Etikett: Frida Arwen Rosesund

Det blev jul och Hilda hörde hur det gick folk ute på vägen, men Märta var genast där och hindrade henne från att kliva upp ur sängen. Att tända ljus, som var brukligt på julaftons morgon var det inte tal om. Hon förstod inte systrarnas ovilja att visa sig ute bland folk, kände de sig aldrig ensamma?

”De går sin vanliga julrunda med stoj och sång”, viskade Märta, samtidigt som hon höll för Hildas mun. Hon kunde höra avlägsen sång därute, det var Staffansvisan som sjöngs och det skar hårt i hennes hjärttrakt av den sorglösa visan och att Staffan vattnade sina fålar fem. Så enkelt det tycktes för de upprymda rösterna att fritt gå runt och sjunga. Hon ville vara en av dem, men Märta höll så hårt i hennes armar och över hennes mun att hon inte hade en chans.

De sedvanliga grankvistarna ställdes på bordet i Hildas rum varje morgon, oavsett hur kallt det var ute. Nya, färska kvistar varje dag. Till julen pratade de om att de saknade en gran, men istället för att hugga en tog de in fler grankvistar, i vilka de hängde hemgjort pynt: kristyränglar, smällkarameller och årsgamla polkagrisstänger. Polkagrisarna var gråa till färgen och såriga. Änglabilderna på kristyren hade antagit en kuslig skepnad, de var bleka och hade inte längre några ögon. Hilda ryste till när hon betraktade dem och ville helst inte ha dem i sitt rum.

De grillade äpplen i öppna spisen som de gav Hilda, äpplen som nästan var genomruttna efter att ha legat sedan hösten. Hon vågade inte annat än att ta emot dem och försökte tugga så att så lite som möjligt nuddade tungan. De sotiga partierna dolde en del av den ruttna smaken.

På julaftons kväll satt de vid brasan och Hilda hoppades innerligt att sångpatrullen från tidigare under dagen skulle komma förbi och se att det eldades inne i stugan och komma och knacka på. Hon var inte längre rädd för att ansikten skulle dyka upp i fönstren, nu bad hon till Gud att de skulle göra det. Mörkret fanns inte därute längre, det fanns inne i stugan, alldeles för tätt inpå.

”Nu har hon varit duktig, moderflickan, och därför vill vi ge henne en julklapp.” Hilda såg upp från brasan och mötte ögon lika stela som kristyränglarnas. ”Vi har gjort det själva”, sa Lia och gick och plockade fram en korg ur gömmorna. Ur korgen tog hon fram ett buckligt paket, inslaget i smörpapper och med ett brunt snöre runt. Hon lade tyngden i Hildas knä och Hilda fick en stark impuls att slänga den ifrån sig. Men systrarna såg uppfordrande på henne, så hon samlade sig och började knyta upp snöret. Det som kom fram när hon lyfte bort smörpapperet var en gråaktig, oregelbunden klump gjord av trasor, hår, avklippta naglar och levrat blod och kräkningarna hotade att komma upp ur Hildas hals.

”Den är till hennes beskydd, till hennes och barnets beskydd. Allt organiskt kommer från Hilda, sådant vi samlat sedan hon kom hit. Samlat och tagit till vara. Den ska skydda henne och barnet från henne själv. Alla onda tankar och handlingar som strålar ut från henne ska samlas där och kapslas in så att hon bara gör gott mot honom. Han ska få en likadan när han kommer ut.” Hilda tittade på klumpen i knät och hennes ben började skaka. Hon ansträngde sig till sitt yttersta för att inte visa hur hon skälvde av vämjelse. De måste ha klippt hennes naglar när hon sov, håret hade de redan stulit från henne och de hade samlat blod från henne, hur? Så mindes hon ett sår hon fått när hon skar sig i tummen och hur Märta snabbt var där med smutsiga trasor. Och hur de brukade torka ur slaskhinken efter att de tömt den. Hon hade fått en klump av sina egna kroppsrester. Hur hade hon hamnat på denna helvetets plats av alla ställen?

Systrarna såg nöjda ut med sin gåva och de sa åt Hilda att ha den i sängen, då skyddade den som bäst. Hildas tidigare tankar om att systrarna blivit mildare och att hon skulle klara av sin vistelse här försvann snabbt som vinden. Om hon inte kom härifrån snart skulle hon bli galen och hamna på Säters hospital. Kanske hörde hon redan nu hemma där?

”Låt mig lägga den i din säng”, sa Lia och tog upp paketet. Hilda var glad att slippa se det, men bävade inför den stund hon skulle gå och lägga sig bredvid den i sängen.

”Har hon ingen julgåva till oss?” frågade Märta när Lia var tillbaka.

”N-n-nej. Ha-ha-har inte sk-skaffat någon.”

”Då får hon ge oss ett löfte. Att vi får hans första tänder och hans första hår.”

Hilda nickade i fasa.

”Och så får vi namnge han”, sa Märta och Lia log ett sammansvuret leende tillbaka.

”Han ska heta Ernst Valdemar.”

När hon kröp ner denna julaftons kväll intill det otäcka knytet tänkte Hilda på julafton för ett år sedan. På fadern som muntert väckte dem på morgonen, stod där i köket med håret rufsigt och ett snett leende, det var så sällan han log sedan modern gick bort, men på julafton var han alltid glad.

Det fanns en frid i huset på julaftonen och det var nästan så att Hilda började tro på julevangeliet som far alltid läste till frukost. Med högtidlig röst som fick henne och lillebror att bli fnittriga läste han om skattskrivningen och stjärnan och det lindade barnet. Det lindade barnet, den förstfödde fick Hilda tillbaka ett ögonblick i sin nya verklighet men hon pressade tankarna bort från det och tillbaka till förra julen.

