Klicka på bilden för att komma till rean!
Nu kör vi igång 2013 års mellandagsrea! Hela 30% på alla böcker, både fysiska och e-böcker. Både nyheter och gamla godingar. Här finns hela Halvblodstrilogin, spänning & skräck, romantik & erotik, fantasy och Lillasystirs barnböcker. Rean pågår fram till årets slut, så passa på att fynda!
Hjälp oss att bidra till cancerforskningen. Alla som skänker 50 kr via sms får boken Halvblod i pocket.
Gör såhär:
1. Gå in på Mörkersdottirs insamling.
2. SMS:a BESEGRA 7507 samt ditt namn och skicka till 72988.
3. Mejla sedan ditt namn och din hemadress till info@morkersdottir.se så kommer boken med posten!
För er som ska gå på bokmässan i år kommer jag gå runt och dela ut 100 signerade gratisexemplar av ”Att de i tid må väckas”. Jag kommer finnas på plats fredag eftermiddag och under lördagen. Om du vill förhandsboka, anmäl det här.
Nu är vinnaren i erotik/fantastiktävlingen utsedd och det vinnande bidraget är skrivet av Linda Forsman, grattis Linda! Det har kommit in runt 30 bidrag och flera av dem kommer jag vilja publicera i en antologi tillsammans med vinnarbidraget. Jag kommer att höra av mig till er det gäller inom kort för att skriva avtal och räknar med att antologin kan bli klar till sommaren. Den kommer att publiceras både som e-bok och som Print-on-demand. Namnet på antologin blir ”Översinnlig njutning”, ett förslag som lämnades in av en av författarna till en av de noveller som kommer att publiceras. Tack för alla smaskiga och läckra noveller!
Jag tror att 2013 blir det år som e-boken slår igenom på allvar i Sverige och kommer därför satsa extra mycket på både e-böcker och e-noveller i år. Jag ser det som ett bra komplement till fysiska böcker och läser själv både och, tycker om känslan av en ny, fin bok som jag kan hålla i och ta med mig i badkaret, men tycker samtidigt om att snabbt kunna få tag på en titel jag tycker verkar intressant, med bara några få klick få ner den i Iphonen eller Ipaden och läsa. Novellen känns också som att den får ett uppsving nu, speciellt om man bara vill ha en kort stunds förströelse.
Under januari och februari har vi publicerat 36 noveller i genrer som skräck, fantasy, queer, magisk realism, saga, folktro och klassiker, av både debutanter och klassiska författare som Dan Andersson. Senare under året kommer en antologi med dessa noveller, också i e-boksform.
Idag, den 1 mars är också sista datumet för att skicka in bidrag till den novelltävling vi tidigare utlyste där temat är fantastik + erotik. Runt 25 bidrag har kommit in och vinnaren kommer att presenteras i början på nästa vecka.
Under påskveckan kommer vi även att dela ut små påskägg till dem som vill ha, tre valfria e-böcker och sex valfria e-noveller kommer att delas ut gratis till alla som anmäler sitt intresse.
Om du vill se en sammanfattning av våra e-noveller och e-böcker hittar du dem här: Mörkersdottir förlag på Elib.
Till sommaren kommer jag att få förstärkning på förlaget, det är litteraturvetarstudenten Johanna Larsson som kommer att praktisera tre månader på förlaget, från slutet av maj till slutet av augusti. Hon kommer jobba rätt mycket på distans, men även vara på plats här på förlaget, framförallt i början av praktiken. På grund av detta har vi möjlighet att ta emot fler manus, främst för utgivning i e-boksform till att börja med. Det är även en av de saker förlaget kommer att satsa mycket på i år, just e-böcker. Branschen står inför en stor förändring, och den traditionella förlagsbranschen håller på att omvandlas. Många spår att 2013 kommer bli e-bokens år i Sverige och det känns väldigt spännande!
