Etikett: Förvriden

Donnie

När jag kommer ut igen är det en upplivad stämning, en förväntan ligger i luften och det verkar ha hänt något, men samtidigt vill jag inte erkänna det för mig själv. De ska inte förvandlas, de ska fortsätta vara mina vänner denna kväll. Tanken på Adam kommer tillbaka och nu har han varit borta i över en timme.

Jag sveper min öl och lutar mig sedan tillbaka och mina tankar vandrar iväg och jag ser Adams ögon framför mig, bedjande och klara. De blir allt större och nu hörs musik någonstans ifrån, en stillsam blues som klingar högre och högre i mina öron. Jag blundar och känner mig svävande och rösterna och orden försvinner i en dov gröt.

När jag öppnar ögonen är det något som inte är som det ska. Andra, främmande ting sitter runtomkring mig. De talar utan röster och är stilla med stela leder. Jag betraktar dem med stigande skräck och blir chockad över deras onormala utseenden. Bredvid mig sitter en flicka med sylvassa klor istället för naglar, hon skrapar dem sakta mot bordsskivan som nu är i sten och ett svagt gnissel hörs. Hennes hår är rödburrigt och glansigt men en grå smutsrand syns tydligt framför det öra hon har vridet mot mig. Profilen är ren och symmetrisk och när hon vrider på huvudet åt mitt håll känner jag igen de onda blixtar som mina tavlor lyckats frammana. Ur hennes ögon rinner även svarta, tjärlika tårar. Min kropp reagerar så långsamt men det är något bitterljuvt som väcks i mig, en liten fjäril med bittra söta vingar. Och så ren, kall skräck som gör mina rörelser stumma när jag ser den som sitter bredvid henne.

På Daniels plats sitter något jag känner igen, något skrämmande bekant vilar över hans svarta ansikte och hans gräsbevuxna armar. Från hans mun kommer en svart rök som luktar ruttna växter och jag vänder äcklad bort huvudet för att inte andas in röken. De andra kring bordet är inte heller mina vänner längre, utan antingen svarta eller vassklorna flickor. Det är som om de alla får syn på mig samtidigt och sänder sina pilande blickar och ruttna rök mot mitt håll i något slags samförstånd. Jag reser mig och det känns som om det passerar flera timmar innan jag står på svajiga ben, mina bordgrannar rör sig inte men alla betraktar de mig som om jag vore kvällens huvudpunkt. Jag måste härifrån och mina steg tar mig ut mot skogen. Vänder mig om för att se om de reagerar men de tittar bara på mig, ser att någon av dem rör på munnen men inga ord kommer ut.

Något i mig gör att jag inte kan springa så fort som jag brukar och jag förstår inte vad som har hänt med mig. Når skogsbrynet och skogen känns bekant men ändå inte. Det är samma träd, men fel färger, löven och barren är blå, stammarna röda och i någon del av min hjärna börjar en misstanke vakna, la de något i min öl? Är allt detta en illusion? Men jag hinner inte analysera tanken mer för nu ser jag en av de svarta närma sig med tunga steg och ett annat, förträngt minne börjar stiga upp till ytan. Jag försöker springa men benen rör sig för sakta och jag hör ett flåsande ljud bakom mig när varelsen tar sig fram. En rotvälta dyker upp och jag hoppar så snabbt jag kan bakom den och börjar gräva med fingrarna i jorden för att skapa mig ett bättre gömställe. Om jag varit långsam förut är jag däremot snabb nu, händerna gräver i hastig fart upp jord, maskar, mull, gamla löv, allt i märkliga, stickande färger. Snart har jag en grop jag kan sjunka ner i och jag lägger lite jord och löv över huvudet för att dölja mig själv ytterligare. Hör den svarte stega förbi och bortåt och när jag suttit stilla i vad som känns som tillräcklig tid, kikar jag upp och nu är jag ensam. Färgerna börjar förändras igen och jag vet inte längre från vilket håll jag kom.

Jag rycker till när jag ser en kvinna sitta vid ett bord mitt i skogen. Tittar på hennes naglar, men de är korta och ljusa och jag blir lugn. Hon ser på mig och hon är äldre än jag, säkert runt trettio.

”Pamela”, säger hon och ler. ”Du älskar mig.” Jag sätter mig på den tomma stolen mittemot henne och hon häller upp ett glas rött vin till mig. ”Olycklig kärlek är också kärlek”, säger hon och skrattar högt som om det var ett skämt hon just sagt.

”Var är Adam?” säger jag men då krackelerar Pamela framför mig, det startar vid hennes axel, armen faller av och krossas i miljoner bitar på marken. Sedan är det som om resten av hennes kropp tar efter, andra armen, huvudet, bålen, benen, allt rasar ihop som ett stort hus som förlorat sin styrka. Kvar på marken finns bara ett lager blått damm. Jag vill ropa på Pamela, ropa tillbaka hennes kropp, men den är borta.

Jag finner mig sittande i en dimma på marken en lång stund, vätan tränger in i mina byxor men jag känner det knappt. När jag vaknar upp är alla färger på riktigt igen, träden är gröna och min mun är torr och jag har en fruktansvärd huvudvärk. Jag är omgiven av gräs, högt, grönt, krispigt gräs, gula solrosor som ler trött och tittar på mig, undrar vem jag är och vad jag gör här. Träden är enorma runtomkring mig, höga silvergranar med stammar som vittnar om dess höga ålder, tallar som för länge sedan såg mark och vanliga granar med stickiga barr.

Mina händer är jordiga, som om jag grävt en stor grop i marken och naglarna är trasiga och det värker i huden. Jag får inget grepp om verkligheten, är detta verkligheten? Vad är det jag har utsatts för, vad har hänt?

”Jävla Jennifer”, säger jag högt för jag misstänker henne starkt till att ha fipplat med min öl. Hon och Daniel. Som svar på denna misstanke hittar jag ett sms på min mobil från Jennifer.

”Sorry. Trodde inte d skulle ta så mkt. Daniel letat efter dig. Vars e du?” Suddiga minnen av någon som jagade mig dyker upp, någon farlig? Så det var bara Daniel?

”Hej Donnie!”, en liten flickröst bakom ryggen får mig att se upp från mobilen. Mirandas dotter Moa står och tittar på mig.

”Var kom du ifrån?”

”Jag ska visa dig en sak, kom!” säger hon och tar mig i handen. Jag undrar om hon också är en illusion men kommer sedan ihåg vad Jennifer pratat om tidigare under kvällen, vilket känns som flera dagar sedan, att Moa rymt.

”De letar efter dig”, säger jag och följer efter henne. Hennes hand är stark, trots att den är så liten. ”Du borde nog följa med mig istället.”

”Nej, Donnie, nu följer du med här”, säger Moa och handen klämmer ännu hårdare om min och nu känner jag hur ett ben i den knäcks och ett vrål stiger som en siren ur min hals.