Mörkersdottir julkalender

Mörkersdottir julkalenderImorgon kör vi igång årets utgåva av Mörkersdottirs julkalender. Vi kommer bjuda på mysrysliga noveller, författaruppläsningar, smaskiga godisrecept och självklart – en hel del julklappar i form av gratis e-böcker. Så håll utkik här på hemsidan, imorgon öppnar vi första luckan. Trevlig första advent!

Lucka 22: Kapitel 1 ur kommande e-boken Vatten och salt av Sofie Trinh Johansson

Vatten-och-salt-4Timmen var sen, mörkret hade precis börjat falla och de uppsatta lyktorna i träden skapade skugglekar med gästerna vid familjen Dernells årliga sommarfest. Vilhelm stod och samtalade med sin bror intill trappan. Edvin Wohlin var på visit i hemstaden under sommaren för att diskutera affärer med sin far, men han hade hittat fler saker att fördriva tiden med. Vilhelm försökte att inte se på den främmande flickan vid hans sida.

”Vad letar du efter, käre bror?” Edvin lösgjorde sig från henne och lade en arm om broderns axlar. ”Någonting roligt för natten kanske?”

”Edvin”, sa han lågt och förebrående. Allt som kunde komma ur Edvins berusade mun var sådant som sedan kunde komma att cirkulera runt staden. Vilhelm visste hur arg deras mor skulle bli då.

”Min bror här behöver en flicka förstår du”, började Edvin förklara för den unga kvinnan. ”Hade det inte varit för att jag tycker att du är så rasande vacker själv, hade jag nog presenterat er för varandra.” Han log det där leendet Vilhelm aldrig skulle kunna härma eftersom det inte riktigt nådde ögonen, och drog flickan till sig så att hon hamnade framför honom. Vilhelm slog ner blicken och förbannade tyst sin brors namn. Nog för att de stod i skymundan i skuggan, men det var inte så mörkt att det gjorde människorna omkring dem blinda.

”Aha!” utbrast Edvin triumferande. De snodda blonda mustascherna vippade till av hans små flyktiga leenden. Han viftade med sitt champagneglas farligt nära Vilhelms nya kostym. Han gjorde sitt bästa för att viska fram en mening men nöjde sig istället med att vifta åt deras föräldrars håll. Gunilla och Sylvester Wohlin stod tillsammans med makarna Engström i skuggan av den gamla eken som dominerade ena kortsidan av det stora huset. I ögonvrån såg Vilhelm sin mor höja blicken och se åt hans håll. Han tyckte sig se en gillande nick från fru Engström, men vågade inte titta upp för att bekräfta den misstanken. En ung kvinna gick fram till dem. Hennes

slanka silhuett pryddes av en duvblå klänning och en liten hatt som var placerad ovanpå mörka, uppsatta lockar. Viktoria, tänkte han och kände hur hjärtat började slå hårdare. Han drog nervöst händerna genom det ostyriga mörka håret och försökte få det att ligga på plats trots att det var lönlöst. Viktoria verkade titta åt hans håll. Han var nästan säker på det och den här gången rodnade han.

”Äh, inbilla dig ingenting. Det är mig de pratar om”, flinade hans bror och gav honom en hård knuff i sidan. Vilhelm övervägde att ge honom rätt i det påståendet, Edvin var trots allt den stilige av de två.

”Hon är en vacker flicka, lillebror. Jag har hört mor tala om henne. Viktoria Engström och du skulle verkligen utgöra ett fint par.”

”Du menar att hennes familj skulle utgöra ett synnerligt väl förbund tillsammans med företaget?” sa Vilhelm skeptiskt. Även han hade hört sin mor tala om den äldsta av systrarna Engström, och i hennes mun hade ett äktenskap mellan de två låtit mer som en affärsuppgörelse än någonting som grundades på kärlek.

”Om det är så du väljer att se det. Men nog är hon grann alltid”, fortsatte Edvin. ”Om du bara kan lägga band på dig och tvinga undan den där hiskeligt röda färgen från ditt ansikte, så skulle vi kunna vända oss om och titta på henne igen.” Hans bror knuffade honom i sidan och blinkade åt

den unga, främmande kvinnan som tyst fortsatte hålla dem sällskap vid trappan. ”Nå, är du redo?”

”Äh, håll klaffen”, väste Vilhelm lågt och snodde runt.

Edvin gav upp ett högt skratt.

”Du missade henne! Nu har hon säkert gått vidare till en annan ung rikemansson! Någon som klarar av att se på henne utan att börja darra i knävecken. Jag har hört att Fritjof Ginstfeldt ska vara intresserad. Eller snarare hans mor.” Edvin skrattade så att han kiknade och fick många av de andra gästerna att vända sig om åt deras håll. Deras mor rynkade ögonbrynen så tydligt att Vilhelm såg det på långt håll.

”Sluta nu, Edvin. Jag är ändå inte intresserad. Vi har bara talats vid ett par gånger, det är allt.” Trots att hans bror var född tio år tidigare och började närma sig de trettio kände sig Vilhelm ibland flera årtionden äldre.

”Vänta du bara, Ville. När mor väl har fått för sig någonting, då blir det så vare sig man vill det eller inte.” Han lät nästan beklagande, men skrattade sedan för sig själv och skakade på huvudet samtidigt som han svepte det sista ur glaset. Vilhelm betraktade modern en stund under tystnad, fullt medveten om hur rätt Edvin hade. Gunilla Wohlin var känd för sitt humör och för den järnhand med vilken hon styrde klanen Wohlin.

Edvin ryckte åt sig två glas champagne från en tjänare som skyndade förbi. Han räckte det ena till sin bror och höll upp det andra i luften.

”För friheten!” skrålade han högt. Gästerna hade vid det här laget slutat vända sig om och Vilhelm försökte även han att inte bry sig alltför mycket om Edvins dåliga alkoholsinne. Han höjde sitt glas och snuddade lätt vid sin brors.

”Frihet?” sa han och höjde på ögonbrynen. ”Och Vera och flickorna?”

Edvin gjorde en grimas och höjde sitt glas på nytt.

”För friheten, så länge den varar.” Han svepte det bubblande innehållet. Vilhelm följde

hans exempel vad gällde drickandet men inte när det gällde att kasta iväg champagneglaset bland buskarna. När han gav sin bror en kritisk blick fick han som vanligt ett skratt till svar.

”Slappna av, lillebror, det är ju fest! Ge dig iväg ut nu och prata med någon vacker flicka. Fröken Viktoria gömmer sig nog bland de andra gästerna. Om du letar tillräckligt ihärdigt kanske du hittar henne.”

Edvin började backa från honom med ett nytt glas i handen. Han snubblade till på ingenting och höll på att falla, men högg tag i den främmande kvinnan som gav till ett förtjust skrik. Vilhelm suckade. Nog för att Edvin hade druckit en del, men så berusad var han inte.

”Edvin, var försiktig nu.” Så diskret han kunde sneglade han över sin broders axel mot flickan som med storögd upphetsning betraktade den spelande stråkkvartetten som just stämde upp till avskedssång för många.

”Hon är fattig, det vet du.”

”Fattiga människor vet vad de vill ha, Ville-lille. Glöm aldrig det.” Edvin blinkade åt honom och lade armen om flickans axlar. Han snurrade en lös, blond lock från hennes enkla håruppsättning och satte den mellan tänderna. De försvann in bland skuggorna igen, och Vilhelm förbannade det stora husets många hörn. Fattiga flickor och rika män var en ekvation som aldrig gick bra ut. Särskilt inte när mannen ifråga var av en betydande familj vars namn inte fick dras i smutsen. Men det var mest flickan Vilhelm tänkte på. Han visste hur män kunde bete sig mot sådant som var vackert och som de ville ha, och beviset vinglade just nu in i bakom husets ena hörn. Flickan verkade inte ha någonting emot det, inte alls. Ändå ville Vilhelm bara varna henne. Hur mycket han än älskade sin bror kunde han inte annat än att avsky hur han behandlade sina kvinnor. Allra mest sin väna hustru, Vera. Det var i alla fall skönt att slippa ha dem framför ögonen. Det gjorde det så mycket lättare att blunda. Han vände sig om med avsmak. Champagnens beska sötma gjorde det inte bättre och han började känna sig lätt illamående. Han såg sig om efter sina föräldrar men de syntes inte längre till. I ett slag fann han sig stå själv på en fest där alla runtomkring tycktes känna varandra och umgicks och skrattade utan problem.

Det här var människor han kände till ansiktet och namnet, men ingen han växlat mer än ett par meningar med. Vilhelm var inte blyg men han umgicks bäst med människor en och en. Han hade aldrig varit lika uppsluppen och lättsam som sin bror, och han kunde inte minnas att han någonsin fått ett helt sällskap att skratta så som Edvin kunde.

Borta vid det dignande dessertbordet stod hans mentor och lärare och tog för sig av en präktig gräddtårta, smörlöv och en rikligt indränkt savaräng. Doktor Frank Tingéus hade fortfarande inte lärt sig vad som var bäst för hans hälsa, det var hans trinda mage ett bevis på. Frank verkade

livligt inbegripen i ett samtal med en äldre man Vilhelm aldrig sett förut och de avlägsnade sig snart för att fortsätta samtalet inne i huset.

De nästintill smygande, osynliga tjänarna svassade förbi honom med kall dryck han egentligen bara behövde för att kyla ner sig. Nacken började kännas svettig. Vilhelm drog besvärat i den nedvikta kragen. Han kände sig inte riktigt hemma i de kläderna längre. Arbetet på kliniken hade fått honom att börja balansera på en kant mellan sitt vardagliga liv hemma i den påkostade villan på Drottninggatan med tjänare och renlighet i varenda vrå och det liv han levde med sina studier och sin praktik. Dagen innan hade han och Frank tillsammans förlöst en kvinna vars barn dött i magen. Han hade fångat den grå, tunga klumpen av ett barn, inlindat i fosterfett och alldeles rynkigt i huden. Det var sådana händelser som började forma hans liv och sommarfesten hade inte lockat honom en sekund när hans mor tidigare den kvällen tvingat med honom. Doktor

Frank hade gett honom ledigt nästföljande dag, men han önskade nästan att han inte hade gjort det.

Vilhelm sträckte på sig och lättade på greppet han hade om sitt glas. När en kypare gick förbi ställde han av det och tog snabbt ett nytt. Han behövde det, behövde någonting för att få det mod han inte ägde för att kunna tala med Viktoria. Med ett djupt andetag i lungorna gick han

tvärs över den stora gräsmattan, förbi par som stod och konverserade med andra par, förbi de uppdukade borden i mitten och de tomma framställda stolarna. Slutligen hamnade han på andra sidan trädgården utan att ha stött på någon han kunde hälsa på eller tala med. Han kände sig dum som stod där ensam och var nästan löjligt glad åt att han i alla fall hade något att hålla i handen.

Det var då han fick syn på henne.

Hade det inte varit för de uppsatta lyktorna i träden hade han säkert aldrig lagt märke till henne. Skenet kastade en underlig glans i hennes röda lockar vilket fick en del av dem att verka nästan svarta. Hon bar håret utsläppt. Bara det var nog för att få honom att häpna. De andra kvinnorna hade håret uppsatt, många av dem bar hatt. Den främmande flickan stod ensam och det var en underlig syn på en folktät fest som den här. Vilhelm var den enda som stod ensam precis som hon.

Hon märkte aldrig när han närmade sig, trots att hon borde lagt märke till den långa skuggan han kastade över henne där hon stod lätt framåtböjd över det vita serveringsbordet. Hon höll händerna tätt framför sig och han såg förvånat hur hon lindade in chokladpraliner, ett stycke bröd och ett par snittar i en vit näsduk och stoppade ner i sin pärlbeströdda handväska.

Först när han stod så nära att han nästan rörde vid henne, stannade hon upp och snurrade runt.

Ingen flicka hade någonsin sett så skräckslaget på honom förut. Vilhelm tappade alla ord och såg in i de grönaste ögon han sett. Med öppen mun backade hon ifrån honom. Händerna var knutna om väskan som om hon vore rädd att han skulle ta den ifrån henne.

”Förlåt, jag menade aldrig att skrämma er …”, stammade han fram och höjde sina tomma händer. Flickans ansikte gick från sin upprörda rädsla till att blänga på honom. Innan han hann säga något mer lämnade hon honom.

”Vilhelm, din far och jag tänker bege oss hemåt.”

Hans mor dök upp vid hans sida utan så mycket som en förvarning. Gunilla Wohlin såg arg men behärskad ut. Ögonen var mörka, hennes ansikte nådigt och stramt, men Vilhelm visste vilken vrede som kokade under den perfekta fasaden. När han såg sin syster stå vid hennes sida med ett trotsigt drag runt munnen förstod han att hon måste ha sagt eller gjort något opassande som vanligt.

”Gör du oss sällskap?”

”Åk ni. Jag gör sällskap med Edvin hem”, svarade han.

Hans mor nickade, varken nöjd eller missnöjd.

”Se till att han inte gör något dumt nu, Vilhelm.”

Hans föräldrar började gå mot utgången, ett högrest par som höll både blick och huvud högt medan de skred förbi skaran av människor.

Vilhelm högg tag i armen på sin syster.

”Vänta, Elisabeth. Den där rödhåriga flickan, hon med det utsläppta håret? Jag kan inte minnas att jag sett henne förut. Är hon en vän till familjen Dernell?”

”Jag vet inte. Camilla Kranz sa att hon bara talar engelska, så ingen vågar prata med henne. Hon är tydligen här med Fritjof Ginstfeldt.” Hon blinkade åt honom. ”Du borde gå fram till henne”, avslutade hon och skyndade efter deras föräldrar.

Det rörde på sig bland gästerna nu, flera av de äldre höll på att avlägsna sig från festen och det skulle minglas än hit än dit för att säga farväl till alla man kände och kunde tänkas känna till, och naturligtvis till värdparet som på sin sida också rusade runt för att hinna tacka av dem allihop.

Vilhelm började må illa av att studera dem. Alkoholen gav sig till känna i hans blod. Trött lutade han kroppen mot trädet han hade bakom sig, lät fingrarna löpa utmed den sträva, torra barken och försökte förankra sin verklighet där han var. Medan han stod där dök hon upp som en smygande skugga vid dessertbordet igen. Hon var vaksammare nu, såg sig om över axeln flera gånger innan hon snabbt fyllde fler servetter som hon sedan stoppade ner i sin väska. Om man såg till hennes ansikte var hon inte annat än en oskyldig ung kvinna. Hennes beteende förbryllade honom.

Han betraktade henne när hon rätade sig och sedan började backa in mot husväggen. Hon såg inte längre åt något håll, hon verkade inte se någonstans alls. Med blicken sänkt och armarna om kroppen såg hon ut att frysa. Det var fascinerande, hur omärkligt hon lösgjorde sig från festen genom att sakta backa ifrån den. Hur någon med ett sådant säreget ansikte och hår kunde tro att hon var osynlig var nästan skrattretande. I nästa ögonblick hade hon smitit runt hörnet och var borta.

