Lucka 14: Utdrag ur kommande romanen ”IT-samurajernas makalösa irrfärder” av Anders Rosesund

Styrelsen på Cyber Biotech kunde lossa på slipsknutarna, luta sig tillbaka och kosta på sig en välförtjänt avslappnande helg i Dalarna. Det långa och invecklade utvecklingsarbetet med Project Archon var snart över. I tre år hade de utvecklat, korrigerat, modifierat, omvärderat och samarbetat med anläggningarna i USA, Belgien, Italien, Spanien, Kanada och Grekland för att nu äntligen kunna se målsnöret.

De hade tillräckligt mycket data och verifieringar för att veta att de triumferande skulle passera mål med en segergest. Allt som återstod var några slutprocesser som skulle knytas ihop. Om tre veckor skulle den makalösa komponenten, funktionen som skulle revolutionera säkerhetsbranschen och säkra utvecklingen mot en paradisisk ny värld vara en verklighet.

Samtidigt satt Sofia Elenor Hagström i sin Volvo Cross Country, uppe vid landsvägen, exakt 150 meter från den jaktstuga där Cyber Biotechs styrelse firade sin högtid. Hon avnjöt en apelsin med en sublimt raffinerad hedonistisk kompetens. Noggrant lät hon remsan av apelsinskal växa sig allt längre i en enhetlig figur innan den i en serpentin föll av den mogna, saftiga frukten.

Hon bar sitt korpsvarta hår i en knut mitt på huvudet och håret längs sidorna var rakat så att det gav ett krigiskt utseende. Ansiktet hade markerade, slaviska drag med höga kindknotor. Hon bar en tajt latexdress som tillät maximal rörlighet vid en stridssituation. Än mer uppseendeväckande var den dödliga anordning som var fäst vid hennes kropp. Där fanns ett bälte innehållande diverse knivar och kaststjärnor praktisk ordnade för att så snabbt som möjligt kunna ställa till med ett livsfarligt spektakel. Med sig hade hon ett samurajsvärd. Men för tillfället lutade hon sig tillbaka i sätet och avnjöt varenda tugga av den kvarvarande apelsinen.

När sista klyftan var uppäten vände hon sig mot passagerarsätet och öppnade en svart träningsväska som innehöll de två israeliska mini uzis som var de primära vapnen för jobbet. De var lättmanövrerade, effektiva på korta distanser och dessutom roliga att hantera. Nackdelen var att magasinet tenderade att ta slut snabbt och av den anledningen kompletterade hon med svärdet, knivarna och kaststjärnorna. Beredskapen för alla eventuella situationer kunde därmed klassas som mycket god.

Utan att knacka klev hon in i stugan och gick i rask takt fram till bordet där de tretton intet ont anande styrelseledamöterna satt. Tjugosex ögonbryn höjdes i lika stora delar förvåning och indignation inför inkräktaren. Det oortodoxa faktum att hon hade två mini uzi i beredskap fyllde samma funktion som att trycka på en panikknapp.

”God kväll, elaka och påtagligt omoraliska genmanipulatörer! Dags att möta döden!” utbrast Sofia Elenor Hagström med barnslig förtjusning.

”Va i helv…” hann ekonomichefen Roald Jeppsson säga innan en kulkärve från miniuzin slet sönder hans käft och decimerade resten av huvudet till oigenkännlighet. Marie Schnell hann precis konstatera att hennes planerade kärleksmöte med ekonomichefen aldrig skulle bli av innan en ny kulkärve slet upp hennes silikonpumpade bröst och ändade hennes imponerande karriärklättring. Nio av de tretton nattsvarta själarna i församlingen hann bli grundligt avdagatagna innan de två magasinen var slut.

”Dags för kallskuret!” ropade Sofia Elenor Hagström, släppte mini uzina och tillgrep den skarpeggade vapenarsenalen. Personalchefen Peo Andersson var tränad i kyokushin kai karate och hade själsnärvaro nog att springa fram till attentatskvinnan och måttade nu en mai giri som var tänkt att fälla henne och få ett slut på blodbadet. Attentatkvinnans färdighet i kampsport visade sig emellertid vara honom överlägsen. Hon parerade sparken och körde samtidigt in ett bredtandat hiskeligt verktyg utvecklat av Napoleons fältskärer, strax ovanför knähöjd och kapade benet i ett förödande snitt. Peo reagerade planenligt och föll ihop utan att orsaka mer obehag utöver ett ymnigt blödande och ett hjärtskärande skrikande.

Nu återstod kvalitetssäkringsansvarige Martin Tidholm, informatören Tomas Axelson och vice vd:n Gun Davidsson. De hade emellertid gått in i chock och stod bara och glodde för att invänta dödsstöten. Efter ett rappt språng var Sofia så nära att samurajsvärdet snabbt kunde avlägsna de förvirrade huvudena från kroppen.

