Fantasy – Sida 2 – Mörkersdottir

Jag kämpade med hinken, den slog mot höften när jag gick, stötte upp blåmärken på huden. Vattnet skvimpade ur, vätte kjolen som redan var nedsolkad efter att jag travat fram och

tillbaka över vår leriga gårdsplan. Ibland förbannade jag min klumpiga kropp, svor onda ord tyst för mig själv när jag egentligen ville ställa mig och skrika rakt ut. Mina rörelser var

trögare än andras, kroppsdelar jag inte hade kontroll över som plötsligt befann sig där de inte skulle vara, rev ner lådor från hyllor, stötte armbågar och knän i vassa hörn.

”Har du blivit blind, flicka?” kunde far säga och se på mig med vild blick. ”Du ska väl växa upp någon gång du också, eller ska du göra dig till sådär så andra får jobba åt dig?”

Det var mer än en gång mor hade tagit ifrån mig tallrikar och glas när jag diskade, nappade åt sig dem med nariga händer och gjorde jobbet själv.

Det värkte i sidan och ännu mer vatten skvimpade ur när jag kom in i förstugan. Nu fick inget mer åka ur, då skulle jag få gå en gång till. Mor hade tänt i spiseln och jag bar försiktigt

in hinken till henne. Tyst tog mor emot hinken och hällde vattnet i grytan som stod på spiseln. Det var elfte hinken jag burit in och jag kände hur armarna domnade och hur tomt det var i magen.

”Tack, fina”, sa mor men såg inte på mig.

Jag såg på när mor passade vattnet, hon kände med fingret tills det var lagom varmt. Ryggkotorna var böjda, som om hon hade något under blusen som ville komma ut. Det var många år sedan hennes rygg varit rak och jag ville gå fram och lägga en hand på henne för att lindra det som måste göra ont. Men jag kunde inte, det var inte för mig.

”Går du upp och hämtar syster din?” sa mor medan hon hällde det varma vattnet i träkaret som stod på golvet i köket. Syster min låg på vinden så att vi inte skulle störas nattetid av hennes hostningar. Jag klättrade den branta trappan upp, öppnade dörren så att ljuset strilade in. Mitt i rummet, intill murstocken låg hon under rena lakan, mors finaste med broderier. Intill sängen stod en spottkopp och en potta, som av lukten att döma behövde tömmas.

”Är det du, jänta?”

”Mor har gjort i ordning ett bad, vill du komma med mig ner?”

”Så skickade hon dig? Kluns-jänta. Varför gick hon inte själv?”

Jag svalde och tog de få stegen fram till sängen och räckte ut min arm. Hon satte sig upp, såg på mig med ögon där blodkärlen spruckit och bildat röda förgreningar över det vita.

Ansträngningen gav henne en hostattack som riste den magra kroppen. När attacken tagit slut tog hon tyst min arm och reste sig sakta ur sängen.

Jag klättrade före ner för vindstrappan. På det nedersta steget slant jag med foten och skrapade upp ett sår på skenbenet. Ögonen tårades av smärtan och jag kände hur något blött

rann nerför benet. Jag spände käkarna och tryckte tillbaka ett stön.

Ett minne kom för mig där jag höll om min syster. Ett minne från en sommar för åtta år sedan då vi sprang skrattande över gårdsplanen med prästkragar i kransar i håret, en tafattlek.

Jag var tjock och glad och min syster brukade klämma på mina kinder och säga att jag var en liten kluns, en söt liten klunsedunsa. Själv hade hon alltid varit smal, finlemmad som en katt, hon hade ärvt mors kropp och jag fars.

Mor kom emot oss i farstun, tog min syster om livet och ledde henne in i köket.

”Kära barn, vad blek du är.” Hon kände på pannan med rynkade ögon och blicken var bara för min syster. Sedan hjälpte hon av henne med nattsärken. Den vita kroppen lyste i det

skumma köket, revbenen var så vassa mot den bleka huden. Blodådrorna slingrade sig likt ormar därunder.