Så, har du ett bra manus i följande genrer och kan tänka dig att bli utgiven i e-boksform i första hand, mejla till info@morkersdottir.se
– Skräck
– Dark romance
– Thriller
– Steam punk
– Queer
– Magisk realism
– Surrealism
– Fantasy
– Historisk romance
– Erotik
– Saga
– Fantasy för barn (3-6, 6-9, 9-12 eller 12-15 år)
– Magisk realism för barn (3-6, 6-9, 9-12 eller 12-15 år)
Vi tar även emot noveller och serieromaner i dessa genrer.
Tack vare att en av förlagets duktiga författare kläckte ett bra tema för en novelltävling, kan jag inte vänta till i mars med att utlysa den första novelltävlingen för i år utan gör det redan nu! Temat blir erotik + fantastik, alltså en erotisk novell med fantasytema, alltifrån cyberpunk, steam punk, skräck, fantasy, science fiction, saga, magisk realism, bara det innehåller något övernaturligt och är erotiskt. Flera noveller kan komma att publiceras som e-noveller och de kommer även att ingå i en antologi. Förslag på namn på antologin mottages gärna. Bidragen ska vara inskickade senast 1 mars till info@morkersdottir.se. Skriv erotik+fantastik som ämne. Lycka till!
Farbror Blå och jag är speciella vänner. Han är inte som de andra vuxna. Vi pratar som ingen annan gör. Farbror Blå lyssnar på mig och berättar saker för mig. Speciella saker.
Farbror Blå håller sig undan. Han tittar inte på teve. Han verkar känna sig obekväm runt folk. Men mitt sällskap verkar han inte ha något emot.
Han dyker inte upp till middagen. Jag frågar: Skulle inte Farbror Blå äta med oss i dag?
Mamma säger: Han kanske blev pömsig.
Farbror Blå bor hos oss över julen. Han sover i en gammal knarrig säng på vinden. Vid sängen står en brun säck.
Jag frågar honom om jag får titta i säcken. Det får jag inte. Han låter ingen titta i säcken.
Något är det i säcken, något som buktar ut. Jag frågar honom varför det är en hemlighet vad som ligger i säcken. Är det en julklapp? Han säger att det inte är en hemlighet. Och så säger han vad det är i säcken.
Bockhuvudet.
Som om det skulle säga mig något. Jag kan inte avgöra om han skojar med mig eller om han menar allvar. Han har alltid samma allvarliga min.
Jag frågar honom om det är ett riktigt bockhuvud eller ett sånt där av halm. Han säger att det är av halm. Men han säger att om man sätter det på huvudet så blir det ett riktigt gethuvud. Tror han att jag är dum? Jag går väl inte på vad som helst.
Jag frågar honom vad han ska ha bockhuvudet till. Ska han ge bort det i julklapp till någon? För det är ju en tomtesäck.
Tomtesäck, säger han, som om han aldrig hört ordet förut. Vem har sagt att det är en tomtesäck?
Tomtesäck, säger jag och letar efter orden, som när fröken frågar om något. En sån som tomten har. Som tomten har sina paket i. Som han ger bort till barn som varit snälla.
Farbror Blå ruskar på huvudet. Han säger att han inte förstår var jag har fått såna idéer ifrån.
Ja, jag tror inte på tomten, så klart, säger jag. Jag är väl ingen liten bäbis heller.
Jag ljuger lite där. För jag vet att det är pappa. Han går ut i något löjligt ärende och så missar han hela julklappsutdelningen. Varje år.
Men ändå… när tomten kommer får man en speciell känsla i magen. En pirrande och lite skrämmande känsla. Som om det var någon annan bakom masken. Något… främmande. Tur att jag är stor nu, för när jag var mindre brukade jag oftast skrika och gråta.
Tomtar och knytt, muttrar Farbror Blå.
Firar inte du jul? frågar jag honom.
Han tvekar. Fira är inte rätt ord, säger han.
Alla firar jul, säger jag. Det har folk alltid gjort. Tomten har alltid funnits.
Jag vet inte varför jag sa det där sista. Men på ett sätt stämmer det väl. Vi firar jul med tomten. Om sen tomten är riktig eller inte är väl en annan sak.