Sofia Elenor Hagström konstaterade att nu var arbetet över. Hon räknade med att det skulle ta ett antal minuter innan närmaste patrullbil skulle dyka upp. Miniuzinas smattrande borde ha fått grannarna att reagera.

Kapandet av personalchefen Peo Anderssons ben hade resulterat i att stora pulsåderns blodomlopp, avbruten i sin naturliga bana, pumpade ut innehållet över henne. Huvudkapningarna hade inte gjort saken bättre, så en dusch var nästa steg innan hon fortsatte med operationen. Efter uppfräschningen gick hon fram till fruktskålen, försåg sig med ännu en apelsin och väntade på att ordningsmakten skulle dyka upp. Då var det bara mindre än en minut innan de skulle anlända.

Meddelandet på polisradion nådde de närmaste patrullbilarna som befann sig en dryg mil från fritidsstugan. Nils Holgersson och Kjell Hanö drabbades av ett akut testosteronanfall varpå deras fordon spottade sig fram för att bege sig mot brottsplatsen i en rent livsfarlig hast. Den ena radiobilen befann sig ytterligare två minuter bort från platsen och Holger Nilsson och Madeleine Jansson svor högljutt, tokbromsade, gjorde en u-sväng och tryckte gasen i botten till ackompanjemang av saftblandaren.

De anlände ungefär samtidigt och kunde synkronisera aktionen. Fler bilar var på väg, och när de med dragna tjänstevapen sökte sig mot den imposanta timmervillan anlände den första ambulansen för att ta hand om eventuella överlevande efter skottlossningarna. Den information de hade, var att en långvarig skottlossning hörts inifrån stugan. Det kunde vara vad som helst. En senildement gammal jägare som fått kortslutning, ett fyllebråk som ballat ur, eller något ännu värre.

Ledda av polisinspektör med särskild tjänsteställning Nils Holgersson, samlades poliskvartetten i beredskap framför ytterdörren som stod på glänt. Med dragna pistoler och adrenalinet pumpande på högvarv knackade de på dörren. Ingen svarade, men dörren var olåst. Rapporteringen av skottlossning gav dem juridisk fri lejd in i fastigheten. De kunde höra ett visslande inifrån stugan. ”Always look at the bright side of life” från Monty Python-filmen ”Life of Brian” lade en i sammanhanget störande uppsluppenhet över situationen.

”Hallå, är det någon där? Polisen är här. Vi har fått rapporter om skottlossning. Står allt rätt till?” gastade Nils så att det skulle höras ända in. Det muntra visslandet avbröts och de hörde en kvinnlig stämma som ropade: ”Kliv in mina herrar och damer. Mi casa es su casa!”

Synen som kvartetten mötte när de klev in genom dörren skulle aldrig lämna deras näthinnor. Väggar, golv, tak och möblemang var impregnerat av blod och tretton kroppar i olika grader av lemlästning låg utspridda över hela rummet. På det centralt placerade bordet låg två mini uzin och diverse blodiga knivar och några kaststjärnor. Som om en general kapitulerat genom att lämna över sina vapen till fienden. Längst bort i bordsändan satt en ung kvinna i smygpunkig frisyr.

Hon stoppade precis i sig den sista biten av en apelsinklyfta då hon sträckte ut händerna mot poliserna. Inte för att göra sig redo för att bli arresterad, utan som en innerlig hälsning till besökare som gjorde en visit.

”Men ser man på. Alla är på plats ser jag. Bra, då kan vi köra igång.”

IT-samurajernaframsida

Lucka 13: Jul i Att de i tid må väckas

Det blev jul och Hilda hörde hur det gick folk ute på vägen, men Märta var genast där och hindrade henne från att kliva upp ur sängen. Att tända ljus, som var brukligt på julaftons morgon var det inte tal om. Hon förstod inte systrarnas ovilja att visa sig ute bland folk, kände de sig aldrig ensamma?

”De går sin vanliga julrunda med stoj och sång”, viskade Märta, samtidigt som hon höll för Hildas mun. Hon kunde höra avlägsen sång därute, det var Staffansvisan som sjöngs och det skar hårt i hennes hjärttrakt av den sorglösa visan och att Staffan vattnade sina fålar fem. Så enkelt det tycktes för de upprymda rösterna att fritt gå runt och sjunga. Hon ville vara en av dem, men Märta höll så hårt i hennes armar och över hennes mun att hon inte hade en chans.

