Novelltävling erotik + fantastik = sant!

Tack vare att en av förlagets duktiga författare kläckte ett bra tema för en novelltävling, kan jag inte vänta till i mars med att utlysa den första novelltävlingen för i år utan gör det redan nu! Temat blir erotik + fantastik, alltså en erotisk novell med fantasytema, alltifrån cyberpunk, steam punk, skräck, fantasy, science fiction, saga, magisk realism, bara det innehåller något övernaturligt och är erotiskt. Flera noveller kan komma att publiceras som e-noveller och de kommer även att ingå i en antologi. Förslag på namn på antologin mottages gärna. Bidragen ska vara inskickade senast 1 mars till info@morkersdottir.se. Skriv erotik+fantastik som ämne. Lycka till!

Andromeda

Mörkersdottir e-novell 2013

Det nya året har börjat och därför drar vi igång novellåret 2013 redan nu med tre spännande noveller i genrerna queer, fantasy och skräck. De finns att låna som e-böcker via biblioteken, går att köpa i vår webbshop för 7 kr styck och kommer inom kort att även finnas tillgängliga via samtliga nätbokhandlar.

forvandlingen-malinhåret-på-väggenn1-Marmorflickan

Som en del i detta novellprojekt kommer vi anordna flera novelltävlingar under våren med början i mars där priset kommer vara att bli publicerad. Så håll utkik!

IMG_0296

Lucka 7: Novelltävling tema Lucia

ghost girl

Skriv en novell på temat Lucia, gärna skräck eller mystik. Senast den 12 december ska bidraget vara inskickat till info@morkersdottir.se för att vara med och tävla. Längd: valfri. Vinst: Novellen kommer att publiceras på sajten den 13 december och vinnaren får även välja en valfri bok ur vår utgivning. Sätt igång och skriv!

Presentation av Måns Hedberg, 2:a i demontävlingen!

Måns Hedberg
Måns Hedberg

Måns Hedberg, född 1966, är författare och översättare. Innan den skönlitterära debuten har han mest skrivit litteraturkritik. I Galago och Bild och Bubbla har han särskilt skrivit om den tecknade serien som litteraturform. Åke Jävel – århundratdets hjälte belyser den nydanande anarkistiska grammatiken i titelfigurens svordomsbruk. I Jag anklagar visar han på likheter mellan August Strindbergs självbiografiska bok Tjänstekvinnans son och Mats Jonssons seriebok Pojken i skogen. Här accentueras komponenter i bekännelselitteraturen och även berättartekniska likheter, där den starkt impressionistiska, rapsodiska prosan hos Strindberg går igen i Jonssons medvetet valhänta stil. 2010 utgavs första delen i serien Spökhistorier från Österlen. Boken heter Där var en som blev där och 2011 kom andra delen, Tis han ruddnar opp, ut. Tillsammans med sin bror Mattias Hedberg skildrar han ett Österlen där de uråldriga krafterna åter släppts lösa, långt från modäna fiskelägen och glittrande stränder. Mer information finns på förlagets hemsida: www.blindlederhalt.se

Vinnare i demontävlingen! När jag sover drömmer jag om vatten, av Camilla Sten

Motivering: En novell som känns på djupet där varje ord är omsorgsfullt utvalt och varje beskrivning skapar en stämning. En demon som finns i verkligheten för många, många tjejer och därför blir extra otäck.

När jag sover drömmer jag om vatten.

Ytan krusar sig lätt i vinden på det där sättet bara insjöar verkar göra. Jag vet inte hur djupt det är, bara att det är så klart att jag kan se ända ner till bottnen utan problem. På den mjuka, grå leran, fem, tio meter ner, ligger en skyltdocka. Hon saknar ena armen under armbågen. Den grova skruv som hållit den saknade armen på plats sticker ut, sönderrostad och patetisk. Hennes blå ögon stirrar upp mot mig, snett till vänster om mitt ansikte, som ber hon mig vända mig om. Se upp. Fiskar har slitit bort långa slingor blont syntethår så att hennes kala skalle reflekterar en strimma solljus. Det finns en underlig, symmetrisk skönhet i hennes sensuellt särade, hårda, röda läppar, den blottade, rundade plasten i hennes hårbotten, och den släta, asexuella yta där hennes kön skulle ha varit.

I drömmen vill jag röra vid vattenytan, krusa den som vinden gör, men istället sitter jag stilla. Jag sitter och väntar på andetagen mot min nacke. Jorden under mig är torr och smular sig, fastnar mot mina nakna lår. Jag har armarna löst virade runt knäna. Jag väntar på en viskning i mitt öra, en beröring mot mitt skulderblad så snabb att den knappt ens är där. Jag kan känna deras annalkande realitet så starkt att jag är säker på att hon redan sitter där. Att hennes ansikte svävar där, till vänster om mitt ansikte. Att skyltdockans blinda ögon stirrar på henne och bönar mig genom ogenomträngliga kubikmeter vatten: se upp.

Och sekunden innan hennes beröring kommer så vaknar jag.

Jag sover inte så mycket på nätterna längre. Det är bara då jag kan äta utan att kväljas. Undan för undan har de kvinnliga formerna jag en gång var så stolt över smält undan, avslöjat benen där under. Mina händer minns fortfarande känslan av att väga tunga bröst i handflatorna, den vagt självbelåtna tillfredställelsen i att låta höfterna svänga från sida till sida när jag går. Styrkan som ligger i mjukt hull.

