Etikett: debutant

Sekten på Dimön tog hem debutantpriset hos Crimetime Specsavers Awards!

Publicerad den av morkersdottir i Aktuellt

Motiveringen från juryn löd:

”Drygt 500 sidor fullkomligen slukas. Både juryn och de många läsare som röstat var eniga – boken går inte att lägga ifrån sig. Språket är okonstlat. Känslan av en dokumentärroman gör att den sticker ut i den trånga deckarhyllan. Författaren skriver om en sluten värld på ett sätt som är extremt trovärdigt och fascinerande. En spänningsroman om vad som får människan att gå igenom eld och vatten för att finna en tillhörighet. Det här är den första delen i en ny romantrilogi – och vi ser mycket fram emot fortsättningen.”

Mariette, som levde över 20 år i Scientologikyrkan vet vad hon skriver om. ”Denna typ av mentalitet existerar inte enbart inom sekter, den kan återfinnas i en misshandelsrelation, en mobbningssituation i skolan, i kriminella gäng eller ungdomar som går med i IS. Jag tror att det enda sättet att höja medvetenheten om detta är att prata och skriva om det. Jag har gjort det till mitt kall i livet.”

deckardebut

Sofie Trinh Johansson, författarporträtt

Publicerad den av morkersdottir i Uncategorized

Jag tänker inte säga att jag alltid har skrivit, ända sedan jag var liten. Det är som när sångerskor säger att de har sjungit ända sedan de var små, men vem har egentligen inte det? Alla har vi väl sjungit och skrivit även om en del kanske gör det lite mindre bra? Så det tänker jag inte säga, men jag kan säga att det alltid har funnits ett behov av att skriva i mig. Det gick som i vågor när jag var yngre, den där febern i blodet när en saga dök upp i skallen som jag bara var tvungen att få ner på papper nu nu nu. Jag levde mig alltid bort i min egen värld, hade aldrig tråkigt av att göra ingenting eftersom det alltid fanns så mycket att tänka på och fantisera om.
När jag blev tonåring skrev jag inte lika mycket men läste desto mer och förhoppningsvis lärde jag mig någonting på vägen. På gymnasiet skrev jag en roman på över femhundra sidor i projektarbetet. Jag fick ett streck i betyg av läraren för att det mesta var skrivet för hand och jag hann bara renskriva hälften på skolans datorer och ytterligare lite till när min far förbarmade sig över mig och gav mig en lap top. En rad av läraren om att det var ambitiöst men lite dumt av mig att ge mig på att skriva en hel roman fick jag. Och så strecket då. Jag tappade sugen till att skriva efter det. Sedan gick det några år och av en händelse kallade min far mig en dag för ”halvblod”. Inte många ser var jag kommer ifrån, men många ser att det är något hos mig som inte riktigt är helt svenskt. Det är något som ligger i blodet, något som man inte ser. Och där satte febern igång igen. Jag började skriva som besatt, och längtan och behovet efter att skriva var tillbaka. Numera är det mitt sätt att koppla av, att komma bort från verkligheten, att få lov att besöka en annan värld för en stund. Ibland står verkligheten där och drar i mig och försöker få mig tillbaka och lika ofta står jag där och stretar emot, även om jag inte sitter framför datorn eller med en penna i handen. Precis som när jag var liten har jag aldrig längre tråkigt av att inte göra någonting. Det finns ju så mycket att tänka på och fantisera om.

Läs intervjun i tidningen Hallands nyheter.

Maths Nilsson, författarporträtt

Publicerad den av morkersdottir i Uncategorized

Så här ett år i efterhand ter det sig nästan lite komiskt, men den där beryktade fyrtioårskrisen blev precis så omvälvande som jag bävade för. Fast inte på ett negativt sätt, inte alls. Samma år jag tog steget in i det fruktade årtiondet slutade jag mitt jobb som kemist inom läkemedelsbranschen, dryga fjorton år av tillhörighet och trygga rutiner (nåja) blev till ett år av frihet och egen tid. Det blev foto- och målarkurser, jag genomförde en Ironman, reste ensam till Botswana och inte minst, den sista meningen i min debutroman blev skriven.

