochi utförde sin ritual som om han var omedveten om Takeshis blotta närvaro. Det var utöver märkligt! I världen utanför det lilla altaret öppnade sig morgonen för en storm på nytt och skoningslös åska skakade den molokna duken som sträckte sig över skogsöppningen. Efter en stund bugade munken igen, tackade Buddha, och återvände in till värmen i huset. Han passerade Takeshi på marken utan så mycket som en blick.

Takeshi satt kvar med slokande axlar, ensam i regnet. Tankarna som rörde sig i hans huvud gav honom svindel, och den ena var inte mer logisk än den andra. Han andades tungt och försökte lyssna på den bottenlösa tystnaden inombords. Det inre tomrummet undgick den yttre nederbörden, som med ens verkade långt borta, nästan som om det vore en dröm.

Ett utrop fick honom att titta upp, och där skogen tog vid igen, där träden på nytt tätade till Aokigahara – där såg han henne. Hon hade observerat honom på avstånd, och visade nu sina svärtade tänder i ett snett leende. Ingenting hade förändrats sedan natten – den nakna kroppen var precis lika blek och grotesk. Såret vid tinningen var lika tydligt som förut och det verkade nästan svalla upp och ned när hon tecknade åt honom att komma. Deras blickar möttes och han märkte att regnet inte längre kändes kallt eller ens blött, trots att det föll med samma intensitet som tidigare.

**

Munken hade avslutat sin morgonbön och förberedde ris och miso till sin gäst som ännu inte stigit upp. Stormen verkade avta något – äntligen – och det mörka tjocka i himlen fläktes upp av fläckar av blått.

’Likt ett avsked mellan vänner,’ sa munken till sig själv.

När solen vandrat till sin högsta punkt på himlen, och spred ett lysande sken över Aokigahara, hade den jagat bort alla moln och stod nu ensam i klara skyar. Eftersom hans gäst fortfarande inte visat sitt ansikte begav sig Saochi till den delen av huset där han sov. Till sin förvåning såg han att skärmen var bortskjuten, filten låg kastad på sidan – och mannen syntes inte till.

Det kunde ju vara så att han helt enkelt lämnat stugan innan munken själv stigit upp, och i vanliga fall hade det kanske varit Saochis första tanke. Men tre runda röda fläckar fångade hans uppmärksamhet. De var stora som en risskål och verkade stirra upp mot honom som onda blodröda ögon. För så röda var de, och vid närmare granskning såg han att färgen avslöjade vad det var – blod.

Han gick ut ur huset igen och såg ytterligare ett spår, strax nedanför trappan som ledde upp mot verandan. Ett par meter därifrån, i riktning mot skogen, fann han ännu ett. Han följde dem in bland träden och inte långt från skogskanten upptäckte han den brutalt pryglade kroppen av hans gäst. Det var en sorgsen syn. Mittenpartiet var uppfläkt och visade upp insidan av magsäcken: den var fylld av stenar. Den vänstra tinningen var blåslagen och blodig, som om genom något väldigt hårt. Munken förstod att det var en demons verk, och brände kroppen enligt traditionens vis. Benknotorna tog han och lämnade obegravda djupt inne i Aokigahara. På så sätt skulle demonerna ha sitt byte med sig för alltid.

Så slutar min historia.”

Kodokuna tystnade och satte ned sin halvätna skål ris som han hållit under tiden han talat. Vid det här laget hade hans ögon vant sig vid mörkret och han kunde precis utgöra konturerna för varje medlem av gruppen framför honom. En modig amerikan till höger om honom talade först.

”Men om han inte blev begravd så kan hans ande inte gå vidare, eller hur? Till efterlivet…vad är det ni kallar det – Nirvana!”

”Just,” bekräftade Kodokuna.

”Så han skulle gå omkring på jorden?”

”Så.”

”Vi ska komma ihåg att det bara är en historia,” sa guiden och skrattade, kanske något nervöst.

Gruppen skrattade med honom, men Kodokuna satt tyst. Han kliade sig på tinningen, på det oregelbundna ärret som hans publik inte kunde se i mörkret.

”Som jag sa innan natten förblindade oss – det är kutym att inte sticka sina hashi in i riset,” sa guiden. ”Det är symbol för död.”

”För död,” upprepade Kodokuna tyst och blottade tänderna i ett ondskefullt leende.

 

En sista mardröm, av Rikard Slapak

Det var kallt uppe på vinden, det var alltid kallt där. Det spelade ingen roll om det var vinter eller sommar, om det regnade eller om solen låg på. Det var därför Karl gillade att vara där.

På ett bord, som många gånger blivit misshandlat med olika verktyg, låg lera. Mannen satt på en pall och knådade massan med sina beniga händer, utan att ha en aning om vad han skulle skapa.

Mannen bar en tjock, grå och för stor ylletröja som stank av intorkad svett. Han bar den alltid när han arbetade. När han lämnade vinden hängde han tröjan på en krok ovanför trappan och när han kom tillbaka drog han på sig den igen. Den hade aldrig varit i närheten av en tvättmaskin.

Han hade arbetat länge nu. I snart tio timmar hade han suttit och bearbetat leran utan att finna inspiration – och utan att inspiration funnit honom – och han började bli hungrig. Till frukost hade han ätit två skivor torrt bröd med ett par skivor tomater och ett glas vatten. Han brukade kunna hålla sig en hel dag på en sådan frukost. Han slutade knåda, degen var så smidig som den någonsin skulle kunna bli. När han reste på sig knakade det i hans rygg och knän, han tog ett par försiktiga steg ifall att benen hade somnat.

Vinden var full av hans skapelser. Det mesta var bisarra skulpturer. En del våldsamma och perversa målningar. Ingen annan är han själv hade varit här uppe på vinden sedan han började arbeta här. Och nästan allt han skapat hade aldrig varit någon annanstans än just här. Han gick fram till det lilla och enda fönstret i rummet och tittade ut. Det var sen vår och den överväxta trädgården låg i ett skumt skymningsljus.

Karl levde ensam och det trivdes han utmärkt med. Huset låg i skogen, ett par mil av småvägar från stan. Han trivdes med att ta promenader på stigarna i området, men idag hade det inte blivit av. Och det var synd. För det var något han verkligen behövde, om inte annat för att finna inspiration. Eller låta inspiration finna honom.

Han gick tillbaka och när han passerade bordet som han suttit vid kunde han inte riktigt slita blicken från den stora oformliga lerhögen. Han satte sig ned framför den igen.

”Vad är du för något? sade han med en röst som inte var van vid att prata. Vinden ven över taknocken. Rutan slog i sina fästen, ett oregelbundet knackande som stal orken ur honom. Karl böjde sig fram och lade huvudet på sina armar.

Klockan var tre på natten när Karl ryckte till och plötsligt var klarvaken. Hans panna var dränkt i svett och hjärtat pumpade hårt. Han hade haft en mardröm och tillsammans med den hade inspirationen kommit tillbaka. Han visste vad han skulle göra.

Han hade inte haft mardrömmar på flera veckor och det var först nu när de kom tillbaka som han förstod att det varit de som hela tiden gett honom inspiration. Det var inte förvånande med tanke på hur förvridna och bisarra hans skulpturer var. För att inte tala om de obscena och rent av sinnessjuka motiven på målningarna.

Han mindes inte drömmen han just haft, visste bara att den varit fruktansvärd och att han var glad att han vaknat. Men någonting klängde sig kvar i hans sinnen, ett fasanfullt skrik, en vidrig stank och framförallt ett ansikte. Ett ansikte som svävade framför honom, men som höll på att förlora kontrasten och ville försvinna tillsammans med resten av drömmen. Han körde ner händerna i leran och började arbeta. Han var tvungen att börja omedelbart innan det lilla fragmentet som trots allt fanns kvar försvann helt. Ett ansikte var allt han hade och långsamt framträdde det på bordet framför honom.

Det som i flera veckor bara legat på bordet och inte varit annat än en stor klump av lera tog långsamt form. Och Karl visste att det skulle bli bra, kanske det bästa han någonsin gjort. Han visste inte varför, det var bara en känsla han hade. Han kunde inte förstå att han inte tidigare hade insett att hans vind var full av hans egna skruvade drömmar.

Han tog en paus i arbetet då han fick krampkänningar i fingrarna. Han tittade på tavlorna som stod lutade mot ena väggen. Femton år av mardrömmar. De var sparsamma på detaljer, när han målade något så var det något speciellt han ville måla och då målade han det och inget annat. Han kunde inte minnas att han drömt något av det som fanns på tavlorna. Men han visste att han ändå måste ha gjort det ­– varifrån skulle han annars ha funnit motiven? De hade plötsligt funnits där och han hade varit tvungen att skapa dem, på det ena eller andra sättet.

En av tavlorna hade en demon eller något slags monster som motiv, en hornbeprydd varelse till bords med ett fat med människohjärtan framför sig som den slukade girigt. Bakom varelsen var en hög av människor (män, kvinnor och barn) med bröstkorgarna uppfläkta.

Ett annat av konstvärken föreställde en manskropp som var avsliten vid bålen. Överdelen låg i en hög av blod och inälvor. Grensle över underkroppen satt en kvinna och skrek ut en orgasm.

Karl log. Han hade många gånger undrat vad folk skulle tycka och tänka om de såg allt detta. De skulle förmodligen tro att han var galen. De skulle fråga varför han målade sådant hemskt och vad skulle han kunna svara? Inget annat än att han gjorde vad som föll honom in. Och det var sant. Krampkänningarna hade släppt och han satte sig tillrätta framför lerhuvudet igen och fortsatte arbeta. Han hade ännu inte börjat med några detaljer i ansiktet och han drog sig lite för att göra det.