De sedvanliga grankvistarna ställdes på bordet i Hildas rum varje morgon, oavsett hur kallt det var ute. Nya, färska kvistar varje dag. Till julen pratade de om att de saknade en gran, men istället för att hugga en tog de in fler grankvistar, i vilka de hängde hemgjort pynt: kristyränglar, smällkarameller och årsgamla polkagrisstänger. Polkagrisarna var gråa till färgen och såriga. Änglabilderna på kristyren hade antagit en kuslig skepnad, de var bleka och hade inte längre några ögon. Hilda ryste till när hon betraktade dem och ville helst inte ha dem i sitt rum.

De grillade äpplen i öppna spisen som de gav Hilda, äpplen som nästan var genomruttna efter att ha legat sedan hösten. Hon vågade inte annat än att ta emot dem och försökte tugga så att så lite som möjligt nuddade tungan. De sotiga partierna dolde en del av den ruttna smaken.

På julaftons kväll satt de vid brasan och Hilda hoppades innerligt att sångpatrullen från tidigare under dagen skulle komma förbi och se att det eldades inne i stugan och komma och knacka på. Hon var inte längre rädd för att ansikten skulle dyka upp i fönstren, nu bad hon till Gud att de skulle göra det. Mörkret fanns inte därute längre, det fanns inne i stugan, alldeles för tätt inpå.

”Nu har hon varit duktig, moderflickan, och därför vill vi ge henne en julklapp.” Hilda såg upp från brasan och mötte ögon lika stela som kristyränglarnas. ”Vi har gjort det själva”, sa Lia och gick och plockade fram en korg ur gömmorna. Ur korgen tog hon fram ett buckligt paket, inslaget i smörpapper och med ett brunt snöre runt. Hon lade tyngden i Hildas knä och Hilda fick en stark impuls att slänga den ifrån sig. Men systrarna såg uppfordrande på henne, så hon samlade sig och började knyta upp snöret. Det som kom fram när hon lyfte bort smörpapperet var en gråaktig, oregelbunden klump gjord av trasor, hår, avklippta naglar och levrat blod och kräkningarna hotade att komma upp ur Hildas hals.

”Den är till hennes beskydd, till hennes och barnets beskydd. Allt organiskt kommer från Hilda, sådant vi samlat sedan hon kom hit. Samlat och tagit till vara. Den ska skydda henne och barnet från henne själv. Alla onda tankar och handlingar som strålar ut från henne ska samlas där och kapslas in så att hon bara gör gott mot honom. Han ska få en likadan när han kommer ut.” Hilda tittade på klumpen i knät och hennes ben började skaka. Hon ansträngde sig till sitt yttersta för att inte visa hur hon skälvde av vämjelse. De måste ha klippt hennes naglar när hon sov, håret hade de redan stulit från henne och de hade samlat blod från henne, hur? Så mindes hon ett sår hon fått när hon skar sig i tummen och hur Märta snabbt var där med smutsiga trasor. Och hur de brukade torka ur slaskhinken efter att de tömt den. Hon hade fått en klump av sina egna kroppsrester. Hur hade hon hamnat på denna helvetets plats av alla ställen?

Systrarna såg nöjda ut med sin gåva och de sa åt Hilda att ha den i sängen, då skyddade den som bäst. Hildas tidigare tankar om att systrarna blivit mildare och att hon skulle klara av sin vistelse här försvann snabbt som vinden. Om hon inte kom härifrån snart skulle hon bli galen och hamna på Säters hospital. Kanske hörde hon redan nu hemma där?

”Låt mig lägga den i din säng”, sa Lia och tog upp paketet. Hilda var glad att slippa se det, men bävade inför den stund hon skulle gå och lägga sig bredvid den i sängen.

”Har hon ingen julgåva till oss?” frågade Märta när Lia var tillbaka.

”N-n-nej. Ha-ha-har inte sk-skaffat någon.”

”Då får hon ge oss ett löfte. Att vi får hans första tänder och hans första hår.”

Hilda nickade i fasa.

”Och så får vi namnge han”, sa Märta och Lia log ett sammansvuret leende tillbaka.

”Han ska heta Ernst Valdemar.”

När hon kröp ner denna julaftons kväll intill det otäcka knytet tänkte Hilda på julafton för ett år sedan. På fadern som muntert väckte dem på morgonen, stod där i köket med håret rufsigt och ett snett leende, det var så sällan han log sedan modern gick bort, men på julafton var han alltid glad.

Det fanns en frid i huset på julaftonen och det var nästan så att Hilda började tro på julevangeliet som far alltid läste till frukost. Med högtidlig röst som fick henne och lillebror att bli fnittriga läste han om skattskrivningen och stjärnan och det lindade barnet. Det lindade barnet, den förstfödde fick Hilda tillbaka ett ögonblick i sin nya verklighet men hon pressade tankarna bort från det och tillbaka till förra julen.