”Du är för god mot mig, mor”, sa min syster och sjönk ner i det varma vattnet.

”Hysch, lilla barn, ansträng dig inte”, svarade mor. ”Vill du räcka mig svampen och såpan?” sa hon sedan till mig.

Min syster började sjunga och mor tvättade henne med svampen över ryggen. Rösten var klar likt en lärkas men den sprack mot slutet i ettvåldsamt hostanfall.

Jag stod stilla och betraktade dem, mina fötter var

som fastkilade i golvet och jag visste att jag inte längre behövdes, ändå stod jag kvar.

Mitt under sången vände min syster sitt blåbleka ansikte mot mig, såg mig i ögonen, ögonbrynen veckades och läpparna vred sig i ett grin. Jag backade bakåt instinktivt, förlamningen i benen släppte och jag sprang ut ur stugan med hennes blick i nacken.

Jag sprang så fort jag förmådde, över gården, förbi brunnen och körsbärsträden, sprang så det värkte i halsen. Fötterna tog mig vidare, ut i skogen, över välkända frodiga stigar, grenar rev mig på benen. Så stannade jag, tyckte mig höra ett rop och lystrade inåt skogen. Men det enda som hördes var lövens brusande när vinden tog tag i dem och en ensam trädgren som

gnisslade som en gammal dörr.

Framför mig, svart och blank, låg en tjärn jag aldrig sett tidigare. Björkarna speglade sig i tjärnens vatten, visade upp en mörk bild av sig själva. Vattnet var lika svart och blankt som

min systers ögon som stirrat på mig i köket, men trots det fanns det något lockande med det.

Jag sjönk ner på mossan, lossade skorna och nuddade

marken med mina fötter. Sträckte ut benen och lutade mig bakåt. Det stack lite från fallna barr men det var en skön känsla och en frid spred sig i kroppen och luften vandrade djupt ner i lungorna när jag andades in skogsdoften.

Då plaskade det till i vattnet längre bort, som en stor fisk som slog. En flicka i min egen ålder dök upp i mitt synfält, en mörkhårig flicka med brunbrända armar, klädd i vitt linne och

kortbyxor, som om hon nyss legat och sovit i sin bädd.

”God dag”, sa hon med ljus röst och tittade nyfiket på mig. Jag blev genast medveten om hur jag såg ut och tedde mig, en räddhågsen flicka med slarviga kläder. Min röst lät inte som

min när jag svarade. Flickan kom närmare och slog sig ner intill mig.

”Min vackra tjärn”, sa hon och lät blicken svepa över vattnet. ”Vad heter du?”

”Maja”, svarade jag svagt, så ovan vid att säga och höra mitt eget namn.

”Maja. Maja, Maja silverflicka, var en fager men ledsen kicka.”

Jag log åt de fåniga orden.

”Vad heter du?” sa jag.

”Lucilla”, svarade hon.

”Vilket konstigt namn” sa jag och undrade var hon kom ifrån men kom på mig själv med att det kanske lät elakt och tillade: ”men fint”.

”Kom så badar vi!”

Jag tänkte på min syster som satt hemma i köket, bröstsjuk och elak och med ens blev jag glad att jag inte var hon. Det var en ovan känsla.

”Men jag har inget att bada i”, sa jag men flickans ord lockade och min protest var lam.

”Det gör inget, kom!”

Mina steg var lätta när jag följde henne, som om jag inte behövde anstränga mig och som om all min klumpighet var borta.

”Maja!” En skarp röst ljöd mellan träden. Jag ryckte till, det var min fars röst. Lucilla drog i min hand men förtrollningen var bruten.

”Jag måste gå” sa jag, ”men jag kommer tillbaka en annan dag.”

Det dröjde flera veckor innan jag hälsade på flickan vid tjärnen igen. Soldagarna blev allt kortare, skuggorna mer långsmala och en frusenhet kröp in under skinnet.