När det hade börjat ljusna frös Karl så han skakade. Framför honom hade huvudet fått ett ansikte. En början till ett ansikte. Han hade mycket jobb kvar innan han skulle vara klar men han var på god väg och i gott mod. Och det fick räcka för tillfället.

Ansiktet framför honom var hemskt och han förstod varför han hade varit oerhört lättad när han hade vaknat. Ögonen, munnen, den sneda näsan – där två näsborrar vanligtvis befann sig var här bara ett stort, groteskt hål rätt upp i skallen. Hans mage protesterade, magsäcken drog ihop sig när han tittade på det han skapat. Och det var bra, det betydde att han var på väg att lyckas.

Han reste på sig och lerögonen följde honom med blicken.

”Vem är du?” frågade Karl.

Och för en sekund var han säker på att huvudet skulle svara. Det gjorde det inte och Karl skrattade fånigt. Han vände huvudet ryggen, gick till trappan, hängde av sig tröjan och gick nedför trappan. Hela tiden med känslan av att någon – eller något – tittade på honom.

Kall och törstig lämnade han vinden och stängde dörren efter sig. Värmen slöt sig kring honom men gåshuden skulle inte lägga sig på länge. Han tyckte att munnen hade rört på sig.

Lermunnen.

Som om den hade försökt svara på hans fråga.

Resten av huset stod i stark kontrast till vindsvåningen. Mannen höll det välstädat omkring sig, på väggarna hängde tavlor vars motiv var ljusår från dem som stod på golvet på vinden.

Han klev ner i köket, ledd av sin skrikande mage. I kylskåpet stod två konservburkar med majs och två mjuka morötter. Han var tvungen att handla och det gillade han inte. Det betydde att han skulle vara tvungen att ta bussen in till lanthandeln och på bussen skulle det sitta människor som tittade på honom. De skulle undra vad han var för typ, med sitt utmärglade ansikte med kindknotor som pingisbollar, hans axellånga toviga, ovårdade hår, hans slitna kläder. En del skulle tänka att de hade hört talas om den där typen, ensamvargen i det gamla huset vid slutet av den lilla skogsvägen.

Det är ju den där flummige jäveln som bor i den gamla gummans hus, hon som ramlade nerför trappan och bröt nacken, han sägs vara lika pantad som de som bott där tidigare, fan vad han ser ut, undrar när han fick sig ett ligg senast.

Han öppnade en av konserverna, slevade i sig majsen och slängde burken i soporna. Han gick av och an i rummet. Kunde inte finna ro. Ansiktet, det fanns där framför honom, inuti honom. Han gillade det inte, det fick honom att må dåligt. Det skrattade åt honom, hånlog. Ett vasst, skärande gällt skratt fyllde hans huvud och fick hans hud att bli kall och knottra sig. Intrycken från mardrömmen kom långsamt tillbaka, ett efter ett. Den torra, frasiga huden – blek, nästan grå.

Karl blundade hårt, som för att driva bort bilderna, gick till hallen och öppnade dörren och klev ut. Han behövde luft, han behövde byta det unkna och mörka i hans huvud mot väldoft och morgonljus. Det var kallt i luften men solens låga, ljumma sken smekte ansiktet. Han andades ut, kände hjärtat lugna sig och bilderna i hans huvud började lösas upp och bli otydliga.

Om Karl höll det prydligt och välstädat inne i huset så var det det sista man kunde säga om utsidan av detsamma. För att inte tala om trädgården. Redan när han flyttade in i huset hade mycket renoveringsarbete behövt göras. Karl hade inte gjort någonting då och heller ingenting sedan dess. Han hade köpt huset för en billig peng. Förutom att huset hade sett ut att vara fallfärdigt hade den gamla kvinnan som bott där tidigare en dag fallit nerför yttertrappan och knäckt nacken. Samma trappa som han stod på just nu. När man fann henne så uppskattades det att hon hade varit död närmare en månad. Karl flyttade in en vecka senare.

Han hade många gånger föreställt sig hur kvinnan hade sett ut efter att ha legat död en månad utomhus. De bilder han fick i huvudet var otäckt lika en del av de skulpturer som vilade på vinden. Dessutom hade han hört att hon hade haft en massa katter springande i området. Och han hade hört historier om människor som efter att de kolat vippen blivit massakrerade till oigenkännlighet av sina egna hundar. Han visste inte om katter kunde göra detsamma men det var hur som helst roande att leka med tanken.

Han trodde att många av den gamla tantens katter fortfarande strök omkring. Han hade sett dem många gånger, tunna och försiktiga. På nätterna kunde han ibland höra dem.

Karl klev ner för trappan, varsam för varje steg – han ville inte sluta sina dagar på samma sätt som husets förra ägare. Han undrade hur länge han skulle få ligga innan någon hittade honom.

Huset var grått av flagnad färg, som en gång i tiden hade varit vit. Flera tegelpannor hade trillat till marken och låg nu dolda i det höga gräset. Gången mellan grinden och trappan upp till huset hade en gång varit belagd med småsten. Nu var den en upptrampad stig. Dörren ner till källaren var igenspikad med brädor kors och tvärs. Han föreställde sig att katterna höll till där och för hans del fick de gärna göra det. Det var inte ofta, men ibland kunde han höra ljud där nerifrån genom golvet i köket – katterna var smidiga men det hände att de stötte omkull något så att det brakade i golvet. Det hände och att de slogs och jösses som det lät. Första gången han hade hört det hade han i två sekunder varit övertygad om att han hade övergivna spädbarn i källaren.

Plötsligt frös hans hjärta till och hans blick for upp till fönstret i vinden. Det var mörkt. Men han hade sett något, längst ut i kanten på hans synfält – en rörelse i fönstret. Halsen snörde ihop sig och lungorna krympte.

Ett moln drev snabbt över himlen och kastade sin skugga över husväggen för någon sekund. Karls muskler slappnade av och han andades ut. Hans fantasier hade på en sekund hunnit löpa iväg milsvitt. Solen låg på i nacken. Han kunde inte befinna sig ute särskilt länge – hans bleka hud var ömtålig, mer van vid månsken än någonting annat egentligen.

Karl gick in igen och åt upp den andra burken med majs. I skafferiet plockade han till sig två ljumma öl, varav han svepte den ena. Han slängde tomburken i vasken och trodde att han nog snart skulle vara människa igen. Med den andra ölburken i näven kände han sig lugnare och han gick upp till övervåningen och fram till dörren som ledde upp till vinden. Han tog en klunk av ölen, vred ner handtaget och öppnade.

Och han ryggade genast tillbaka. Det var inte sällan han gjorde det. Det kyliga draget överraskade honom ofta. Men nu fick han känslan av att det var någonting annat. Han stod stilla och lyssnade. Han hörde inget och det luktade fuktigt trä och svettig, grå ylletröja.

Precis som vanligt.

Han tog på sig tröjan och kände genast hur den knottriga huden på hans armar slappnade av. Kanske skulle han öppna fönstret, tänkte han. Det hade varit länge sedan han hade lossat på hakarna och låtit den kalla men ändå unkna och tunga luften beblandas med väldoftande och friskt syre. Helt säkert flera år sedan.

Huvudet stod där han hade lämnat det och Karl kände sig lättad. Sedan kände han sig fånig när han kom på sig med att känna så. Men han ändrade snabbt uppfattning igen när han tittade ansiktet i ögonen. För de tittade tillbaka, följde honom varje steg han tog.

Karl rös och den här gången berodde det inte på att det var kallt.

Han slet blicken ifrån ansiktet och gick förbi bordet bort mot fönstret. Han föreställde sig hur dess livlösa, gråa ögon följde honom och försökte skjuta det åt sidan. Solen stod nu något lägre över träden och kastade ljus över trädgården. På grinden satt en katt. Den tittade upp på honom med sitt enda öga. Samtidigt fick Karl en känsla av att någon stirrade honom i ryggen, fick känslan av att ansiktet vridit sig om och fortfarande betraktade honom. Han snodde runt, och sedan skakade han på huvudet, skrattade och kände sig som ett litet barn. Naturligtvis hade huvudet inte rört sig, det han såg var en grå klump och ingenting annat. Nere på marken syntes katten inte längre till.

Karl lossade på hakarna och tryckte med handen för att svinga fönstret utåt, men det satt fast. Han tryckte hårdare och det knakade olycksbådande i rutan och han svor, rädd för att rutan skulle gå sönder och rädd för att skära upp underarmarna. Han satte istället handflatan mot karmen, lade den andra handen på den första och tryckte till. Fönstret flög upp och luften som svepte in var ljummen och skön och doftade maskrosor och vått gräs. Han tog några djupa andetag, drog ner luften djupt i lungorna och lät den vara där några sekunder innan han andades ut den igen.

Han gick tillbaka över golvet, satte sig bestämt på pallen framför ansiktet som han format med sina händer och fingrar, och stirrade stint i dess kalla ögon.

”Här är det jag som bestämmer”, sade han. ”Så ta det bara –”

Karl tystnade. Ögonen stirrade på honom, men det hade de hela tiden gjort, så det var inte det. Den smala och sneda näsan såg ut som den skulle med ett hål som hos en dödskalle. Det som återstod var munnen.

Ansiktet log. Bara en aning, knappt märkbart. Men den log. Ett elakt, belåtet leende.

Svett trängde fram i pannan på Karl. Han visste att det bara var inbillning det han såg, men det hjälpte inte. Han ville begrava en knytnäve i ansiktet, slita det i stycken och börja om från början. Men det kunde han naturligtvis inte. Han höll på att skapa och han skulle avsluta det. Det som höll på att framträda framför honom på bordet kunde vara biljetten till ett drägligare liv, ett liv där han inte behövde vända på varenda slant.