Ett alldeles underbart år. Tid att stanna upp, göra det man ville och reflektera över tillvaron. Men också tid att inse att den där fullständiga friheten kanske inte bara är fantastisk, tid att inse hur viktiga de där till synes obetydliga stunderna av skratt vid fikabordet är, att vara en del av något och att vara behövd. Saker man tar för givet blir inte saknade förrän de är borta. Kanske är det fyrtioårskrisen, kanske är det upplevelsen av att bli helt utslagen av en överaktiv sköldkörtel som gör att man reflekterar mer än vanligt, jag vet inte, förmodligen har jag funderat för mycket på saker och ting hela mitt liv…

Men det var inte det som fick mig att börja skriva även om dylika tankar ofta dyker upp i de världar jag skapar. Faktum är att jag aldrig ens haft en tanke på att bli författare. Uppväxt i en liten håla på Öland med helt vanliga föräldrar i en helt vanlig familj som man är så fanns det aldrig ens i tankevärlden tror jag. Nej, det var först när en kollega gav ut en egen bok för några år sedan, jag själv började skriva (tack Lasse). Först lite i smyg, små taffliga noveller som växte i omfång och snart var jag fast. Det är som en drog att bege sig in i de där världarna som bara finns i ens inre. Jag vill bara ha mer.

Och skrivprocessen är faktiskt inte alls olik den inom den naturvetenskapliga forskningen; det ständiga kriget med att få ihop en vindlande kreativitet med någon sorts struktur, att hitta nya infallsvinklar, leta svar och utforska nya tankar. Men nu är det mina tankar som sätter gränserna, inte naturvetenskapens. Och jag hamnar gärna där, att utforska det okända, det mörka och balansera på gränsen till vad som är verkligt. Kanske är det just min naturvetenskapliga skolning som gör det så frestande att få leka med alternativa lösningar och leta mystiska samband? För tänk om man trodde på ödet. Då hade det blivit ganska spännande att berätta att jag några månader efter att ha avslutat min debutroman, som tar sin början i häxprocessens Mora, upptäckte att en liten pojke spelade en avgörande roll i upprinnelsen till hela häxhysterin på 1600-talet. En liten pojke vid namn Mats Nilsson. Precis som jag. Kan det vara något annat än ett tecken säg..?

 

Jonas Lejon, författarporträtt

Publicerad den av morkersdottir i Uncategorized
När jag var liten trodde jag på spöken.
Tunga mardrömmar gjorde att jag hade svårt att sova under barndomen. Drömmar om skuggade figurer som vakade runt min säng och ville få tag på mig med sina långa händer. Min mamma brukade lugna ner mig genom att berätta att vår tjocka katt Oscar åt upp spöken. Jag kände mig alltid tryggare då den sura katten sov i min säng, men lärde mig ändå aldrig att sova på riktigt.
När jag växte in i den tidiga tonårsperioden hade jag det svårt, precis som alla andra. Hormonerna ändrade mitt humör och gjorde mig deppig. Nätterna spenderades med tv- och dataspel, ja, allting som kunde hålla mig sysselsatt tills jag inte längre orkade vara vaken. Mardrömmarna blev värre och mer tydliga. Sömn fortsatte vara någonting jag skydde allt starkare. Runt den här tiden lånade jag en bok av min mamma: Bilbo, och drömde mig bort till en annan värld, så långt borta jag kunde komma, det gav mig lite frid.
Jag blev äldre och läste mer, tills jag inte orkade läsa fantasy-böcker längre. Deras värld kändes för främmande och jag kunde inte relatera till den längre. Gymnasiet söktes till och jag kom in. Jag gjorde det smarta valet och undvek att välja samma linje som mina vänner, kompisval är ju någonting man inte skulle göra. Naturligtvis vantrivdes jag i min klass och kunde inte relatera till någon av klasskamraterna. Mardrömmarna blev allt värre och jag började skolka bort större delen av skoltiden. Som alla andra tonåringar kände jag att ingen förstod mig.
Då fann jag en bok med samlade skräcknoveller och fann där en helt ny värld. Författare som visade mig historier ur helt nya synvinklar och visade att jag inte var så konstig som jag trodde. Mardrömmarna blev allt starkare, men jag började utnyttja dem och gjorde trevande försök att skriva själv. Det gav mig någonting konstruktivt att göra med de långa nätterna då jag suttit och bara väntat på att sömnen skulle komma.
Nu är jag 24 år gammal och mardrömmarna finns fortfarande kvar. Skillnaden är att jag har lärt mig att leva med dem, de är trotts allt en del av mig och utan dem hade jag inte varit den jag är idag. Jag ser fortfarande skuggade figurer runt min säng och vaknar upp skrikandes på morgnarna, men jag är å andra sidan aldrig så lycklig som då jag sitter själv mitt i natten och skriver på mina böcker.
Nu är jag vuxen och jag tror fortfarande på spöken.