Min syster kunde inte längre ligga på vinden, det blev alltför besvärligt när hon skulle ta sig upp och ner för stegen. Mor bäddade åt henne i köket och där låg hon och hostade så det

skrällde och så porslinet klirrade.

Jag borde kanske ha tyckt synd om min syster, men den känslan fanns inte där. Var det därför hon var så elak mot mig? Kunde hon känna det genom kylan från min kropp?

Mor vakade ständigt vid min systers sjukbädd. Smekte hennes rygg efter hostanfallen, gav henne gröt och socker, lade varma knyten mot hennes bröst. Om mor sa något till mig handlade det alltid om en uppmaning, något jag skulle hämta, något jag skulle bära in, att jag skulle tända i spiseln. Jag åt alltid själv, mor åt med min syster och far grabbade bara åt sig maten från bordet och gick ut igen, han hölls bara i stugan när han sov. Snart skulle den kalla årstiden vara här och jag undrade om min syster skulle överleva den.

En vacker brittsommardag när min syster sov och mor var upptagen med att städa i stugan tog jag mig återigen till tjärnen. Far var ute i skogen långt bortåt finnmarken och jobbade, så han skulle inte komma och störa den här gången.

Tjärnen inte lika mörk nu, himlen ovanför var klarblå och spred sin färg över vattenytan. Det var så vackert, så inbjudande och jag var varm efter promenaden från hemmet. Flickan jag mött tidigare syntes inte till och skogen var tyst. Jag tog av mig klänningen, tog några försiktiga kliv ner i vattnet och kände hur fötterna sjönk i dyn. Skulle jag sjunka, sugas ner som jag hört talas om att man kunde göra? Nej, botten kändes fast under dyn och även om den kalla kladdiga känslan mot mina fötter var obehaglig kände jag mig lugn.

Jag tog några simtag ut, kände hur vattnet smekte kroppen. Undrade vad som fanns därunder ytan, dit det inte gick att se. Så hörde jag ett plask bakom mig och ryckte till. Jag försökte hålla mig flytande på stället medan jag vände mig om för att se vad som stört min frid. Det var flickan igen, Lucilla. Hon såg annorlunda ut den här gången. Håret låg smetat kring hennes ansikte. Ögonen var stora och mörka och den tidigare leende flickan såg på mig med en bister bestämdhet i blicken.

”Lucilla?”, sa jag prövande. Kanske kände hon inte igen mig? ”Det är jag, Maja.” Min röst kändes inte lika tunn som vanligt, det var något med vattnets inverkan på den, vattenytan

gjorde så att mina ord färdades med lätthet och jag kände mig stark och levande på ett sätt jag inte gjort tidigare. Mina klumpiga lemmar rörde sig smidigt i vattnet.

”Maja, Maja, silverflicka, var en fager men ledsen kicka”, Lucilla mumlade samma ramsa hon gjort när vi träffades första gången, men nu följdes den inte av ett skratt, den här gången

lät rösten mörk och inget i hennes ansikte var lättsamt längre. Den lugna känslan jag tidigare känt byttes långsamt ut, jag kände hur kallt det var i vattnet och hur jag började skaka. Jag

försökte vända mot strandkanten för att rädda mig upp på land, men det gick långsamt och jag hörde hur flickan plaskade efter mig, hur hon grabbade tag i mina ben och drog i mig,

försökte dra mig åt hennes håll. ”Ingen vän hon hade kär, vem ska sörja henne när Maja sjunker ner i dyn, ingen ska minnas denna syn.” Nuvar rösten alldeles invid mitt öra och jag kände hur hon tog ett fastare tag och så färdades vi ner under vattenytan, fort som en fisk simmade hon med mig. Jag höll andan men kände att det inte skulle gå länge till, lungorna

började spränga ju längre ner i tjärnen vi kom, Lucilla vände sig mot mig och nu log hon, men det var inget vackert leende, det var hårt och segervisst.