Nu har jag börjat upptäcka skönheten i ben. Den skarpa dualiteten i två revben, sida vid sida. De outhärdliga linjerna i magra händer. Den tunna huden som spänner från mage till utstickande höftkam, så fin och blek att jag skulle kunna köra nageln igenom den och släppa ut det som ligger där innanför.

I mörkret låter jag fingrarna följa det svarta och vita i min nya kropp, och jag vet att det är hennes fingrar som leder mig.

När jag tar på mig kläder nu för tiden måste jag snöra åt dem. Grova skärp som håller byxorna uppe. Jag slog nya hål i dem i förra veckan. Tog en skruvmejsel och lade ner den bruna läderremmen på köksbordet. Först gick det långsamt. Jag hackade försiktigt och metodiskt. Försökte få hålen symmetriska. Små, ojämna öppningar, bortskrapade en flisa i taget. Sedan började jag slå upp dem istället. Det finns styrka i utmärglat kött. Medan jag högg och skar kunde jag känna bristningar slå upp i musklerna i högerarmen. Den brännande känslan i mellangärdet var så skön att jag inte visste hur jag skulle sluta. När skruvmejseln till slut fastnade i bordsskivan, så djupt att jag inte kunde få ut den igen hur mycket jag än slet och drog, så klippte jag loss skärpet från den delen som satt fastnaglad mot bordet och trädde in det i ett par gamla jeans. Jag har använt dem sedan dess. Jag tycker om att känna lädret skava mot magen.

Jag kommer inte så ofta ihåg att klä på mig längre. Jag försöker, men irrar bort mig efter ett plagg eller två. Igår öppnade jag fönstret och kände hur den kalla luften fick huden att knottra sig, och insåg först då att jag inte hade någon tröja på mig. Jag stod kvar. Det var redan mörkt ute. Det doftade av moln utanför. Jag böjde mig ut, lade mig halvt över fönsterkarmen. Hur mycket skulle jag behöva luta mig innan jag föll? Jag visste inte hur mycket jag vägde längre. Visst inte hur mycket av min kropp som skulle krävas för att tippa över kanten. Medan den friska luften fick mitt tunna hår att piska och slå mot mitt ansikte kunde jag känna hur hennes händer mjukt och försiktigt lyfte mig tillbaka. Jag skulle aldrig falla. Hon skulle alltid väga tyngre.

Fönstret står fortfarande öppet. Det ser så vackert ut. Ett gapande sår i väggen. Det ser ut som räddning. Jag har inte gått i närheten av det sedan igår kväll.

Jag tror att de stängde av vattnet för mig i förra veckan. Jag försökte duscha för några dagar sedan. Det kom några droppar ur duschmunstycket och sedan tog det slut. Jag lutade pannan mot kaklet och hörde hur någon knackade på dörren. Kanske var det bara inbillning. Min hyresvärd hade kommit förbi bara några timmar tidigare. Han hade knackat på dörren. Stora, hårda smällar, smällar med hela knytnäven som fick dörren att skaka och de långa håren på mina armar att resa sig. Han hade pratat om hyra. Ingen oro i hans röst. Bara irritation. Jag mindes hur han tittat på mig när jag flyttat in i huset. Stora, gråmelerade ögon som följde min kropp, fingrar som försökte sluta sig lätt runt mina när jag räckte honom papprena. Jag hade kastat huvudet bakåt och skrattat, låtit det långa, lockiga håret flyta längs med ryggen, njutit av hans blickar.

Nu sköt mina beniga fingrar sedel efter sedel under dörren tills han tystnade.

Jag kan inte känna min egen stank längre. Den fyller hela lägenheten, har impregnerat väggarna med min lukt. Jag tror att hon njuter av det. Badar i min doft. Förr i tiden brukade jag vakna efter en mardröm och känna hur frän skräck ångade från mina porer. Nu vet jag inte om jag inte längre kan känna den för att jag inte längre utsöndrar den, eller för att jag blivit så van vid den att den blivit en del av mig.

När solen börjar gå upp sluter jag ögonen. Jag har inte ätit någonting. Jag tror inte att det finns någonting kvar i kylskåpet. Igår natt försökte jag rota igenom kylskåpet; längst in i en av lådorna hittade jag en övermogen tomat. När jag bet kände jag den söta, ruttna smaken. Någonstans långt borta kämpade hungern mot kväljningarna och vann. Hungern känns som ett väsen, ett välvilligt, korkat djur som väser och klöser efter mig. Vi lever i symbios, jag och han. Han är mitt enda sällskap. Matade jag honom för mycket skulle han kanske försvinna. Då skulle vi vara sant ensamma, hon och jag. Då skulle jag slita det svarta skynket av den sista spegeln och se mina främmande ögon stirra tillbaka. Se hur kvinnan i spegeln väter läpparna med sin långa tunga. Hur hon biter in i sin handled och slickar i sig blodet. Smetar ut det över ansiktet, över kroppen. Känna hur en fantomsmak av järn sprider sig i min mun.