Vilhelm tvingade sin druckna hjärna att nyktra till. Han hade inget annat

val än att följa efter.

Trots att marken inte kändes lika stadig längre, tvingade han benen att lyda och föra honom framåt. För sent önskade han att han aldrig hade druckit det där sista glaset. Händerna knöt sig och han borrade in naglarna i handflatorna för att få känna lite smärta. Smärta var alltid bra för att bli medveten om nuet, tänkte han och upprepade orden som doktor Frank hade sagt så sent som föregående kväll. Eller var det kvällen innan dess? Han visste inte, dagar var ingenting han kunde fokusera på längre.

Han sprang rätt in i henne. Kollisionen gav henne en sådan kraftig knuff att hon for mot den hårda husväggen. En duns hördes, och hon gav ifrån sig ett lågt ljud av smärta.

”Jag är så ledsen, jag menade inte att … Jag ber tusen gånger om ursäkt, fröken!” Han förbannade sin egen klumpighet och sträckte sig fram för att ge henne sitt stöd, men hon ryggade bara undan. ”Åh. Jag menar … I’m sorry. I never meant to hurt you, you just surprised me.” Han flyttade sig närmare trots att hon flyttade sig längre bort. Med händerna mot husväggen såg hon ut att vilja fly. ”Are you hurt?”

Hon sa ingenting, stirrade bara på honom.

”I’m sorry”, upprepade han igen, lite högre den här gången. Tystnaden mellan dem besvärade honom. Där de stod hörde han bara sin egen andning, och såg hennes. Den djupa urringningen smyckades av ett långt, smalt halsband som försvann ner mellan brösten och han såg fascinerat på när hon andades, alldeles för fort och för ytligt.

Den rödhåriga gav honom en knuff och trängde sig förbi fram till husknuten, och Vilhelm tvingades släppa sina irrande tankar och bilden av hennes byst. Hon lade ett finger över munnen och tittade allvarligt på honom. Fastän han fortfarande teg kändes det som om hon tystade honom. Nästan omedvetet tryckte han sig mot husväggen precis som hon.

Hennes fingrar trevade ut över kanten och hon stirrade ut i mörkret framför dem innan hon snabbt blickade runt hörnet och sedan drog sig tillbaka igen. Innan han hann förstå vad som hänt knuffade hon honom framför sig och sprang.

Utan att kunna tänka, eller ens vilja hitta något logiskt i hennes handlande skyndade han efter. Ljudlöst som en katt ilade hon över gräsmattan på baksidan av huset, med de långa kjolarna högt lyfta. Han kunde omöjligt hinna ifatt henne när hon passerade järngrinden och sedan försvann, men han fortsatte springa ändå. Hon hade lyckats öppna den utan att den gav ifrån sig ett ljud, han hade inte lika stor tur. Grinden gnisslade som om han plågade den, och ögonblicket senare drog någon ner honom på marken.

Förstummat såg han upp och fann sig själv liggande på rygg i gräset nedanför den höga stenmuren. Den främmande flickan satt lutad över honom. De långa, röda lockarna föll ner i hans ansikte och kittlade honom, men han kunde inte förmå sig föra undan dem. Hon höll ansiktet höjt så att det enda han kunde se var den smala, vita halsen och tippen på hennes haka. I en lång kedja från halsen dinglade ett runt hängsmycke framför hans ögon. Utan att riktigt veta varför slöt han sin hand om det.

När han drog ett andetag för att kunna tala tryckte hon sin hand hårt och bestämt över hans mun. För en halv sekund blickade hon ner på honom. En ny sorts rädsla och samtidigt ett bedjande fyllde hennes ögon.

Det tog bara ett par sekunder innan han hörde fotsteg på andra sidan muren. Flickan ovanför honom stelnade till och handen pressades hårdare mot hans mun, som om den ville förhindra honom från att andas alls. När fotstegen närmade sig dem såg han att hon blundade. Små fina linjer framträdde runt ögonen när hon böjde huvudet, kröp ihop mot honom och lutade pannan mot sina egna händer. Hon var så nära att hon nästan rörde vid honom med sina läppar. Vilhelm slutade definitivt att andas, han trodde nästan att hjärtat också slutade slå. Hennes hår låg över hela hans ansikte nu. Även om han haft ögonen öppna hade han inte kunnat se någonting.

Personen på andra sidan muren passerade dem utan att stanna till. Han hörde det låga tappandet av händer som följde stenarnas linjer och andades ut när de rörde sig bort mot trädgårdens bortre ända. När han andades in igen var det med en doft av hennes hår och hud, och han kunde inte minnas att han någonsin känt en sådan doft förut. I själva verket hade han

aldrig varit så nära en kvinna och när tanken slog honom var han nära att vräka henne av sig på grund av hur hans kropp reagerade.

Innan Vilhelm gjorde något så drastiskt höjde den rödhåriga flickan tack och lov på huvudet och rätade sin kropp så att de inte längre rörde vid varandra. Han kände ett snäpp när den tunna kedjan gick av och smycket han höll i sin hand föll ner mot hans bröst. Hon verkade inte ens märka det. I en försiktig rörelse kröp hon över honom och kikade upp över kanten. Vilhelm drog sig undan, generad, andfådd och fullkomligt lamslagen.

Hon satt hopkurad nedanför muren, stirrade stint ut över trädgården som nu tycktes tom och verkade inte ens lägga märke till att han satt där bredvid henne.

”Who are you hiding from?” viskade Vilhelm tyst, vis av sitt förra misstag. ”Is there something wrong?” Han sträckte ut en hand och rörde vid henne. Hon ryckte till och drog sig undan. ”Du förstår inte ett ord av vad jag säger, eller hur?”

Hon reste sig så snabbt att han höll på att välta. Sedan sprang hon. Vilhelm reagerade fortare den här gången och han snappade åt sig hennes väska som låg på marken där hon släppt den.

”Vänta! Vänta!” skrek han. Han visste att hon hörde honom, och han visste att andra skulle höra honom. Kanske skulle det få henne att stanna, han hoppades det. Han sprang uppför samma väg där han sett henne försvinna. Gatan låg tom och öde. Ingen av gästerna tog den här vägen för att komma hem. Borta i korsningen såg han en droska sakta gå förbi och när han kände igen sin mors hatt i den öppna vagnen, kastade han sig bakom första bästa hus.

Och krockade med henne igen.

”Aj”, kved hon och knuffade honom ifrån sig. När hon insåg att hon yttrat sig högt slog hon handen för munnen. Den skräckslagna blicken var tillbaka. Hon höjde en knuten näve.

”Tänker ni slå mig? Jag ville bara lämna tillbaka er väska. Ni tappade den vid muren.”

”Åh.” Hon slog ner blicken och såg på den pärlprydda väskan i hans hand. Den var av samma gröna färg som hennes klänning, översållad med tusentals fastsydda pärlor och kändes alldeles för liten och spröd i hans händer. Hon försökte rycka åt sig den, men han stretade emot.

”Vänta ett ögonblick. Först vill jag ha en förklaring.”

”Förklaring?” Hennes hand slöt sig om handtaget på väskan och hon gjorde ytterligare ett ryck innan hon tycktes inse att den skulle gå sönder innan han släppte den. ”Jag förstår inte varför jag är skyldig er en förklaring. Ni följde efter mig när jag lämnade festen. Ni om någon borde ge mig

en förklaring. Och släpp min väska, om jag får be.”

”Det såg snarare ut som om ni flydde”, kontrade han. ”Och ni ska få tillbaka er väska. Men först tänker jag följa er hem.”

Hon såg förvånad ut och det var han också, men innan han hann ångra sig hade han lösgjort hennes hand från väskan och erbjöd henne sin fria arm. Hon började gå, ensam. Han slöt upp vid hennes sida, men erbjöd henne inte armen igen.

”Vem gömde ni er för, fröken?” frågade han och såg på henne. Hon höll blicken riktad ner i gatan.

”Jag gömde mig inte för någon. Och jag flydde inte från festen.” Hon höll armarna om den tunna kroppen och gick fortfarande lika fort. Vilhelm hade svårt för att hålla jämna steg med henne. För att vara så liten tog hon förvånansvärt långa steg.

”I så fall gömde ni er för något. Jag antar att ni inte tänker berätta vad.”

”Ni antar alldeles rätt.”

De fortsatte gå. Vilhelm kände hur modet sviktade. Hon ville uppenbart inte ha honom där. Ändå kunde han inte låta henne fortsätta ensam, inte nu.

”Varför stal ni mat på festen?”

Hon stannade upp och blängde ilsket på honom. När deras ögon möttes ville han nästan rygga tillbaka, men hon höll honom fast.

”Hur kan man stjäla mat som erbjuds gratis till festens gäster? Påstår ni att jag är en tjuv?”

”Jag är ledsen”, mumlade han. ”Jag menade inte att …”

”Det är tredje eller fjärde gången ni ber mig om ursäkt den här kvällen. Varför gör ni inte oss båda en tjänst och avlägsnar er nu?”

”Jag är verkligen ledsen. Men ni har slagit i ert huvud två gånger vid det här laget och min åsikt är den att ni inte bör gå hem ensam. Ni borde inte vistas ute ensam på kvällen överhuvudtaget.”

”Menar ni att jag som kvinna inte kan ta vara på mig själv?”

”Det var inte så jag menade.” Han suckade. Flickan framför honom tycktes inte godta någonting han sa till henne. Hon var stolt och envis, men han kunde se hur hon skakade i den kyliga nattluften. ”Ni fryser. Låt mig ordna en droska som kör er hem. Om jag bara kan förvissa mig om att ni tar er säkert hem så lovar jag att inte besvära er mer.” Han hade redan börjat se sig om efter ett ekipage när hon grep tag om hans arm.

”Kom nu.” Hon fortsatte gå, lite långsammare den här gången. Hennes arm låg lindad runt hans och den var bar, precis som hennes axlar. Vilhelm fick stålsätta sig för att inte stirra på henne. När de kom upp vid Pilhagen tryckte hon sig lite, nästan omärkligt mot honom. Sedan insåg han att det var skakningarna som fick henne att göra det. Han stannade och hon med honom.

”Ta åtminstone min kavaj”, sa han och krängde av sig den. Han hängde den över hennes axlar innan hon hann protestera. När de började gå igen var de åtskilda från varandra.

”Tack.”

”Jag fryser aldrig. Dessutom är jag betydligt bättre klädd än ni. Eller, jag

menar …”

”Tack för att ni inte avslöjade mig”, avbröt hon. Ett snabbt ögonkast i hans riktning fick en skälvning att dra igenom hans kropp, men han nickade bara stumt.

”Varför låtsades ni vara från England?” När han inte längre höll om henne, trots att det bara hade varit för en så kort stund, kändes armarna egendomligt tomma. Hennes handväska kändes nästan löjlig att hålla i och han kände sig dum som använde den som ett hot mot henne. Ändå kunde han inte förmå sig släppa den.

Hon tvekade länge, klackarnas slag mot marken blev fler och hetsigare innan hon slutligen sa:

”Det är lättare så. Ingen vill tala med en. Det var Fritjof som föreslog det.”

”Så ni låtsades vara från England? Utan att kunna ett ord engelska?”

Han ville skratta men tystades av det vackra ansiktet som mörknade.

”Jag kan lite engelska. Men ni överraskade mig, och dessutom kom ni med nya fraser och ord jag aldrig hört. Det gick alldeles utmärkt tills jag träffade er.” Hon lät anklagande, men han kunde inte klandra henne.

”Förlåt om jag säger det, men jag förstår inte varför ni väljer Fritjof Ginstfeldt som er kavaljer till sommarens viktigaste fest. Han har aldrig haft särskilt mycket bakom pannbenet, den mannen. Min mor påstår att han blivit tappad mycket som barn och jag är benägen att hålla med henne.”

Flickan bredvid honom skrattade torrt. Det var första gången hon log och han såg fascinerat på tills hon upptäckte vad han gjorde. Det var som att dra luften ur en ballong, och hon slätade genast ut ansiktet till ett uttryck som lika gärna hade kunnat tillhöra hans mor. Han avskydde den

förändringen hos henne. Ett främmande tryck lade sig över bröstet, det gjorde det nästan svårt att andas.

”Ni är alltså inte ifrån England”, sa han. Tystnaden höll på att driva honom i bitar. Han hade aldrig gillat pladdrande flickor, men han ville att hon skulle pladdra med honom. Nu var det bara han som pratade medan hon fortsatte gå med blicken stirrandes ner i backen. Hon hade trätt in

armarna i hans kavaj och stoppat händerna i fickorna. Han önskade att han hade haft vantar att erbjuda henne, men det hade varit en underlig sak att gå runt och bära på i mitten av juni.

”Varför svarar ni inte?” dristade han sig att säga till slut.

”Därför att ni inte har kommit med någon fråga.”

”Svarar ni enbart på direkta frågor?”

”Inte enbart. Men det är lättare så.”

”De flesta flickor hade i alla fall bemött mina påståenden med ett instämmande eller förnekande. Ni kan inte komma härifrån, för jag kan inte minnas att jag någonsin sett er förut. Och ni kan inte ha varit här länge för jag har inte sett er på någon av vårfesterna. Vänta, det kommer en fråga, jag lovar.” Han ville se henne le, men allt han sa lät så fel till och med i hans öron. Han vågade inte tänka på vad hon måste tycka.

”Är ni på besök? Eller har ni släkt som bor här?” fick han fram till slut. Hon skakade på huvudet med en suck som fick lockarna att flyga. Han ville lägga dem tillrätta bak på hennes rygg.

”Jag har bott i Varberg hela mitt liv. Det är tänkt att min äldre bror ska ärva familjeföretaget, min yngre syster kommer att bli bortgift och försörjd av sin make. Det lämnar mig kvar, och eftersom jag alltid har haft läshuvud tyckte min mor att det skulle passa mig att bli präst. Hon hade storslagna planer för mig. Jag skulle bli den mest beresta och lärda prästen i Varberg. Med så mycket pengar som vi har tyckte hon att det vore en skam om jag inte blev något av betydelse. Så när jag var tretton skickade hon mig utomlands första gången. Jag var borta ett helt år i Amerika, hos en av fars affärsbekanta”, pladdrade Vilhelm på. Han hade aldrig varit typen som gillat att tala om sig själv, men han hade ingenting annat att säga när hon själv inte sa någonting.

”Är det som de säger där borta?”

Ljudet av hennes röst fick honom nästan att hoppa till. Han ville bara le, men hennes allvar drog ner honom igen.

”Vad menar ni?”

”Är det bättre där?”