Han greppade kniven och drog den genom munnen på leran och sedan nöp han till med fingerspetsarna vid mungiporna. Ytterst lite, men det räckte för att det skulle bli ett rakt streck och göra en väldig skillnad.

Det här går inte, tänkte han, han behövde sova. Han ställde sig upp och sköt in pallen under bordet. Han tänkte låta fönstret vara och gick fram till trappan, hängde av sig tröjan på kroken. Huden knottrade sig med en gång och han rös. Han slog armarna om sig och började gå ner för trappan. Just som han satte foten på tredje steget small det till bortifrån rummet och Karl hoppade till.

Fönstret hade åkt igen.

Och det hade blivit mörkare. Rutan var täckt med damm och smuts. I det matta och dystra solljus som tog sig igenom virvlade och glittrade partiklar i luften. Karl skrattade igen, på samma sätt som han tidigare gjort när han kommit på sig själv med att vara rädd. Hans blick sökte sig omedvetet ner och han satte skrattet i halsen. Ansiktet av lera log igen. Nej, grinade. Ett flin som sträckte sig från örsnibb till örsnibb.

Karl kastade sig nerför trappan och ryckte i dörren, men den var låst. Hur kunde den vara det? Han sparkade på den. Han låste aldrig dörren när han befann sig på vinden. Nyckeln låg inte i någon av fickorna och han sparkade på dörren igen utan att den gav vika. Han andades in djupt och intalade sig att han inbillat sig, så som han redan gjort så många gånger det sista.

”Jag behöver sova, och ingenting annat. Jag går upp för trappan igen och allt kommer vara som det ska.”

Så Karl gick uppför igen, stannade, försökte trycka undan alla fåniga bilder han hade i huvudet och vred sedan på huvudet. Ansiktet betraktade honom med fuktiga, svarta ögon och ett brett flin.

På bordsskivan på varsin sida av ansiktet låg två händer, skapade av likadan lera. Fingrarna var långa och smala med ojämna och vassa naglar. Händerna rörde sig, pressade handflatorna mot bordsskivan och hävde upp en överkropp. Dess huvud satt på en hals som var lika mager som de kvisttunna armarna. Karls egen skapelse höll på att ta sig upp från bordet, genom bordet, från… från någon annanstans.

Karl tittade nerför trappan och var nära på att kasta sig ner för den igen men kom precis ihåg att dörren var låst och hejdade sig. Han insåg att fönstret var hans enda alternativ och utan att slösa sekunder på att fundera sprang han över golvet.t. Lerdemonen sköt ut en lång arm och Karl vek undan med överkroppen så att klorna endast kom åt att rispa hans överarm. Varelsen vred sig efter honom, lämnade honom aldrig med blicken. Ett ben, lika tunt som armarna, kom upp ur bordet. Varelsen klev över bordskanten och ställde en enorm fot på golvet. Karl kom fram till fönstret och försökte öppna det, men det satt fast. Han tryckte på fönsterkarmen med all kraft men ingenting hände. Han kastade en blick över axeln. Varelsen stod på golvet, mellan Karl och bordet, tornade upp sig mot taket, nära två och en halv meter. Dess mörka ögon blänkte av fukt och grinet blev större, blottade två rader av gråa, små trekanter till tänder. Den smala gängliga kroppen och det stora huvudet påminde Karl om en trasdocka han hade haft som barn. I ett ögonblick var han övertygad om att det var den som hade kommit tillbaka, att den kommit tillbaka för att tortera honom så som han hade torterat den.

Karl svingade armbågen bakåt och rutan krossades. Det var fem meter ner till marken men han slog hellre ihjäl sig eller bröt nacken än dödad av sin egen skapelse, sin egen mardröm. Han slog ut de största av skärvorna som satt kvar i karmen och hävde sig sedan ut med huvudet föret. Han kände hur tröjan och hans skinn trasades sönder och skars upp av de små glasbitarna som fortfarande satt kvar, men det fanns ingen smärta. När han kommit så pass långt att överkroppen hängde utanför hamnade hans fotled som i ett skruvstäd. Han sparkade vilt, kände hur en skärva som drivits in i midjan på honom skar och grävde djupare i såret. Så började han dras tillbaka och han skrek. Han satte händerna mot ytterväggen och spjärnade emot. Sedan kom en kall fuktig hand och lade sig över hans ansikte och ryckte till. Båda axlarna knakade till och hoppade ur led.

Varelse begravde tänderna i nacken på honom och slöt de enorma händerna om Karls överarmar. Och så började den dra honom bakåt. Karls ögon var stora och de stirrade vilt omkring sig, försökte finna ett sista desperat hopp om att ta sig därifrån. Han drogs obönhörligen bakåt och hans sparkar ledde ingenvart.

Varelsen, fortfarande med tänderna i nacken på Karl, lyfte ena benet över bordskanten och lät det sedan försvinna ner genom bordsskivan, tillbaka varifrån det kom, som om den klev ner i ett hål. Men vart ledde hålet? Till helvetet? Till Karls drömmar? Sedan klev den i med andra benet och drog Karl med sig över bordskanten. Den förvridna kroppen sjönk ned, långsamt och försiktigt, som någon gett sig an på att doppa sig i iskallt vatten. Karl var svag och kraftlös, som en mus i tänderna på en katt, och hans kropp följde med ner i hålet, ner genom bordsskivan. Det var kallt där. Där under bordsskivan. I hålet. Varelsen lossade sitt bett om hans nacke och Karl kände hur den fortsatte dra ner honom i armarna och snart var han försvunnen.

Kvar fanns nu bara huvudet av lera, ansiktet. Dess ögon torkade och antog samma matta gråbruna torra färg som leran de en gång skapades av. Dess mun blev ett streck och dess tänder försvann. Och sedan blev det stilla. Så som Karl en gång skapat det. Förutom en detalj. Leendet, ett elakt belåtet leende, knappt märkbart. Men det fanns där.

Och det skulle aldrig komma att försvinna.

Ett tjog röda rosor, av Katarina Höög

Vi träffades faktiskt första gången en fredag inne vid pissrännan på Explosion. Alldeles innan hade jag träffat kvinnan i mitt liv. Eller träffat och träffat, jag hade fått syn på henne och tänkt gå fram men vek istället av och hamnade på herrarnas. Plötsligt anade jag en rörelse på min vänstra axel men ignorerade den, allt enligt de oskrivna reglerna som säger att man ska hålla huvudet rakt fram vid rännan.

”Nähä, bry dig inte om mig, fortsätt bara att lyssna på honom” suckade någon i mitt öra och jag kunde inte låta bli att titta vilket resulterade i en arg blick från den mörkhårige mannen vid min sida. Generat vände jag huvudet framåt igen och avstod från att fråga om han hade sagt något.

”Kolla bara i spegeln så ser du mig” fortsatte rösten och där var han, en trind liten figur med blonda lockar och ett stort leende på läpparna. Mitt skratt fick mig att nästan missa rännan och jag var säker på att någon hade lagt något i min öl. Mannen bredvid gav mig ytterligare en irriterad blick, skakade och drog upp gylfen.

”Vem är du?” viskade jag efter att ha försäkrat mig om att den mörkhårige nu var utom hörhåll.

”Din guide här i livet.” En harkling hördes då från min andra axel och den gyllenlockiga varelsen la till ett ”förutom han där då men honom ska du inte bry dig om”. Förvånat insåg jag att det på min andra axel satt en svartklädd man.

”Jag har inte sett någon av er tidigare”, svarade jag så bestämt så att det ekade i det kakelklädda rummet. Förfärat tittade jag mig omkring men slappnade av när jag insåg att rummet nu var tomt. Förutom mig då, eller ska jag kanske säga oss?

”Jag har varit här länge” sa den svartklädda, ”du har bara inte lagt märke till mig förrän han där började tjafsa emot.”

”Och vad för nytta har du gjort under all den tiden? Är han populär hos tjejerna? Har han en trevlig lya? Nej, han går omkring och slavar varje dag för att sedan supa skallen i bitar. När han skulle kunna få vilken kvinna han vill, bara han lyssnade på mig”, och sen vände han sitt lockiga huvud mot mitt öra och viskade ”Jag menar, kolla så han ser ut. Huvtröja med dödskallar, ska det ge ett seriöst intryck?”

”Ja, hur ser du ut egentligen? Borde inte du ha röda horn och svans?” frågade jag den svartklädda.

”Döm mig inte för mitt utseende, jag råkar bara gilla metal”, svarade han med en sorgsen klang i rösten.

”Jag råkar bara gilla metal”, härmade guldlock, ”och det förklarar såklart varför han här är en sån looser?”

”Vänta nu, jag är väl ingen looser?” Även om jag inte trodde att dessa två figurer fanns på riktigt kunde jag inte låta bli att bli lite upprörd.

”Varför är du här när du borde uppvakta donnan därute vid bardisken?” frågade han så häftigt att den vita särken svajade till.

”Man vill ju inte verka för på…” sa jag och metalkillen i mun på varandra.

”Du ser!” jublade den vitklädda. ”Så vill du göra det rätt den här gången?”

”Rätt? Som om inte dina råd skulle leda honom helt galet”, mumlade den svartklädda vilket satte igång ett käbbel mellan dem båda.

”Hysch!” avbröt jag dem när dörren öppnades. När en vältankad karl släntrade in passade jag på att smita ut.