Hon och brodern dolde sitt fnitter i munnar med gröt, hade fadern kommit på dem med att skratta hade hans vrede vaknat. Det var bara broderns ögon som sa Hilda att han var lika full av skratt som hon. Den varma gröten med sträv kanel, en lyx som de bara unnade sig på själva julafton, lade sig i deras magar som ett varmt, skyddande moln.

Fadern gick ut efter frukost för att hugga gran och Hilda diskade tillsammans med Asta, som även hon var på gott humör denna julaftons morgon. Hon skulle vara ledig en vecka och Hilda skulle hjälpa fadern med hushållsarbetet. De sjöng julsånger tillsammans medan de diskade och brodern sprang runt och lekte och försökte fånga deras uppmärksamhet. Han tyckte alltid att julaftonsförmiddagarna var så långsamma, själv tyckte Hilda det var skönt att tiden gick sakta, hela kroppen blev lugn.

Asta lagade maten, men förberedelserna hade börjat långt tidigare, den slaktade grisen låg i saltlake och gäddan hade legat i lut sedan Anna-dagen.

Hilda och brodern fick gå ut och hämta in ved, det skulle gå åt mycket ved under juldagarna och Asta tyckte att det vore synd och skam att behöva gå ut under själva julfirandet.

Hon saknade alltid sin mor under de där stunderna och sorgen var stor över att brodern aldrig hade fått träffa henne.

När fadern kom tillbaka med granen hängde de nygjorda smällkarameller med sockerbitar i, glänsande röda polkagriskrokar och de sköra julkulorna som inte fick tappas i golvet för allt i världen. Och så svenska flaggor som Hilda tyckte skar sig mot allt det röda och gröna. Det doftade från granen och stack i fingrarna, doften som numera gjorde henne mer obehaglig till mods än lugn.

När maten var färdig och framdukad torkade Asta av händerna på förklädet och hastade hem till sitt.

”God jul”, hälsade de till henne innan hon stängde dörren. Så var de ensamma, den lilla familjen och de åt den goda maten under stillsam tystnad.

Det skrek i Hildas mage av hunger när hon mindes det överdådiga julbordet, det nybakade brödet som Asta gjort, den salta sillen, köttbullarna, skinkan och gröten. Kosten hos systrarna var så ensidig att hon var rädd att hon skulle få skörbjugg.

Hilda nynnade glädjesången för sig själv, blundade bort den mörka stugan, andades med öppen mun så att lukten från knytet och den lortiga sängen inte skulle kännas. Det var länge sedan någon hade gjort rent i rummet, Hilda hade aldrig sett systrarna sopa eller damma, själv orkade hon inte och hade heller inte sett några städredskap. Någon gång hade det varit fint, hon tyckte sig se spår av det och när hon såg med den inre synen fick hon nya bilder serverade. Hon betraktade rummet från samma ställe hon befann sig på, men det såg åter annorlunda ut. Det var försommar och en kvinna stod vid bordet och arrangerade lila syrenblommor i en vas, på samma sätt som Lia och Märta gjorde varje morgon med grankvistarna. In kom två flickor i femtonårsåldern och dragen var henne alltför välbekanta. Ansiktena var mindre, näsorna inte så långa, läpparna inte lika stora. De hade armarna om varandra och gick synkroniserat, som om de vore siamesiska tvillingar.

Kvinnan vände sig om när flickorna kom in, men hon tycktes inte se dem, blicken var glasartad och smet förbi, landade istället på gardinen i fönstret som i denna värld var alldeles ny, vit med stolta spetsar. Kvinnan smekte över gardinen och mumlade någonting. På kinden hade hon ett svart tumavtryck, som av sot. Sedan började hon riva och klia sig nervöst över kroppen, och Hilda kände igen henne som Carla från den tidigare synen.

Flickorna satte sig på varsin stol vid bordet, doftade på syrenerna och började sedan vagga tillsammans, fram och tillbaka. Deras ansikten var stängda, blickarna lika glasartade som kvinnans. Deras naglar lortiga, svarta ränder löpte under dem. Händerna var bleka, nästan vita och de höll varandra hårt i händerna.

Så hördes en kraftig hostning i hallen och både systrarna och kvinnan ryckte till. Det kom något elakt in i rummet, tillsammans med hostningen, en smutsig kolare som osade färsk milrök och systrarnas ryggar böjdes i en enda rörelse.

”Odugliga jäntor!” röt mannen. ”Vad ska jag med er till när ni inte ens kan hugga ved? Springa runt som fåniga nippertippor. Om bara Daniel hade fått leva.”

”Förlåt”, sa flickorna i kör.

”Det är en olycka”, mumlade kvinnan och flickornas ryggar böjdes än mer.

”Ni gör mig olycklig”, sa mannen och gick ut ur stugan.

Kvinnan fortsatte sitt pysslande, utan att titta åt flickorna.