Tomten är ett påhitt, som det mesta annat, säger Farbror Blå. Ett hopkok av olika saker. Ett gammalt turkiskt helgon och lite annat. Tänk så annorlunda det hade varit i det här landet om tomten hade haft ett svart skägg…
Jag försöker föreställa mig bilden, men det ser ut som något som platsar på ett yoghurtpaket.
Farbror Blå fortsätter: Tomten som vi känner honom i dag, en tjock, rödklädd och givmild gubbe, kom från USA på 1800-talet.
Jag säger: Egentligen firar vi jul för att det var då Jesus föddes.
Farbror Blå skakar på huvudet: Vi firade jul långt innan Jesus kom in i bilden.
Hur firade man jul förr då?
Farbror Blå nickar mot säcken.
Bocken, muttrar jag.
Julbocken, fyller Farbror Blå i. Kommer från asatron där åskguden Tor hade en vagn som drogs av två köttätande bockar. Det är vad en del påstår i alla fall. Sedvänjan med julbock finns kvar på en del ställen i Finland.
Jag föredrar den röda gubben, säger jag. Tveklöst.
Det gör du nog rätt i.
Vad då?
Den gamla varianten var inte så snäll som den nya. Den hade en säck, men den använde den till något annat.
Vad då?
Du är en mycket frågvis liten pojke, säger han. Är du verkligen säker på att du vill veta?
Ord kan inte skada. Eller kan de? Jag vet inte varför men jag känner mig kallare. Jag tänker på bockhuvudet i säcken och undrar hur det skulle vara om det verkligen kom till liv. Hjärtat slår snabbare, munnen känns torr.
Farbror Blå fortsätter: Det finns många olika berättelser om bocken. Den mystiske gästen, med masken för ansiktet som ”stod där ute och stampa och gav dörrn en smäll”. Klapp! Klapp! Klapp! Det finns i sagorna, i sångerna, på internet, i vanliga dagstidningar, överallt.
Jag känner en stigande känsla av oro och måste fråga: Vad gör den med säcken?
Det finns spår efter den i olika kulturer och myter, fortsätter Farbror Blå. Haitierna talar fortfarande med skräck i blicken om Tonton Macoute eller Uncle Gunnysack…
Säcken, vad gör den med sin säck? frågar jag.
… som fångar stygga barn och för bort dem och äter upp dem till frukost. Anglosaxarna kallar honom bogeyman…
Jag känner mig helt förlamad. Ett kort tag inbillar jag att det är något som rör sig i ögonvrån, i säcken på golvet.
Stygga barn.
Ingenting har förändrats i rummet men allt känns annorlunda. Det är som jag ser allting i ett annat ljus. Farbror Blå pratar vidare om Haiti och milismän och någon som heter Papa Doc. Och något som kallas vodou, men orden flyter bort.
Jag kan inte bedöma hur länge Farbror Blå har varit här, en månad eller ett par timmar. Jag kan inte minnas att jag har sett honom med någon av de andra. Eller hört honom nämnas en enda gång, annat än av mig själv.
Farbror Blå är inget riktigt namn. Är det något jag själv hittat på? Eller något jag läst i en bok?
Rummet börjar snurra.
Nu svävar jag nästan två meter upp i luften. Nere på golvet ser jag mig själv ligga utsträckt. Ögonen är stängda. Läpparna och öronsnibbarna är blå. Byxorna är mörka av kiss.
Jag vrider blicken. Vid sängen står Farbror Blå. Han rotar i säcken. Han drar fram något ur säcken och höjer det framför sig.
Snart sitter bockhuvudet där det ska, och det rör sig som om det vore levande. Han fiskar upp säcken från golvet och viker den varsamt.
… fångar stygga barn och för bort dem och äter upp dem…
Så det är sant? Han kommer att fånga mig i säcken och döda mig? Grilla mig över en eld någonstans och sluka mina knapriga kroppsdelar…
Stygg eller snäll? Vilket är jag? Hur ska jag kunna veta det?
Jag vet inte hur mycket tid som gick. Mamma hittade mig. Hon sa att jag var kall som is. Jag visade inga livstecken förrän efter att hon hade ruskat mig hårt.