”Gå fram till henne nu och säg att hennes skönhet lyste upp det mörka bås som du satt i”, viskades det i mitt vänstra öra. Jag tänkte på alla år utan framgång bland tjejerna och styrde mina steg mot bardisken. Det kändes ovant att säga något som verkar hämtat från en dålig film men tjejen skrattade i alla fall och så började vi prata.

”Nu räcker det!” gastades det surt från min högra axel.

”Varför då?” väste jag i mungipan och kände mig som en dålig imitation av en cowboy.

”Ja, ja… be om hennes nummer då och ring henne imorgon men nu måste vi faktiskt dra hem för snart börjar ligamatchen.”

”Ringa! Så totalt oromantiskt. Ta numret och kolla upp var hon bor. Köp ett tjog röda rosor och gå dit imorgon bitti. Har du tur så bor hon högst upp och det finns en brandtrappa.”

”Helt klart alldeles för många sötsliskiga hollywoodfilmer där.” Hans långa svarta hår kittlade mig när han viskade i mitt öra.

Lätt förvirrad av diskussionen fick jag i alla fall ur mig frågan om telefonnummer men ursäktade mig sedan och smet hem för att få lite lugn och ro framför tv:n.

”Kom igen nu, kom igen nu” ekade det i mitt vänstra öra innan solen ens hade gått upp. Sömnigt tittade jag mig omkring men sängen var lika tom som alla andra mornar.

”Jag sa ju att han skulle glömma bort oss” suckade något i det högra örat och jag var säker på att jag fortfarande drömde den där galna drömmen från inatt. Liggande försökte jag mig på att ruska på mig lite för att bli av med drömmen och kunna somna om.

”Rosor var det, ett tjog röda rosor, och så kollar du upp adressen och tar dig dit genast.”

”Men ge dig, vissa av oss vill faktiskt sova!”

”Sova bort livet menar du? När han skulle kunna sitta där och äta frukost tillsammans med en vacker kvinna. När han skulle…”

”Va fan…” muttrade jag när drömmen inte ville ge med sig trots att jag tände sänglampan så att ljuset stack i ögonen. Halvblundande vacklade jag fram till spegeln och där satt de fortfarande. ”Men, ni finns ju inte på riktigt.”

”Nähä, är det tacken man får för att du äntligen har fått ett telefonnummer med dig hem? Då så, då ska jag inte störa längre”, klagade den ljuslockige och vände ryggen mot mitt huvud.

”Och den lipsillen lyssnade du på igår”, viskade den svartklädda men jag brydde mig inte om honom heller utan försökte komma på var jag hade dumpat jeansen när jag kom hem igår. Tankeverksamheten förstärkte det dova bultandet i huvudet och jag gav upp och bryggde mig en kopp starkt kaffe istället.

”Så ni säger alltså att ni är två guider?” Ingen reaktion. ”Ska ni sura båda två nu?” Fortfarande tyst och jag började känna mig fånig som satt där vid köksbordet och pratade med mig själv.

”Ni finns inte, ni var bara nån knäpp dröm som dröjde sig kvar” sa jag bestämt efter ytterligare några klunkar kaffe.

Efter en dusch började jag känna mig hungrig men kylskåpet bjöd endast på sur mjölk och en nästan helt urklämd kaviartub vilket fick mig att dra på mig kläderna och bege mig till närmsta café. En bagel med salami och ost smakade bra och lite mer kaffe gick också ned fint. På väg hem slank jag in på närbutiken och köpte med lite ny mjölk hem.

I kassan grävde jag fram en sedel ur fickan och räckte frånvarande fram den till kassörskan.

”Den här är väl inte till mig” sa hon med ett skratt vilket fick mig att titta till ordentligt på handen som hon höll framsträckt. En lapp med siffror på? En lapp… en lapp med ett telefonnummer på! Jag nappade åt mig lappen och när jag skyndade därifrån hörde jag henne ropa efter mig att jag glömde mjölken.

Hemma drog jag fram en stol till spegeln och satte mig tillrätta. Stirrade på det rödblommiga ansiktet som mötte min blick. På mina axlar fanns inget mer än ärmarna på den skrynkliga t-shirt som jag hade dragit på mig i morse.

”Hej killar” försökte jag men ingen reaktion. ”Sorry för att jag var sur i morse, jag är inte direkt känd för mitt goda morgonhumör…”

”Som om jag inte vet det…” muttrade någon och jag fick tänka rejält. Höger sida, det var där som killen med det långa svarta håret hade hållit till. Och som en bekräftelse på att jag mindes rätt så fick jag syn på honom, först lite dimmigt sådär som om man betraktar världen genom ett ölglas men strax fick han konturer.

”Så du är här” konstaterade jag mest för att ha något att säga.

”Har alltid varit här och kommer alltid att vara här.” Fortfarande sur tänkte jag men avstod från att kommentera det.

”Så, vad föreslår du att jag gör nu?” Min fråga följdes av en turbulens på min vänstra axel.

”Och det frågar du honom?” hördes från den vilt flaxande vita särken, ”har du redan glömt vems råd som gav dig numret? Ingen idé att försöka hjälpa till här, det säger jag bara.”

”Nu börjas det igen” hördes från andra sidan. ”Dramaqueen”.

”Lägg av bägge två” sa jag men när jag hörde hur barsk min röst lät la jag genast till att jag gärna ville höra bådas åsikter.

”Min vet du redan” sa den svartklädda.

”Min också” sa den vitklädda som nu hade fått ordning på särken, ”så frågan är varför du sitter här och inte är i full färd med att klättra uppför hennes brandstege.”

”Du menar allvarligt att jag ska bege mig dit med rosor?” Trots telefonnumret kände jag mig skeptisk. Jag menar, vem mer än Richard Gere levererar blommor klättrandes på en brandstege?

”Ett tjog röda rosor, varken mer eller mindre.”

”Och vad gör du om hon inte är hemma? Står där som ett fån, det är vad du gör.” Den svartklädda sammanfattade min egen skepticism. Eller var den min? Han hade ju alltid funnits där hade han sagt, var det kanske hans tråkiga attityd som hade hållit mig tillbaks i alla dessa år? Han som hade fått mig att dissa tjejer för att inte verka för på?

”Ok, såhär gör vi” avbröt jag mig själv, ”aldrig att jag åker dit men jag kan skicka ett blomsterbud till henne.” Suckar hördes från båda mina axlar. ”Med ett tjog röda rosor” la jag till för att i alla fall behaga en av dem.

Hon ringde mig faktiskt dagen därpå och frågade om vi skulle ta en fika.

”Vad var det jag sa”, ropades det triumferande från min vänstra axel medan den svartklädda grymtade att allt inte är guld som glimmar.

”Vad gör jag nu?” frågade jag ovan som jag var vid detta.

”Beställ en hästdroska och glöm för allt i världen inte ett tjog röda rosor.”

”Fler rosor, ska hon öppna en blomsteraffär har du tänkt dig?” sa den svartklädda.

”Äsch, du är bara avundsjuk för att vi har fått en träff”, fräste den vitklädda.

”Sluta nu!” bröt jag in. ”Hästdroska vet jag inte ens var jag skulle få tag på och vi bestämde ändå att vi skulle ses vid cafét.”

”Orutinerat”, muttrade rosenälskaren men la sedan till att jag i alla fall borde ha med en present, något som var nästan lika vackert som kvinnan. Jag hann bara fråga efter något förslag så traskade vi iväg till närmsta smyckebutik.

”Skräm inte bort henne nu” muttrade metalkillen men honom brydde vi oss inte om.

”Se, hon är stum av beundran” viskade den vitklädda när min date hade öppnat paketet och nu satt och tittade på armbandet med smaragder lika gröna som hennes ögon. Jag tog sats och skulle just säga något om detta när även hon harklade sig.

”Du först” sa hon.

”Nej börja du” sa jag och hörde redan tacksammetens ord och bröllopsklockornas klang.

”…det förstår du väl..?” sa hon med en röst som inte alls matchade kyrkklockorna.

”Förstår vad?” frågade jag och undrade om hon kanske ville gifta sig borgerligt. Det skulle fungera fint för mig också.

”Att jag inte kan ta emot det här. Vi har ju nyss träffats.” Hon stängde asken och sköt den över bordet.

”Men ögonen är ju lika vackra som dina stenar. Jag menar, dina stenar, dina ögon är lika vackra som stenar… som de här stenarna alltså, inte som gråstenar. Dina ögon ser inte ut som gråstenar…” En samfälld suck från både höger och vänster hejdade mig.

”Jag tror inte att det här är en sån bra idé” sa hon och hennes stol raspade när hon reste sig upp.

”Ja, det där gick ju bra” sa den svartklädda med en röst som riktigt dröp av skadeglädje.

”Jag sa ju att du skulle köpa halsbandet också”, sa den vitklädda.

”Men hon tyckte ju att det här var för mycket”, protesterade jag lamt.

”Nu glömmer vi den här pinsamma incidenten”, sa den svartklädda. ”Jag menar, du har ett bra liv, frihet att göra vad du vill och du ska vara glad att du har den kvar. Tänk bara på alla bra konserter vi var på. Och om du nu prompt vill träffa någon så vore det väl bättre att träffa någon där? Då har ni ju något gemensamt i alla fall.”

”Det hade kanske varit bra men nu var det inte hans öde att möta kvinnan i sitt liv på en skränig konsert utan det är med denna grönögda kvinna han ska tillbringa resten av sitt liv”, bröt den vitklädda in.

”Vänta nu…” försökte jag men de bara fortsatte att göra planer och överens var de absolut inte.

”Men menar du att jag ska söka upp henne? Hon sa ju att hon inte ville träffas igen?” frågade jag den vitklädde.