Vilhelm ryckte på axlarna, ville inte visa henne hur lite han egentligen visste om omvärlden, hur skyddad han varit även där. Han ville inte att hon skulle sluta se på honom med de där ögonen, med den där nyfikenheten som fick henne att verka trivas tillsammans med honom.

”Jag såg många människor som kom dit i önskan om något mer, som gjorde någonting av sina drömmar”, berättade han. Han sa inte att han hade tillbringat den mesta tiden där borta med att längta hem. Familjen han bott hos hade haft fler tjänare än hans och han hade egentligen inte

behövt sakna någonting, men saknade precis allt. Det var inget imponerande med det. Han sa heller ingenting om de fattiga människor han mött i hamnen i New York. En hel del av dem hade varit svenskar. Det var ingenting hon behövde veta.

”Jag lärde mig språket väl”, sa han istället och ledde in samtalet på säkra vägar. ”En dag kanske jag återvänder dit.” Det var kanske inte en lögn, ursäktade han sig själv, men inte helt sant heller. Det fanns ingenting som lockade honom med Amerika längre.

Hon granskade honom bara i ögonvrån men han hade aldrig förut känt sig så grundligt bedömd. Han mådde illa igen, av nervositet den här gången.

”När jag kom hem råkade jag spilla ut nattvardsvinet över kyrkoherden en söndag. Sedan tyckte min mor att det var bäst om jag ägnade mig åt någonting annat”, fortsatte han och skämdes lite över minnet trots att det var en historia som Edvin alltid använde för att få folk att börja skratta.

”Mor tyckte att det kanske var bäst om jag blev läkare istället.”

”Er mor bestämmer mycket åt er. Har ni ingen egen talan?”

”Hon vill bara mitt bästa”, sa han till sitt försvar. Promenaden började kännas lång och han gillade inte att de talade om honom när han så gärna ville veta mer om henne. ”Ni vet säkert hur det är med föräldrar, de försöker alltid att styra ens liv”, fortsatte han och kände sig ännu barnsligare. Hon verkade inte märka det, istället stirrade hon bara rakt fram. Hennes mun var som ett tomt, rakt streck och hon började andas alldeles för högt upp igen. Han önskade att han kunde lugna henne, att han kunde lägga sina händer om hennes späda axlar och se ordentligt på henne. Han hade sett alldeles för lite av de där gröna ögonen.

”Jag undrar om man någonsin kan säga att man bestämmer över sitt eget liv”, sa hon tyst. Sedan ruskade hon på huvudet som för att sätta punkt. ”Ni behöver inte berätta mer om er själv nu. Jag vet redan vem ni är och ju mer jag hör desto mindre imponerad blir jag. Jag tror att våra

vägar skiljs åt här, herr Wohlin.” Hon hade stannat vid skogsbrynet av gamla Påskbergsskogen.

”Ligger ert hem i närheten?” sa han dumt och såg sig omkring men fann bara träd och skuggor.

”Ni behöver inte veta var jag bor.”

”Men om jag vill veta?” Han såg utmanande på henne men när han närmade sig ryggade hon förskräckt undan. Hennes händer knöt sig och munnen var lätt öppen, som beredd på att skrika.

”Jag ska lämna er”, sa han besviket. ”Men låt mig i alla fall få veta ert namn.”

Hon var tyst så länge att han var säker på att hon aldrig skulle svara. Sedan drog hon en lock bakom håret och andades ut, eller in, han såg bara att bröstkorgen hävdes under hans kavaj.

”Nej”, sa hon bestämt.

”Kan ni åtminstone berätta var ni kommer ifrån?”

”Långt bortifrån.”

Han gjorde en grimas och försökte framhärda igen när hon plötsligt blev allvarligare.

”Glöm det här nu, herr Wohlin. Jag tror inte att vi kommer att mötas igen.”

”Ni har mycket bestämda åsikter om allting, fröken jag-vet-inte-vad-du-heter. Men det har jag också. Och jag vet att vi kommer att träffas igen.”

Han log mot henne, men hon verkade inte kunna le tillbaka.

”Adjö tills vi ses igen”, nickade han och vände för att gå. Han såg inte särskilt fram emot den långa vägen hem.

”Vilhelm, vänta!” Hennes röst fick honom att rycka till. Hjärtat hann rusa upp i halsgropen när hon viskade: ”Min handväska.”

”Åh.” Han såg ner på den lilla tingesten i sin hand, hade glömt att han höll i den. Nu räckte han fram den, motvilligt. ”Och min kavaj”, sa han.

Den här gången var det hennes tur att se förvånad ut och han kunde inte låta bli att le åt hennes min. Hon såg mycket ung ut och rädslan var borta hos henne nu. Hon gled ur kavajen och räckte den till honom. Huden började genast att knottras på hennes armar, ända ut på handen. Han kunde inte släppa den med blicken.

Någon av oss måste ta ett steg fram, tänkte Vilhelm. Han ville att det skulle vara hon. Men hon stod stilla. Tyngden från kavajen verkade inte besvära hennes tunna arm trots att hon höll den rakt utsträckt. Till slut var det han som tvingades kliva fram. Han tog kavajen från henne, lade den över sin arm och hängde väskan över hennes hand. Hon försökte dra den till sig, men han höll fast den.

”Hur visste ni mitt namn?” frågade han. Den här gången tänkte han inte låta henne slippa undan, men hon gled iväg ändå. Hon var som en dimma som han kunde se och känna, men hon var omöjlig att röra vid. Egentligen borde han inte bry sig, men det var någonting med henne som drog honom till sig.

”Jag hörde dem tala om er på festen”, sa hon.

Han höll kvar hennes hand.

”Den enda av männen i vår familj som det pratas om är min bror, Edvin. Och inte i särskilt fina ordalag är jag rädd.” Han avslöjade för henne hur osynlig, obetydlig, han var men det spelade ingen roll nu. ”Har vi setts förut?” Han såg rätt på henne. Med det röda, flammande håret runt det nätta ansiktet såg hon ut som en gudinna. Kinderna var också röda nu, och han såg att ögonbrynen hade samma nyans som håret. Han hade omöjligt kunnat glömma ögon som hennes.

”Ni är bra dum, eller kanske bara arrogant omedveten om er familjs rykte här i staden. Får jag gå nu?”

Men han ville inte släppa henne, inte än.

”Varför tog ni maten?”

”Varför undrar ni?”

”Därför att jag vill veta mer om er. En flicka som frivilligt väljer att gå ut tillsammans med Fritjof Ginstfeldt förtjänar åtminstone ett uns av min uppmärksamhet. Jag kan inte tänka mig att han gav er någon.”

”Om ni nu måste veta, så var det till min syster. Hon uppskattar sötsaker och god mat, precis som jag”, svarade hon men det var motvilligt, som om han hade tvingat henne, och han ångrade sig.

”Är det en äldre eller yngre syster?”

”Det är inte av intresse för er”, sa hon. Handen som höll i väskan, så nära hans, såg ut att vilja dra sig tillbaka och för första gången såg han hur den skakade.

”Hade jag varit Fritjof hade jag inte begärt att ni skulle ändra någonting hos er.” Det falska modet som alkoholen gav honom började svika men hindrade honom inte från att säga det. Han hoppades att hon inte skulle bli arg igen. ”Ni är andlöst vacker ikväll.”

”Så ni tycker om hur jag ser ut?” sa hon och rörde med handen vid sitt hår. Han önskade att han kunde göra detsamma.

”Ert hår var det första jag lade märke till. Färgen är fantastisk.” Han visste att han inte borde säga sådana saker rätt ut, att han kanske till och med generade henne, men hon verkade inte vara en flicka som generades så lätt.

”Just när jag trodde att ni var annorlunda jämfört med de andra männen”, sa hon och ryckte åt sig väskan. Hon stod kvar, fast han trodde att hon skulle springa ifrån honom igen.

”Är ni alltid lika svår att få att le?” frågade han.

”Är ni?”

”Ja.”

Han slängde kavajen över ena axeln och började gå. Den kändes varm av hennes hud, och helst ville han bära den tätt mot sin, men han var nästan outhärdlig varm i sommarnatten. När han vände sig om stod hon fortfarande kvar i skogsbrynet. Hon såg liten ut under de högresta granarna och mörkret som väntade henne var hotfullt.

”Varför står ni kvar?” ropade han till henne.

”Jag vill vara säker på att ni inte följer efter mig”, ropade hon tillbaka och han skrattade högt åt hennes barnslighet. När han hunnit ytterligare hundra meter vände han sig om igen. Hon stod fortfarande kvar, han såg henne som en röd prick mitt i allt det mörka.

Vilhelm Wohlin vandrade hemåt genom Varbergs gator den natten, säker på att han träffat kvinnan i sitt liv.

 

Lucka 21: Farbror Blå av Saga Torstensson

farbror-blåFarbror Blå och jag är speciella vänner. Han är inte som de andra vuxna. Vi pratar som ingen annan gör. Farbror Blå lyssnar på mig och berättar saker för mig. Speciella saker.

Farbror Blå håller sig undan. Han tittar inte på teve. Han verkar känna sig obekväm runt folk. Men mitt sällskap verkar han inte ha något emot.

Han dyker inte upp till middagen. Jag frågar: Skulle inte Farbror Blå äta med oss i dag?

Mamma säger: Han kanske blev pömsig.

Farbror Blå bor hos oss över julen. Han sover i en gammal knarrig säng på vinden. Vid sängen står en brun säck.

Jag frågar honom om jag får titta i säcken. Det får jag inte. Han låter ingen titta i säcken.

Något är det i säcken, något som buktar ut. Jag frågar honom varför det är en hemlighet vad som ligger i säcken. Är det en julklapp? Han säger att det inte är en hemlighet. Och så säger han vad det är i säcken.

Bockhuvudet.

Som om det skulle säga mig något. Jag kan inte avgöra om han skojar med mig eller om han menar allvar. Han har alltid samma allvarliga min.

Jag frågar honom om det är ett riktigt bockhuvud eller ett sånt där av halm. Han säger att det är av halm. Men han säger att om man sätter det på huvudet så blir det ett riktigt gethuvud. Tror han att jag är dum? Jag går väl inte på vad som helst.

Jag frågar honom vad han ska ha bockhuvudet till. Ska han ge bort det i julklapp till någon? För det är ju en tomtesäck.

Tomtesäck, säger han, som om han aldrig hört ordet förut. Vem har sagt att det är en tomtesäck?

Tomtesäck, säger jag och letar efter orden, som när fröken frågar om något. En sån som tomten har. Som tomten har sina paket i. Som han ger bort till barn som varit snälla.

Farbror Blå ruskar på huvudet. Han säger att han inte förstår var jag har fått såna idéer ifrån.

Ja, jag tror inte på tomten, så klart, säger jag. Jag är väl ingen liten bäbis heller.

Jag ljuger lite där. För jag vet att det är pappa. Han går ut i något löjligt ärende och så missar han hela julklappsutdelningen. Varje år.

Men ändå… när tomten kommer får man en speciell känsla i magen. En pirrande och lite skrämmande känsla. Som om det var någon annan bakom masken. Något… främmande. Tur att jag är stor nu, för när jag var mindre brukade jag oftast skrika och gråta.

Tomtar och knytt, muttrar Farbror Blå.

Firar inte du jul? frågar jag honom.

Han tvekar. Fira är inte rätt ord, säger han.

Alla firar jul, säger jag. Det har folk alltid gjort. Tomten har alltid funnits.

Jag vet inte varför jag sa det där sista. Men på ett sätt stämmer det väl. Vi firar jul med tomten. Om sen tomten är riktig eller inte är väl en annan sak.

Tomten är ett påhitt, som det mesta annat, säger Farbror Blå. Ett hopkok av olika saker. Ett gammalt turkiskt helgon och lite annat. Tänk så annorlunda det hade varit i det här landet om tomten hade haft ett svart skägg…

Jag försöker föreställa mig bilden, men det ser ut som något som platsar på ett yoghurtpaket.

Farbror Blå fortsätter: Tomten som vi känner honom i dag, en tjock, rödklädd och givmild gubbe, kom från USA på 1800-talet.

Jag säger: Egentligen firar vi jul för att det var då Jesus föddes.

Farbror Blå skakar på huvudet: Vi firade jul långt innan Jesus kom in i bilden.

Hur firade man jul förr då?

Farbror Blå nickar mot säcken.

Bocken, muttrar jag.

Julbocken, fyller Farbror Blå i. Kommer från asatron där åskguden Tor hade en vagn som drogs av två köttätande bockar. Det är vad en del påstår i alla fall. Sedvänjan med julbock finns kvar på en del ställen i Finland.

Jag föredrar den röda gubben, säger jag. Tveklöst.

Det gör du nog rätt i.

Vad då?

Den gamla varianten var inte så snäll som den nya. Den hade en säck, men den använde den till något annat.

Vad då?

Du är en mycket frågvis liten pojke, säger han. Är du verkligen säker på att du vill veta?

Ord kan inte skada. Eller kan de? Jag vet inte varför men jag känner mig kallare. Jag tänker på bockhuvudet i säcken och undrar hur det skulle vara om det verkligen kom till liv. Hjärtat slår snabbare, munnen känns torr.

Farbror Blå fortsätter: Det finns många olika berättelser om bocken. Den mystiske gästen, med masken för ansiktet som ”stod där ute och stampa och gav dörrn en smäll”. Klapp! Klapp! Klapp! Det finns i sagorna, i sångerna, på internet, i vanliga dagstidningar, överallt.

Jag känner en stigande känsla av oro och måste fråga: Vad gör den med säcken?

Det finns spår efter den i olika kulturer och myter, fortsätter Farbror Blå. Haitierna talar fortfarande med skräck i blicken om Tonton Macoute eller Uncle Gunnysack…

Säcken, vad gör den med sin säck? frågar jag.

… som fångar stygga barn och för bort dem och äter upp dem till frukost. Anglosaxarna kallar honom bogeyman…

Jag känner mig helt förlamad. Ett kort tag inbillar jag att det är något som rör sig i ögonvrån, i säcken på golvet.

Stygga barn.

Ingenting har förändrats i rummet men allt känns annorlunda. Det är som jag ser allting i ett annat ljus. Farbror Blå pratar vidare om Haiti och milismän och någon som heter Papa Doc. Och något som kallas vodou, men orden flyter bort.

Jag kan inte bedöma hur länge Farbror Blå har varit här, en månad eller ett par timmar. Jag kan inte minnas att jag har sett honom med någon av de andra. Eller hört honom nämnas en enda gång, annat än av mig själv.

Farbror Blå är inget riktigt namn. Är det något jag själv hittat på? Eller något jag läst i en bok?

Rummet börjar snurra.

Nu svävar jag nästan två meter upp i luften. Nere på golvet ser jag mig själv ligga utsträckt. Ögonen är stängda. Läpparna och öronsnibbarna är blå. Byxorna är mörka av kiss.