Hon och brodern dolde sitt fnitter i munnar med gröt, hade fadern kommit på dem med att skratta hade hans vrede vaknat. Det var bara broderns ögon som sa Hilda att han var lika full av skratt som hon. Den varma gröten med sträv kanel, en lyx som de bara unnade sig på själva julafton, lade sig i deras magar som ett varmt, skyddande moln.

Fadern gick ut efter frukost för att hugga gran och Hilda diskade tillsammans med Asta, som även hon var på gott humör denna julaftons morgon. Hon skulle vara ledig en vecka och Hilda skulle hjälpa fadern med hushållsarbetet. De sjöng julsånger tillsammans medan de diskade och brodern sprang runt och lekte och försökte fånga deras uppmärksamhet. Han tyckte alltid att julaftonsförmiddagarna var så långsamma, själv tyckte Hilda det var skönt att tiden gick sakta, hela kroppen blev lugn.

Asta lagade maten, men förberedelserna hade börjat långt tidigare, den slaktade grisen låg i saltlake och gäddan hade legat i lut sedan Anna-dagen.

Hilda och brodern fick gå ut och hämta in ved, det skulle gå åt mycket ved under juldagarna och Asta tyckte att det vore synd och skam att behöva gå ut under själva julfirandet.

Hon saknade alltid sin mor under de där stunderna och sorgen var stor över att brodern aldrig hade fått träffa henne.

När fadern kom tillbaka med granen hängde de nygjorda smällkarameller med sockerbitar i, glänsande röda polkagriskrokar och de sköra julkulorna som inte fick tappas i golvet för allt i världen. Och så svenska flaggor som Hilda tyckte skar sig mot allt det röda och gröna. Det doftade från granen och stack i fingrarna, doften som numera gjorde henne mer obehaglig till mods än lugn.

När maten var färdig och framdukad torkade Asta av händerna på förklädet och hastade hem till sitt.

”God jul”, hälsade de till henne innan hon stängde dörren. Så var de ensamma, den lilla familjen och de åt den goda maten under stillsam tystnad.

Det skrek i Hildas mage av hunger när hon mindes det överdådiga julbordet, det nybakade brödet som Asta gjort, den salta sillen, köttbullarna, skinkan och gröten. Kosten hos systrarna var så ensidig att hon var rädd att hon skulle få skörbjugg.

Hilda nynnade glädjesången för sig själv, blundade bort den mörka stugan, andades med öppen mun så att lukten från knytet och den lortiga sängen inte skulle kännas. Det var länge sedan någon hade gjort rent i rummet, Hilda hade aldrig sett systrarna sopa eller damma, själv orkade hon inte och hade heller inte sett några städredskap. Någon gång hade det varit fint, hon tyckte sig se spår av det och när hon såg med den inre synen fick hon nya bilder serverade. Hon betraktade rummet från samma ställe hon befann sig på, men det såg åter annorlunda ut. Det var försommar och en kvinna stod vid bordet och arrangerade lila syrenblommor i en vas, på samma sätt som Lia och Märta gjorde varje morgon med grankvistarna. In kom två flickor i femtonårsåldern och dragen var henne alltför välbekanta. Ansiktena var mindre, näsorna inte så långa, läpparna inte lika stora. De hade armarna om varandra och gick synkroniserat, som om de vore siamesiska tvillingar.

Kvinnan vände sig om när flickorna kom in, men hon tycktes inte se dem, blicken var glasartad och smet förbi, landade istället på gardinen i fönstret som i denna värld var alldeles ny, vit med stolta spetsar. Kvinnan smekte över gardinen och mumlade någonting. På kinden hade hon ett svart tumavtryck, som av sot. Sedan började hon riva och klia sig nervöst över kroppen, och Hilda kände igen henne som Carla från den tidigare synen.

Flickorna satte sig på varsin stol vid bordet, doftade på syrenerna och började sedan vagga tillsammans, fram och tillbaka. Deras ansikten var stängda, blickarna lika glasartade som kvinnans. Deras naglar lortiga, svarta ränder löpte under dem. Händerna var bleka, nästan vita och de höll varandra hårt i händerna.

Så hördes en kraftig hostning i hallen och både systrarna och kvinnan ryckte till. Det kom något elakt in i rummet, tillsammans med hostningen, en smutsig kolare som osade färsk milrök och systrarnas ryggar böjdes i en enda rörelse.

”Odugliga jäntor!” röt mannen. ”Vad ska jag med er till när ni inte ens kan hugga ved? Springa runt som fåniga nippertippor. Om bara Daniel hade fått leva.”

”Förlåt”, sa flickorna i kör.

”Det är en olycka”, mumlade kvinnan och flickornas ryggar böjdes än mer.

”Ni gör mig olycklig”, sa mannen och gick ut ur stugan.

Kvinnan fortsatte sitt pysslande, utan att titta åt flickorna.

Hilda öppnade ögonen och det mörka rummet var tillbaka. Tårar lurade i ögonen och det gjorde ont när hon tänkte på tvillingarnas unga ledsna kroppar. Trots allt de gjort mot henne kunde hon inte låta bli att känna sympati för dem. Det var något med familjen som inte var som det borde vara och det rev djupa sår i flickornas sinnen.

Hilda betraktade den slitna gardinen i fönstret som en gång varit vit och undrade vart mannen och kvinnan tagit vägen, för inte hade de varit särskilt gamla i hennes syner. Kanske ett fyrtiotal år. Men slitna och tärda.

Innan hon somnade tänkte hon intensivt på allt i sitt liv förutom systrarna, så att hon inte skulle drömma drömmar där hon snokade i deras kärleksdans.