Så många speglar har jag slagit sönder nu att min vänstra hand är täckt av ärr och sårskorpor. Fingrarna permanent förvridna till klor. En dag ska jag slå sönder den sista spegeln i lägenheten. Jag ska känna hur skärvorna skär sönder nerver och ärrvävnad och hur mina nariga läppar sträcks över mina allt för stora tänder i ett grin. Kanske smälte skräcken bort med mitt hull. Jag vet att jag kunde känna mitt jag rinna ner i mattan när jag låg på golvet och svettades och grät. Nu är jag en skyltdocka vars ögon för alltid är uppspärrade, oseende. En karikatyr på en människa som sakta förlorar del efter del av sig själv, tills bara rostiga skruvar och släta ytor återstår.

Och när mina hårda, röda läppar sträcks till ett leende kommer hon att röra lätt vid mitt skulderblad och viska i mitt öra.

Och jag vill inte vakna längre.

Jag vill höra vad hon har att säga.

Andra plats i demontävlingen: Vit natt, av Måns Hedberg

Den sista varma höstdagen gick mot sitt slut och när höstsolen bröt fram mellan tallarna sträckte de ut sig på trasmattan som låg där för vädring. Flickan hade legat mellan dem en stund men efter att ha upptäckt en myrväg hade hon gått för att hämta sockerströaren. Tova vaknade till ljudet av sträckande vildgäss. Hon sade:

”Har du tänkt på att den första och den sista gången alltid är de härligaste?”

Ovanför dem färgades talltopparna honungsgula i skymningsljuset.

”Man gör nästan samma saker, fast omvänt. I mars bär vi ut sängkläderna i solen och innan vi tar in dem för att bädda rent ligger vi också precis så här och tittar på molnen som drar förbi.”

”Är du djup nu?” sade han.

Hon bröt av ett grässtrå som gått i frö och utan att låta vippan nudda hans hud tecknade hon hans ansikte, präntade in dem starkare för varje drag med en pensel doppad i luft innan hon svarade.

”Ganska djup, faktiskt. Det är som om dessa två dagar är de enda som räknas. Alla andra känns färglösa, fadda. Även om sommaren varit fin så är det dessa två dagar jag minns, som jag plockar fram när jag står på busshållplatsen i januari. Dagar då allt ställs på sin spets.”

Han sade:

”Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:

Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.

Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,

Känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,

Känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst

Känna hur död och liv är starka som vin inom en!”

 

Han låg kvar med slutna ögon, en hjärna som förlorat kontakten med hjärtat. Tova blinkade hårt ett par gånger och sade.

”Det var fint. Vem skrev det?”

I detsamma satt den där, rynkan i näsroten. Hon visste att tolka ljudet när han drog in luften genom näsan, en omvänd fnysning.

”Gunnar Ekelöf, ur dikten Eufori”, sade han. ”Det vet väl varenda…”

Han slog upp sina ögon som om han plötsligt dragit sig till minnes ett angeläget ärende och hävde sig upp på armbågen.

I motljuset verkade hans solbrända ansikte onaturligt mörkt. Sommarskägget och den stora näsan under den höga pannan var svart som på en drunknad. Hon lade sig med huvudet på hans arm men märkte att ögonblicket var förbi. En molntuss skymde solen och med ens steg den stumma fukten från marken genom trasmattan.

”Jag går och städar ur kylen”, sade hon och reste sig. ”Du kan stänga av vattnet när jag är klar.”

När Tova lirkade upp garderobsdörren slog den instängda luften emot henne som en dålig andedräkt. Någonstans i bottensörjan av avklippta jeans och frottésvettband borde hon kunna hitta en trasa. I det svaga ljuset fick hon förlita sig på känseln. I samma ögonblick hennes fingertoppar rörde vid tyget kände hon doften. Det var eget, hur förnuftet stod kvar med väskan i hand långt efter att känslorna anlänt. Hur kan världen vara ordnad, tänkte hon, att en doft kan skapa en värld och rasera en annan.

Det var Leas parfym, hennes doft. Tova drog fram plagget, en sommarklänning i bomullstyg, bäck-och-bölja, rosa och vit.

”Så du hittade mig igen, Lea”, sade hon, ”hittade oss igen.”

Lea hade varit hans fru. Hon och Niklas hade mötts på litteraturvetenskapliga institutionen och året efter hade Amanda fötts. När Tova försökte föreställa sig deras liv tedde det sig alltid i murriga färger och skarpa kontraster där sjok av sotiga skuggor avlöstes av bländande ljus. Tova hade ingen rätt att göra sig till en del av deras liv, ingen anledning att arbeta sig tillbaka i tiden för att tränga sig mellan honom och Lea. Något annat hade gjort det och med tålmodig slutgiltighet. Ett fästingbett på en skärgårdsö, ett lättsinne och en förtröstan som övergick i klentrogenhet och sedan panik. Amanda var nyss fyllda fyra när hennes mamma dog.

Tova hade bara arbetat ett år som psykolog när hon träffade Niklas. Remissen nämnde sömnsvårigheter, depression, utmattningssymtom och panikångest. Vad hade hon fallit för? Hans hjälplöshet, hans handfallenhet i sorgen, det valhänta försöket att hålla ihop sin värld? Nästan genast hade Tova överskridit sina befogenheter, börjat hämta Amanda på dagis och handla mat, städa och vattna blommor. En natt när Tova kom ut från toaletten med en nykräkt Amanda i famnen såg Niklas henne för första gången, såg kvinnan som trätt in i deras liv.