Jag vrider blicken. Vid sängen står Farbror Blå. Han rotar i säcken. Han drar fram något ur säcken och höjer det framför sig.

Snart sitter bockhuvudet där det ska, och det rör sig som om det vore levande. Han fiskar upp säcken från golvet och viker den varsamt.

… fångar stygga barn och för bort dem och äter upp dem…

Så det är sant? Han kommer att fånga mig i säcken och döda mig? Grilla mig över en eld någonstans och sluka mina knapriga kroppsdelar…

Stygg eller snäll? Vilket är jag? Hur ska jag kunna veta det?

Jag vet inte hur mycket tid som gick. Mamma hittade mig. Hon sa att jag var kall som is. Jag visade inga livstecken förrän efter att hon hade ruskat mig hårt.

Den förskonade mig. Jag vet inte varför. Dennis var inte så lyckosam. Han bodde fyra hus bort på vår gata. Han gick i två klasser över mig. Han försvann.

De hade hans namn och bild i tidningen. De sa att hade rymt flera gånger tidigare. Han kommer aldrig tillbaka.

Det stod i tidningen. Det skedde natten till julafton. Föräldrarna vaknade av ett högt ljud. En hård klappning på dörren. När de kom ner på bottenvåningen var pojken borta.

Jesus. Tomten. Tonton Macoute. Av alla sagor och legender som finns i världen är det säkert någon som är sann. Det kan vara den man minst anar.

Lucka 19: Gratis e-böcker

För att fira att nästan alla våra titlar nu finns som e-böcker delar vi ut ett gäng gratis under dagen den 19 december, från och med nu. Välj nedan vilken/vilka du vill ha och mejla ditt val till info@morkersdottir.se så kommer e-böckerna till din mejladress. Du kan välja alla om du vill. Formatet är e-pub, vilket innebär att det kan läsas på alla tänkbara enheter som dator, smartphone, läsplatta… Här kan du läsa baksidestexter.

Dessa böcker går att välja på:

De inneboende 28 nov 2012Elementens 30 sepframsidafinalElin_halvblod_flattensagoboken3augVingar framsidaVaktarnas3FrontSkuggvakt-webbforvriden rgbSjalseld eld

Lucka 18: Utdrag ur den kommande romanen ”Att de i tid må väckas”

Kapitel 3 HILDA

Så fick hon syn på den, en stuga mitt ute i skogen. Doften av rök spred en trygg känsla i hennes kropp, hon mindes sin barndoms vandringar med fadern ute i skogen, då de hälsade på skogsarbetare som levde därute. De var alltid vänliga och bjöd på starkt, beskt kaffe som Hilda alltid grimaserade åt, men som värmde gott i magen. Stugan var ett bra gömställe från nyfikna blickar och sökande ögon. Behovet av värme och vila var starkt, men oron vred sig i henne.

Det lyste svagt av ett eldsken inifrån stugan och hon hörde viskande röster någonstans i närheten. Hon såg sig omkring i dunklet, men kunde inte urskilja någon människa. Granris låg i en hög på farstubron att torka fötterna på. Hon trampade av sig leran från skogen på kvistarna, samtidigt som hon försiktigt knackade på dörren. Det doftade av trä och tjära. Hilda huttrade till och längtade efter att få vila. Det var alldeles tyst bakom dörren, men hon hörde fortfarande de små viskningarna utan att kunna urskilja orden.

Dörren gled tyst upp och ett blekt kvinnoansikte framträdde, hon var inte många år äldre än Hilda och bar en vit särk, håret var mörkt och tovigt och ögonen frågande. Allt med henne tycktes stort, hon var lång, hade runda former och stora händer och fötter.

”God morgon, förlåt att jag stör Er, men…” orden tog med ens slut, vad hon skulle säga när någon väl öppnade hade hon inte haft en tanke på. Hon var inte van vid att be främmande människor om hjälp.

Kvinnan log och bjöd Hilda att stiga in i kammaren. Vid sängen längre in stod en kopia av kvinnan som öppnat, och hennes ansikte sprack upp i ett identiskt leende. Hilda tog ett försiktigt kliv in och var nära att svimma, innan en av kvinnorna drog fram en pinnstol. Hon satte sig och det började flimra för ögonen. Den ena kvinnan höll fram en emaljmugg med vatten.

”Lia”, sa hon och Hilda förstod först inte vad hon menade.

”Lia”, upprepade hon, ”jag heter Lia och det här är min syster Märta.”

Hilda tog en klunk av vattnet som smakade järn. Vätskan fick hennes sinnesintryck att klarna. Det högg till i magen, som om den som bodde därinne försökte påminna henne om att de behövde hjälp.

”Hilda”, mumlade hon och höll en skyddande hand över magen. Med en synkroniserad rörelse vände båda systrarna sina blickar mot magen och log. Sedan tittade de på varandra och nickade. ”Jag letar efter någon som…”

”Hon kan ta vår fars säng”, avbröt Lia och pekade in mot kammaren där en lop med rödlila tageltäcke och smutsiga kuddar skymtade. De höll henne om armarna och ledde henne in i kammaren. Deras grepp var hårt och bestämt och Hilda förvånades över hur lätt hon hade fått hjälp. Som om det var hon som hjälpte dem genom att bara dyka upp. Som om de väntat på henne.

När Hilda sjönk ner i sängen kände hon en dov lukt av smuts och damm. Hon var inte bekväm med att ligga i en okänd mans säng. Lia skyndade sig att tillägga:

”Vår far är död, så nu är sängen hennes.” Hon log återigen och Hilda rös till. Att le samtidigt med sådana ord. Lia satte sig intill Hilda på sängen och drog täcket över henne, långt upp till hakan.

”Hon får stanna här så länge hon vill, ända tills barnet är fött.”

”Tack”, viskade Hilda och tänkte att allt var som det skulle, men samtidigt långt därifrån. Skulle de inte fråga henne saker? Undra vem hon var? Kjolen och strumporna var fortfarande våta och kylde hennes ben. Det gick frysningar upp längs benen och uppför ryggraden. Hon började lirka av sig kläderna under täcket, men det var svårt eftersom Lia satt på sängen och tyngde ner.

”Nu ska hon sova”, sa Lia och klappade på täcket. Hilda lät kläderna vara och blundade för att kvinnorna skulle lämna henne. Efter en stund gick de ut och Hilda tog av sig det våta och tryckte täcket hårt mot kroppen, lindade det under fötterna för att stänga ute råkylan. Kroppsvärmen gjorde sitt och hon somnade in.

Hilda vaknade av att tvillingarna pratade, men hon kunde inte se dem. Hon satte sig upp och betraktade rummet. Det satt vävda tavlor på väggarna med naturmotiv: änder, rävar och skogssjöar. På en hylla stod en liten samling slitna böcker. Gardinen för fönstret var i vit spets, men hade grånat och söndrats med tiden och hängde numera som en trasa. På ett bord låg ett gulnat exemplar av Falukuriren från september 1939. Det fanns inga kristendomsmotiv så långt ögat nådde och det var Hilda glad över, de hade alltid gjort henne vemodig. Duken över bordet var svart och randig, några gamla dockor med elaka munnar satt i rad på en liten soffa. En leksaksand med vingarna avslitna stod på golvet och såg malplacerad ut. Möblerna var från gamla tider, ett skåp med texten Anno 1857 lutade sig ut från ena hörnet, som en stor svart vaktande ande. Det hade hänt saker i detta rum, saker som inte var av godo.

Är det här jag ska tillbringa mina kommande månader, mitt ute i skogen med dessa kvinnor? tänkte hon för sig själv och tanken skrämde henne, samtidigt hade hon inte många val. Och sedan – vad skulle hända sedan?

Hilda avbröts i sina tankar av att Märta kom in i rummet med ett fång grankvistar i sina armar. Hon lade dem på bordet bredvid tidningen, trollade fram en vas ur hörnskåpet, sedan försvann hon ut i köket och skopade upp vatten i vasen. Tillbaka i rummet placerade hon omsorgsfullt kvistarna i en vacker komposition.

”Det växer inga blommor i november”, sa hon med blicken stadigt fäst vid kvistarna, ”de är döda nu. Men granen lever.”

Hilda betraktade hennes allvar, hon hade ett helt annat vemod i rösten än sin syster, trots att de var så lika varandra. På vänster hand hade hon några runda, blåröda märken.

”Som hon och barnet.” Hon pekade mot Hildas mage och det spratt till därinne.

”Vadå?”

”Levande.” Hon plockade med kvistarna en stund, innan hon nöjd med sitt verk slog sig ner i Hildas säng. Det knarrade till när hon satte sig. Hilda betraktade kvinnans ansikte, som också var Lias ansikte. Det som skiljde dem åt var kläderna: Märta bar skjorta och byxor och Lia kjol och blus. Och så rösterna, vemodet i Märtas som saknades i Lias. I övrigt var de så lika som bara tvillingar kan vara. Märtas hud lyste vit och tycktes nästan genomskinlig, som om man kunde skönja ådror och skelett därinne. Hennes kopia dök omärkligt upp bredvid sin syster.

”Hur långt är du gången?” frågade Lia.

”Jag vet inte. Bara att något lever i mig.”

”Och vem var han?”

”Det fanns ingen. Om det inte är så att någon har tagit mig i sömnen så verkar det inte bättre än att det är trolldom eller magi. Jag har aldrig sett åt en karl, än mindre rört vid någon.” Och det skrämde henne mest av allt, det skrämde henne mer än tankarna på själva födseln och hennes fars vrede.

”Låt mig känna”, sa Märta och tecknade åt henne att blotta magen. Den var rund, mest nertill och lite hård. En sval stor hand mötte Hildas varma hud. Det rörde sig därinne, som om den försökte fånga handen som letade.

”Fyra månader tills det är dags”, sa Märta och tog bort sin hand. Hilda drog upp täcket som för att skydda sig och undrade tyst hur Märta kunde veta. Var hon synsk på något vis? De storväxta kropparna reste sig från sängen och Lia log.

”Om en stund får Hilda morgonmat. Kom ut när hon känner sig utvilad.” Hilda sjönk återigen ner i sängen. Hon kände med handen över den spända magen. Smekte över den och ansträngde sig för att känna kärlek till det lilla livet. Men det var svårt, det hade än så länge bara givit henne problem. Och hon kände rädsla över det faktum att hon inte visste vem det var, som en osynlig parasit som åt upp henne inifrån. Fyra månader kvar. Om fyra månader skulle det vara mars och vintern skulle vara på väg bort. Det måste vara ett gott tecken, tänkte hon för sig själv, att ljuset då var tillbaka och jorden till att återfödas.

Hon låg en stund till innan hon klev upp och gick ut till systrarna i köket.

Det stod ett fat med rågmjölsgröt på bordet när hon kom ut. Lingonsylten var besk och smakade lite härsket, men Hilda åt för att få krafter. De andra verkade redan ha ätit, för de stod och torkade ur muggar och fat med en trasa.

”På somrarna diskar vi, men nu på vintern är det för kallt att stå ute med händerna i vatten.”

Det fanns ingen diskbänk inomhus, bara en spann med vatten och en slaskhink med avfall. Hilda saknade familjens stora kök där allt var rent. Här verkade det inte vara lika noga.

Efter morgonmålet måste hon besöka avträdet, eller gå på huset, som hennes mor brukade säga. Hon klädde sig och Lia visade henne var dasset fanns. Det var förvånansvärt rent därinne, med tanke på hur stugan såg ut. Hilda drog ner kjolen, strumporna och underbyxorna och satte sig på den kalla träsitsen. På väggen fanns gamla vykort med sommarmotiv. Försiktigt pillade hon loss ett hörn för att se vad som stod på baksidan.

”Kära Lia och Märta,

Härmed kommer en midsommarhälsning från ett grönskande Härjedalen. Det är grönt och frodigt i naturen, men solen har inte behagat visa sig på flera dagar. Jag tänker på er och hoppas ni är snälla.  Varma hälsningar, m.”

Kortet var daterat 23 juni 1922 och m:et var barnsligt ritat med en blomma längst ut på ena benet. Framsidan föreställde en fäbod. Det var kolorerat i efterhand men var blekt av solen.

”Hoppas ni är snälla”, viskade Hilda för sig själv, det var något som inte stämde med orden, något hon inte förstod.

Efter dassbesöket satte en molande värk igång i Hildas mage, liknande den hon tidigare haft när hon hade sina månadsblödningar. Värken gjorde henne trött och helst av allt hade hon velat gå och lägga sig i sängen igen. Men det gick inte för sig, första dagen hon var gäst måste hon hjälpa till i hushållet. Hon såg sig omkring på gården. Visset gräs låg sorgset i högar, frosten hade gjort marken stel och gamla avtryck av kängor hade fryst fast till små gropar. Rabatterna var överväxta med sly och Hilda tvivlade på att några blommor hade levt där de senaste åren. Själva tomten sträckte sig troligen längre eftersom det inte fanns några hus i närheten. Förmodligen hade de en hel del skog som tillhörde stugan. Det fanns flera fruktträd och buskar och hon önskade att det hade varit sommar när hon hade behövt rymma. Allt hade varit så mycket enklare då.

”Kom ska jag visa henne ladugården.” Hilda ryckte till av Märtas röst som med ens fanns intill henne. Kvinnan gick före till en liten lada som låg inbäddad i ris och buskar. Hilda hade inte lagt märke till den tidigare. Det luktade starkt av djururin och lortig halm därinne. En röd ko stod och idisslade i ett hörn. Några kalvar syntes inte till.

”Vi försökte mjölka henne i morse men det kom bara vatten. Är hon van till att mjölka?”

”Jodå, nog kan jag det.”

”Kanske kan hon få igång kons mjölkproduktion. Kom.” Märta tog Hildas hand och ledde henne fram till kon. Hon ställde henne så nära att Hildas mage nuddade kons mage och Hilda strök med handen över kons rygg. Hon hade förväntat sig värme från djuret, men kon var alldeles kall, som om hon vore död.

”Hon är sjuk”, sa Hilda och kände på mulen. Lika kall som kroppen och torr istället för fuktig.

”Prova att mjölka henne”, sa Märta och drog fram en pall.

Spenarna var svala och det som kom ut i spannen var bara en genomskinlig vätska.

”Ni måste ta hit någon som kan titta på kon”, sa Hilda och reste sig.

”Det går inte.” Märta vände hastigt ryggen mot Hilda.

”Varför inte?”

Märta svarade inte. Hilda betraktade kon igen, försökte möta dess blick, men ögonen var grumliga. Hon klappade den på ryggen, och undrade hur hon skulle kunna hjälpa den. Hon hade varit med om att djuren hemma på gården blivit sjuka förut, kor som sinade för att de var stressade eller kor vars juver blivit infekterade. Men då hade de haft feber, varit varma. Denna ko var alldeles för kall.