Den förskonade mig. Jag vet inte varför. Dennis var inte så lyckosam. Han bodde fyra hus bort på vår gata. Han gick i två klasser över mig. Han försvann.
De hade hans namn och bild i tidningen. De sa att hade rymt flera gånger tidigare. Han kommer aldrig tillbaka.
Det stod i tidningen. Det skedde natten till julafton. Föräldrarna vaknade av ett högt ljud. En hård klappning på dörren. När de kom ner på bottenvåningen var pojken borta.
Jesus. Tomten. Tonton Macoute. Av alla sagor och legender som finns i världen är det säkert någon som är sann. Det kan vara den man minst anar.
Kapitel 3 HILDA
Så fick hon syn på den, en stuga mitt ute i skogen. Doften av rök spred en trygg känsla i hennes kropp, hon mindes sin barndoms vandringar med fadern ute i skogen, då de hälsade på skogsarbetare som levde därute. De var alltid vänliga och bjöd på starkt, beskt kaffe som Hilda alltid grimaserade åt, men som värmde gott i magen. Stugan var ett bra gömställe från nyfikna blickar och sökande ögon. Behovet av värme och vila var starkt, men oron vred sig i henne.
Det lyste svagt av ett eldsken inifrån stugan och hon hörde viskande röster någonstans i närheten. Hon såg sig omkring i dunklet, men kunde inte urskilja någon människa. Granris låg i en hög på farstubron att torka fötterna på. Hon trampade av sig leran från skogen på kvistarna, samtidigt som hon försiktigt knackade på dörren. Det doftade av trä och tjära. Hilda huttrade till och längtade efter att få vila. Det var alldeles tyst bakom dörren, men hon hörde fortfarande de små viskningarna utan att kunna urskilja orden.
Dörren gled tyst upp och ett blekt kvinnoansikte framträdde, hon var inte många år äldre än Hilda och bar en vit särk, håret var mörkt och tovigt och ögonen frågande. Allt med henne tycktes stort, hon var lång, hade runda former och stora händer och fötter.
”God morgon, förlåt att jag stör Er, men…” orden tog med ens slut, vad hon skulle säga när någon väl öppnade hade hon inte haft en tanke på. Hon var inte van vid att be främmande människor om hjälp.
Kvinnan log och bjöd Hilda att stiga in i kammaren. Vid sängen längre in stod en kopia av kvinnan som öppnat, och hennes ansikte sprack upp i ett identiskt leende. Hilda tog ett försiktigt kliv in och var nära att svimma, innan en av kvinnorna drog fram en pinnstol. Hon satte sig och det började flimra för ögonen. Den ena kvinnan höll fram en emaljmugg med vatten.
”Lia”, sa hon och Hilda förstod först inte vad hon menade.
”Lia”, upprepade hon, ”jag heter Lia och det här är min syster Märta.”
Hilda tog en klunk av vattnet som smakade järn. Vätskan fick hennes sinnesintryck att klarna. Det högg till i magen, som om den som bodde därinne försökte påminna henne om att de behövde hjälp.
”Hilda”, mumlade hon och höll en skyddande hand över magen. Med en synkroniserad rörelse vände båda systrarna sina blickar mot magen och log. Sedan tittade de på varandra och nickade. ”Jag letar efter någon som…”
”Hon kan ta vår fars säng”, avbröt Lia och pekade in mot kammaren där en lop med rödlila tageltäcke och smutsiga kuddar skymtade. De höll henne om armarna och ledde henne in i kammaren. Deras grepp var hårt och bestämt och Hilda förvånades över hur lätt hon hade fått hjälp. Som om det var hon som hjälpte dem genom att bara dyka upp. Som om de väntat på henne.
När Hilda sjönk ner i sängen kände hon en dov lukt av smuts och damm. Hon var inte bekväm med att ligga i en okänd mans säng. Lia skyndade sig att tillägga:
”Vår far är död, så nu är sängen hennes.” Hon log återigen och Hilda rös till. Att le samtidigt med sådana ord. Lia satte sig intill Hilda på sängen och drog täcket över henne, långt upp till hakan.
