Etikett: Aulan

Hjärtat slår snabbare och snabbare. Pulsen spränger fram i ådrorna och luftstrupen svider för varje andetag. Ändå rör jag mig så långsamt som möjligt. Fötterna glider sakta ner i skorna. Jag griper om plånboken och lägger försiktigt ner den i väskan, sedan mobilen, sedan nycklarna. Har jag glömt något? Jag tar ett extra varv runt huset. Sakta, med pulsen dundrande i öronen. Jag har bråttom, men jag vill inte ha bråttom. Låtsas som om tiden inte finns.

Jag undrar stilla om jag kan göra det sedan. Om jag kan låtsas som om tiden, rummet, människorna inte finns. Det kan jag inte. När jag väl glidit ner den lätt stoppade trästolen i aulan så är allt verkligt. Runt om mig sitter mina kollegor, både från min egen skola och andra. Det är säkert 400 personer där. Alla pratar. Det påminner mig om när jag klev in i ett sånt där stort hönshus för frigående höns. Överallt rör det sig, överallt kacklas det. Jag sväljer och tänker på allt jag kunde ha gjort om inte plikten tvingat mig hit.

En människa står vid scenen. Hon ser så liten ut bland alla kacklande hönor som rör sig i rummet. Liten och blek och svart och rädd. Hon sväljer också, ser ut över dem hon måste bemästra. Jag lutar mig tillbaka och ritar blommor i marginalen på mitt block. Folk skrattar, lyssnar, ser och nickar instämmande till det den lilla människan säger. Vi är fast här som ballonger i snören i hennes hand.

Efter pausen blir min värsta mardröm besannad. Hon tappar oss. Jag flyger genast iväg. Jag svävar upp mot taket, bort från pladder och prat om något som jag inte förstår. Hon tittar upp och försöker fånga mig, men jag flaxar undan. Vad vill hon mig? Fler börjar stiga mot taket, flyga iväg bortom hennes kontroll. Jag ser paniken i hennes ögon och hon faller. Avgrunden öppnar sig, slukar henne levande. Ändå flyter pratet på. Hennes entoniga röst ekar ut i salen, maler på utan mål, utan poäng utan mun. Jag försöker fånga mina flyktiga tankar. Försvann hon verkligen bara? Nej, där är hon igen – den där rösten. Ord som vi hört tusentals gånger förut, miljontals gånger. Det börjar surras – vad pratar hon om? Vem är hon som försökte fånga oss?! Vi slet oss fria. Vi är fria nu.

Vi har fel. Jag är inte fri. Jag är förvirrad, ensam. Jag söker ögonkontakt med mina kollegor och finner en. Hon har sitt block i handen och planerar svenska för niorna. Hon viskar: ”Kommer du köra skrivande?” Jag viskar: ”Ja, närmare jul. Börjar med litteratur.” Vi är borta. Föreläsaren har förlorat oss. Jag tittar ner på varelsen vid scenen. Huden i ansiktet har torkat. Jag böjer mig fram och kisar ner på kvinnan. Andas hon? Nej, hon rör sig inte, bara munnen går. En bit hud i pannan lossnar och singlar ner mot golvet. Ljud fortsätter att strömma ut. Obegripligt stönande som fyller rummet och pressar mot väggarna. Hon vänder ryggen mot oss, läser från texten på PowerPoint-presentationen. Hon pladdrar ut ofattbar fraser: ”hymogöntet, kimmonuklation, kombenventyr hällning” Vad i helvete? Vad håller häxan på med?

Kroppen vänder sig mot oss igen. Mer hud har lossnat, armarna lyfter med mer kvidande och stönande: ”kontinuberflick bobentens förveckling”. Skallbenet börjar titta fram, gulvit med fläckar färgade av blod. Käken rör sig och en tand faller. Den landar på parketten med ett klink. Hur kan tanden överrösta stönandet från varelsen vid scenen? Hur kan det låta så högt? Hon rör sig långsamt nu, som om hon inte behärskar alla muskler – de få muskler som finns kvar. Är det bara jag som ser? Är det bara jag som känner pesten sprida sig i aulan?

Lukten har nått mig. Svidande lukt av förruttnelse, av död hud och tvinade muskler som nu ligger vid fotknölarna på tanten. Men ljudet fortsätter att eka i rummet. En ständig svada som hamrar ut genom luften. Det går inte ens att utgöra några ord längre. Det är bara läten – utstötningar.

Pesten sprider sig. Jag ser bara bakhuvudena på människorna framför varelsen, och de sitter blickstilla. Huden i nacken har samma gröngrå färg som tanten vid scenen. Ett öra faller av på mannen längst till höger. En hårtuss lossnar från kvinnan bredvid honom. Paniken stiger i mig. Jag måste ut! Jag vill inte bli ett stinkande skelett som bara pratar och pratar och pratar och pratar. Med båda händerna griper jag tag i sätet och drar mig på fötter. Jag trodde jag flög. Hjärnan flyger, men resten av kroppen är blytung. Jag knuffar på kollegan bredvid mig.

”Ut! Vi måste ut!”

Människorna på andra raden faller sönder. De på tredje raden förvandlas till geggiga figurer med gulvitt skelett och trasig hy.

”Res på dig! Vi måste ut!”

Äntligen fattar kollegan. Hon far upp och kastar ifrån sig svenskplaneringen. Vi knuffar på nästa och nästa. Fler vaknar upp, känner stanken, ser skräcken. Människokroppar fyller gången mot dörren. Ljuden hugger tag i några, släpar dem bort mot döden, in i stanken som ligger tjock borta vid scenen. Jag knuffar hårdare på min kollega. Hon knuffar hårdare på mannen framför henne. Dörren! Jag vill inte fastna i ljudet. Orden kommer närmare. De slickar mig på axeln, i nacken. De drar i mina öron och lockar mig in i dimman. Nej! Jag knuffar mig in i folkmassan. Armbågen sjunker in i något mjukt och kladdigt. Stanken pressar upp i näsborrarna och magen vänder sig ut och in. Jag pressar ner kväljningarna och vänder mig mot ljuset i dörröppningen. Jag ska ut! Jag tar sats, slänger mig, slår mig fram. Runt omkring mig är gråa ansikten. Grön hud faller från benen och bildar en hinna över golvet. Jag får inget fäste, men måste fram ändå. Drar i närmsta arm. Den lossnar och jag kastar den åt sidan. Jag kan inte fastna i ljudet.

Vinden tar emot mig när jag pressar mig ut genom dörröppningen. Den sköljer bort stanken och orden från mitt sinne. Jag kryper ihop vid väggkanten och pressar pannan mot knäna. Orkar inte se mig om efter mina vänner, orkar inte se.