”Något är fel och jag kan inte hjälpa. Men det finns väl en veterinär i trakten?”

Märta vände sig mot Hilda och i ögonen rörde sig något – något skrämt. Hon blev svart i synen och röt till.

”Tig!”

Hilda hoppade till. Utfallet hade kommit så plötsligt och oväntat. Märta gick före ut ur ladugården, det ryckte i hennes nacke, ett nervöst ryckande som hon inte tycktes kunna kontrollera. Hilda följde tigande efter. Hon förstod inte denna ilska, hon ville bara hjälpa kon.

”Vi måste plocka brännbart. Veden kommer inte att räcka i vinter. Det är krigets fel.” Märtas röst var fortfarande ilsken. Innanför dörren fanns en vedkorg och Märta pekade på den. Hilda tog lydigt upp korgen. Först trodde hon att hon skulle ut själv och plocka, men Märta följde efter.

De gick tysta genom en kall skog, ännu hade snön inte lagt sig över träd och buskar och det gjorde det enklare att hitta brännbart. Märta plockade kottar och lade i korgen och Hilda tittade frågande på henne.

”Man får ta det man hittar.”

Hilda insåg att det var ett nytt liv hon måste anpassa sig till, borta var tryggheten i ett välbärgat hem där hon inte hade behövt tänka på hur de skulle få värme i huset.

”Äger ni inte skogen?” frågade Hilda och förvånades över att just ved skulle vara ett problem med alla dessa granar och tallar.

”Jo, men vi kan inte hugga.”

”Kan ni inte ta hjälp?”

Märta stannade tvärt så hennes ansikte var alldeles nära Hildas.

”Sluta ställa dumma frågor, dumma flicka. Hon får bo hos oss, så visa lite tacksamhet.” Det högg till i Hilda av förvåning. Hon såg rakt in i Märtas ljusa ögon och någonting därinne darrade. De fortsatte att gå och Hilda höll ett krampaktigt tag i korgen. Varför bar inte Märta själv en korg? Men Hilda frågade inget mer, hon vågade inte ställa frågor som kvinnan verkade uppfatta som kritik.

De plockade allt de kunde hitta som var någorlunda torrt, kvistar, kottar, ris.

”Om vi plockar varje dag tills snön kommer ska vi nog klara oss.”

Hilda såg på de sorgliga kvistarna och kottarna. De skulle brinna upp så fort, om de nu ens brann, så genomsura de var. Om inte kvinnorna ville hugga kanske hon själv kunde göra det? Hon skulle föreslå det senare, när Märta var lugnare. Kanske Lia inte skulle bli lika arg.

 

att-de-i-tid-mc3a5-vc3a4ckas_omslagsfc3b6rslag_7.jpg

Lucka 16: Frostnatt av Jan-Erik Ullström

frostnattNyårsaftonen 1899 var en av många dagar i en sällan skådad vargavinter. Hela helgen hade varit fylld av frid och ett osedvanligt lugn låg vilande över de värmländska skogarna. En kall tystnad. Men det fanns ingen snö. Trots att det varit minusgrader sedan början av november hade snön uteblivit. De äldre talade om trolldom och sämre tider, men barnen var glada över att sjöarnas isar var lika blanka som vattenytan på sommaren. Kälke, spark och hemmabyggda skridskor blandades med skratt, öppen eld och gemenskap.

En dag av förberedelser hade i takt med att dagsljuset dött ut, glidit in i en kväll av festligheter. I huvudstaden firade kungligheterna i slottskapellet tillsammans med ministrarna, militären och alla tjänstemän som ville synas och höras där det krävdes. De vanliga människorna gick till Skansen och väntade på Ruben Bergh och framförandet av Nyårsklockan. Fattighjonen satt där de alltid suttit. I stugorna och gränderna. Sådan var fördelningen. Sådant var livet. Festligheterna på den stora herrgården var inte helt olika de i Mälardalen.

Lars Eriksson hade ärvt gården från sin far, som i sin tur ärvt den från sin far och så hade det varit så långt tillbaka som alla kunde minnas. Nästan alla byggnader var från 1600-talets början. År 1756 brann stallarna och ladugården ned till grunden, men bygden reste de på nytt året därpå. I manbyggnaden hördes nu glada skålar och höga rop från de alltmer berusade gästerna. Omgivna av vaxljus och dyra tyger satt ägarna och de kringliggande gårdarnas herrefolk och smorde kråset från äkta kinaporslin. De drack franska viner ur ärvda glas och roade varandra med allehanda anekdoter och skvaller från bygden.

Lars hustru Gertrud hade samlat en nyfiken skara kvinnor runt sig. När maken anslöt sig var hon redan långt inne i en fnittrigt framförd skröna. ”Ingen vet var hon tog vägen efter det. Vissa säger att hon brändes på bål. En del tror att hon blev av med huvudet. Men sen finns det vissa … vissa som säger att hon fortfarande finns där ute. I skogen. Någonstans i skogen. Tänk på det nästa gång ni är ute och promenerar eller plockar bär och svamp.” En av de mer välklädda kvinnorna mittemot värdinnan fnös till: ”Varför skulle jag ge mig ut dit och vandra runt? Jag äter svampen och njuter av bären, men tjänstefolket får allt plocka. Jo jag säger då det. Skrönor är allt det är det där. Skrönor säger jag.”

Gertrud nickade sakta samtidigt som hon kisade åt kvinnan: ”Vem vet? Ingen kan veta.” Plötsligt fick hon syn på sin käre make och lös upp: ”Åh Lars! Kan inte du gå ut med en flaska vin till stallet? Det har de väl ändå gjort sig förtjänt av?” Kvinnan mittemot såg besvärad ut: ”Men Gertrud? Ska du inte ge svinen det som är kvar av desserten och vattna hästarna med nyårsskålen när du ändå håller på?” Den godhjärtade godsägarens ödmjuka hustru höjde på ögonbrynen och svarade så syrligt hon kunde: ”Men kära Elisabeth. Självklart ska jag ge bort tårtan till grisarna. Det är bara att ta för sig. Varsågod.” När skrattsalvorna från de övriga kvinnorna överröstade karlarnas hävdande skrävel smet Lars Eriksson ut till de andra. Drängarna och pigorna hade fått bjuda in de andra gårdarnas tjänstefolk, men de hade fått duka upp i stallets loge. Sådan var traditionen och de flesta stoppade undan både mat och dryck under året, som sedan förtärdes i halvdold hemlighet under nyårskvällen. Lars visste detta och det bjöd han på. De var hans levebröd så som han var deras.

Många timmar senare var Gustav Karlsson på väg. Han var visserligen dräng på gården, men var bortlovad under nyårsveckan. Axelssons behövde nödslakta och Gustav visste hur. Natten var redan halv och temperaturen hade stigit. Det var nästan nollgradigt för första gången på många veckor. I ena handen höll han en snart urdrucken flaska fint franskt vin. Den andra omslöt ett saftigt enrisrökt kalkonlår. Han var nöjd. Två pigor hade han fått med upp på höskullen och nu var han på väg hem till den sköna halmmadrassen i drängstugans trygga vrå. Så trött var drängen och så glad i mod att han bestämde sig för att finna en genväg. Han var inte säker på sin sak, men han visste att gården låg på andra sidan storskogen. Han hade fullmånens skarpa ljus i ryggen, så mörkret skulle inte kunna hindra honom. Han var rätt klädd och rejält skodd. Dessutom var det inte särdeles kallt och avsaknaden av snö svepte bort all livsnödvändig oro ur själen.

Med stora stövelklädda steg försvann Gustav in bland tallar och gran. Den lätt frusna mossan krasade under hans fötter och en avlägsen uggla hoade. Hade han inte slukat det sista vinet hade han troligtvis uppskattat stillheten mer, samtidigt som han bättre kunnat hålla reda på var han var. En halvtimmas skogsmarsch senare var han obönhörligen vilse. Trots att alkoholen i blodet rusade runt och bedövade kroppen, kunde han känna av hur en ovälkommen kyla började smyga sig på. Drängen var inte rädd att förfrysa, men han borde vara ute på andra sidan skogen nu.

Plötsligt tystnade ugglan, samtidigt som månens strålar reflekterades mot någonting en bit bort. Gustav var medveten om att han borde försöka leta upp en stig, men en oförklarlig nyfikenhet grep honom. Den omslöt hans hjärta som började lite snabbare. Han gick sakta fram mot en stor gran och vek undan dess grenar. Framför honom låg en tjärn. Månljuset hade studsat mot den tjocka isen och letat sin väg mot hans simmiga blick, som nu blev klarare för varje nytt hjärtslag.

Drängen kände det som att det endast fanns han, tjärnen och månens strålar. Ingenting annat betydde någonting. Ingenting annat fick betyda någonting. Ett plötsligt sting av svartsjuka äntrade helt oförklarligt hans hjärta. Oavsett vad som hände, så var det han och tjärnen och månens ljus som guidade honom. Den var inte mer än ett femtiotal meter bred och nästan helt rund. Frusen mossa splittrades under hans tunga stövlar när han steg fram och ställde sig vid isens kant. Då och då hördes dämpade hoanden från ugglan som satt uppflugen i en död tall vid gläntans ände. Gustav kunde inte förklara det för sitt inre, men han måste gå ut på det frusna vattnet. I tjärnens mitt satt en lång spetsig påle snett nedstucken i det nästintill bottenlösa vattenhålet. Han tog sikte på den meter som stack upp och tog ett ostadigt kliv ut på den blanka ytan.

Hade drängen inte varit påverkad av vinet hade han troligtvis inte fallit. Men tack vare just den påverkan slog han i näsan i det hårda kalla, istället för pannan. Med blodet forsande från ansiktet kröp han bakåt mot mossan och lade sig för att andas. Han kisade mot den blodpöl han lämnat efter sig. Det gick inte att förstå. Den försvann. Han ställde sig sakta upp utan att släppa det röda med blicken, men när han stod rak i ryggen fanns det ingenting kvar att fokusera ögonen på. Det var som om isen sugit upp blodet så som en tvättsvamp suger upp spilld mjölk. Han skulle precis vända om mot skogen när månljuset reflekterades mot någonting annat. Någonting under isen. Det glimmade till lika fort som det försvann. Han backade sakta och började springa från tjärnen. Ugglan ropade efter honom, men han sprang tills blodet kokade i hans ådror. Han längtade. Han längtade tillbaka. Varför? Det måste ha varit en stor fisk han sett under isen. En sommargädda någon slängt ifrån ån. Eller en mal. Men varför ville han då tillbaka? Varför kände han en hungrande längtan efter att åter gå ut mot tjärnens mitt? En längtan och en svartsjuka.

När Gustav vaknade dagen därpå mindes han inte hur han kommit till sängs eller hur han hamnat där iförd nattsärk omgiven av värmeflaskor. Men han mindes blodet och gläntan. Han hade aldrig kommit till Axelssons gård. Han hade gått hem. I samma ögonblick som han öppnade ögonen stängdes resten av sinnena ute från omvärlden. Den dagen höll han sig för sig själv. Sade till husbonden att han hade rännskita och kanske smittade. Han visste var han skulle behöva gå när månen reste sig högt över värmlandsnatten. Gustav packade i tysthet en kappsäck med lite bröd och vin.

Skodd med broddar och nykter som en skolflicka var det en andfådd Gustav som steg in i skogen sent den kvällen. Han var inte trött eller utmattad. Det var någonting annat som gjorde att han hade svårt att få andan att räcka till. En känsla. Hade det inte varit för en grundläggande rädsla inombords, hade han nästan kunnat svära på att han kände förälskelsens klor inombords. Rivande sönder allt det han trodde att han var. Denna känsla ledde honom mot en plats han endast förut förvillat sig fram till. Känslan och det växande ekot av en ugglas hoande.

Plötsligt var den då där igen framför honom. Tjärnen. Han ställde ned kappsäcken och ställde sig åter vid isens kant. Det var stjärnklart och även om månen inte längre var full, sköljde ljuset ändå över gläntan som ett silverregn. Trots att det frusit på igen, frös han inte. Målet för hans längtan var så nära nu, men fortfarande fanns det ingen aning om vad som skulle kunnat framkalla den. Han hade haft det både nöjsamt och vackert med pigorna på loftet under nyårskvällen, men det han nu kände gick så pass djupt i hans själ att det trängde sig ned under medvetandets nivå. In så långt i hans inre att det aldrig skulle gå att få ut det igen. Kärleken drev honom återigen ut på isen med den gamla pålen i sikte.

Broddarnas spetsar trängde ned i den hårda ytan och varje steg ekade i den runda gläntan. Ugglan satt tyst och väntade. De stora granarnas siluetter mot stjärnhimlen fick hans ögon att tåras. Kvällen var så vacker. Skogen var en skönhet och tjärnen dess hjärta. Han gick sakta ut mot stolpen. Även om han var skodd för att klara isens halka, mindes han nattens fall och smärtan i näsan påminde honom om att ta det försiktigt. När han kommit ett tiotal meter ut tyckte han sig se någonting i ögonvrån. Ett kvickt skimmer under isen. När han vred huvudet åt sidan var det borta. Han fokuserade på pålen i isen framför sig, men avbröts återigen av att någonting befann sig under honom. När Gustav lät huvudet falla hade han förväntat sig att se en stor fisk som panikartat letade efter ett lufthål. Han hade inte förväntat sig att få se en ung kvinnas bedjande ansikte stirra upp mot honom genom klara gröna ögon.

Innan han fick tid att reflektera eller ens reagera fick chocken och den plötsliga skräcken honom att instinktivt sno runt. Kroppen ville fly, men på bara någon sekund hade rädslan försvunnit och ersatts av en nästan omänsklig nyfikenhet. Gustav visste att han föll och den här gången var händerna beredda. Han tog emot sig, men hamnade ändå ansikte mot ansikte med kvinnan under isen. Hon log emot honom och när han försökte ta sig upp och bort slant han. Hon svepte runt och log om möjligt ännu mjukare emot honom innan hon dök ned i djupet undertill.

Isdubbarna under fötterna fick inte fäste. Hur han än försökte, hamnade han på något vis hela tiden framåtstupa mot isen. Till slut blundade den adrenalinstinne drängen och lade sig raklång medan han gungade över på rygg. Där öppnade han åter ögonen och stirrade upp mot stjärnorna. Hans hjärta slog hårda slag, rakt ned i tjärnen.

En kall vind blåste ned genom grankronorna och svepte med sig ett fång rimfrost. Iskristallerna lade sig över isen och plötsligt såg det nästan ut som om tjärnen försökte härma himlavalvet. Ett dovt knackande underifrån fick honom att rycka till. De frusna kristaller som lagt sig som en matta över hans kropp föll av när han sakta satte sig upp. Det fanns ingenting att se. Isen var nu om möjligt ännu halare tack vare rimfrosten, men efter att han tagit sig upp i knästående kunde Gustav nu känna hur kängornas stål borrade sig ned i det hala underlaget.