”Hon tycker inte att det var någon bra idé att ses på ett café och det håller jag med henne om”, svarade han, ”så nu måste vi se till att ordna något bättre. Har systemet öppet idag?” Jag nickade och han beordrade oss dit för att inhandla en flaska champagne.

”Varför litar du på den där?” frågade den svartklädda men jag undvek att svara på det för man vet ju inte vad en sån som han hittar på om de blir förnärmade. Skärselden är med största sannolikhet ingen trevlig upplevelse.

Några dagar senare satt jag på en blårandig filt i parken med min champagneflaska och små tapasskålar.

”Jaha, här har vi det ju trevligt vi tre. Jag sa ju att du skulle ha lagt pengarna på en rejäl utekväll istället, dansat och haft kul. Strunta i att försöka impa på tjejerna, låt dem komma till dig istället.”

”Klart hon inte kom till picknicken med ett sånt taffligt inbjudningskort, rosor ska det ju vara. Ett tjog…”

”…röda rosor” fyllde vi andra två i. ”Whatever, nu ger jag i alla fall upp” sa jag och började packa ihop maten och filten. Men dagen därpå stod jag ändå utanför hennes jobb vid lunchtid med picknickkorgen vid mina fötter och såg ett blomsterbud springa upp i trappan för att lämna över tjugo röda rosor och ett inbjudningskort till en lunch i det gröna. Strax kom hon ned och jag ruskade på mig för att få slut på det belåtna fnissandet i mitt vänstra öra.

”Vilken del av nej är det du inte förstår?” ryade hon så att vi alla tre hickade till och innan någon av oss hade hunnit säga ett endaste litet ord så var hon på väg uppför trappen igen.

”Kan vi äntligen lägga ned det här nu?” frågade den svartklädda som var den som återhämtade sig först.

”Ja, vi kanske gick lite för fort fram”, höll den vitklädda med. ”Såklart måste hon få känna sig mer uppvaktad innan hon överger jobbet för en långlunch med dig” la han till när vi traskade därifrån.

Såhär i efterhand låter det helt galet men den bild av det ljuva livet som han målade upp fick mig att vilja ha allt det och det kunde jag bara få med en person, kvinnan i mitt liv. Vi två var som gjorda för varandra, två bitar av samma spagettistrå. Ödet. Nu gällde det bara att få henne att våga se detta, att våga öppna sitt hjärta för den kärlek som var bestämd för oss två. Det var vi eller evig olycka i celibat.

”Tror du verkligen på det där?” frågade den svartklädda, ”vi kommer alla att hamna i fördärvet”.

”Vet du, det där låter faktiskt lite lustigt när det kommer från dig”, svarade jag.

”Vad har jag sagt om att döma andra på deras yttre?” frågade han men sedan höll han tyst. Muttrade ibland när jag letade upp henne på uteställen och beställde drinkar till henne. Och lite när jag skickade presenter hem till henne.

”Det här går fint” sa den vitklädda och nickade gillande när jag just hade hängt en ask praliner på hennes dörr tillsammans med en inbjudan till middag hemma hos mig. När hon ändå inte hörde av sig började jag tvivla och försökte prata lite med den svartklädda men han bara fnös något om att han hade varit emot detta alldeles från början.

”Det här går inte alls så fint, jag är snart ruinerad” sa jag till den vitklädda.

”Kärleken kan inte värderas i pengar” svarade han och la till att nu var tiden mogen för nästa steg. Om hon nu inte vågade komma till mig så skulle jag komma till henne.

”Ta dig in hemma hos henne, sprid ut röda rosenblad i hela lägenheten och sätt ett tjog röda rosor på matbordet. Duka fram maten du har med dig och vänta på att hon kommer hem från jobbet.”

När domstolen dömde mig till fängelse för olaga förföljelse ekade skrattet hest i mitt vänstra öra. Jag trodde att de hade råkat byta plats men när jag vred lite på huvudet såg jag hur den vitklädda skrattade så han trillade omkull. Och där under hans särk stack det fram svarta klor.

”Men… men du…” försökte jag.

”Vad glor du på?” väste han och nu såg jag även hans kluvna tunga. ”Inte trodde du väl ärligt på ödesbestämd kärlek och den eviga lyckan?” och så fortsatte han att skratta, det lät ungefär som hartsfiolerna jag gjorde som barn.

”Vad sa jag om att döma efter det yttre?” frågade den svartklädda och skakade fram vingarna ur huvtröjan.

Förvandlingen, av Pernilla Lindgren

Första gången jag hörde hans röst hann jag inte ens tveka. Något inom mig varnade för honom men i jämförelse med alternativet var hans ord självklara.

Jocke hade precis höjt stenen för att slå mig i huvudet ­- ett slag som kanske skulle ha gjort slut på allt mitt lidande – när jag hörde rösten:

”Glasbiten”

Ett enda ord behövdes för att jag skulle se fönstret bakom mig, fönstret med den trasiga rutan. Den var sprucken från båda nedre hörnen och sprickorna möttes nästan på mitten. Ett snabbt slag med armbågen och den föll sönder i tre långa smala glasbitar varav jag snabbt hann få ett grepp om en. Glaset skar genom huden i min hand och blodet rann längs med armen när jag snabbt drog loss den ur rutan. Jag mötte Jocke halvvägs när han i en vid rörelse hävde sig ner över mig med stenen. Glasbiten skar in i hans hals som en kniv i varm pepparkaksdeg. Smärtan i min hand från den vassa glasbiten var konstant men det röda blodet ökade avsevärt i mängd när det rann ner för armen, mitt blandat med Jockes. Alla som stod runt om skrek. Alla skrek utom jag och Jocke. Jag var som i trans, med armen utsträckt som en stolt flaggstång med Jocke spetsad, rosslande, längst ut. Han vajade fram och tillbaka några gånger innan han tappade balansen och föll över mig. I fallet drog han med sig glasbiten och täckte mig med sitt blod som snabbt pumpade ut över mig ur hans halspulsåder, vilken jag kapat tillsammans med struphuvudet.

När jag senare satt hos psykologen sa jag mig inte kunna återge något, att mitt minne var blankt både kring varför jag gjort det och hur jag kommit på hur jag skulle göra. I verkligheten mindes jag exakt vad som hänt och den lugna röst som kommit till mig i sista stund.

Skolans övervakningskamera friade mig från skuld och jag fick gå hos psykolog som hjälp för att komma över det traumatiska jag varit med om. Det hjälpte mig inte att komma över händelsen eller de år av trakasserier och utfrysning som jag genomlevt. Rösten fanns däremot där och gav mig hopp om framtiden.

 

”Du kan bli mer än vad de någonsin kommer att vara.”

”När de är döda och glömda kommer du fortfarande vandra på jorden som odödlig.”

”Din själ är större än deras, deras själar är världsliga, tråkiga, äckliga, din är god.”

”Kommer du med mig kommer du aldrig behöva lida av deras ord mer.”

Han visade sig aldrig. Jag hörde honom bara och hans röst var len, varm och lockande. Den fick mig att genomlida dagarna med huvudet högt.

 

Till synes ensam i korridorerna hade jag långa djupa samtal.

”Se, där går knäppskallen som pratar med sig själv.”

”Sch, du vet vad som hände med Jocke. Det är en galning.”

”Du är inte galen.”

”Det var självförsvar.”

”Lyssna inte.”

”Du är bättre.”

 

Matsalen var fullsatt. Trots trängsel hade jag ett eget bord. Ett bord för mig och mina tankar, mina ord och den mening som han gav mig. En tugga fisk och potatis. En klunk mjölk. En fågel som flög förbi fönstret och landade i ett träd, kvittrade och gav sina små lite mat. Ett glas mjölk tömdes över mitt huvud. Mjölken rann kall ner i nacken och gav mig rysningar.  Mjölken droppade förbi mina ögon, bara någon millimeter från pupillen. Solens ljus blänkte till i dess blanka yta, strålen bländade mitt öga. Droppen splittrades mot tallrikens porslin och fick sällskap av resten av mjölken. Matsalen fylldes av ljudet från skrattande ungdomar och sedan tystnaden när han med mjölken halkade i det han själv spillt ut, och bröt nacken.

Knak.

 

”En dag kommer dina sinnens skärpa att ge dig allsmäktig kunskap.”

”En dag kommer du att vara osårbar.”

”En dag kommer du att ha evigt liv.”

 

”När?”

 

Enfaldiga frågor fick aldrig svar.

 

En bild av hur han såg ut började formas i mitt inre. Hans stämma och de ord han förmedlade gav mig en bild av en ljus, vacker man vars uppenbarelse strålade. Hans godhet, hans rättfärdiga handlingar gav mig en gudalik bild av honom där han svävade bredvid mig i en lång vit särk, vingar och ljusa lockar som ramade in det blida ansiktet.

 

Jag var förmer än mina äckliga medmänniskor, de medmänniskor som bara låtit mig genomlida ensamhet och utsatthet under alla år. Nu visste jag sanningen. De var bara själlösa köttstycken som tog upp plats på jorden. Utfyllnad. Jag tillhörde en högre mening. De kunde inte längre röra mig.

 

Solen hade gått ner. Månen var uppe och ett dunkelt ljus låg över världen. Jag var ute och promenerade. Jag visste inte varför, jag visste inte vart jag var på väg. I handen hade jag en kniv. Den var viktig. Han hade gett den till mig, jag vet inte när. När jag vaknat samma morgon hade den legat på mitt nattduksbord. Det obekväma fästet gjorde avtryck i min handflata då små vassa diamanter var fästa längs kanterna. Dess blad var böjt och små tecken var ristade i metallen. På torget såg jag dem. Jockes kompisar. Medlemmarna ur mitt förföljelsegäng. De som alltid ledde mobben, de som vänt världen mot mig. De som efter Jockes död sett till att förvärra det hela, eskalera mitt plågade tillstånd. De stod och dissekerade en cykel. Min cykel, såg jag när jag kom närmare.