Hilda öppnade ögonen och det mörka rummet var tillbaka. Tårar lurade i ögonen och det gjorde ont när hon tänkte på tvillingarnas unga ledsna kroppar. Trots allt de gjort mot henne kunde hon inte låta bli att känna sympati för dem. Det var något med familjen som inte var som det borde vara och det rev djupa sår i flickornas sinnen.

Hilda betraktade den slitna gardinen i fönstret som en gång varit vit och undrade vart mannen och kvinnan tagit vägen, för inte hade de varit särskilt gamla i hennes syner. Kanske ett fyrtiotal år. Men slitna och tärda.

Innan hon somnade tänkte hon intensivt på allt i sitt liv förutom systrarna, så att hon inte skulle drömma drömmar där hon snokade i deras kärleksdans.

Att de i tid må väckas_omslagsförslag_7

Lucka 12: Tomten i julottan, av Ronnie G Lundin

Den här berättelsen berättade min farmor för mig och som hon hade hört av sin far under en julottefärd han var med om i slutet av 1800-talet. Hennes far var troligen i tolvårsåldern när detta hände.

Mörkret skulle ännu råda ett tag till denna juldagsmorgon på Fårö. Snön låg vit och lyste upp det hela så att det gick att hjälpligt se vägen framför sig. Oscar satte en fackla framme på släden, som brukligt var, och med familjen väl nerbäddad, gav de sig iväg till julottan.

De slog följe med granngårdarna och den lilla karavanen med slädar tog sig sakta framåt mot kyrkan som låg nästan en mil bort. Familjens släde var den sista i karavanen, och tolvårige John såg hur ljuset från facklorna fladdrade medan bjällrorna pinglade i hästarnas selen.

En blek måne tittade fram då och då, men det var ändå för mörkt för att helt kunna urskilja de hus och gårdar de for förbi. Plötsligt stelnade gammelfarmor till och nöp John hårt i armen.

”Titta inte, väste hon, men det springer en tomte på snövallen bredvid oss.”

John kunde naturligtvis inte låta bli att titta och såg då en tomte som lätt och ledigt sprang bredvid deras släde, lika fort som hästen travade. På några sekunder hade alla i släden blivit varse den ovälkomne följeslagaren, men ingen vågade säga ett ord eller ens titta på den underlige tomten bredvid dem.

Oknytt och väsen var det gott om, och i allas hjärnor tävlades det nu om vilket väsen det kunde tänkas vara. Gårdstomten som hade följt dem på vägen? Någon byse som skulle bo i skogarna här och brukade bråka med folk? Eller kanske något troll som ville spela dem ett spratt? Inte ens Oscar vågade röra sig utan satt bara stelt på kuskbocken och önskade att de skulle vara framme vid kyrkan snart.

Tomten fortsatte springa bredvid dem, upp och ner över snödrivorna. Han verkade outtröttlig och höll ännu samma fart som hästen.

Nu kunde de se ljuset från kyrkan och de började andas ut. Det hade inte hänt något ont. Kanske den där tomten var ett gott väsen.

När de svängde upp bredvid de andra slädarna vid kyrkstallarna, där hästarna stallades under högmässan, försvann plötsligt tomten spårlöst.

Det här blev naturligtvis ett samtalsämne på kyrkbacken och många korsade sig mot nattens väsen som ville störa dem mitt i julefriden. Det hann inte avhandlas så länge innan kyrkklockorna manade in dem till julottan.

På hemvägen spanade pojkarna ivrigt efter spår där tomten hade sprungit, men förutom enstaka kattspår syntes ingenting. Det var ett mysterium.

Långt efteråt tänkte den då tolvårige John på händelsen och då slog det honom. Tomten som sprungit så piggt bredvid dem kunde ha varit en skugga av hans egen far som satt högt på kuskbocken. Facklan hade kastat sitt ljus över dikesrenen och hans fars skugga hade också synts där. Men ännu på sin ålders höst var inte John säker på om det verkligen var så. Det kunde likaväl ha varit en tomte. Det var inte min farmor heller säker på. Hon var uppfödd i en tid med skrock och väsen, och det tog även henne ett helt liv att helt godta den förklaring vi idag ser som självklar.

Lucka 9: Förvriden som gratis e-bok

För att få boken, mejla till frida@morkersdottir.se.

forvriden rgbUnga män och barn försvinner i de norrländska skogarna, en man hålls instängd av sin fru i källaren, ett äktenskap är på upphällningen och en flicka kommer tillbaka, en flicka som har blivit vuxen i sinnet och bär på hämnd i sitt bröst.

Lucka 5: Obskyra örtblandningar

Michèle Glatthard bjuder på Lövjekarlens och Teresas recept ur boken Bärnstenar i vattnet.