Hade han sett i syne? Han lät blicken segla över isen, via den tjocka pinnen som stack upp på snedden mitt i tjärnen och vidare bort genom granskogens vitpudrade grönska. Hon var borta. Han visste att han sett henne. En flicka på gränsen till kvinna. Även om det bara varit för några korta skrämmande ögonblick som hon fyllt hans näthinna, var bilden av henne som fastetsad. En sliten vit klänning, snörd i midjan av ett brett läderband. Mörkt långt hår. Ett hår som svävat runt ett av de vackraste ansikten han någonsin skådat. Ljusgröna ögon som slukat hans inre och lugnat hans sinne. Hon hade inte gjort honom rädd. Flickan hade gjort honom nyfiken.

Tystnaden i gläntan var overklig. Inte ens ugglan kunde längre höras. Vinden hade avtagit och Gustav kliade sig sakta i skäggstubben. Han gick sakta och ställde sig vid den mossklädda kanten och försökte se flickan därifrån. Han ville inte gå, men en enorm trötthet fick honom att inse faktum. Han behövde vila. Full av tankar och berusad av längtan följde han sina egna spår i frosten tillbaka till gärdeskanten. Snart nog låg han åter i sin halmprydda säng och när han slöt ögonen var flickan i tjärnen allt han kunde se. Klänningen, ögonen, håret. Hennes leende förförde. Klänningen var slitet vacker, men hon hade bara en sko.

Dagen därpå var det fortfarande vila och helg efter det långa nyårsfirandet. Herrskapet på gården hade delat på sig. Lars var iväg med de andra männen i grannskapet till sjön, där de skulle övernatta och pimpla efter lake. Kvinnorna som visste att det nog pimplades både det ena och det andra på den årliga trippen höll sig klokt nog hemma i värmen. En bekant röst väckte Gustav: ”Men se Gustav? Ligger du här ännu? Klockan är eftermiddag.” Det var Gertrud, frun i huset. Hon hade insett hur tråkigt det kunde vara att ensam sitta och blicka ut över en frusen åker. Hon saknade inte snön, men det var på något vis kallare utan den. Gustav satte sig upp, yr av nattens underliga drömmar: ”Jag var uppe sent. Fortfarande lite krass. Jag…” Hans röst försvann i ett svagt mummel: ”Jag ska nog gå ut i skogen lite.” Gertrud lutade sig fram. En svag bekymmersrynka syntes i hennes panna: ”Skogen? Nu? Vad ska du där att göra? Plocka frusna kantareller? Det blir mörkt om ett par timmar. Dumheter. De andra är nere vid ån och åker kälke. Ska du inte dit?”

Rep, påle. Vatten, is. Sinnebilder susade förbi drängens inre syn. Nattens drömmar. Flickan smörjer in en kossas juver med någonting. Det kommer mjölk. Ett barn som pekar på henne och säger någonting till en gammal man i fina kläder. Mannen blickar ut över en sjö. Han har ett kors i en silverkedja runt sin hals. Rep, påle. Vatten, is. Gustav lyfter en simmig blick upp mot Gertrud, som instinktivt tar ett steg bakåt. När drängen reser sig är rösten klar som källvatten: ”Jag ska ta en promenad. Jag är säkert borta några timmar.” Kvinnan lägger ett nyfiket leende mot mungipan: ”Vart ska du gå då?” Han talade till henne, men ägnade blicken och händerna åt att fylla kappsäcken med olika föremål: ”Det sa jag väl? Skogen.” Det var som att hans nyvunna nyfikenhet smittat av sig på Gertrud: ”Ja. Men vad i alla sina dar ska du där att göra?” Nu fixerade han blicken i hennes och hon kunde svära på att det var svartsjuka eller girighet hon såg långt därinne: ”Jag ska också fiska.” Med de orden sagda stövlade han förbi henne. Magen värkte eftersom han inte ätit någonting på hela dagen. Huvudet skrek efter vätska, men en längtan störde ut alla behov. En längtan efter flickan i tjärnen. Rep, påle. Vatten, is.

Gertrud kände inte igen sin dräng. Gustav hade alltid varit den som haft det goda hjärtat. Han var levnadsglad i både sprit och kvinnor, men så fort någon behövde hjälp fanns han alltid där. Nu betedde han sig på samma sätt som hjonen i fattigstugan, när de inte fick sina supar till sillen. Hon ställde sig i dörren till drängstugan och såg hur han med målmedvetna steg nästan småsprang bort till redskapsboden. När han kom ut höll han ett spett i ena handen och en yxa i den andra. En yxa i skogen var logiskt, men ett spett? Ett ögonblick passerade och under den tiden hann Gertrud bestämma sig för att stilla sin nyfikenhet. Hon lät Gustav lämna gården innan hon sprang med den tjocka yllerocken över axlarna, in till mansbyggnaden för ett snabbt klädombyte. En tjock rock, en varm mössa, rejäla byxor, en stickad halsduk och svampplockarkängorna. Några tankar ägnades åt oron att inte kunna följa hans spår i den knappa frosten, men när hon steg ut på gårdsplanen landade seklets första stora snöflingor i hennes rågblonda lockar. Hon log när hon såg hur molnen började hopa sig kring stjärnorna i öster. Endast månen var klar. Raskt sprang hon åt det håll drängen försvunnit nedför vägen. Frostspåren skulle snart försvinna och bytas ut mot nya i snön, men då behövde hon först finna de gamla. Snart nog gjorde hon just det. De vek av från vägen, ned över Oskarssons åker. Ned mot storskogen.

Gustav brydde sig inte om de stora flingorna som alltmer fyllde synfältet. Ingenting skulle få stoppa honom. Han hade somnat utmattad och vaknat helt tom på energi. Kroppen darrade lätt, som om han faktiskt haft magsjuka. Pigorna på loftet på nyårskvällen kändes så avlägsna att minnet mer liknade en uppdiktad dröm. Ett vitt täcke dolde den mörka grönskan vid åkers slut. Hålrummen mellan de tjocka granruskorna såg mer ut som grottöppningar i den lugna vinternatten. Det luktade snö. Vinden var stilla. Han kramade runt skaftet på yxan och lade spettet över axeln innan han klev in i mörkret.

Även om ugglans hoande ledde honom rätt, hade det gått lika bra utan. Hans kropp var som en kompass, som bara kunde peka mot tjärnen. Hjärtat värkte. Han visste inte hur han kunde känna sig så utmattad, men ändå upp över öronen förälskad. Att flickan han skulle kunna offra sitt hjärta till, befann sig under ett tjockt istäcke i en tjärn mitt ute i en skog, spelade ingen roll. Under natten var det som om han inte varit i sin säng alls. Han hade följt henne. Upplevt hennes liv. Ett hårt liv, ständigt jagad och oftast bespottad. En ilska gentemot resten av mänskligheten började gro i Gustav, när han åter såg gläntan framför sig. Som genom ett trollslag upphörde flingornas fall från skyn. Tystnaden var nu än mer påtaglig, då snötäcket slukade alla ekon och småljud som en skog annars kunde ge ifrån sig. En decimeter hade fallit på bara någon timma.

Plötsligt önskade Gustav att han istället för spettet tagit med sig en skyffel. Han hade inte räknat med snö. Hela tjärnen var täckt av ett vitt lager av onödigt arbete. Han plockade fram kängornas isdubbar från kappsäcken och spände fast dem runt det kalla läder, som omslöt hans domnade fötter. Det var mycket kallare här. Med yxan och spettet i fasta grepp gick han försiktigt ut mot stolpen som stack upp ur isen. Väl där ställde han ifrån sig verktygen och började med fötterna att borsta rent isen. Snön gäckade honom med sin pudriga konsistens. Hur han än gjorde föll den hela tiden tillbaka och den blanka ytan han ville få fram, var beströdd och svår att skåda. Först när han gick ned på knä och försiktigt putsade rent en knapp kvadratmeter, kunde han se ned i djupet. Molnen i skyn hade gett sig av och åter föll månljuset ned i tjärnens hålrum.

Gustav drog av sig handsken och lade handen på den kalla ytan. Från höger gled så en mindre och inte alls så knotig hand fram under isen. Från djupet dök hennes leende ansikte åter upp framför hans ögon. Nu fanns bara de två. Ingen skog, ingen snö. Bara två själar fyllda av olika sorters kärlek, separerade endast av fruset vatten. Han drog till sig yxan och höll upp den i luften. Flickan, vars bröst nästan blottades genom det våta tyget, fick honom att tappa andan. Hon var så vacker. När hon fick syn på yxan nickade hon. Han höjde den för att måtta ett slag mot isen, men då höjde hon tvärt sin hand och trots att leendet kvarstod, var det en mörk blick som fick drängen att sänka yxan. Hon skakade på huvudet och pekade österut. Gustav rynkade sin panna i oförstånd, men hennes vilja var starkare än hans. Den kärlek hon planterat i hans sinne var lika kraftfull som den var svart. Gustav lyfte blicken österut och såg hur Gertrud stod och stirrade på honom. Hon hade gått ut någon meter på den snötäckta isen, men stannat där. Gåshuden som löpt runt hennes kropp likt en bisvärm, hade fyllt henne med rädsla. När hennes blick mötte Gustavs drog hon efter andan. Den var lika vit som snön. Plötsligt insåg hon att nyfikenheten inte alls var hennes. Hon skulle aldrig ha kommit hit om det inte varit för den känsla som smittat av sig från Gustav. Hon mindes skrönorna. Historierna hennes mormor berättat om flickan i tjärnen. Samma berättelse hon på nyårskvällen skrämt sina väninnor med. I samma stund som han reste sig, tog hon vettskrämd ett steg bakåt.

Gertrud föll. Nysnön mot isen bildade att alltför halt underlag. När hon gått ut hade hon haft fokus på just det. Nu hade rädslan och skräcken satt förnuftet ur spel. När hon slog i isen stod han redan vid hennes fötter med spettet i högsta hugg. Hon hann inte ens skrika. När metallen krossade bröstbenet och tog hjärtat med sig ned genom isen till tjärnens mörka svalg, var Gustav inte längre medveten om vad han gjorde. Han utförde bara det som flickan sagt åt honom att utföra. Isen borde fyllts av kvinnas blod, men allt försvann nedåt. Han skulle behöva skapa ett hål till. En öppning.

Åter stod han nu och stirrade på hennes förföriska ansikte. Han höll upp det blodiga spettet och nu nickade hon ivrigt. Blod fläckade hennes klänning. Århundraden av väntan lös i hennes ögon när drängen började hugga upp ett hål i isen. Varje gång isen mötte den blodiga spetsen flög bilder från gångna tider förbi i Gustavs inre. Ett barn som pekar. Ett barn som dör en fasansfull död i en myrstack. Gustav fylls av ilska. Straffet för att ha berättat en lögn i sanningens namn. Män med rep. En stuga i skogen. Sommarkväll. En plötslig rädsla kommer över den arbetande drängen. Grytor, mossa, torkade smådjur. Hon springer från dem. En uggla följer. Hon tappar en sko. De är snabbare. Gustav hatar dem. Han avskyr deras blotta existens. Vid tjärnen får de fatt på henne. Bakbunden. En ung gran huggs ned och kvistas. Stenar i repat nät. Bara ett hugg kvar mot isen nu. Gustav spärrar upp ögonen.

Han ser hur flickan, tillsammans med ett nät av stenar binds fast vid änden på det nedhuggna trädets stam. Männen är arga. Ursinniga. De lyfter med gemensam kraft upp stenarna och flickan högt upp över tjärnens mörka yta. Hon förbannar dem. Hon skall komma tillbaka och olycka skall drabba alla deras efterkommande. Det blir hennes sista ord innan hennes mördare låter sten, flicka och trädstam landa i tjärnens mitt. Endast en bit av trädet sticker upp, när tystnaden lägger sig över gläntan.

Plötsligt är Gustavs blick klar igen. Han stirrar ned genom den sörja den sönderhuggna isen bildat framför honom. Han släpper spettet som om den vore drabbat av pestsmitta. Det faller. Det landar rakt på den tunna hinna av is som kvarstår och försvinner ned i djupet. Han faller gråtande ned på knä, när han inser vad han gjort. Hur skall han kunna förklara Gertrud? Varför ligger hennes sargade kropp ihjälslagen på isen mitt i skogen? Som ur en dröm minns han en kärlek. Kärleken till en flicka som greppat hans hjärta med törnefyllda händer. Med tårarna strömmande nedför kinderna och med an dimmig andedräkt från den alltmer isande luften greppar han yxan och fortsätter. Efter bara någon minuts frenetiskt huggande guppar isbitarna runt i hålet. Det är inte större än ett dasslock och lukten som det stillastående vattnet avsöndrar liknar mer stanken från en gödseltunna, än den från klart källvatten.

Gustav lutar sig fram för att se efter om det finns någonting där. Kanske var det bara en dröm alltsammans? Först förstår han inte vad det är som gör ont. Gula trasiga naglar tränger in genom hans kinder och skiljer muskler från ben och blod från deras ådror. När handen greppat drängens ansikte dras han i en enda kraftig rörelse rakt ned genom det lilla hålet i isen. Allt är tyst förutom en ugglas avlägsna hoande. Stjärnorna fyller himlen och nysnön glittrar vackrare än någonsin.

Det tar två dagar innan hundarna får upp spåret efter drängen och husfrun. När de når gläntan med tjärnen är Lars Erikssons vrål allt som får plats. Han gråter vettlöst när han vaggar sin hustrus stelfrusna kropp i sin famn. De har följt Gustavs och Gertruds spår genom skogen. Ingen av dem kommer någonsin få svar på vad de egentligen gjorde där. Rykten och skrönor skulle på nytt börja spira i bygden. En detalj som ofta skulle komma att nämnas sena kvällar vid mörka timmar, var den om hålet i isen. Grova kängor hade bildat spår fram till hålet, där endast en yxa legat bredvid en gammal granstam, som stuckit upp ur tjärnens mitt. Men i den nyfallna snön ledde helt andra spår bort från hålet, vidare in i den djupa skogen. Små fötter. Som från en ung kvinna eller äldre flicka. Som om det inte var mystiskt nog, kunde männen som funnit platsen berätta att flickan borde ha frusit. Av spåren att döma, saknade hon nämligen en sko.

Dubbellucka 14-15: Bokgåvor

Eftersom vi missade lucka 14 igår blir dagens lucka en extra smarrig dubbellucka! Vi delar ut 10 böcker till dem som är först med att anmäla sitt intresse, fem Halvblod-pocketar och fem Förvriden-pocketar. För att delta: mejla namn och adress till info@morkersdottir.se och svara på frågan Vad heter huvudkaraktären i Halvblod-serien?

forvriden rgbElin_halvblod_flatten

Lucka 13: Lucian av Linda Borén

borenKylan var bitande, ute låg mörkret tungt den här decembermorgonen. Än hade snön inte kommit till den lilla byn, men hon önskade att det hade snöat, då hade det varit ljusare, nu var det bara deprimerande.