 

Marken färgades röd av deras blod, huvuden lämnade kroppar, cykeldelar användes invärtes. Kropparna öppnades, hjärtana slets ut och jag åt. Hjärta efter hjärta, rått, ljummet och näst intill fortfarande dunkande i mina händer, tryckte jag in dem i munnen och lät mina tänder sjunka in i dess järnsmakande, sega kött. Om någon såg mig vet jag inte, jag brydde mig inte. Inget spelade någon roll. Jag var inte längre en del av mänskligheten. Det var nu det skulle ske, det förstod jag. Det var nu han skulle infria sitt löfte. Det gäckande löftet om evigt liv, om en värld utan lidande där jag skulle vara kung över de levande. Jag spikade upp kropparna upp och ner i de planterade träd som omgärdade torget och tryckte fast deras huvuden på staketen runt stammarna. Medan jag släpade mig därifrån kunde jag höra sirenerna från polisbilarna som var på väg. Min blodiga uppsyn skulle skvallra om vad som just hänt och inga övervakningskameror skulle kunna fria mig den här gången. Jag vek av vid en mörk gränd och släpade mig genom mörkret fram till en port till ett nedslitet hyreshus. Han styrde mina steg, utan att säga ett ord. Hans viljekraft fanns inom mig och han visade mig vad jag skulle göra.

 

En våning upp hittade jag en uppbruten dörr och jag lät mig själv falla igenom öppningen. Väggarnas tapeter var nedslitna, skrifter täckte de tapetfria delarna. Skrifter i kladdig röd färg som påminde om blod. Jag förstod inte vad som stod men väl inne började jag själv slita ner tapeter. Jag skar upp mina handleder och började skriva med mitt eget blod, ord och tecken jag aldrig hört talas om tidigare. Jag sjöng på något jag inte visste vad det var och orden som kom ur min strupe lät förvrängda och överröstade alla sirener som ekade i staden. Jag hittade salt som jag gnuggade över mina tecken och blandade med blodet jag pressade ur mina vener. På golvet målade jag ett stort pentagram med det salta blodet och skrek ut all min ångest och mitt illamående. Illamående som kommit över mig efter att jag ätit de råa hjärtan som jag skurit ur kropparna. Illamående över alla de liv jag just tagit. Alla de liv som inte spelade någon roll, de värdelösa liven som ändå inte hade någon mening. Att må dåligt över dem var onödigt men det var en inbyggd mekanism som jag än så länge var tvungen att bära på.

 

Som träffad av blixten slogs jag till marken mitt i pentagrammet. Golvet kändes hårt mot min kropp. Det kändes som mitt innandöme krossades av min egen tyngd. Jag hade alltid känt mig hjälplös och värdelös, under mitt liv, men det var inget mot vad jag upplevde nu. Som fjättrad mot marken ökade alla intryck. Mina sinnens skärpa som skulle ge mig en upplevelse av allsmäktig kunskap och osårbarhet, en mening med allt, plågade mig. Alla ljud skar som knivar inombords och ljus fick mina ögon att blöda. Övermänsklig känslighet fick hela kroppen att smärta och världen stank. Vidrig odör omringade mig och fick min kropp att vilja kasta upp sitt innanmäte.

Under en lång tid hade jag nu levt med övertygelsen om att detta var den ultimata meningen med mitt liv. Att detta var det rätta. Aldrig hade han beskrivit denna känsla av total hjälplöshet, fylld av smärta och lidande. Plågans epicentrum var magen. Exploderande smärta strålade ut i kroppen och mötte den sammanpressande, dunkande värken som golvet genererade. Smärtan inom mig expanderade och med den skräcken. Inom mig slogs dödsångesten mot dödsföraktet som han skapat. Mörkret omslöt mig trots att det var ljust i rummet av månens sken. Det var inte en mörk blindhet, det var ingen svärta som dolde verklighetens ljusa uppenbarelse. Det var ett mörker som inte syntes, bara kändes. Det lockade på mig, fyllde mig med en inre smärtsam längtan efter att få bli ett med den.

Desperation fyllde mig och tårarna började rinna längs kinderna. Smärtan som just höll på att ta död på min kropp påminde mig om vidden av det steg jag stod i begrepp att ta. Att jag skulle lämna den verklighet jag levt i under hela mitt liv, lämna allt jag kände till för det okända. Ett sista desperat uns av överlevnadsinstinkt fick mig att vrida kroppen i smärtsamma spasmer och de desperata tårarna brände mig. Ett gurglande var allt som kom ur min strupe när jag försökte skrika ut den skräck som ströp mitt inre och knöt en stor svart knut om mitt sinne. All den skräck som jag upplevt under min uppväxt kom vällande som en svart, iskall flodvåg. Skräcken vars ursprung var det lilla barnet som gömde sig för den rasande fadern med bältet i handen. Skräck som fötts i det ensamma barnet i cirkeln av förväntansfulla jämngamla som hoppades på blod och gråt. All denna undantryckta skräck levde inom mig och visade sitt fula tryne som en avskedsgåva innan jag lämnade den smärtande verkligheten som varit mitt liv under så många år. Skräcken fick mig att inse att det var rätt val.

 

Då såg jag honom. Han stod över mig och såg ner på mig där jag låg. Han kropp var lång och gänglig, benig och huden såg ut som en plockad kycklings täckt med något kletigt. Ögonen var stora och röda och huvudet inramades inte av några lockar, det var kalt. De spetsiga öronen pryddes av flera stora ringar i metall som matchade de vassa tänder som trängdes i hans mun. Han väste mot mig och lyfte sina kala, köttiga fladdermusliknande vingar bakom de uppsträckta armarna. En mörk skugga omslöt honom och sträckte sig mot mig, som långa armar med klor. De ville ha mig och jag kunde inte värja mig. Jag lät de mörka klorna göra det som krävdes för att förvandlingen skulle fullföljas. Jag kunde känna hur metamorfosen gav mig osårbarhet och evigt liv. Men samtidigt rann den lilla lycka jag hade av mig och med den det uns av hopp jag bar på. Alla drömmar slocknade för alltid. Jag lämnades kvar i ett outplånligt skal fyllt av evig fruktan och evinnerligt hat.

Förvandlingen var fullbordad och inte alls vad jag förväntat mig.

Räven i mig, av Isabell Jonasson

Frank är: En typisk man. Typiskt överlägsen, typiskt alltid skäggig, typiskt hårdhänt. Han är även självisk, svag och förbannat sexig. Han är inte så intelligent men inte heller särskilt dum. Det största problemet med Frank är att han är mytoman. I början av vår relation märkte jag det inte, han är otroligt skicklig på att ljuga. Jag tror faktiskt att han till och med övertygar sig själv. Jag minns hur han försökte imponera på mig (och lyckades) när vi höll på att lära känna varandra. Han påstod att han under en längre period hade bott i Prag och att det var en fantastisk stad men att han inte kunde bo kvar eftersom alla var överviktiga och satt i rullstol.

”Du förstår, det kan bli upp emot 40 grader i Prag och för att inte sugas upp av den heta asfalten så sätter folk i sig mängder med chips, det är saltet de vill åt. En gång såg jag…”

”Hur menar du sugas upp?”

”Precis som det låter. Jag har sett det själv hända ett flertal gånger, lite överallt ligger det pölar av det som tidigare varit en människa… du förstår, asfalten i Prag är inte samma som den vi har här i Sverige. De blandar i nåt hemskt starkt medel som gör att den torkar mycket snabbare, det är kanske inte så hälsosamt men nödvändigt för att det ens ska finnas en möjlighet att gå på den. Problemet är ju bara att när det är så varmt så blir huden på en alldeles sladdrig och tunn, då är asfalten starkare och är man en ovan Pragbesökare så är det kört. Det är därför många sitter i rullstol, det är de som inte sjönk ned helt alltså… Eller så är det för att de är så feta, har inte fått det där helt för mig men det spelar ju ingen roll.”

Sådär höll han på. Ändå lyckades han fånga både mitt intresse och hjärta. Ja, ärligt talat så var Frank det enda jag tänkte på de första två veckorna. När jag säger det så menar jag verkligen det, jag glömde äta, sova, duscha, finnas till. Allt som inte hade med Frank att göra var oväsentligt för mig. Och jag oroade mig ständigt för hur han hade det, om det var för trångt inuti mig, om jag andades för tungt, om det var för varmt och så vidare. Som tur var lyckades jag med logiken inse att jag var tvungen att ta hand om mig själv, mådde inte jag bra så mådde inte Frank bra.

Vi hade det bra ända till alla de där småsakerna började träda fram. Småsakerna som en och en kanske inte var så allvarliga men tillsammans ett helvete. Ta skägget som exempel, hur jävla svårt kan det vara att bara raka sig varje dag? Nej, det orkar han inte. I stället ska han jämt och ständigt riva mig i lungorna. Jag har sagt att det gör ont, vissa gånger gråter jag ju till och med, ni förstår, det är ju sår som på vissa ställen aldrig får tid att läka. Det värsta är att jag ofta blir het också, jag försöker att hålla mig men ibland är det omöjligt när han sätter igång. Det är skönt och fruktansvärt på samma gång. Det händer att jag lägger mig ned där jag befinner mig och vrider mig i frustration, det blir så när känslorna är så oense i kroppen. Vid sådana tillfällen viskar Frank vårt mantra:

”I gråten finns glädjen, i tårarna finns lyckan”, om och om igen tills jag blir lugn och kanske somnar.