Sommarstugan hade tillhört Lea och när hon dog tillföll den Niklas. Varje bonde vet att en stenig åkerteg med tjurskallig envishet skakar fram nya stenar. De man röjer bort lämnar bara plats för nya. Stenbumlingar växer fram ur jorden och de magra åkertegarna verkar vara omöjliga att rensa ut.

Samma gällde för Leas saker. Tova nändes aldrig slänga några av de kläder och tillhörigheter hon hittade. Istället samlade hon dem i en flyttkartong som hon förvarade i kryploftet. Ändå hände det gång på gång att hon stötte på Leas efterlämnade saker. För bara någon vecka sedan hade hon rotat i just denna garderob och kunde svära på att klänningen inte funnits där. Hon slog igen dörren och gick ut i friska luften. Om ett par timmar skulle de vara hemma, tänkte hon och förvånades av den lättnad som följde. Hon upprepade orden som ett mantra: hem, bara vi tre.

Solens sista strålar gav tallarnas stammar kopparglans. Månen syntes redan och den kalla rondan hade börjat blåsa när Tova sjönk ner på trasmattan intill de andra. Pappa och dotter satt försjunkna i varandra.

”Vi stannar en natt till”, sade han.

Tova drog ner den stickade jordgubbsmössan över Amandas öron.

”Skulle inte du träffa din handledare i morgon? Jag hade för mig att du skulle be om anstånd med disputationen till våren. Dessutom har jag ett möte klockan tio. Vi har ju redan vinterbonat. Det kommer att bli svinkallt i natt. Sängkläderna är utkylda och ska vi elda i spisen måste vi vänta tills glöden har slocknat helt innan vi kan sticka i morgon.”

Amanda drog av sig mössan och försökte kränga den över sin pappas huvud. Hon sade:

”Prata inte så mycket. Det är redan bestämt.”

Tova bäddade med använda lakan och kröp ner. Det kändes smutsigt att ligga där i raggsockor och tröja. Den råkalla luften bar med sig en dunst från den sura granved som låg och pyrde i öppna spisen. Tova drog upp täcket till hakan. Hur hon än gjorde kunde hon inte bli varm. Det kändes som om en förkylning höll på att få grepp om hennes axlar. I andra sängen höll Niklas på att natta Amanda.

”Pappa, kan inte du läsa den där dikten om Älvkungen? Du vet den om de som rider genom natten, pappan och pojken och så kommer Älvkungen och är dum?”

”Tröttnar du aldrig på den?”

”Nej, för den är så härligt läskig.”

Niklas började:


”Vem rider så sent i stormens dån?
En fader det är med sin späde son.
Och gossen har det så gott på hans arm:
den känns så fast, och hans famn är varm.”

 

Amanda grep om Niklas biceps. Han spände muskeln och svängde med handen och flickan jublade över effekten. Han fortsatte deklamera och Amanda mimade sonens repliker:

 

”Min son, varför döljer du rädd din syn?
Älvkungen, far, där vid skogens bryn
Älvkungen med krona och släp du väl ser?
Ett töcken, min son, och intet mer!

 

Du värna barn, kom, följ mig åt!
Av mig får du lära mång lek och låt.
Av brokiga blommor står stranden full,
min moder skall klä dig i skrudar av gull.”

 

Amandas ögon lyste som röksvampar i dunklet när hon läste den replik hon memorerat:

”Min far, min far, du hör väl ändå,
vad Älvkungen lovar mig få?”

Niklas svarade:

”Var lugn, var lugn, min älskade pilt!
I vissna löven susar det milt.

 

Kom, fagra gosse, kom, följ mig blott!
Mina döttrar vårda dig ömt och gott.
Mina döttrar, de svinga i ring var natt
och vagga och söva dig in, min skatt.”

 

I öppna spisen hade elden äntligen tagit sig och på väggen kunde Tova följa skuggbilder som åtföljde dikten.

 

”Min far, min far, du ser då väl nog
Älvkungens döttrar i dyster skog?
Min son, min son, nu ser jag det gott:
de gamla pilar skymta så grått.

 

Din fägring mig lockar, jag har dig så kär,
jag tar dig med våld, om ej villig du är.
Min far, min far, han hårt i mig tar,
Älvkungen gjort mig så illa, far!

 

Sin häst han rysande sporrar i hast
och håller det kvidande barnet fast.
Sin gård omsider når han med nöd.
Då låg i hans armar gossen död.”

 

Amanda som illustrerat de sista stroferna med barnsligt överspel föll nu tillbaka i sängen. Händerna som låg korsade över hennes bröst höjdes och sänktes med andetagen som blev alltmer lugna. Innan hon somnade sade hon:

”Men mig kan Älvkungen aldrig ta, för vi ska alltid vara tillsammans, pappa.”

 

Tova vaknade i ett utkylt rum. Den fuktiga havsluften trängde sig genom väggar, plagg och hud. Det gick inte att värja sig. Tova smög fram till den öppna spisen och när hon rörde i glöden såg hon att ett surt vedträ fortfarande glödde. Med hjälp av tången fick hon ett krasande grepp om den och skyndade sig ut i hallen.