”Hon får stanna här så länge hon vill, ända tills barnet är fött.”
”Tack”, viskade Hilda och tänkte att allt var som det skulle, men samtidigt långt därifrån. Skulle de inte fråga henne saker? Undra vem hon var? Kjolen och strumporna var fortfarande våta och kylde hennes ben. Det gick frysningar upp längs benen och uppför ryggraden. Hon började lirka av sig kläderna under täcket, men det var svårt eftersom Lia satt på sängen och tyngde ner.
”Nu ska hon sova”, sa Lia och klappade på täcket. Hilda lät kläderna vara och blundade för att kvinnorna skulle lämna henne. Efter en stund gick de ut och Hilda tog av sig det våta och tryckte täcket hårt mot kroppen, lindade det under fötterna för att stänga ute råkylan. Kroppsvärmen gjorde sitt och hon somnade in.
Hilda vaknade av att tvillingarna pratade, men hon kunde inte se dem. Hon satte sig upp och betraktade rummet. Det satt vävda tavlor på väggarna med naturmotiv: änder, rävar och skogssjöar. På en hylla stod en liten samling slitna böcker. Gardinen för fönstret var i vit spets, men hade grånat och söndrats med tiden och hängde numera som en trasa. På ett bord låg ett gulnat exemplar av Falukuriren från september 1939. Det fanns inga kristendomsmotiv så långt ögat nådde och det var Hilda glad över, de hade alltid gjort henne vemodig. Duken över bordet var svart och randig, några gamla dockor med elaka munnar satt i rad på en liten soffa. En leksaksand med vingarna avslitna stod på golvet och såg malplacerad ut. Möblerna var från gamla tider, ett skåp med texten Anno 1857 lutade sig ut från ena hörnet, som en stor svart vaktande ande. Det hade hänt saker i detta rum, saker som inte var av godo.
Är det här jag ska tillbringa mina kommande månader, mitt ute i skogen med dessa kvinnor? tänkte hon för sig själv och tanken skrämde henne, samtidigt hade hon inte många val. Och sedan – vad skulle hända sedan?
Hilda avbröts i sina tankar av att Märta kom in i rummet med ett fång grankvistar i sina armar. Hon lade dem på bordet bredvid tidningen, trollade fram en vas ur hörnskåpet, sedan försvann hon ut i köket och skopade upp vatten i vasen. Tillbaka i rummet placerade hon omsorgsfullt kvistarna i en vacker komposition.
”Det växer inga blommor i november”, sa hon med blicken stadigt fäst vid kvistarna, ”de är döda nu. Men granen lever.”
Hilda betraktade hennes allvar, hon hade ett helt annat vemod i rösten än sin syster, trots att de var så lika varandra. På vänster hand hade hon några runda, blåröda märken.
”Som hon och barnet.” Hon pekade mot Hildas mage och det spratt till därinne.
”Vadå?”
”Levande.” Hon plockade med kvistarna en stund, innan hon nöjd med sitt verk slog sig ner i Hildas säng. Det knarrade till när hon satte sig. Hilda betraktade kvinnans ansikte, som också var Lias ansikte. Det som skiljde dem åt var kläderna: Märta bar skjorta och byxor och Lia kjol och blus. Och så rösterna, vemodet i Märtas som saknades i Lias. I övrigt var de så lika som bara tvillingar kan vara. Märtas hud lyste vit och tycktes nästan genomskinlig, som om man kunde skönja ådror och skelett därinne. Hennes kopia dök omärkligt upp bredvid sin syster.
”Hur långt är du gången?” frågade Lia.
”Jag vet inte. Bara att något lever i mig.”
”Och vem var han?”
”Det fanns ingen. Om det inte är så att någon har tagit mig i sömnen så verkar det inte bättre än att det är trolldom eller magi. Jag har aldrig sett åt en karl, än mindre rört vid någon.” Och det skrämde henne mest av allt, det skrämde henne mer än tankarna på själva födseln och hennes fars vrede.