TERESAS SÖMNTÉ
1 krm citronmleissblad
1 krm mejramblad
1 krm anisfrukter
1,5 dl vatten
Koka upp vattnet.
Ta av kastrullen och tillsätt örterna.
Låt dra i 10 minuter.
Sila.
Drick en kopp av teet före sänggåendet.
LÖVJEKARLENS FÖRKYLNINGSLINNDRANDE ÖRTDRYCK
2 tsk fläderblommor
1,5 dl vatten
honung
Koka upp vattnet.
Ta av kastrullen och tillsätt örten.
Låt dra i 10 minuter.
Sila.
Söta med honung.
Drick 1-3 koppar om dagen.
Har du hosta? Tillsätt 1 tsk krossade anisfrukter.
Mängdangivelserna gäller torkade växter.
Bärnstenar

Lucka 3: De som bo under tjärnar, av Frida Arwen Rosesund

TjärnarJag kämpade med hinken, den slog mot höften när jag gick, stötte upp blåmärken på huden. Vattnet skvimpade ur, vätte kjolen som redan var nedsolkad efter att jag travat fram och
tillbaka över vår leriga gårdsplan. Ibland förbannade jag min klumpiga kropp, svor onda ord tyst för mig själv när jag egentligen ville ställa mig och skrika rakt ut. Mina rörelser var
trögare än andras, kroppsdelar jag inte hade kontroll över som plötsligt befann sig där de inte skulle vara, rev ner lådor från hyllor, stötte armbågar och knän i vassa hörn.
”Har du blivit blind, flicka?” kunde far säga och se på mig med vild blick. ”Du ska väl växa upp någon gång du också, eller ska du göra dig till sådär så andra får jobba åt dig?”
Det var mer än en gång mor hade tagit ifrån mig tallrikar och glas när jag diskade, nappade åt sig dem med nariga händer och gjorde jobbet själv.
Det värkte i sidan och ännu mer vatten skvimpade ur när jag kom in i förstugan. Nu fick inget mer åka ur, då skulle jag få gå en gång till. Mor hade tänt i spiseln och jag bar försiktigt
in hinken till henne. Tyst tog mor emot hinken och hällde vattnet i grytan som stod på spiseln. Det var elfte hinken jag burit in och jag kände hur armarna domnade och hur tomt det var i magen.
”Tack, fina”, sa mor men såg inte på mig.
Jag såg på när mor passade vattnet, hon kände med fingret tills det var lagom varmt. Ryggkotorna var böjda, som om hon hade något under blusen som ville komma ut. Det var många år sedan hennes rygg varit rak och jag ville gå fram och lägga en hand på henne för att lindra det som måste göra ont. Men jag kunde inte, det var inte för mig.
”Går du upp och hämtar syster din?” sa mor medan hon hällde det varma vattnet i träkaret som stod på golvet i köket. Syster min låg på vinden så att vi inte skulle störas nattetid av hennes hostningar. Jag klättrade den branta trappan upp, öppnade dörren så att ljuset strilade in. Mitt i rummet, intill murstocken låg hon under rena lakan, mors finaste med broderier. Intill sängen stod en spottkopp och en potta, som av lukten att döma behövde tömmas.
”Är det du, jänta?”
”Mor har gjort i ordning ett bad, vill du komma med mig ner?”
”Så skickade hon dig? Kluns-jänta. Varför gick hon inte själv?”
Jag svalde och tog de få stegen fram till sängen och räckte ut min arm. Hon satte sig upp, såg på mig med ögon där blodkärlen spruckit och bildat röda förgreningar över det vita.
Ansträngningen gav henne en hostattack som riste den magra kroppen. När attacken tagit slut tog hon tyst min arm och reste sig sakta ur sängen.
Jag klättrade före ner för vindstrappan. På det nedersta steget slant jag med foten och skrapade upp ett sår på skenbenet. Ögonen tårades av smärtan och jag kände hur något blött
rann nerför benet. Jag spände käkarna och tryckte tillbaka ett stön.
Ett minne kom för mig där jag höll om min syster. Ett minne från en sommar för åtta år sedan då vi sprang skrattande över gårdsplanen med prästkragar i kransar i håret, en tafattlek.
Jag var tjock och glad och min syster brukade klämma på mina kinder och säga att jag var en liten kluns, en söt liten klunsedunsa. Själv hade hon alltid varit smal, finlemmad som en katt, hon hade ärvt mors kropp och jag fars.
Mor kom emot oss i farstun, tog min syster om livet och ledde henne in i köket.
”Kära barn, vad blek du är.” Hon kände på pannan med rynkade ögon och blicken var bara för min syster. Sedan hjälpte hon av henne med nattsärken. Den vita kroppen lyste i det
skumma köket, revbenen var så vassa mot den bleka huden. Blodådrorna slingrade sig likt ormar därunder.
”Du är för god mot mig, mor”, sa min syster och sjönk ner i det varma vattnet.