När hon steg ut på trappan förblev hon stående. Dagen var borta, världen försvunnen. Allt var vitt. Dimman måste ha rullat in från havet medan de sov. I täta sjok hade den smugit sig över det sovande havet, virvlat över den övergivna stranden, trängt sig genom björnbärssnåren och i förbifarten skänkt varje rönnbär sin egen vattendroppe. Nu låg alla husen insvepta i det vita töcknet.

Tova kände den illa reparerade skarven i trappan under sina fotvalv. Tillsammans med greppet om tången var detta hennes enda koppling till världen. Hon lutade sig så långt ut hon kunde utan att tappa balansen och så öppnade hon tången. Det glödande vedträet föll till marken men där Tova hade förväntat sig en dov duns hördes inget. Dimman var så tät att inte ens ljuden förmådde tränga sig igenom. Något annat gjorde det, en välbekant doft.

”Lea?”

Rädslan rann genom henne som en källåder, fick hennes ögon att tåras och när hon nu viskade det namn hon ropat ut i den vita natten växte och sprack en slembubbla av uppdämd gråt.

I tystnaden fick fruktan spelrum. Namnet verkade fylla luften, spegla den andras gestalt i varje svävande vattendroppe och mana fram det som hon ville stänga ute.

Ett ljud från vägen fick henne att rycka till. När synen inte längre ger någon ledning förstärks ens andra sinnen och hästhovarnas klipeti-klop lät påträngande nära. Vem är ute och rider i en sådan dimma, tänkte Tova. Man kan ju knappt se handen framför sig. Ljudet tystnade när ryttaren höll in hästen. Säkert var det någon som ridit vilse, någon som kommit uppifrån fälten och överraskats av den täta dimman. Kanske borde man säga något, tänkte Tova, peka ut bästa vägen till fälten dit dimman inte nådde. Hästen frustade och i den vita natten lät ljudet onaturligt nära. Tova stängde dörren om sig och gick för att duka fram frukosten.

Det var bara en timmes bilfärd till staden och allt eftersom solen värmde upp marken skulle dimman lätta. Efter en halvtimme borde hon kunna öka farten. Men dimman visade sig tätare än hon hade trott. Vägens sträckning kände hon väl men hon måste spänna sin hörsel till det yttersta för att av vägljudet få ytterligare ledning. Tova vevade ner rutan på passagerarsidan för att bättre kunna höra men Amanda började genast klaga i baksätet och hon fick veva upp rutan igen.

Efter att ha kört en halvtimme med varje sinne på helspänn var Tova utmattad. Hon hade ännu inte lagt i treans växel och bilen kröp fram med ena hjulparet i vägrenen. Det var enda sättet att försäkra sig om att hon inte förirrade sig för långt ut i vägbanan. Enligt Tovas beräkningar skulle de när som helst vara framme vid stora vägen.

En gäspning hördes från baksätet och i backspegeln såg hon Niklas gnugga sömnen ur ansiktet. När han talade spreds lukten av morgonmun.

”Vet du vad gamlingarna kallade sånt här väder? Vit natt. Det stämmer rätt bra, för sikten är lika med noll, precis som på natten men istället för svart är det vitt. På natten kan man ju tända ett ljus men i den vita natten finns det inget som hjälper. Det är som det är.”

Ljudet av en klapprande hovar fick Tova att gira åt höger och hon spände sig inför stöten när bilen slog i diket. Men inget hände. När skuggan från hästskjutsen passerat sänkte sig tystnaden åter. Det var som att köra i nysnö.

Kunde det vara så att Tova omedvetet hade inpräntat vägsträckningen så väl att hon kunde köra där utan hjälp av vare sig syn eller hörsel? För att testa teorin girade hon fram och tillbaka. Farten var så ringa att det inte kändes obehagligt, faktum var att det inte kändes alls, för inget förrådde att bilen lämnat sitt spår. De rullade på som i sin egen värld.

Om jag blundar nu, tänkte Tova, om jag blundar nu och kör, vad skulle det då göra för skillnad? Skulle vi inte bara fortsätta vidare, vart vi än är på väg?

En fuktig kyla fyllde bilen. I baksätet hade Niklas vevat ner bilrutan och stuckit ut huvudet. I backspegeln såg Tova hans spända ansikte och två irrande ögon som snart försvann bakom immade glas.

”Lyssna! Hör du nåt?”

Niklas hade dragit sig in i bilen igen och satt nu i spänd uppmärksamhet. Tova skakade på huvudet.

”Jo! Veva ner din ruta också, så hör du bättre”, sade Niklas.

Tova drog upp dragkedjan på sin jacka och borrade ner hakan i kragen innan hon vevade ner sin ruta. Hon lutade sig halvvägs genom det öppna fönstret men allt hon kunde känna var draget.

I baksätet vände sig Amanda om i sömnen, muttrade och sade:

”Ja, jag kommer.”

Niklas brydde sig inte om henne. Istället sköt hans pekfinger upp i luften och han lutade sig åter mot det öppna fönstret som en karikatyr av spänd uppmärksamhet. Pupillerna i hans uppspärrade ögon rörde sig fram och tillbaka som om han betraktat en tennismatch.

”Tyst!”, sade han.

Tova grep om handtaget för att veva upp rutan då hon plötsligt märkte det. Kroppen kom till själens undsättning men Tova kunde inte hålla andan hur länge som helst och med rädslan kom kroppens skräck inför sin egen reaktion.

