Etikett: magisk realism

Idag kommer det att hända. Det som jag har blivit varnad för, men inte trott på. Och det kommer att vara för sent att lyssna på de kloka. För de onda kommer att vinna. Istället för kärleken. Jag har alltid trott att kärleken var det starkaste, men idag blir den besegrad. Det här är min berättelse. Och jag är bara en av många änglar.

”Hur fan kan du vara så dum att du stannar hos ett monster som honom?” säger folk omkring mig.

”För att jag älskar honom” brukar jag svara. Jag gör det. Älskar honom. Vill inte leva utan honom. Utan hans ömma smekningar, utan hans varma kramar. Jag orkar inte vara ensam. Han fyller tomrummet i mig.

Alla runtomkring mig säger att jag borde lämna honom. Att han är ond. Att jag inte ska förlåta honom ännu en gång. Men de förstår inte. De känner honom inte på riktigt. Han älskar ju mig. Mig! Precis som jag är. Och han skulle inte klara sig utan mig. Han behöver mig. Och jag vet att jag måste hjälpa honom. Det vore fegt av mig att inte ta hand om honom. Fegt av mig att inte försöka hjälpa honom att bli av med sina demoner. Och förlåta honom varje gång det händer. För det är ju inte han egentligen. Det är demonernas fel att det händer.

Omgivningen kallar honom för psykopat. Kvinnomisshandlare. Schizofren. Men de vet inte vad de talar om. Att han förvandlas ibland är bara mitt fel. Jag har sagt eller gjort något mot min älskade och bestraffas ju självklart därför. Dessutom är det bara jag som kan bryta förvandlingen. Han skulle aldrig klara av det utan mig. Jag måste ta hand om honom.

Han är egentligen bara en ganska vanlig man. Väldigt lik många andra män. Som smeker sin älskade, gråter i hennes famn och viskar förlåt efteråt. Och jag, precis som många andra kvinnor förlåter. Och fortsätter att älska. Vi älskar varandra djupare än vad folk kan förstå. Men på vårt sätt. Vi kramas och älskar. Men inte alltid. För det finns dessa kvällar då han förvandlas. Då hans ögonfärg går från grön till svart. Och hans tänder blir vitare och längre. Han blir längre och starkare. Hans händer blir större och han blir hungrig. På mig. Hans naglar växer och river mig randig. Han äter på mig, nafsar och slickar i sig mitt blod.

Jag försöker lugna mitt monster, genom att stryka honom på kinden, be honom sluta skrika så att förvandlingen inte ska ske, falla ner på knä i gråt och ställa upp på vad han vill, bara han inte fortsätter att vara arg. För när han blir arg då kommer monstret i honom ut. Jag ser att det sker. På mindre än en sekund är den ömma man jag älskar borta och monstret är här.

Demonerna inom honom vaknar till liv och tar över hela hans kropp. Han viftar omkring sig med sina långa muskulösa armar medan skriket ilar i mina öron. Han kastar sig över mig och dunkar mitt huvud i golvet, ser på mig med de där svarta stirrande ögon och böjer sig sedan över mig. River. Andas. Skriker. Flåsar av hunger så att vartenda andetag värmer min hals.

Han blottar sina vita taggiga tänder, och saliven droppar i hans mungipa. Jag blundar och håller andan tills det händer. Smärtan kommer som en ilning. Hans tänder tränger in, och han ryter. Han skrattar och jag ser i ögonvrån hur det rinner blod ur hans mun. En leende mun, som åter igen böjer sig fram över mig. Slickar i sig blodet som rinner på min kind, som blandat sig med mina tårar. Söttsalt.

Av njutningen blundar han till och jag ser min chans och försöker komma loss ur hans grepp. Men han tar tag om mig och trycker tillbaka mig mot golvet. Han visar upp sina långa naglar framför mig, river med dem på min hals. Jag håller andan. Har varit med om det många gånger förut. Snart är monstret borta, bara jag är still. Och tyst. Och lyder. Jag håller andan. Blundar. Väntar. Väntar på att förvandlingen snart ska gå över och jag ska få tillbaks den man jag vet finns inom honom. Få tillbaks de ömma smekningarna, kärleken, de bedjande orden och tårarna. Jag längtar. Längtan är så stark att jag står ut med att stilla hans hunger.

Men det händer inte. Jag väntar mer. Känner hur hans nagel sakta skär upp min hud. Snart bildar ränderna ett mönster på mig. Jag ber. Viskar hans namn. Jag öppnar ögonen och ser hans svarta hål till ögon som ser på mig. En sekund ser jag dem, sedan blir allt svart. Det går fort och jag hinner inte ens märka av smärtan innan jag somnar in. Ur mina skuldror kommer de ut. Sträcker sig uppåt, växer och blir större. Starkare och mer skinande än hans tänder. Med två stora tag lyfter de mig längre upp och jag flyger iväg. Tyngdlös. Jag är fri.

Jag ser ner på honom ovanifrån. Han sträcker sig efter mig. Han gråter. Ropar mitt namn. Ber om förlåtelse. Men denna gång kan jag inte förlåta honom. Det är för sent. Han faller ihop i fosterställning på golvet. Med armen över min kropp. Och blodet som rinner ur min hals. Förvandlingen är över nu. Han är tillbaka. Sig själv igen. I hans gröna ögon ser jag ångest och sorg. Men jag är borta. För gott. Han gråter och ropar mitt namn. Kramar om min kropp och försöker ruska liv i den igen. Förgäves.

Jag hör ordet Förlåt komma ur hans mun oändligt många gånger. Men ordet ekar och försvinner ut i intet. Blir inte besvarat. Han är ensam nu. Med sina demoner.