”Hysch, lilla barn, ansträng dig inte”, svarade mor. ”Vill du räcka mig svampen och såpan?” sa hon sedan till mig.
Min syster började sjunga och mor tvättade henne med svampen över ryggen. Rösten var klar likt en lärkas men den sprack mot slutet i ettvåldsamt hostanfall.
Jag stod stilla och betraktade dem, mina fötter var
som fastkilade i golvet och jag visste att jag inte längre behövdes, ändå stod jag kvar.
Mitt under sången vände min syster sitt blåbleka ansikte mot mig, såg mig i ögonen, ögonbrynen veckades och läpparna vred sig i ett grin. Jag backade bakåt instinktivt, förlamningen i benen släppte och jag sprang ut ur stugan med hennes blick i nacken.
Jag sprang så fort jag förmådde, över gården, förbi brunnen och körsbärsträden, sprang så det värkte i halsen. Fötterna tog mig vidare, ut i skogen, över välkända frodiga stigar, grenar rev mig på benen. Så stannade jag, tyckte mig höra ett rop och lystrade inåt skogen. Men det enda som hördes var lövens brusande när vinden tog tag i dem och en ensam trädgren som
gnisslade som en gammal dörr.
Framför mig, svart och blank, låg en tjärn jag aldrig sett tidigare. Björkarna speglade sig i tjärnens vatten, visade upp en mörk bild av sig själva. Vattnet var lika svart och blankt som
min systers ögon som stirrat på mig i köket, men trots det fanns det något lockande med det.
Jag sjönk ner på mossan, lossade skorna och nuddade
marken med mina fötter. Sträckte ut benen och lutade mig bakåt. Det stack lite från fallna barr men det var en skön känsla och en frid spred sig i kroppen och luften vandrade djupt ner i lungorna när jag andades in skogsdoften.
Då plaskade det till i vattnet längre bort, som en stor fisk som slog. En flicka i min egen ålder dök upp i mitt synfält, en mörkhårig flicka med brunbrända armar, klädd i vitt linne och
kortbyxor, som om hon nyss legat och sovit i sin bädd.
”God dag”, sa hon med ljus röst och tittade nyfiket på mig. Jag blev genast medveten om hur jag såg ut och tedde mig, en räddhågsen flicka med slarviga kläder. Min röst lät inte som
min när jag svarade. Flickan kom närmare och slog sig ner intill mig.
”Min vackra tjärn”, sa hon och lät blicken svepa över vattnet. ”Vad heter du?”
”Maja”, svarade jag svagt, så ovan vid att säga och höra mitt eget namn.
”Maja. Maja, Maja silverflicka, var en fager men ledsen kicka.”
Jag log åt de fåniga orden.
”Vad heter du?” sa jag.
”Lucilla”, svarade hon.
”Vilket konstigt namn” sa jag och undrade var hon kom ifrån men kom på mig själv med att det kanske lät elakt och tillade: ”men fint”.
”Kom så badar vi!”
Jag tänkte på min syster som satt hemma i köket, bröstsjuk och elak och med ens blev jag glad att jag inte var hon. Det var en ovan känsla.
”Men jag har inget att bada i”, sa jag men flickans ord lockade och min protest var lam.
”Det gör inget, kom!”
Mina steg var lätta när jag följde henne, som om jag inte behövde anstränga mig och som om all min klumpighet var borta.
”Maja!” En skarp röst ljöd mellan träden. Jag ryckte till, det var min fars röst. Lucilla drog i min hand men förtrollningen var bruten.
”Jag måste gå” sa jag, ”men jag kommer tillbaka en annan dag.”
Det dröjde flera veckor innan jag hälsade på flickan vid tjärnen igen. Soldagarna blev allt kortare, skuggorna mer långsmala och en frusenhet kröp in under skinnet.
Min syster kunde inte längre ligga på vinden, det blev alltför besvärligt när hon skulle ta sig upp och ner för stegen. Mor bäddade åt henne i köket och där låg hon och hostade så det
skrällde och så porslinet klirrade.
Jag borde kanske ha tyckt synd om min syster, men den känslan fanns inte där. Var det därför hon var så elak mot mig? Kunde hon känna det genom kylan från min kropp?
Mor vakade ständigt vid min systers sjukbädd. Smekte hennes rygg efter hostanfallen, gav henne gröt och socker, lade varma knyten mot hennes bröst. Om mor sa något till mig handlade det alltid om en uppmaning, något jag skulle hämta, något jag skulle bära in, att jag skulle tända i spiseln. Jag åt alltid själv, mor åt med min syster och far grabbade bara åt sig maten från bordet och gick ut igen, han hölls bara i stugan när han sov. Snart skulle den kalla årstiden vara här och jag undrade om min syster skulle överleva den.