Vi måste passera någons trädgård, tvingade Tova sig själv att resonera. I någons trädgård blommar nu en sen kaprifol och i samma trädgård hänger tvätt på tork. Det är därifrån lukten kommer. Vinden har blandat dofterna och fört dem med sig. Slutsatsen var absurd, det förstod hon. För om en vind hade blåst doften förbi, borde inte samma vind ha skingrat dimman?

I baksätet hade Amanda vevat ner bilrutan till hälften och spanade ut. Inte ett ord hade hon sagt sedan hennes sömndruckna ord nyss. Så vände hon sin blick framåt och sade:

”Han kommer. Nu ska du få se!”

När deras blickar möttes i backspegeln såg Tova skadeglädjen. Flickan nickade för att stryka under sina ord innan hon återgick till att spana ut.

Tova kände i bilens fjädring hur Niklas flyttade sig till mittplatsen och i backspegeln såg hon Amanda peka ut genom sitt fönster. En stund förblev de sittande stilla med uppmärksamheten riktad mot något där ute i den vita natten. Så såg de på varandra och Amanda nickade allvarligt men Niklas skakade på huvudet. Han lade handflatan mot hennes panna men Amanda ryckte bort hans hand:

”Bort med dig! Jag måste lyssna på Älvkungen!”

Det dröjer en stund innan Tova inser vad flickan syftar på. Älvkungen från godnattstunden, Goethes dikt om det stackars barnet som snärjs av Älvkungen och hans hov! I samma ögonblick kommer den förhatliga dunsten strömmande genom bilens ventiler. Denna gång är lukten så påtaglig att även Niklas reagerar.

”Vaffan! Tova, känner du? Vad är det som händer?”

Han häver sig fram mellan stolarna och spanar ut, gnider med handflatan över vindrutan men åstadkommer inget mer än flottiga avtryck. Tova hör på hans andning att han är lika rädd som hon. Paniken som börjat röra sig i själens bottenslam sjunker tillbaka, för om han är rädd måste hon vara samlad. Denna roll spelar hon bättre.

”Tova, kan du öka farten? Man ser ju inte ett skit… Vänta! Jag tyckte jag skymtade en pilevall.”

Amanda slår händerna för munnen och hennes ögon lyser. Niklas vänder sig mot henne, griper hårt i späda axlar och säger:

”Amanda, såg du hästskjutsen nyss? Var du vaken när den kom förbi? Vad finns det där ute som du ser?”

Amanda ser honom i ögonen och ler. Hon, säger:

”Ett töcken, käre far, och inget mer!”

Orden från nattningsdikten verkar eka mellan bilens väggar. Jambisk vers låter fel uttalad av en sexåring. Niklas sliter henne från fönstret, håller henne hårt, tvingar henne att lyssna.

”Amanda, där finns ingen Älvkung, det är bara en dikt, en saga. Jag är ledsen att jag skrämt upp dig med den, men du måste förstå att det är en dum dikt som skrevs av en dum gubbe för över hundra år sen.”

Amanda ser på sin pappa med brådmoget förakt. Så lutar hon sig fram mot honom och håller upp sin hand framför munnen, redo att dela med sig av en hemlighet. Niklas böjer sig fram och lutar sitt öra mot Amandas mun. Medan hon viskar ser hon på Tova i ännu en av flickors eviga uteslutningslekar. Några frikativor, några klusiler kan urskiljas men vokalernas lena förtrolighet förblir förborgade i viskningen. Mållös skakar Niklas på huvudet.

”Jo, pappa, det är sant. Hon rider med dem i natt”, säger Amanda. ”Och nu har hon kommit för att hämta mig.”

I rasande fart vevar Niklas upp alla rutor. Amanda skriker, bankar på honom med sina små nävar men hon sitter fastlåst i hans björnramar. Ömsom gråter hon, ömsom ylar hon som en vargunge.

Bilen rullar lika jämt som förut men där utanför börjar världen ta form. Skuggor och skepnader som tidigare legat fördolda tätnar och löses upp och kommer åter. Dämpade ljud pockar, bökar och kämpar för att nå igenom dimmans blötkalla filt. Klapprande hovar hörs intill bilen och Amanda sträcker sina händer mot ljudet. Doften är ett ögonblick nästan överväldigande innan den löses upp och försvinner.

Den våldsamma kampen i baksätet har stannat av. De ilskna tjuten har tystnat och Amanda hänger håglös i sin pappas famn, utmattad och blek.

Så är dagen över dem. Dimman sjunker undan och ligger nu som ett töcken vid skogsbrynet. I backspegeln ser hon på de två som aldrig fick bli hennes. Niklas smeker sin dotters hår, stöttar hennes huvud och ger ifrån sig ett ljud av irritation. Snart kommer han att förstå.

Så många gånger har Tova hört dikten att hon inte behöver någon påminnelse om den sista strofen. Hon vet att hon aldrig mer kommer att höra den läsas, lika litet som hon kommer att besväras av Leas doft.

18 november, av Angeline H

18 November, 2000

Hon lämnade mamma vid affärens ingång och sprang till hyllan med de nya dockorna hon sett på TV-reklamen. Mamma hade lovat henne att hon skulle få välja precis vad hon ville eftersom det var hennes födelsedag. Hon ville ha dem. De var så fina. Men det var så svårt att välja en av dem. Till slut bestämde hon sig för att ta den med det svarta håret. Det fanns lila slingor i dockans hår och då matchar vi varandra, tänkte hon. Hon vände sig om med dockan i ett fast grepp för att visa mamma, men hon kunde inte se henne.

