1
Den första gången jag träffade Noa var jag elva år. Jag vet det med säkerhet, för det var min födelsedag och jag hade min finaste klänning på mig när jag satt i skuggan på bänken under
äppelträdet och väntade. Väntade och väntade på att far skulle komma hem så vi äntligen kunde äta min tårta. Jag minns till och med varför han var borta. En gammal man i byn hade blivit hastigt och allvarligt sjuk så far blev hämtad med droska för att åka dit och göra vad det är han gör när människor är på väg att dö. Det som präster gör. Jag har ofta önskat att min far varit något annat än socknens präst, och den där aftonen var definitivt en av de gångerna.
Jag var otålig och uttråkad. Det enda jag hade att titta på, förutom den täta granskogen bortom den välansade häcken, var renplockade bärbuskar, långsträckta rabatter och gräs som
var så kortklippt att det inte kunde vaja i vinden. Inte för att det fanns någon vind den där dagen. Det var tvärtemot alldeles vindstilla och jag satt och svettades i spetslivet och mina
underkjolar.
Men sedan såg jag något som rörde sig, borta i skogsbrynet. Häcken skymde sikten, så jag ställde mig upp och skuggade ögonen med handen. Jag trodde att det var ett rådjur jag hade
skymtat, eller kanske en varg, så jag blev både lättad och besviken när ett par grenar veks undan och ett svarthårigt huvud kikade fram. En pojke. Det var bara en lortig pojke.
”Hallå där!” ropade jag så myndigt jag kunde. ”Det här är vår mark, så du får inte vara här.”
Pojken, som verkade vara i min egen ålder, varken rörde sig eller svarade. Han bara såg på mig med sina mörkbruna ögon.
”Hör du inte vad jag säger? Du måste gå härifrån”, fortsatte jag och korsade armarna över bröstet. Inte heller nu gjorde inkräktaren som jag sade, utan drog roat upp ena mungipan.
”Vad händer om jag stannar?”
Han trängde sig ut mellan granarna så att jag verkligen kunde se hur ovårdad han var. Det svarta, toviga håret, så långt att det såg ut att aldrig ha blivit klippt, hängde kring ett smalt ansikte som var randigt av smuts och det grova tyget i hans kläder var fullt av revor och hål.
Men det verkade inte som om pojkens bedrövliga uppsyn bekymrade honom. Rak i ryggen mötte han min blick och lade även han sina armar i kors. För en kort stund såg han lika
respektingivande ut som jag inbillade mig att jag gjorde, men sedan spred sig ett brett flin över hans ansikte.
”Sluta med det där!” protesterade jag och hörde till min förtret hur gnällig jag lät.
”Du får sluta först, för det var du som började”, svarade pojken lätt innan han tog de återstående kliven fram och lade händerna på ovansidan av häcken.
”Började med vad?”
”Vara så där oartig. Har inte dina föräldrar lärt dig något hyfs?”
”Det har de visst gjort!” utbrast jag förnärmat. ”Min far är …”
”Varför är du oartig då?” avbröt han mig och lade huvudet på sned.
”Varför kom du ens hit?” suckade jag. ”Har du inget bättre för dig än att stå här och retas med mig?”
”Vill du veta vad jag vill?”
”Ja, vad är det du vill?” frågade jag trött och behövde inte vänta länge på hans svar.
”Jag vill känna på ditt hår.”
”Mitt hår?”
Jag stirrade på honom och hans svartkantade, trasiga naglar. När jag föreställde mig hur han vidrörde mina blonda lockar rös jag vid tanken.
”Ja, ditt hår”, svarade han lugnt. ”Kom närmare så jag kan nå det.”
Mörkersdottir 