”Låt mig känna”, sa Märta och tecknade åt henne att blotta magen. Den var rund, mest nertill och lite hård. En sval stor hand mötte Hildas varma hud. Det rörde sig därinne, som om den försökte fånga handen som letade.
”Fyra månader tills det är dags”, sa Märta och tog bort sin hand. Hilda drog upp täcket som för att skydda sig och undrade tyst hur Märta kunde veta. Var hon synsk på något vis? De storväxta kropparna reste sig från sängen och Lia log.
”Om en stund får Hilda morgonmat. Kom ut när hon känner sig utvilad.” Hilda sjönk återigen ner i sängen. Hon kände med handen över den spända magen. Smekte över den och ansträngde sig för att känna kärlek till det lilla livet. Men det var svårt, det hade än så länge bara givit henne problem. Och hon kände rädsla över det faktum att hon inte visste vem det var, som en osynlig parasit som åt upp henne inifrån. Fyra månader kvar. Om fyra månader skulle det vara mars och vintern skulle vara på väg bort. Det måste vara ett gott tecken, tänkte hon för sig själv, att ljuset då var tillbaka och jorden till att återfödas.
Hon låg en stund till innan hon klev upp och gick ut till systrarna i köket.
Det stod ett fat med rågmjölsgröt på bordet när hon kom ut. Lingonsylten var besk och smakade lite härsket, men Hilda åt för att få krafter. De andra verkade redan ha ätit, för de stod och torkade ur muggar och fat med en trasa.
”På somrarna diskar vi, men nu på vintern är det för kallt att stå ute med händerna i vatten.”
Det fanns ingen diskbänk inomhus, bara en spann med vatten och en slaskhink med avfall. Hilda saknade familjens stora kök där allt var rent. Här verkade det inte vara lika noga.
Efter morgonmålet måste hon besöka avträdet, eller gå på huset, som hennes mor brukade säga. Hon klädde sig och Lia visade henne var dasset fanns. Det var förvånansvärt rent därinne, med tanke på hur stugan såg ut. Hilda drog ner kjolen, strumporna och underbyxorna och satte sig på den kalla träsitsen. På väggen fanns gamla vykort med sommarmotiv. Försiktigt pillade hon loss ett hörn för att se vad som stod på baksidan.
”Kära Lia och Märta,
Härmed kommer en midsommarhälsning från ett grönskande Härjedalen. Det är grönt och frodigt i naturen, men solen har inte behagat visa sig på flera dagar. Jag tänker på er och hoppas ni är snälla. Varma hälsningar, m.”
Kortet var daterat 23 juni 1922 och m:et var barnsligt ritat med en blomma längst ut på ena benet. Framsidan föreställde en fäbod. Det var kolorerat i efterhand men var blekt av solen.
”Hoppas ni är snälla”, viskade Hilda för sig själv, det var något som inte stämde med orden, något hon inte förstod.
Efter dassbesöket satte en molande värk igång i Hildas mage, liknande den hon tidigare haft när hon hade sina månadsblödningar. Värken gjorde henne trött och helst av allt hade hon velat gå och lägga sig i sängen igen. Men det gick inte för sig, första dagen hon var gäst måste hon hjälpa till i hushållet. Hon såg sig omkring på gården. Visset gräs låg sorgset i högar, frosten hade gjort marken stel och gamla avtryck av kängor hade fryst fast till små gropar. Rabatterna var överväxta med sly och Hilda tvivlade på att några blommor hade levt där de senaste åren. Själva tomten sträckte sig troligen längre eftersom det inte fanns några hus i närheten. Förmodligen hade de en hel del skog som tillhörde stugan. Det fanns flera fruktträd och buskar och hon önskade att det hade varit sommar när hon hade behövt rymma. Allt hade varit så mycket enklare då.
”Kom ska jag visa henne ladugården.” Hilda ryckte till av Märtas röst som med ens fanns intill henne. Kvinnan gick före till en liten lada som låg inbäddad i ris och buskar. Hilda hade inte lagt märke till den tidigare. Det luktade starkt av djururin och lortig halm därinne. En röd ko stod och idisslade i ett hörn. Några kalvar syntes inte till.