“Mamma?” Hon fick inget svar och började leta genom gångarna. Vid brödet hade massor av människor samlats. De skrek och viskade. Alla verkade så upprörda. Hon klämde sig mellan människorna för att se vad det var som skrämde dem. När hon kom igenom stannade hon och stirrade. Gången framför henne var full av blod och mitt i det låg mamma. Mammas ögon stirrade på henne, men när hon vinkade fick hon inget svar. Förvirrad gick hon några steg närmare, men ett par händer som föll ner på hennes axlar stoppade henne.

Något därinne skrek. Det gjorde ont och rädsla spred sig genom kroppen, men hon förstod inte varför. Mamma var ju precis där. När hon vaknade skulle de köpa dockan och åka hem för att äta tårta med pappa. Mamma hade sagt det. Så varför låg hon bara där och stirrade?

“Mamma? Kom nu?”, ropade hon, men fick inget svar. Några människor runt dem började viska. Stackars barn. Hon borde inte se det här. Så fruktansvärt. Någon satte sig på huk bredvid henne. En mjuk, lite hes röst viskade i hennes öra.

“Det är ingen fara. Jag ska ta med dig hem. Detta var bara en liten present”. Hon rynkade pannan. Men dockan var ju en present. Hon lyfte på huvudet och mötte… ingenting. Bara mörker såg på henne från ett ruttet ansikte.

Du är min, Alexandra. Så kom hem…

Ett skrik skar sig ur hennes strupe innan allt runt omkring henne svartnade inför hennes syn.

18 November, 2003

Hon fokuserar på det jämna surrandet från datorn med fingertopparna mjukt vilande över tangenterna. Ögonen är sluta, gömda bakom tjockt, mörkt hår, rufsigt efter fingrar som upprepade gånger färdats genom det. Det enda ljuset i rummet är det dämpade skenet från skärmen framför henne. Världen utanför de fyra väggarna där hon gömmer sig sover, så som hon också borde göra. Allt är så stilla och tyst. Det skulle vara enkelt att missa de små detaljerna som motbevisade den lugna atmosfären som vilade i rummet. Men detaljerna som är så viktiga visar upp händer som darrar och ett hjärta som slår snabbt och hårt. De visar ett spänt ansikte bakom det långa rufsiga håret. Och en tung kvävande känsla av rädsla hänger över henne.

För det är inte fridfullt. Det är ännu en av de där nätterna. Nätterna då hon inte får vara ensam. Nätterna då besökarna älskar att leka med henne. Då rösterna inte vill lyssna när hon skriker åt dem att sluta. Då hon inte kan stänga ute de små söta lögnerna de viskar i hennes öra. Speciellt inte hans…

De säger alltid åt henne att skriva om det. Skriva ner drömmarna. För ingen av dem tror på henne. Ingen av dem som är tryggt ovetande om det som gömmer sig i skuggorna. Därför är hon den med stämpeln som fick alla att viska.

“Såg du henne? Det är hon, den där som slängde ut sina kläder från fönstret. Hon påstod att de höll på att bli uppätna av maskar. Jag visste att något var fel på henne sedan första dagen hon kom hit.”

“Vet du att hon åkte in på sjukan i somras? Jo du, hörde att hon försökte riva av sitt eget ansikte för att hon inte gillade det hon såg i spegeln. Hon borde ju låsas in. Vad skulle hon annars kunna göra mot oss vanliga människor?!”

“Jag har hört att hon fick byta stad hela tiden för att hon bara lämnar elände efter sig. Hon dödade nästan ett ex vet du. Jodå, han orkade väl inte med henne längre och hon letade upp honom med en pistol. Hans nya räddade tydligen livet på dem båda.”

Så många rykten. Så många lögner. Hennes stämpel. Den galna bruden. Så de kommer tre gånger i veckan. För att kolla om hon fortfarande lever? Kanske. För att kolla om något blivit bättre? Knappast! De har gett upp. Vet inte vad de kan göra, så de gör ingenting. Säger bara att det hjälper att skriva. Om hon får ur sig drömmarna kan hon glömma dem sedan. Hur många hade sagt det nu? Hur många av dem har hon träffat? Hur många vita rum och skrivplattor och obekväma soffor har hon genomlidit utan att få någon av dem att förstå att det inte är några drömmar hon kan skriva ner? Hur kan det vara det, när rösterna fortfarande är kvar när hon vaknar? När han sitter bredvid henne och försiktigt smeker hennes mörka hår när hon slår upp ögonen till solens första morgonstrålar?

Hur kan hon då glömma när skärmens elektroniska papper förblir så vitt. Hur kan hon glömma när rösterna sliter i hennes hår och river med sina långa vassa naglar. De blir alltid oroliga när hon har nya sår, men det är inte hennes fel. Hon har försökt få rösterna att sluta. Det gör ont. Varje nytt sår, djupare än det förra. Hon har försökt fråga honom, men han skrattar bara då. Skrattar och viskar om hur vacker hon är. Lite vackrare för varje nytt ärr som fyller hennes smala beniga väsen. Hur mycket finns det snart kvar?