Jag föraktar Frank många gånger. De nätter han håller mig vaken genom att frenetiskt slicka på mitt hjärta eller tugga på mina tarmar samtidigt som hans svans vispar omkring i mina inälvor. Man blir ju galen för mindre och det kommer för det mesta till en punkt då jag får nog och skriker

”Du finns bara om jag vill!” Då slutar han oftast.

I natt sa Frank att han ville skaffa barn.

”Man kan inte skaffa barn med någon som inte finns”, sa jag.

”Hur många gånger ska jag behöva förklara det här för dig?” sa han och suckade, ”jag finns visst, du pratar ju med mig nu!”

”Man kan i alla fall inte göra det med en räv”. Då började Frank gråta. Han grät så mycket att jag blev alldeles tung, kunde inte ta ett steg.

”Du är så fruktansvärt ytlig”, snyftade han. Jag skulle precis säga emot honom när jag såg genom sovrumsfönstret att en stjärna föll, efter den kom en svans av eld som höll sig kvar på himlen. Det såg ut som att all kärlek i universum var samlad i den där svansen och en rysning gick genom min kropp. Det var sant, jag var ytlig. Plötsligt kände jag mig så värdelös att jag inte fick fram ett ord. Efter en stund frågade Frank om jag älskade honom. Han frågade med eftertryck och jag som kände det som att jag just förstått innebörden av att älska någon kunde inte göra annat än att svara

”Mm”. Frank var en stjärna på himlen, den vackraste och mest betydelsefulla varelsen.

”Hon ska heta Fancy”, sa han.

”Fancy…” Jag prövade namnet, det lät bra. Fancy är ett slang för fantasi, det lät vackert. Jag tittade ut på natthimlen och såg att flera stjärnor hade fallit. Det fanns nästan inga kvar och jag funderade en stund på vilken av dem som varit Fancy. Det var en förtrollad stund.

Vingklippta vingar, av Marie Henriksson

Han sitter på molnkanten med benen dinglandes utanför. Hans blick sveper omkring. I handen håller han en snökula, som han ideligen byter grepp på. Han klipper lite med sina vingar och några sotiga flagor singlar ner mot det vita molnet. Han lyfter upp snökulan i ögonhöjd och stirrar in på landskapet där inne, följer den sista snöflingan med blicken. Sen vänder han på den och låter alla flingor samlas i taket och med en häftig rörelse vänder han den rätt igen så att snöstormen virvlar där inne. Han stirrar intensivt rakt in i den.

Vinglande tar jag tre steg rakt fram men rakt fram kan vara svårt att veta ibland. Jag tar stöd mot väggen, försöker fokusera en suddig blick. Men människorna är många och rörliga, jag skakar lätt på huvudet och med hjälp av väggen tar jag några steg till. Drömmande tittar jag upp mot taket och allt ljus som reflekteras i spegeln. Mitt i allt kan jag se mig själv, som en liten prick. Yrvaket snubblar jag framåt efter en stund med en blick på bardisken. Med nytt mod lyckas jag göra rösten tillräckligt stadig och hög för att bartendern skall höra mig och ge mig den drink jag vill åt. Jag betalar och vinglar iväg ut över golvet med ett hårt grepp om glaset. Några få meter bort stöter jag ihop med en kille. Mitt glas glider ur mitt grepp och med ett klirr krossas det mot golvet och stänker upp innehållet över mina ben. Killen som knuffat mig är redan på väg bort, jag står och tittar ner mot röran vid min fot…

Han ler snett och sänker glaskulan. Fundersamt trummar han med fingrarna mot hakan och stirrar med tomma ögon rakt fram. Efter en liten stund lyfter han upp kulan och ler när han gör om proceduren med snön och får till en storm där inne…

Jag står och glor in i spegeln, jag möter suddigt min egen blåa blick. Jag lutar mig mot kanten av handfatet och andas. Mina ben är tunga och trots mina tappra försök att hålla mig uppe glider jag till sist ner på golvet, jag lyckas vända min kropp så att jag kan luta ryggen mot väggen under handfatet. Jag sträcker ut benen framför mig. Det känns som om hela rummet snurrar runt mig. Jag blundar, blinkar, och blundar sen hårt. Men det fortsätter snurra. Jag vaknar till med ett ryck av en brutal vakt som ruskar mig. Han ber mig om något. Jag förstår inte. Han drar i mig. Vingligt lyckas jag ta mig upp på benen och med hans hjälp tar vi oss mot utgången. Jag lutar mig tungt mot honom för mina egna ben bär mig inte. Vi kommer fram till utgången och jag förstår att han nog vill att jag skall gå hem. Han släpper min arm och jag lyckas för egen maskin ta mig fram. Mina strumpbyxor har gått sönder över knäet och klacken på ena skon är lös. Jag håller krampaktigt tag i min väska på min väg genom staden. Jag får syn på min spegelbild i ett skyltfönster men vänder snabbt bort blicken…

Han skrattar högt och lägger ifrån sig snökulan bredvid sig. Han sträcker ut sig över molnet, lägger händerna bakom huvudet och breder ut vingarna under sig. Han blundar och nickar nöjt för sig själv. Efter ett tag sprätter han till och sätter sig upp igen. Molnet under honom är täckt av svarta flagor. Men han tittar inte på det utan tar tag i snökulan och skapar en storm.

Telefonens gälla signal väcker mig. Jag sätter mig upp i sängen, blinkar frenetiskt mot ljuset. Telefonen är tyst igen och jag förstår att det måste vara ett sms. Jag sträcker mig efter den från nattduksbordet och trycker fram orden. Dom träffar mig som pisksnärtar och mina ögon fylls av tårar. Han lämnar mig. Jag får tusen bilder i huvudet av oss hand i hand, kyssar under gatulampor, nakenbad vid havsstranden innan bilder av alla gräl utanför krogen, alla gräl vid frukostbordet, alla gräl i bilen skymmer sikten. Jag sitter som förstelnad kvar i sängen och stirrar mot glipan i gardinen där solljuset tränger in.

Han reser sig upp med ett skutt, och med snökulan bollandes mellan händerna hoppar han från moln till moln. Han lämnar ett svart spår efter sig men hoppar glatt vidare.

Jag blinkar. Damen mitt emot mig skakar på huvudet och säger tyvärr. Arbetsförmedlingens skylt stirrar på mig när jag passerar den på vägen ut. Jag blinkar. Han tar tag i den sista flyttlådan och går mot dörren. Hans ord om att ta tag i sitt eget liv ringer i mina öron när dörren skräller igen bakom honom. Jag blinkar. Kronofogdens logo glor på mig från det vita kuvertet på hallgolvet som jag kliver över. Jag blinkar.

Han gapskrattar och glor finurligt in i snökulan. ”Nu du tjejen ska vi ha riktigt kul” viskar han med blicken fäst på snöflingorna.

Sluddrande försöker jag beställa en drink. Ord som i mitt huvud låter riktigt bra kommer inte ut på samma sätt och bartendern tittar bara nedlåtande på mig och ger mig ett glas vatten. Ilsket slår jag till glaset så att det flyger iväg och krossas mot golvet. Otåligt försöker jag igen få bartendern att fatta vad jag vill ha, men han tittar bara över huvudet på mig. Trött ger jag upp och glider ner på golvet. Huvudvärken bultar hårt. Jag hinner inte sitta länge förrän två vakter tar tag i mig och drar upp mig. ”Bartendern säger att det är dags för dig att gå hem nu”. De släpar mig mot utgången, jag sparkar ilsket mot deras ben men är alldeles för svag för deras järngrepp. ”Polisen är här, de får prata med dig”. Yrt tittar jag på dem och försöker igen ta mig loss, greppet om mina armar hårdnar och de leder fram mig mot en blinkande bil. Jag hinner knappt andas innan de har tryckt in mig i bilen, jag blundar och världen snurrar allt fortare…

Han ler finurligt, hoppar upp och dansar en lite dans runt på molnet, med snökulan i ena handen. Han stannar upp, kliar sig på hakan och tar sen ett skutt ut över molnkanten.

Jag vaknar med ett ryck och tittar upp mot det gallerklädda fönstret. Yrvaket gnuggar jag mig i ögonen och tittar en gång till. Han tittar tillbaka på mig med ett leende vid ena mungipan. Han klipper på sina svarta vingar och väger snökulan fram och tillbaka mellan sina händer. Jag glor på honom med öppen mun. Försiktigt reser jag mig från madrassen, huvudvärken dunkar. Han hoppar ner och möter mig mitt i rummet. Jag rör vid hans vingar. Han skrattar. Sen ber han mig titta in i snökulan. Jag gör som han säger, och ser där i mig själv. Festklädd med handen om ett glas, leende. Han ruskar på snökulan så att snön yr och ber mig sedan titta igen. Jag ser mig själv igen, denna gång med mascaran rinnande längs kinderna i baksätet på en polisbil. Jag tittar upp på honom ”Du?” Han skrattar högt och tittar upp mot taket. En ilska tränger upp genom min kropp och jag lyfter mina händer och börjar slå. Jag slår och slår men han fortsätter skratta. Plötsligt rycks dörren upp och en arg polisman ber mig vara tyst. Jag stirrar förvånat på honom. Men innan jag hinner säga något har han gått. Dörren smäller igen. Jag tittar rakt fram igen, men finner mig stirrande rakt in i väggen med blodstänk. Jag sänker mina knytnävar, det svider och bränner i dem. Jag tittar mig runt i det lilla rummet men jag är alldeles ensam…

Svaret får den som vinner av Patrik Centerwall

Han kom när vi minst anade det och när vi mest behövde det. Eller kom han när vi som mest anade det och som minst behövde det? Jag minns inte riktigt. Allt jag vet är att när han kom, då hade han genast vår fulla uppmärksamhet.