”Vi försökte mjölka henne i morse men det kom bara vatten. Är hon van till att mjölka?”
”Jodå, nog kan jag det.”
”Kanske kan hon få igång kons mjölkproduktion. Kom.” Märta tog Hildas hand och ledde henne fram till kon. Hon ställde henne så nära att Hildas mage nuddade kons mage och Hilda strök med handen över kons rygg. Hon hade förväntat sig värme från djuret, men kon var alldeles kall, som om hon vore död.
”Hon är sjuk”, sa Hilda och kände på mulen. Lika kall som kroppen och torr istället för fuktig.
”Prova att mjölka henne”, sa Märta och drog fram en pall.
Spenarna var svala och det som kom ut i spannen var bara en genomskinlig vätska.
”Ni måste ta hit någon som kan titta på kon”, sa Hilda och reste sig.
”Det går inte.” Märta vände hastigt ryggen mot Hilda.
”Varför inte?”
Märta svarade inte. Hilda betraktade kon igen, försökte möta dess blick, men ögonen var grumliga. Hon klappade den på ryggen, och undrade hur hon skulle kunna hjälpa den. Hon hade varit med om att djuren hemma på gården blivit sjuka förut, kor som sinade för att de var stressade eller kor vars juver blivit infekterade. Men då hade de haft feber, varit varma. Denna ko var alldeles för kall.
”Något är fel och jag kan inte hjälpa. Men det finns väl en veterinär i trakten?”
Märta vände sig mot Hilda och i ögonen rörde sig något – något skrämt. Hon blev svart i synen och röt till.
”Tig!”
Hilda hoppade till. Utfallet hade kommit så plötsligt och oväntat. Märta gick före ut ur ladugården, det ryckte i hennes nacke, ett nervöst ryckande som hon inte tycktes kunna kontrollera. Hilda följde tigande efter. Hon förstod inte denna ilska, hon ville bara hjälpa kon.
”Vi måste plocka brännbart. Veden kommer inte att räcka i vinter. Det är krigets fel.” Märtas röst var fortfarande ilsken. Innanför dörren fanns en vedkorg och Märta pekade på den. Hilda tog lydigt upp korgen. Först trodde hon att hon skulle ut själv och plocka, men Märta följde efter.
De gick tysta genom en kall skog, ännu hade snön inte lagt sig över träd och buskar och det gjorde det enklare att hitta brännbart. Märta plockade kottar och lade i korgen och Hilda tittade frågande på henne.
”Man får ta det man hittar.”
Hilda insåg att det var ett nytt liv hon måste anpassa sig till, borta var tryggheten i ett välbärgat hem där hon inte hade behövt tänka på hur de skulle få värme i huset.
”Äger ni inte skogen?” frågade Hilda och förvånades över att just ved skulle vara ett problem med alla dessa granar och tallar.
”Jo, men vi kan inte hugga.”
”Kan ni inte ta hjälp?”
Märta stannade tvärt så hennes ansikte var alldeles nära Hildas.
”Sluta ställa dumma frågor, dumma flicka. Hon får bo hos oss, så visa lite tacksamhet.” Det högg till i Hilda av förvåning. Hon såg rakt in i Märtas ljusa ögon och någonting därinne darrade. De fortsatte att gå och Hilda höll ett krampaktigt tag i korgen. Varför bar inte Märta själv en korg? Men Hilda frågade inget mer, hon vågade inte ställa frågor som kvinnan verkade uppfatta som kritik.
De plockade allt de kunde hitta som var någorlunda torrt, kvistar, kottar, ris.
”Om vi plockar varje dag tills snön kommer ska vi nog klara oss.”
Hilda såg på de sorgliga kvistarna och kottarna. De skulle brinna upp så fort, om de nu ens brann, så genomsura de var. Om inte kvinnorna ville hugga kanske hon själv kunde göra det? Hon skulle föreslå det senare, när Märta var lugnare. Kanske Lia inte skulle bli lika arg.
Mörkersdottir 