Mindie – böcker inom fantasy, skräck och annat smaskigt

Vår webbutik har fått ett namn – Mindie: Mörkersdottir indiebokhandel. Förutom våra egna böcker säljer vi även andra förlags böcker, både på svenska och engelska inom fantasy, skräck, romance och paranormal romance. Vi samarbetar också med några utvalda leverantörer: Paperblanks för anteckningsböcker, Design by Pia för smycken, Viona art studios för en sjukt snygg fotobok med vampyrer, med flera. Har du tips på produkter som du tycker vi ska ta in, mejla gärna info@morkersdottir.se.

Annonser

Bokrea

Dags för årets bokrea! Vi smygstartar redan idag och har förutom sänkta priser på alla våra böcker även nyheter i form av engelsk fantasy och skräck till riktigt bra priser. Välkommen till uppdaterade Mörkersdottir indie shop!

BOKREA

Sekten på Dimön

bok3d23aprilrgb
På en dimmig och vindpiskad ö utanför Bohusläns kust, har en New Age-rörelse slagit sig ner. Deras karismatiske ledare, Franz Oswald, har utvecklat en lära, ViaTerra, som sägs återställa själslig frid och kroppens naturliga balans. Rörelsen har en magnetisk dragningskraft på kändisar och makthavare i höga positioner. Sofia Bauman, som precis tagit sin universitetsexamen, blir fascinerad av Oswalds lära. Osäker på vad hon vill göra med sitt liv, och charmad av Oswald, antar hon hans jobberbjudande. Snart blir hon dock varse de enorma uppoffringar som engagemanget kräver. Och när sommaren ger vika och höstdimman driver in och slukar ön, börjar hon undra om hon blivit indragen i en sekt. Samtidigt anar hon att det finns en skillnad mellan rörelsens ansikte utåt och Oswalds avsikter, och ju fler stenar hon vänder på, desto mer ångrar hon sitt beslut.
Men Oswald styr med järnhand och ett elstängsel har rests runt sektens ägor.
Vägen tillbaka till ett normalt liv förvandlas långsamt till en mardröm.
För ingen har någonsin lämnat ViaTerra.

Lucka 22: Prolog ur Nordland av Åsa Böker

De pratar om henne, det är Silke säker på. Så tyst hon kan smyger hon sig upp ur sängen. Med nallen tryckt mot bröstet ställer hon sig i dörröppningen till vardagsrummet så hon kan höra bättre.

Mamma och pappa sitter i soffan, med ryggen mot henne. Det knarrar till i de gamla golvplankorna, men de pratar vidare och har inte märkt att hon är vaken.

”Jag tycker inte det är normalt”, upprepar pappa irriterat. Han har mammas sjal, den med virkade rosor, om axlarna och ser ut att frysa trots att kaminen är tänd.

”Men Jan, hon är bara fem år och det är väldigt vanligt med låtsaskompisar i den åldern”, protesterar mamma.

”Visserligen, men inte på det sättet. Har du tänkt på att hennes så kallade kompis nästan ser likadan ut som hon själv och bor tillsammans med bara sin mamma?”

”Mor!” skrattar mamma. ”Inte mamma, hon bor med sin mor! Jag tror förresten att du överpsykologiserar igen.”

Mamma smuttar på sin tekopp.

”Vi kanske skulle ha åkt till Mallorca istället för att hyra den här ensliga stugan. Hon skulle ha mått bra av lite verkliga kompisar.” Pappa låter butter.

”Vi sade ju att för din skull skulle vi ta det lugnt, vi sa att efter sista kemon …”

Silke håller andan, nu pratar de om pappas sjukdom igen, det där som får hennes mage att bli som en hård klump av oro.

”Ingrid, du vet vad läkarna säger.”

De tittar menande på varandra tills pappa tar ordet igen.

”Om jag är frisk nästa sommar köper vi en ponny till henne!”

Tanken på en egen häst får henne att lystra till och hon tar ytterligare några steg framåt för att inte missa något av det som sägs.

”Förstås är du frisk”, svarar mamma och låter nästan arg innan hon fortsätter i mjukare ton. ”Gissa vad hon svarade när jag frågade henne om hon ville bjuda hem sin vän?”

Pappa suckar.

”Du ska inte uppmuntra henne, tycker jag.”