Alexandra…

Hennes händer flyger upp till öronen, försöker hålla honom ute, trots att han finns inuti. Långt, långt därinne, där hon inte längre når honom. En plats som hon inte längre kan slita bort honom från. Hon kniper ihop ögonen och kryper ihop i stolen.

“Försvinn. Försvinn. Försvinn”, viskar hon desperat. Kroppen gör redan så ont. Rösterna har lämna nya sår. Hon vill inte se honom.

Alexandra… kom, kom med mig… lek med mig… Du vet att jag vill ha dig, Alexandra…

“Du är inte här. Jag hör ingen. Inte här. Inte här!”, hennes mummel är inte mer än en sprucken viskning. Hon lyfter huvudet vid tystnaden. Öppnar långsamt ögonen. Orden lyser röda över skärmens vita blad.

DU KOMMER INTE UNDAN MIG, ALEXANDRA.

Med ett förtvivlat skrik raderar hon orden och stänger ner programmet. Ansiktet gömmer hon mot knäna när tårarna bränner över kinderna. Tårar som aldrig verkar ta slut.

18 November, 2005

“Jag tror att vi avslutar här idag, Alexandra. Du behöver nog vila lite”, säger hon. Hennes röst är mild, men hennes kroppsspråk visar hur trött hon är på detta. Hur trött hon är på att höra om röster och honom. Att inte finna några framsteg. Hon reser sig, men sträcker inte fram handen som hon brukar göra. Hon nickar bara och lämnar lägenheten med vakten efter sig.

Det blir tyst när nyckeln som återigen låst in henne lämnar låset. Hon reser sig långsamt, går sedan och sätter sig i datorstolen. Datorns surrande går att höra nu när de är borta. Det är en liten tröst. Hon lägger händerna över tangenterna. Stirrar på det vita pappret som borde vara fyllt av ord. De brutna naglarna river över dem innan hon långsamt trycker ner en. Sedan en till. Snart flyger fingrarna över tangentbordet medan tårarna nästan förblindar hennes syn då hon för första gången skriver ner det som plågar henne.

Han visar mig sitt riktiga ansikte. Den ruttna, grå huden är full av maskar som långsamt äter upp det som finns kvar. Ögonhålorna är mörka och bara kvarlevorna av ögonen finns fortfarande kvar där bland mörkret, men jag kan känna hur hans blick bränner när han ser på mig. Jag känner benen hans ena hand består av mot min hud när han smeker mitt ansikte eller hur de fastnar i mitt hår. Jag känner det. Jag känner smärtan när de river upp min kropp. Jag känner varje litet ärr som de lämnar kvar. Och jag känner lukten. Den äckliga förruttnelsen som de bär med sig.

Jag ser allt detta. Jag ser dem allihop.

Men ingen bryr sig!

Det finns ingen som orkar hjälpa mig. Ingen som kan få dem att sluta. Varför finns det ingen som hör när jag ropar efter hjälp? Varför slutade alla att bry-

Jag bryr mig, Alexandra.

Händerna lämnar snabbt tangenterna och gömmer öronen istället. Ett kvidande ljud lämnar hennes läppar. Men de kan inte hålla honom ute om han vill blir hörd.

“Nej!”

Jo. Ge dig till mig. Min vackra. Kom hem.

“Nej! Nej! Nej! Lämna mig ifred!”

Du hör hemma med mig, Alexandra. Kom hem igen.

“Aldrig!”

Hon känner de kyliga, beniga fingrarna glida över hennes kind. Kände dem vrida hennes huvud åt vänster och hennes ögonlock glider upp. Hon möter den tomma plats hans ögon borde varit på. Försöker slita sig bort, men känner hur händerna faller ner i hennes knä. Hjärtat bultar hårt mot hennes sköra bröstkorg. Han böjer sig närmare. Hon känner den hemska andedräkten men hon stannar. Hon stannar när hon känner rutten hud och maskar pressas mot sina läppar. Hon stannar när lukten håller på att kväva henne. Hon stannar.

Kom hem igen…

18 November, 2012

Blodet finns överallt. Den tidigare vita lägenheten bär nu en vacker röd färg som passar henne mycket bättre. Hon lyfter en hand till munnen och slickar bort blodet som finns där. Smaken får henne att begära mer. Så, så mycket mer, men hon kan redan höra polissirenerna i nattens tystnad. Hon reser sig upp och ser ner på den bloddränkta klänning hon bär. Ett fnitter faller över läpparna som börjar falla sönder när hon barfota trippar över den nymålade mattan.

På väg ut genom dörren får hon en snabb skymt av en sönderfallen flicka i hallspegeln. Hon stannar upp och studerar den grå huden. Ett alltmer ruttet ansikte ser alltid tillbaka på henne varje gång hon möter sin spegeltvilling och hon ler allt bredare varje gång hon ser det. Med ett leende åt sin tvilling lämnar hon förödelsen, mätt och lycklig, efter sig. Hon flyger ner för trapporna och ut i den kalla råa kylan som smeker hennes hud.

Han väntar utanför. Den beniga handen sträcker han ut åt henne då hon stannar utanför huset. Hon tar den och tillsammans går de in i skuggan och försvinner. Bara de röda spåren i den alldeles nyfallna snön lämnar de efter sig.