Han klev ut ur ruinerna av Partheon i Athen, lätt solbränd, klädd i en oklanderlig vit kostym och exklusiva solglasögon. Världen vände genast sina blickar mot honom.

“Jag är här nu” sa han. En turist filmade och snart var det inte bara det mest sedda klippet på Internet, det var det enda klippet på Internet. Filmen var inte mer än en minuter lång, den började med att han manifesterade sig i tomma intet och slutade det enda han sa.

“Jag är här nu.”

 

Han bidade inte sin tid. På en dag slog han sönder taket på Peterskyrkan, rev Klagomuren och kastade tillbaka stenen i Kaba till himlen som den en gång föll från.

Jag har sett klippen hur många gånger som helst. Vi hade ju inget annat att göra på laboratoriet under de här dagarna.

Där han går fram skingrar sig folkmassorna genast. Ingen försöker hindra honom, ingen ingriper. Ingen säger något. Personen som filmade i Vatikanen lyckades också få med påven. En åldrad man som står bredvid, är tyst, ser på. Verkar inte ens sorgsen. Vänder ner blicken när mannen i vitt går därifrån.

Det var värre när han rev klagomuren. Ortodoxa judar skrek ut sin vrede när han med sina bara händer förstörde det som återstod av Templet. Men ingen försökte stoppa honom, ingen bär hand på honom.

 

Det tog flera dagar innan han talade igen. Han dök utanför Kreml i Moskva, vid Linconstatyn i Washington, på Himmelska fridens torg. Han dök upp överallt där människor kunde se och höra honom. Alltid sa han samma sak.

“Gud är död.” Han höjde inte rösten, men vi hörde ändå vad han sade. Han log inte, han såg inte allvarlig ut. Han bara sa det.

“Ska vi dyrka dig?” Alltid samma fråga, alltid samma svar.

“Nej, det är inte mig ni ska dyrka.”

“Vem ska vi dyrka?”

“Det berättar jag för den som vinner.”

“Vinner?”

Nu log han. När frågan kom log han alltid. Det var som om det var hans favorit, det enda som fick honom att visa några som helst känslor.

“Ja, den som vinner. Den som står upp sist. Den som förgör de andra. Genom list, genom våld. Genom de vägar som ni finner lämpligast. Så varför står ni här och lyssnar på mig? Ni har inte längre någon tid att förspilla. Gå tillbaka till era fabriker, till era laboratorium. Ni har så mycket ni måste göra, så mycket ni måste tillverka. Så många uniformer att sy, så många kampsånger att skriva. Skynda er, skynda er, för ni vill väl inte att någon annan ska vinna?”

“Vad ska vi ta allt material från?” var en vanlig fråga.

“Ni kan väl riva era kyrkor, ni behöver ju dem inte längre.”

 

Nu visade han sig inte ofta. Ibland sågs han på en nattklubb i Singapore, ibland på en uteservering i New York. En gång gick han längs med Karl-Johan i Oslo. Alltid var det någon som filmade honom. Aldrig sa han något.

Så det dröjde inte länge innan andra började tala i hans namn.

Hans profeter spreds över jorden som gräshoppor och förkunnade hans budskap. De hade inte mycket att gå på, men det gjorde sitt bästa för att utveckla, för att tolka och förstå. Det enda de hade gemensamt var att de spred vidare hans ord: den som vinner får reda på vem vi ska dyrka. Den som vinner. Vinner.

 

Det känns onödigt att säga att krig snart var ett faktum, för krig har alltid varit ett faktum. Broder har dragit vapen mot broder längre än människan har behärskat elden. Vi behövde inte mycket för att eskalera kriget, för att det skulle bli totalt i ordets rätta bemärkelse. De som vann skulle få reda på vem vi skulle dyrka.

Men vilka var dessa “de”? Nationer gick under inifrån när städer slogs mot varandra, städer gick under när kvarter rasade mot kvarter.

Oheliga allianser bildades och upplöstes lika fort. CIA samarbetade med al-Qaida, palestinier och judar stred sida vid sida. FN-trupper runt om i världen stred med gerillan, dödade dem de skulle skydda. Och alltid förtärde allianserna varandra när de hade utplånat en gemensam fiende.

 

Det dröjde innan massförstörelsevapnen började användas, och när väl några av världens största städer låg i ruiner fanns det ingen anledning att använda dem mer. De flesta föredrog att slåss man mot man, på gator och torg. Det var som de hade glömt bort varför de slogs, vad som var meningen med kriget.

Att den som vann skulle få reda vem vi ska dyrka.

 

Jag har alltid varit en fegis, jag tål inte att se blod och jag har en låg smärttröskel. Men det var naturligtvis omöjligt att hålla sig borta från stridigheterna, även om jag gjorde mitt bästa. När en efter en på laboratoriet drog ut för att slåss sade jag att jag behövdes på min plats. Att jag gjorde mitt bakom skrivbordet. Och det gjorde jag.

Jag vet inte varför någon annan ens hade tänkt tanken om biologisk stridföring tidigare. Kanske hade ingen orkat, kanske var alla för upptagna med att slåss för att tänka på hur de faktiskt skulle kunna vinna. Men det gjorde jag, och jag var inte sen att utnyttja det faktum att jag hade hela laboratoriet för mig själv.

 

När jag hade skapat viruset vaccinerade jag mig själv och tjugo kvinnor. Några kände jag vagt, andra var sådana som jag föll för när jag gick bland det som fanns kvar av staden jag bodde i. Kvinnor har alltid nekat mig deras famn, men när jag var den ende mannen kvar på jorden var det mig det skulle komma till.

 

Det tog två veckor, sedan gick han in i laboratoriet. Det var helt tyst utanför, hade varit tyst i flera dagar. Vilket var skönt, för jag var trött på pistolskott och skrik

Han var inte så lång som jag hade föreställt mig, men den vita kostymen var precis så snygg som den såg ut att vara på filmklippen. Jag vet inte hur han kom in. Dörren var låst, och fönstren hade jag sedan länge spikat för. Men han bara stod där.

“Du vann” sa han. “Bra jobbat.”

“Tack” sa jag. “Ska du berätta nu?”

Han tog av sig sina solglasögon. Hans ögon var helt röda, de saknade både pupiller och vita, som en eld brann där andra har ögon.

“Det är du som ska dyrkas.”

“Jag?”

“Du har inte bara vunnit, du har också lyckats med det ingen annan har lyckats med.”

“Och vem är du då?”

“Jag? Ingen särskild. Bara en demon från ditt undermedvetna, från dina mörkaste drömmar.”

“Från mina drömmar?”

“Det finns ju inte många kvar som kan drömma om mig nu.”

Han satte på sig solglasögonen igen, nickade mot mig och gick bort mot dörren. När han nästan var framme vände han sig om mot mig igen.

“Fast du kommer nog snart inse att det inte är så lätt att vara tupp i en hönsgård som du tycks tro.”

Med de orden öppnade han dörren jag visste var låst och lämnade mig med en ny värld att förvalta och nya budord att skriva.

Presentation av Maria Arell

Här kommer en presentation av Maria Arell som skrev fanfiction-novellen Hjärteblod!
Jag är en snart 32 årig tvåbarnsmor som bor tillsammans med min man utanför Stockholm. Sedan jag lärde mig läsa har jag alltid haft minst en bok på gång. Första boken jag fick var Agnes Cecilia av Maria Gripe. Den är fortfarande en favorit, jag gillar det övernaturliga elementet i den, liksaså gillar jag hennes Skugg-serie. Jag har nog alltid haft ett väldigt rikt fantasiliv, och inbillar mig att jag har skrivit små historier till och från rätt länge. Jag hittade för ett tag sedan ett av mina första alster som jag skrev tillsammans med en vän när jag var 12 och väldigt förälskad i en utbytesstudent från Australien.
Just nu skriver jag mest fanfiction inspirerad av Jane Austen (som är min största idol sedan tonåren) och dessutom på engelska. Jag har en hel drös med oklara historier som ligger i en mapp på datorn, både på engelska och svenska, egna och inspirerade av andra. Drömmen är självklart att ge ut en egen bok, med mina egna karaktärer och min röst. Någon dag ska jag även ta och ta tag i min halvfärdiga kandidatexamen på Kulturvetarlinjen med litteratur som huvudämne. Men det får bli när barnen blir äldre.
Om jag ska vara helt ärlig så kände jag efter jag läste Halvblod att kan hon så kan ju jag! Jag ska bara hitta min röst bland andras.

Presentation av Maria Garpland

Maria Garpland skrev den gripande vampyrnovellen Vinterland och vann därmed ett exemplar av boken Halvblod. Här kommer en presentation av Maria:

Jag är en nyexaminerad företagsekonom inriktad på kulturfältet med ett stort bokintresse. Läser allt möjligt men helst fantastiklitteratur och skriver noveller när andan faller på. Gillar när berättelser tar oväntade gärna mörka vändningar och innehåller inslag av humor. Bland mina favoritförfattare inom genren finns  Neil Gaiman, Terry Pratchett, Stephen King, Holly Black, Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

Novelltävlingen med demoner

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har nu läst nästan alla noveller som kommit in, det är nästan 40 stycken vilket är hur roligt som helst! Och jag slås av hur svårt det kommer bli att bara publicera en vinnare. Jag vill att fler ska kunna läsa flera av novellerna. Så, jag har en fundering på att låta er, läsare välja en vinnare. Jag publicerar de tio bästa novellerna och så får ni rösta  på den ni gillar mest. Vad säger ni om det?