”Äsch. Var glad över att din dotter har en sådan fantasi!” Mamma stryker pappa över den nästa kala hjässan. ”Hon sade att Ylva inte får gå så långt för sin mamma, äh, mor. Att det var trollmarker där vi bor …”

”Hon heter inte Ylva!” Silke kan inte låta bli att protestera.

Både mamma och pappa vänder sig om och tittar på henne.

”Hon heter Yrsa, har jag ju sagt!” Hon stampar med foten för att de riktigt ska förstå.

”Men lilla älvungen, jag trodde du sov?” Mamma reser sig ur soffan och lyfter upp henne.

”Yrsa heter hon …” Hon tvinnar mammas hår med pekfingret.

”Säkert, men du ska sova nu. Det är en dag imorgon också när ni ska hitta på äventyr, eller hur?” Mamma bär tillbaka henne till sängen.

”Yrsa har lovat mig att visa var några wolfur har sitt bo. De har fyra valpar”, viskar hon, så tyst att pappa inte ska höra.

”Wolfur? Det låter nästan som vargar.” Mamma stoppar det blommiga täcket om henne. ”Du lovar väl att vara försiktig?”

”Mm … ingenting är farligt när man vet vad man gör, säger Yrsa. Fast troll och draugur ska man ändå akta sig för.”

Mamma tittar på henne med höjda ögonbryn och stryker bort en hårlock ur hennes panna.

”Draugur? Det låter som några riktigt otrevliga typer.” Mamma sätter sig på sängen och gömmer hennes händer i sina egna. ”Hur träffade du egentligen den där Yrsa?”

”Man måste gå till den stora stenen i skogen. Sen blinkade jag och Yrsa var där. När jag vill hem måste jag blinka igen.”

Hon vänder sig om och somnar.

Det skulle ta tio år innan hon träffar Yrsa igen.

nordland rgb 12 aug

Lucka 21: Utdrag ur ”Spegelblänk” av Marie-Louise Fritzén

Kapitel 7

Olena

Backamo år 2000

Kära dagbok.

Det jag nu nedtecknar är bara fragment av mina minnen, en historia om ett liv bland andra. Ingenting märkvärdigt alls. Men det är min berättelse om någon mot förmodan är intresserad. Min make är död och min kropp lyder mig inte längre såsom förr. Jag hade aldrig för avsikt att yppa min historia för någon levande varelse.

Ibland har det förflutna långa tentakler som trevar efter en i mörkret. Men i min ensamhet tillfredsställer det ett sorts behov att minnas dem jag älskat och saknar. Nu har också så pass lång tid förflutit att ingen har intresse av min ringa person längre. Så förhöll det sig emellertid inte den gången för länge sen när jag kom till detta land och sökte fristad.

I drömmar om natten får jag ibland en vision av min ungdom. Hur jag skrider fram mot trappan i den stora salen i ett av stadens festpalats, iklädd en hög vit huvudbonad och en tunn väldraperad benvit långklänning i satinkräpp, med en stilig kavaljer vid min sida. Sorlet avstannar när jag gör entré och man applåderar min uppenbarelse, min fantasieggande kreation tillägnad Nefertiti. Marmorgolven återkastar kristallkronornas sken, väggarna är dekorerade med stiliserade blomrankor och figurativa gudinnor i grisailleteknik, helt enligt mina anvisningar. Just den där speciella kvällen höll man en bal till kommendantens ära, och i egenskap av hans brorsons älskarinna, och tillika kreatör, var jag inbjuden. Det var väl värt priset att få glida över balsalens marmorgolv i smäktande vals, omsluten av trånande blickar. Sorlet av beundran när jag skred fram genom salen ringer fortfarande i mina öron när helst jag vill.

Jag njöt av att stå i händelsernas centrum. Jag var ung, vacker, beundrad och älskad. Det var i alla fall vad jag ville tro. Mitt omättliga behov av bekräftelse tillfredsställdes med råge. Men allting har ett pris, och jag, min dumma gås, begrep inte att det skulle bli högre än jag någonsin kunde föreställa mig.