En vacker brittsommardag när min syster sov och mor var upptagen med att städa i stugan tog jag mig återigen till tjärnen. Far var ute i skogen långt bortåt finnmarken och jobbade, så han skulle inte komma och störa den här gången.
Tjärnen inte lika mörk nu, himlen ovanför var klarblå och spred sin färg över vattenytan. Det var så vackert, så inbjudande och jag var varm efter promenaden från hemmet. Flickan jag mött tidigare syntes inte till och skogen var tyst. Jag tog av mig klänningen, tog några försiktiga kliv ner i vattnet och kände hur fötterna sjönk i dyn. Skulle jag sjunka, sugas ner som jag hört talas om att man kunde göra? Nej, botten kändes fast under dyn och även om den kalla kladdiga känslan mot mina fötter var obehaglig kände jag mig lugn.
Jag tog några simtag ut, kände hur vattnet smekte kroppen. Undrade vad som fanns därunder ytan, dit det inte gick att se. Så hörde jag ett plask bakom mig och ryckte till. Jag försökte hålla mig flytande på stället medan jag vände mig om för att se vad som stört min frid. Det var flickan igen, Lucilla. Hon såg annorlunda ut den här gången. Håret låg smetat kring hennes ansikte. Ögonen var stora och mörka och den tidigare leende flickan såg på mig med en bister bestämdhet i blicken.
”Lucilla?”, sa jag prövande. Kanske kände hon inte igen mig? ”Det är jag, Maja.” Min röst kändes inte lika tunn som vanligt, det var något med vattnets inverkan på den, vattenytan
gjorde så att mina ord färdades med lätthet och jag kände mig stark och levande på ett sätt jag inte gjort tidigare. Mina klumpiga lemmar rörde sig smidigt i vattnet.
”Maja, Maja, silverflicka, var en fager men ledsen kicka”, Lucilla mumlade samma ramsa hon gjort när vi träffades första gången, men nu följdes den inte av ett skratt, den här gången
lät rösten mörk och inget i hennes ansikte var lättsamt längre. Den lugna känslan jag tidigare känt byttes långsamt ut, jag kände hur kallt det var i vattnet och hur jag började skaka. Jag
försökte vända mot strandkanten för att rädda mig upp på land, men det gick långsamt och jag hörde hur flickan plaskade efter mig, hur hon grabbade tag i mina ben och drog i mig,
försökte dra mig åt hennes håll. ”Ingen vän hon hade kär, vem ska sörja henne när Maja sjunker ner i dyn, ingen ska minnas denna syn.” Nuvar rösten alldeles invid mitt öra och jag kände hur hon tog ett fastare tag och så färdades vi ner under vattenytan, fort som en fisk simmade hon med mig. Jag höll andan men kände att det inte skulle gå länge till, lungorna
började spränga ju längre ner i tjärnen vi kom, Lucilla vände sig mot mig och nu log hon, men det var inget vackert leende, det var hårt och segervisst.
Jag försökte ta mig loss, försökte röra lederna men hennes grepp om mig var så fast att jag inte lyckades röra mig en millimeter. Så vände hon sig emot mig igen, tog mig om huvudet och borrade in sin blick i min. Jag försökte komma
undan, försökte se åt ett annat håll men hennes blick var hypnotisk och jag föll in i den och kände hur kroppen slappnade av, hur tankarna irrade runt, hur vattnet sipprade in i min näsa och mun när jag inte längre lyckades hålla dem spända, hur jag långsamt gled in i ett töcken och hur skönt det var att äntligen, äntligen få slappna av på riktigt.
Det sista jag såg var Lucillas ögon som antog en blåaktig färg, samma blå färg som jag sett i mina egna ögon när jag speglat mig och i samma sekund sprack min egen blick.
*
Jag vakar över dig nu, syster. Du är på väg till mig, snart ska du vara här. Men då är det jag som är äldst, då är det jag som är först och du som är nummer två. Jag hade alltid trott att jag
skulle överleva dig, att det var jag som hade turen på min sida som inte var sjuk. Nu vet jag bättre. Vet att det är bättre att vara först, att vara den som kommer i första hand.
Jag ser på dig när du ligger i din säng, och jag ser dina flackande ögon när du känner min andedräkt mot kinden, hur rädd du är. Du ropar på mor som kommer springande och ni tystnar, stannar upp och mörkret lägger sig runt er, ni kurar ihop er och jag väntar.
Väntar på att min syster ska komma till mig.
Publicerad tidigare i Mörkerseende, en skräckantologi utgiven av Epok förlag.