Magdalena sträckte på sig i sängen, ögonlocken var tunga och hon ville inte kliva upp, men hon tog sig i kragen. Det var ett viktigt prov i historia som stod för större delen av betyget och sen skulle de äntligen få veta vem som vunnit omröstningen av luciakandidaterna, det stod mellan henne och två andra tjejer.

Tjejen som tittade tillbaka på henne i spegeln med vackert bruna ögon lyste av självförtroende, det gav henne motivationen att göra sig klar för skolan. Hon var en av de populäraste tjejerna i skolan, alla ville vara med henne, visst tyckte hon att det var underbart, men ibland kunde det vara slitsamt, det var ingen som kände hennes riktiga jag. Ingen som verkligen lyssnade på henne.

Väl i skolan omringades hon av fnittrande vänner som pratade om skolans nya snygging, Henrik, han var ny och mystisk, hade nyligen flyttat hit med sin mamma från Norrland. Magdalena tyckte inte att han var snyggare än de andra, men även hon ville ha honom, mystiken runt honom blev som en dragningskraft. Han gick gärna för sig själv på rasterna, han var inte någon enstörning utan var bara trygg i sig själv.

Provet hade varit svårare än hon hade trott, säker på att hon blivit underkänd gick hon nedstämd ut ur klassrummet när klockan ringde. Då såg hon honom, Henrik. Han stod där med det blonda håret hängande i ögonen, med väskan kastad över axeln och lutade sig mot väggen som om han väntade på någon. Han måste ha känt att han var iakttagen, för han tittade upp och mötte hennes blick, ett leende spred sig på hans läppar. Var det henne han väntade på? Hon log tillbaka och förde det mörka håret bakom örat, hon kände sig utvald, hon talade om för sina vänner att de skulle ses senare och gick bort till honom. Hon kunde känna förvånade blickar i ryggen och förstod vad det skulle skvallras om resten av dagen.

”Hej”

”Hej, jag heter Henrik”

”Jag vet. Magdalena.” Han skrattade lite till henne när hon sträckte fram handen, men han tog den i sin, kysste den och sa sen tyst:

”Får jag göra dig sällskap till aulan?” Hon hade nästan glömt att det var dags att meddela vem som hade vunnit omröstningen snart.

”Väldigt gärna.” Det var länge sedan hennes leende varit så äkta som det var med honom, annars log hon bara för att vara trevlig. Medan de gick talade han om hur roligt han tyckte att det var att de tog Lucia på allvar, det hade de inte gjort i hans förra skola.

”Jag röstade på dig, jag tycker du passar bäst.”

”Tack, alla röster är värda lika mycket, vi är tre bra kandidater.” Magdalena hade aldrig varit bra på att ta komplimanger, vilket kunde göra att hon framstod som en snobb ibland och därför valde hon att dela med sig av komplimangen.

”För mig var det bara en.”

De gick resten av vägen under tystnad, hon kunde känna hur han tittade på henne, men så fort hon tittade mot honom vände han bort blicken.

”Detta var en av de jämnaste omröstningarna i skolans historia.” Spänningen i aulan var total, alla satt tysta och väntade på fortsättningen.

”Eva fick 67 röster, Ellinor fick även hon 67 röster.” Det applåderades och stojades i salen när alla eleverna ville stödja sina kamrater, rektorn var tvungen att höja rösten när han skulle meddela Magdalenas resultat.

”Och årets Lucia blir Magdalena, som vann med sina 68 röster. Gratulerar.”

”Jag visste att jag la min röst på rätt person.” Det var Henrik som viskade i hennes öra innan han gick därifrån och lämnade henne med alla jublande klasskamrater.

Magdalena var alldeles trött i huvudet, hela dagen hade hon varit tvungen att lyssna på allas prat om hur glada de var att det var hon som vunnit och hur vacker hon skulle vara som lucia. Hon suckade tungt där hon stod ensam och väntade på dagens sista lektion, hon hade gått dit lite tidigare för att få en stund i fred, men det dröjde inte länge förrän den nervösa svenskaläraren Sigrid kom. Hon hördes lång väg, nycklarna slog mot benet när hon gick med sin hasande gång, trots att Magdalena kände till lärarinnans egna sätt blev hon lite förvirrad över Sigrids reaktion på att se henne där. Lärarinnans ögon lyste av skräck och medlidande och om möjligt blev hon än mer nervig, Magdalena förstod inte vad som kunnat utlösa reaktionen och var lite orolig för fröken som ändå började närma sig pensionsåldern.

”Hur är det med dig?” frågade Magdalena.

Lärarinnan tog sig för munnen och skakade på huvudet.

”Kära barn, det finns något du borde veta.” Hon låste upp till klassrummet, handen skakade så mycket att det var svårt för henne att få nyckeln i låset, sen satte hon sig på en stol och väntade på Magdalena. Rummet var svagt upplyst, klockan var bara tre men ändå hade mörkret lagt sig ute, hon kände sig lite illa till mods, men gick till slut in och satte sig, hon fann en liten tröst i att hennes klasskamrater snart skulle komma in.

”Det var en mörk vinterdag, mycket lik denna för tjugo år sedan, en dag som jag aldrig kommer glömma. Jag hade precis börjat jobbat här då och de skulle ha luciatåg. Åh, du skulle ha sett henne, så vacker hon var med sitt långa hår och ljusen som kastade ett gyllene sken över henne.” Magdalena såg på henne att hon var långt borta, i en annan tid av sitt liv. ”Dom sa att det var en olycka, men jag trodde aldrig på det. Jag kommer aldrig glömma hennes skrik.” Klockan ringde in och ett tjugotal elever strömmade in i klassrummet, Magdalena hann aldrig fråga vad som hade hänt med lucian, hon tittade på sin fröken som klivit in i lärarrollen, det fanns inga spår efter minnena kvar. Lektionen flöt på långsamt, historien hade gett henne dåliga vibbar, när klockan ringde ut försvann Sigrid fort från klassrummet. Magdalena hade hoppats på att få ett ord med henne, hon bestämde sig för att sluta tänka på det, att inte bry sig om vad en stollig gammal lärarinna hade sagt, hon började säkert bli senil.

Kylan hade tagit sig innanför kläderna och ända in i märgen, hon såg fram emot ett hett bad. När hon tagit sig hela vägen hem hade hon helt glömt bort vad som hänt och var i stället glad över att ha vunnit. På köksbordet låg en lapp från hennes far.

Måste jobba,

Värm dig lite mat

Kommer hem sent

Pappa

Det var inget ovanligt att hennes pappa var tvungen att hoppa in extra på jobbet och det gjorde henne inget, det var skönt att ha kvällen för sig själv utan tjat och gnäll. Hon tappade upp hett badvatten, det dröjde inte lång stund innan det lilla badrummet var fyllt av ånga.

Det var en behövlig värme som spred sig när hon sjönk ner i badet, det hade varit en lång dag och kylan utifrån hade inte släppt henne ur sitt grepp, det stack i kroppen av det varma vattnet, ögonlocken började kännas tunga och just när hon var nära att slumra till hördes något från köket. Hon satte sig upp, hur länge hade hon legat där egentligen, kunde han redan ha kommit hem?

”Pappa, är det du?” Men inget svar kom, hade hon bara inbillat sig ljudet? Hon skulle precis sjunka ner igen när hon hörde fotsteg utanför dörren. Hjärtat stannade, hon vågade knappt andas, inte förrän hon var nära att svimma tog hon ett andetag, rädd för att missa minsta ljud. När hon inte hört något mer på ett tag vågade hon sig upp ur badet, vattnet hade redan börjat kallna och kändes obehagligt mot hennes kropp, hon virade en mjuk lila handduk om sig. Magdalena var livrädd att någon väntade utanför, hon skulle helst vänta där tills hennes pappa kom hem, men det kunde dröja flera timmar till, och hon tänkte på hur löjlig hon skulle känna sig om det inte var något.

Efter att ha stått och lyssnat vid dörren en stund och inte hört något bet hon sig i läggen och smög ut i hallen, med öronen på helspänn gick hon igenom lägenheten. När hon kom till köket undslapp ett lätt skrik från hennes läppar, där på bordet vid hennes fars lapp stod ett stearinljus tänt. Med tårar i ögonen drog hon åt sig en sax som låg på bänken och sprang in på sitt rum. Hon stängde dörren hårt och tände alla lamporna, efter att ha kollat i garderoben och under sängen sjönk hon ner i ett hörn med saxen i ett krampaktigt grepp, hon tänkte att hon borde ha släckt ljuset i köket, men hon vågade inte röra sig, tårarna av rädsla fortsatte att rulla ner för hennes kinder. Varje litet ljud gjorde att hon hoppade till och spände sig ännu mer. När klockan närmade sig tre på natten föll hon utmattad i sömn med ryggen tryckt mot ett hörn.

Med ett ryck vaknade hon när ytterdörren slog igen, klockans lysande siffror visade halv sju på morgonen, arga steg hördes mot golvet på väg mot hennes rum.

”Va fan Magdalena, du kan inte tända ett ljus och bara gå därifrån! Du vet att jag kan vara borta hela natten.” Han hade börjat gorma direkt när dörren åkt upp, inte ens sett att hon satt intryckt i ett hörn med en sax i handen.

”Men det var inte jag.” Hon kände sig som ett litet barn igen, ett litet barn som visste att ingen skulle tro på henne.

”Sluta, du hade ju lämnat en lapp också. Grattis till vinsten gumman. Tänd inga fler ljus när jag inte är hemma.” Med de orden la han lappen på hennes säng och gick ut, hon visste att han skulle gå och lägga sig och inte vakna förrän sent. Det skulle bli hennes uppgift att ordna middagen igen, hon mindes att hon inte ätit något igår och magen knorrade ljudligt i uppror mot matbristen. Men hon kände sig tvingad att ta en titt på lappen först, den som han sagt att hon hade skrivit. Blodet frös till is i hennes ådror, i hennes handstil var det skrivet tre små ord, det såg nästan ut att vara skrivet med blod.

Jag blev vald

Hon förstod att hennes far trott att det var hon som skrivit det, hon som tjatat om omröstningen i nästan tre veckor, men hon hade inget minne om att det hade varit hon. Vad var det som hände egentligen? Magdalena förstod ingenting av det, men hon visste vem hon skulle fråga.

Sigrid bodde i en av villorna inte långt bort, Magdalena klädde sig i sina löparkläder, det kunde inte skada att passa på att träna innan snön och halkan kom. Rädslan från natten fanns kvar, hon vågade sig inte riktigt ut i mörkret utan bestämde sig för att vänta in dagsljuset. Hon satt i fönstret och tittade ut på mörkret, ut på alla juleljusen som försökte lysa upp omgivningen, i bakgrunden kunde hon höra sin fars dämpade snarkningar. Julstämningen flödade ur alla husen, julen närmade sig med stormsteg, medan Magdalenas julstämning var långt borta. Kunde hon inte få en jul som hon haft när hennes mamma fortfarande levde så ville hon inte ha någon jul alls. Och det var bara två dagar kvar tills hon skulle stå inför hela skolan och sprida julglädje.

Magdalena njöt av känslan att springa, att känna vägen under fötterna flyta fram, känslan av att känna sig nyttig, hon sprang förbi en skogsdunge på väg fram till Sigrids hus, men hon stannade tvärt, fortfarande i skydd av träden och såg hur hennes lärarinna packade in några väskor i bilen för att sedan åka iväg. Hon hade missat sin chans, nedstämd sprang hon hemåt.

När hon kom hem stod det ett brinnande stearinljus utanför dörren. Hon tittade sig oroligt omkring, men det fanns ingen i närheten, snabbt blåste hon ut ljuset och slängde det i soporna. Nedstämd, ensam och rädd bestämde hon sig för att gå hem till en kompis och spendera dagen. Sara och hon brukade spendera sina helger ihop, de brukade prata, läsa tidningar och måla naglarna dagarna i ända, det var något som hon behövde nu. Men hon tänkte inte berätta för någon om allt det konstiga som hänt, fattades bara att det skulle börja spridas rykten om henne på skolan att hon trodde på spöken.

Dagen tillsammans med Sara hade gått fort, de hade haft trevligt som vanligt, dagen hade flutit på utan några tankar på alla ljusen, hon började inse att det var någon som spelade henne ett spratt, rädslan hade utbytts mot ilska. Hon tyckte nästan synd om den som drev med henne, men bara nästan, hon skulle inte vara nådig.

När hon kom ut hade mörkret lagt sig igen, i gatlyktornas gula sken kunde hon se hur små snöflingor dinglade mot marken. Det var ont om människor ute, alla verkade sitta hemma vid middagsbordet med sina familjer, hon kunde inte låta bli att undra om hennes far hade lagat middagen när hon nu hade blivit sen. En skugga for förbi hennes ögonvrå, men när hon tittade syntes ingen till, stegen ökade takten och där i utkanten av hennes synfält kunde hon skymta en flicka i vit klänning. Hon blundade hårt och tittade sedan mot flickan igen i hopp om att det bara varit inbillning, men flickan stod kvar där och följde henne med blicken med mörka ögon. Det var droppen för Magdalena, hon sprang, sprang fortare än vad hon någonsin gjort förut, hennes andhämtning var häftig när hon saktade ner utanför sitt hus. Hon tittade sig över axeln för att se om den läskiga flickan var kvar, men där stod ingen, hon skulle just till att gå in när hon såg en annan flicka även hon i vitt, först trodde hon att det var samma, men denna hade långt blont hår, flickan tittade på henne med sina mörka ögon. Hon backade skräckslagen ut mot gatan ut mot gatan och gav ifrån sig ett skrämt skri när hon stötte till någon som greppade tag i hennes arm för att hindra henne från att ramla.

”Hur är det med dig?”

”Henrik!” Hon hade aldrig varit så glad för att se någon förut som hon blev när hon såg hans välbekanta ansikte, hon brast i gråt mot hans bröst och när han la sina armar om henne kände hon sig som den tryggaste i hela världen. När tårarna övergått till snyftningar följde han med henne in i värmen och när hon frågade om han kunde stanna gjorde han det, hon orkade inte spendera en kväll till i ensamhet, inte efter den kvällen. Han väntade tålmodigt, försökte inte pressa henne till att berätta om vad som hade skrämt henne.

”Du kommer inte tro mig, hur skulle du? När jag knappt gör det själv.”

”Testa mig, jag lovar att inte skratta åt dig.” Det var sättet han sa det på, med äkta känsla som släppte spärren, hon berättade allt för honom, allt som hänt sen hon blivit vald.

”Jag kanske inte borde vara lucia.”

”Tok. Du är den enda värd nog att vara lucia. Om jag så ska vara din livvakt tills det är över.”