Men nu går jag händelserna i förväg. Jag föddes i Spreewald, Tyskland 1914, samma år som första världskriget bröt ut, och jag döptes till Ilona … Spegelblänk

Lucka 16: Utdrag ur Laura Johannes bok av Kerstin Svea Dahlén

Möte med mor

Kjerstin hade gått ned mot den Lilla sjön, det var så varmt och skönt och solen gjorde lustiga katter i vattnet. Solkatter hade hon hört bröderna prata om, när de bländade henne med en spegel. Kjerstin hade börjat skrika först, för att hon blev så rädd. De som fanns i sjön var inte farliga, de liknade julgransglitter. En liten fisk plaskade till och försvann ner under vattenytan igen. En stor fågel kretsade högt uppe i himlen, med det var som det skulle, det var hennes värld, de gränser hon hade satt upp åt sig. Hon hörde steg långt borta på stigen som var grusad för att sommargästerna inte skulle bli leriga om fötterna. De kom närmare, Kjerstin sneglade dit. Det var en främmande dam med en konstig hatt på huvudet. Det var ingen hon kände igen, det måste vara någon gäst som kommit utifrån.

Hon stannade till en bit bort på stigen och där blev hon stående. Kjerstin tyckte det var konstigt, men det var ingenting att bli rädd för precis. Inte som den svarta damen som hon drömde om ibland. Det var otäcka drömmar om att det stod någon främmande figur vid sängen och tittade och sedan blev det buller och bråk och Kjerstin vaknade upp svettig och i våta lakan. Den här kvinnan såg inte farlig ut, men hon såg så stint på Kjerstin.

– God dag, du lille, sade hon.

Men hon kom inte ur fläcken. Hatten skuggade ansiktet, men Kjerstin kunde se att hon inte var någon hon kände igen. Vad stod hon där och stirrade för? Var hon tokig kanske, från galehuset? Kjerstin reste sig plötsligt upp. Två änder flög iväg med smattrande vingar. Hon gick snabbt framåt och när hon skulle gå förbi den främmande, högg hon tag i Kjerstins arm. Inte hårt, men det kändes så ändå. Det var en sådan konstig situation, kuslig var den. Hon började plötsligt känna sig kissnödig. Som om hon inte skulle kunna hålla sig.

På nära håll var det en hand som såg så bekant ut, ett grepp som hon kände igen. När hon tittade uppåt, såg hon att den främmande kvinnan hade börjat gråta, stora tårar hade börjat rulla ned för kinderna på henne. Men hon höll kvar Kjerstins arm och försökte inte torka bort tårarna. Så brukade inte vuxna göra.

– Är du ledsen, frågade Kjerstin, har du slagit dig?

Hon hade börjat dra åt sig armen, ruskade litet i den, för att tanten inte ville släppa taget.

– Du vill kanske snyta dig.

Kjerstin grävde i sin klänningsficka och drog fram en smutsig näsduk och gav den åt den främmande damen.

– Du er en snill liten pike, sade damen och började öppna sin stora väska som hon satt ifrån sig på grusgången. Kanske hon ville ta fram en karamell eller en ettöring?

– Kjerstin, hördes en röst på avstånd, den ropade högt och hest och det var far. Gå hem nu, vi känner inte den här damen, spring fort!

– Men Noach, sade kvinnan med hatten, er jeg farlig, jeg?

– Du vet vad vi har kommit överens om. Du får inte visa dig här på Ed. Och vad har du på huvudet, du ser ut som en toka! Spring hem Kjerstin, nu!

Far hade en otäck röst som hon inte tyckte om, och hon lydde och sprang tillbaka utmed sjön upp mot stationshuset. Hade tanten ändå varit farlig? Hon kanske hade tänkt börja skrika och bära sig åt mitt på ljusa sommardagen? Hon kanske var från galehuset i alla fall. Eller var hon någon elak människa som rest från Norge för att slå Kjerstin. Far var rasande vred, det såg hon, och han släpade med sig den norska damen in mot ett busksnår. Vad hände där? Kjerstin var rädd och illamående. Hon hade på något sätt känt igen rösten, tonfallet. Det lät inte som tant Heldinas, eller någon annan här på Ed. Den lät som om den hade en lukt av mjölk med sig, en känsla av varm filt. Kjerstin kände hur skräcken blandades med en sorts främmande längtan i henne. Något som var svart och vitt och både gruvligt och lockande på samma gång.

1798629_752353034775293_1366601484_n