Etikett: historiska romaner

Möte med mor

Kjerstin hade gått ned mot den Lilla sjön, det var så varmt och skönt och solen gjorde lustiga katter i vattnet. Solkatter hade hon hört bröderna prata om, när de bländade henne med en spegel. Kjerstin hade börjat skrika först, för att hon blev så rädd. De som fanns i sjön var inte farliga, de liknade julgransglitter. En liten fisk plaskade till och försvann ner under vattenytan igen. En stor fågel kretsade högt uppe i himlen, med det var som det skulle, det var hennes värld, de gränser hon hade satt upp åt sig. Hon hörde steg långt borta på stigen som var grusad för att sommargästerna inte skulle bli leriga om fötterna. De kom närmare, Kjerstin sneglade dit. Det var en främmande dam med en konstig hatt på huvudet. Det var ingen hon kände igen, det måste vara någon gäst som kommit utifrån.

Hon stannade till en bit bort på stigen och där blev hon stående. Kjerstin tyckte det var konstigt, men det var ingenting att bli rädd för precis. Inte som den svarta damen som hon drömde om ibland. Det var otäcka drömmar om att det stod någon främmande figur vid sängen och tittade och sedan blev det buller och bråk och Kjerstin vaknade upp svettig och i våta lakan. Den här kvinnan såg inte farlig ut, men hon såg så stint på Kjerstin.

– God dag, du lille, sade hon.

Men hon kom inte ur fläcken. Hatten skuggade ansiktet, men Kjerstin kunde se att hon inte var någon hon kände igen. Vad stod hon där och stirrade för? Var hon tokig kanske, från galehuset? Kjerstin reste sig plötsligt upp. Två änder flög iväg med smattrande vingar. Hon gick snabbt framåt och när hon skulle gå förbi den främmande, högg hon tag i Kjerstins arm. Inte hårt, men det kändes så ändå. Det var en sådan konstig situation, kuslig var den. Hon började plötsligt känna sig kissnödig. Som om hon inte skulle kunna hålla sig.

På nära håll var det en hand som såg så bekant ut, ett grepp som hon kände igen. När hon tittade uppåt, såg hon att den främmande kvinnan hade börjat gråta, stora tårar hade börjat rulla ned för kinderna på henne. Men hon höll kvar Kjerstins arm och försökte inte torka bort tårarna. Så brukade inte vuxna göra.

– Är du ledsen, frågade Kjerstin, har du slagit dig?

Hon hade börjat dra åt sig armen, ruskade litet i den, för att tanten inte ville släppa taget.

– Du vill kanske snyta dig.

Kjerstin grävde i sin klänningsficka och drog fram en smutsig näsduk och gav den åt den främmande damen.

– Du er en snill liten pike, sade damen och började öppna sin stora väska som hon satt ifrån sig på grusgången. Kanske hon ville ta fram en karamell eller en ettöring?

– Kjerstin, hördes en röst på avstånd, den ropade högt och hest och det var far. Gå hem nu, vi känner inte den här damen, spring fort!

– Men Noach, sade kvinnan med hatten, er jeg farlig, jeg?

– Du vet vad vi har kommit överens om. Du får inte visa dig här på Ed. Och vad har du på huvudet, du ser ut som en toka! Spring hem Kjerstin, nu!

Far hade en otäck röst som hon inte tyckte om, och hon lydde och sprang tillbaka utmed sjön upp mot stationshuset. Hade tanten ändå varit farlig? Hon kanske hade tänkt börja skrika och bära sig åt mitt på ljusa sommardagen? Hon kanske var från galehuset i alla fall. Eller var hon någon elak människa som rest från Norge för att slå Kjerstin. Far var rasande vred, det såg hon, och han släpade med sig den norska damen in mot ett busksnår. Vad hände där? Kjerstin var rädd och illamående. Hon hade på något sätt känt igen rösten, tonfallet. Det lät inte som tant Heldinas, eller någon annan här på Ed. Den lät som om den hade en lukt av mjölk med sig, en känsla av varm filt. Kjerstin kände hur skräcken blandades med en sorts främmande längtan i henne. Något som var svart och vitt och både gruvligt och lockande på samma gång.