Dagarna gick, Magdalena och Henrik spenderade all vaken tid tillsammans och hon var evigt tacksam för det, trots att han inte sa mycket om sig själv så började det kännas som en riktig vänskap mellan dem och när han var i närheten hände det inte mycket skrämmande saker.

Dagen hade äntligen kommit, 13 december, hon hoppades att de skulle få möjlighet att fortsätta umgås även efter att Luciatåget var avklarad. De gjorde sällskap till skolan den morgonen, under natten hade det börjat snöa och marken låg vit under deras fötter och trots att vinden blåste så att snön som föll yrde runt dem kom de fram utan större missöden. Det hade alltid varit skolans tradition att ha Luciatåget direkt på morgonen, det var inte vanligt att se skolan så folk tom, det fanns en kuslig känsla i de öde korridorerna. Magdalena hade insisterat på att vara där tidigt och komma i ordning, visst hade hon kunnat göra det mesta hemma, men ville inte att stormen skulle förstöra resultatet.

”Jag väntar här utanför på dig, min Lucia.” Magdalena gav honom en lätt kyss på kinden och gick in i omklädningsrummet, hon var van så det gick snabbt för henne att göra sig i ordning. Hon tittade på klockan och såg att det var fyrtiofem minuter kvar, snart skulle hennes tärnor komma. Hon satte på sig kronan för att skåda det färdiga resultatet i spegeln, Henrik skulle få äran att hjälpa henne tända ljusen sen. Hennes magnifika spegelbild tittade tillbaka på henne med tindrande ögon, hon var lycklig, kanske nästa år inte skulle bli så tokigt, inte om han var vid hennes sida i alla fall.

Ur tomma intet såg hon ljusen i kronan flamma upp, hon ropade förskräckt efter Henrik med rädsla i rösten, men han kom inte. Hon försökte desperat få av sig kronan, men det var som om någon höll den fast, som om den var fastsydd i hennes hårbotten. Magdalena sprang fram till dörren, bara för att upptäcka att den var låst, trots bankandet kom han inte till hennes undsättning. Hon sjönk snyftande ner mot golvet, paralyserad av skräck och sorg, hon kunde höra hans tröstande ord genom dörren.

”Gråt inte, det är för vårt bästa, så vi kan vara tillsammans. Tillsammans för evigt.” Det var det sista hon hörde innan flammorna fick en ny kraft, en ny styrka som spred sig i en hastighet som inte gav henne en chans. Hon skrek, skrek av smärtan, skrek av sveket, hettan gjorde att det kändes som en evighet, tills allt slutade vara. Hon kunde höra andras skrik, det var inte hennes egna, det visste hon, andra som skrek med henne, andra som varit med om samma svek som henne. Mörkret tog henne i besittning. När hon öppnade ögonen igen kunde hon se ett tiotal flickor, andra lucior, som tittade sorgset på henne.

Det var tjugo år sedan den tragiska dagen när Magdalena lämnade de levandes sfär, för att förenas med de andra som även de blivit utvalda.

Lucka 12: Spader dam av Frida Arwen Rosesund

Spader dam2

Det börjar med en ryckning i ena ögat. Jag känner den när jag och Cela sitter på golvet och spelar poker. Det har den senaste tiden blivit vår favoritsysselsättning, av någon anledning sitter vi på golvet, det känns mer revolutionärt, mer alternativt, bättre helt enkelt. Ibland kör vi klädpoker om vi är på det humöret, det blir på något vis lite mer spännande. Celas blick säger mig att hon har trumf på handen, men jag låtsas inte som att jag ser det.

Vi sitter i min lägenhet, en liten etta på 30 kvadrat. En mörk, rätt dyster etta, jag vill alltid vara någon annanstans men ikväll är vi här. Jag ser hur det glimmar till i Celas ögon, samtidigt som det rycker i mitt. Hennes händer är små och vackra och håller korten i ett fast grepp, nästan krampaktigt.

Jag såg hennes händer för första gången för två månader sedan på en fest. Jag tog dem i mina och sedan dess har vi varit tillsammans. Hon gör mig glad och jag tror att jag gör henne glad också, det brukar hon åtminstone säga. Men vi har inte sagt de där stora orden ännu, jag tror att det är för tidigt för det.

Jag känner ryckningen igen och jag frågar Cela ”ser du, mitt öga?” men hon svarar bara att inget syns. Jag känner hur ryckningen liksom klättrar i mig, från ögat och bakåt och jag vill hindra den, men kan inte. Den kan inte stoppas, för jag vet vem det är. Hon dyker alltid upp när jag har det som bäst. När jag känner mig nöjd, trygg och bra. Sist kom hon som en rörelse i håret, en pust förbi ansiktet, en pust som flög in i mitt huvud, jag kände hur kall den var och hur den visste precis vart den skulle. Jag vet inte vem hon är men jag vet vad hon vill. Kanske är hon den jag hade varit om jag fötts som kvinna. Men det stämmer inte heller, för det hon vill gynnar mig inte. Vore hon en del av mig skulle hon bete sig på ett annat sätt. Jag trodde faktiskt att hon var borta nu, att hon var försvunnen. När jag räknar efter är det fem år sedan hon äntrade min hjärna för första gången.

”Ha! Jag vann!” säger Cela och visar sin hand: färg i spader. Spader dam är högsta kort och jag känner hur det rör sig därinne i mitt huvud, det vrider sig och åmar sig och det spänner bakom pannan. Är det så hon ser ut, undrar jag för mig själv och stirrar på Celas högsta kort. Damen på kortet känns plötsligt levande och verklig och det är nästan så jag skymtar en rörelse från hennes näsborrar.

”Nu vill jag inte spela längre”, säger jag och reser mig från golvet. Benen hämtar sig sakta efter sin stelhet men det värker i huvudet. Cela tittar upp på mig och hennes ansiktsuttryck är frågande.

”Jag har huvudvärk” säger jag och det är mina egna ord, sedan kommer hennes ord, Spader Dams: ”Jag tycker du ska gå hem nu, jag är trött på dig.” Jag känner hur orden trycks ur min mun och jag kan inte stoppa dem. Cela reser sig hastigt men hon svarar inte till att börja med. Kanske har hon blivit så chockad att hon inte vet vad hon ska säga. Jag försöker hitta ett uttryck i mitt eget ansikte som ska visa att jag inte menar det jag säger, men lyckas inte. Hela min kropp är avvisande.

”Jaha, skit i det då!” säger Cela argt och hon går ut ur min etta och jag vet inte om hon kommer att komma tillbaka. Dörrens hårdhet skär i mina öron, det låter så argt när den slår igen och jag vill öppna den elaka dörren, springa efter Cela och säga att jag inte menade det jag sa. Jag vill säga att det som hon hörde var inget som jag sa, det kom från någon annan, en svartsjuk ryckning. Det var den svarta damen, Spader Dam som sa de orden, vill jag säga, men min kropp lyder mig inte, min mun skulle aldrig få ur sig de orden nu hur mycket jag än skulle kämpa. Spader Dam vill inte ha Cela här, och Spader Dam får alltid som hon vill.

 

På kvällen ringer jag henne och vill prata. Då går det, den svarta damen har tillfälligt släppt sitt grepp om mig.

”Varför var du så konstig idag?” undrar Cela direkt, hon säger alltid vad hon tänker och det uppskattar jag hos henne.

”Förlåt, jag var inte riktigt mig själv.”

”Nähä. Nej, den sidan har jag inte sett hos dig förut, du är ju alltid så snäll och go annars?” säger hon med ett frågetecken på slutet. Jag hatar det här för jag känner hur allting återupprepar sig.

”Förlåt mig, det är svårt att förklara.”

”Du kanske kan försöka?” Jag hör hur hon vill veta, hur hon har blivit besviken och vill ha en bra förklaring så att hon kan lämna besvikelsen bakom sig.

”Det blir bara så ibland. Det är som att jag inte styr mig själv.” Det blir tyst i några sekunder. Det var inte vad hon hade väntat sig.

”Hur då, vem är det som styr dig då?”

Jag tänker på Spader Dam och hennes arga ögon men jag kan inte beskriva henne och jag kommer aldrig att få Cela att förstå. Jag vet inte vad jag ska svara.

”Jag vet inte”, säger jag bara och vill prata om något annat. ”Kan du inte komma hit så kan vi kolla på en film eller nåt. Jag vill verkligen ha dig här.”

”Så lät det inte förut, då var du ju trött på mig.”

”Det är jag inte, jag lovar. Jag tycker om dig, jag hoppas du vet det.”

”Jag tycker om dig också, men jag tror inte jag orkar ikväll. Det är ju en bit att cykla och så.” Det gör lite ont när hon säger så, för tidigare har det aldrig varit ett problem för henne. Men jag vet att det beror på det jag sa idag. Eller det jag egentligen inte sa, det var faktiskt inte jag som sa det.

”Vi kanske kan ses imorgon då?” säger jag och håller andan en sekund. Tonläget på hennes svar kommer att avslöja om hon vill träffas eller inte. Jag andas ut när hon låter glad.

”Ja, det kan vi, vi hörs då!”

 

Under natten försvinner jag in i en dvala, det är som en öken som breder ut sig, min hjärna känns törstig och min kropp famlar efter något att hålla sig i, det känns som om jag faller fritt många tusen meter och svindeln får mig att rädas det som sker med mig. Det liknar inte någon av mina mardrömmar jag hade som barn, inte som vuxen heller, för det är ingen dröm, det är det som är det otäcka. Det är inte jag som framkallar dessa bilder i mitt huvud, det är någon annan. Någon som är nära mig, alldeles för nära mig och som jag inte vet hur jag ska undvika. Det är något jag har svårt att sätta ord på och hur ska jag då kunna lösa problemet?

När jag vaknar på morgonen är jag inte längre jag. Det gick snabbt den här gången, alldeles för snabbt.

 

För fem år sedan bodde jag i en annan stad, långtifrån där jag nu bor. Jag hade ett annat namn, jobbade med någonting annat, vad det var har inte längre någon betydelse.

När Spader Dam hälsade på mig då var jag tillsammans med Maria. Vi hade träffats ute, hon hade guld i håret och stjärnor i sina ögon. Maria var pigg och glad, busig och impulsiv. Jag stod i pissoaren inne på killarnas, på ett uteställe jag brukade besöka tillsammans med några polare. När jag stod där hörde jag hur dörren slogs upp och ett fnitter trängde sig in och så stod hon där bakom mig och undrade om jag ville bjuda henne på en öl. Senare kom det fram att hon spanat på mig hela kvällen, men eftersom jag stått med mina polare hela tiden hade hon inte vågat sig fram. Hon tog chansen när hon såg att jag smet in på toan.

Vi hann vara tillsammans i ett år innan Spader Dam kom. Vi hade lärt känna varandra väl och pratade om att flytta ihop. Jag var bara 20 då och det var visserligen rätt tidigt att flytta ihop med någon, men det kändes så bra med Maria och det skulle bli billigare för oss båda om vi delade lägenhet. Men när Spader Dam kom förändrades allt. Det började med att jag gav Maria elaka kommentarer som jag inte menade, jag sa att hon var trög och började bli fet, fast jag inte tyckte det. Maria blev ledsen och varje gång försökte jag på något vis förklara att jag aldrig menade det jag sa. Många gånger trodde jag att hon skulle göra slut, men av någon anledning stannade hon kvar, kanske hoppades hon att det jag sa stämde, att jag verkligen inte menade mina elaka ord. Jag försökte vara så snäll och vänlig som möjligt de stunder då jag var mig själv men de stunderna blev allt färre. Det som bodde i mig blev mer och mer ursinnigt för varje kyss som Maria gav mig, för varje gång vi älskade och för varje kärleksfullt ord som vi yttrade till varandra. Det blev bara värre och värre. Jag ville säga åt Maria att fly, men jag kunde inte. Det fanns inget sätt att lösa det hela på.

När det oundvikliga skedde förstod jag inte vad som hände. Ena dagen satt jag och Maria och pussades i hennes turkosa soffa, nästa dag låg hon naken med falnande glans i håret och döda stjärnögon i mina armar. Det var inte jag, det vet jag men vem skulle tro mig om jag sa att Spader Dam hade intagit min kropp? Förresten, då hette hon inte Spader Dam, då saknade hon namn.

Av någon anledning kom jag undan. Jag vet inte om någon hjälpte mig, jag minns inte mycket av vad som hände. Jag minns bara Spader Dams innerliga svartsjuka och ilska och jag minns att hon försvann efter den händelsen.

 

Morgonen är kall, ur min mun kommer rökiga kaskader när jag andas. Min andning är snabb och målinriktad och min kropp har en riktning. Det tar en stund att gå, under tiden är min hjärna tömd på tankar, det enda som händer i den är impulser som pumpas ut från ett svart hål någonstans där inifrån.

Jag står vid Celas port.

Hon öppnar dörren med sömn i ögonen och rufsigt hår. En undran finns i henne, varför är du här så tidigt? Har du saknat mig? Det är inget hon säger men jag vet vad hon tänker.  Det börjar rycka i mitt ansikte och sedan i hela min kropp. Hon släpper in mig i hallen och undrar om jag fryser. Jag skakar bara på huvudet och ur min mun kommer en djup kvinnoröst:

”Passa dig, för nu är jag här.”

 

Lucka 11: Vem är Saga Torstensson?

Till våren ger Mörkersdottir förlag ut en hemlig författare, Saga Torstensson skriver under pseudonym och inte ens jag vet vem hon är. Sitt författararvode vill hon skänka till välgörenhet. I dagens lucka presenterar hon sig på sitt eget märkliga sätt:

Saga1Den 8 februari 2008, akutmottagningen i Halmstad: Saga Torstensson, 24 år, ger upp sitt sista andetag. Några månader går. Saga dyker upp på olika nätforum. Hon skriver berättelser med skräckinslag. Hon knyter kontakt med likasinnade.
Genom berättelserna förmedlar hon bilder av en värld långt långt borta, men ändå här. Bilder som tränger djupt in i sinnet, framkallar drömmar och hallucinationer. I vissa fall även galenskap.
Det påstås till och med att hon har tagit fysisk gestalt igen. Hur det skulle gå till är det ingen som vet. Tekniken för så kallade smarta tumörer – undermedvetna gränssnitt mellan gammal tanke och ny materia – är ännu i sin linda.
Saga är död men lever. Saga framträder i ständigt nya skepnader. Historien är densamma men tar sig hela tiden nya former.
En dag börjar håret tränga genom väggen, som en varelse genom porös tid. Sladdar sticker ut ur din slittade handled. Insektsäggen jäser i tarmen. Ur druvbörden stiger en halv tingest. Allt dränks i blått…
Saga Torstensson är en psedonym. Hon är berättelsen och den verkliga berättaren existerar bara i Sagas fantasi.