Jag försökte ta mig loss, försökte röra lederna men hennes grepp om mig var så fast att jag inte lyckades röra mig en millimeter. Så vände hon sig emot mig igen, tog mig om huvudet och borrade in sin blick i min. Jag försökte komma

undan, försökte se åt ett annat håll men hennes blick var hypnotisk och jag föll in i den och kände hur kroppen slappnade av, hur tankarna irrade runt, hur vattnet sipprade in i min näsa och mun när jag inte längre lyckades hålla dem spända, hur jag långsamt gled in i ett töcken och hur skönt det var att äntligen, äntligen få slappna av på riktigt.

Det sista jag såg var Lucillas ögon som antog en blåaktig färg, samma blå färg som jag sett i mina egna ögon när jag speglat mig och i samma sekund sprack min egen blick.

Jag vakar över dig nu, syster. Du är på väg till mig, snart ska du vara här. Men då är det jag som är äldst, då är det jag som är först och du som är nummer två. Jag hade alltid trott att jag

skulle överleva dig, att det var jag som hade turen på min sida som inte var sjuk. Nu vet jag bättre. Vet att det är bättre att vara först, att vara den som kommer i första hand.

Jag ser på dig när du ligger i din säng, och jag ser dina flackande ögon när du känner min andedräkt mot kinden, hur rädd du är. Du ropar på mor som kommer springande och ni tystnar, stannar upp och mörkret lägger sig runt er, ni kurar ihop er och jag väntar.

Väntar på att min syster ska komma till mig.

Publicerad tidigare i Mörkerseende, en skräckantologi utgiven av Epok förlag.

Som ni läsare vet så var ju Aveline ett big fan av choklad (det har hon fått efter mig), särskilt Snickers. Choklad, salta jordnötter, kola … vad kan gå fel? Inget! Så vid du inte är nötallergiker förstås. Är du inte det tycker jag att du ska prova de här otroligt goda recepten! De är beroendeframkallande, jag lovar!

Snickerskladdkaka

150 gram smör
1,5 eller 2 små ägg
2 1/4 dl socker
0,75 dl kakao
1,5 dl vetemjöl
1 msk vaniljsocker
0,75 tsk bakpulver

En tub kolasås eller 1 burk karamelliserad mjölk

200 g jordnötter

200 gram mjölkchoklad

1 klick smör

Gör så här:

1. Sätt ugnen på 175 grader.

2. Smält smöret. Rör ner resten av ingredienserna.

3. Häll i en smord och bröad form och grädda ca 15-17 minuter i mitten av ugnen. Den ska vara kladdig i mitten. Låt svalna. Ställ gärna i frysen en liten stund så att den hårdnar innan du lägger på fyllningen.

4. Bred över kolasås eller karamelliserad mjölk. Jag tycker att ju mer desto bättre, så jag använder nästan en hel tub kolasås eller ca 3/4 burk karamelliserad mjölk (resten äter man upp med sked).

5. Smält chokladen med en klick smör. Går snabbast att göra i micron, men passa den noga och rör om var 30:e sekund. Rör ner jordnötterna. Bred ut över kolasåsen. Ställ i kylen så att chokladen stelnar, men ta gärna ut den en halvtimme före servering så att inte chokladen är så hård.

Ät och njut av livet!

/Sofie

Etikett: Fantasy

Lucka 9: Förvriden som gratis e-bok

Lucka 7: Prolog ur Bäraren

Lucka 6: Författaruppläsning av Eldbunden

Lucka 5: Obskyra örtblandningar

Lucka 4: Gratis e-bok Vem är rädd för Saga Torstensson

Lucka 3: De som bo under tjärnar, av Frida Arwen Rosesund

Lucka 2 Avelines snickerskladdkaka

Mörkersdottir julkalender

Mörkersdottir katalog Vinter Vår 2014-2015

Serahema Saporium 1:2 Bäraren