Lucka 22: Prolog ur Nordland av Åsa Böker

De pratar om henne, det är Silke säker på. Så tyst hon kan smyger hon sig upp ur sängen. Med nallen tryckt mot bröstet ställer hon sig i dörröppningen till vardagsrummet så hon kan höra bättre.

Mamma och pappa sitter i soffan, med ryggen mot henne. Det knarrar till i de gamla golvplankorna, men de pratar vidare och har inte märkt att hon är vaken.

”Jag tycker inte det är normalt”, upprepar pappa irriterat. Han har mammas sjal, den med virkade rosor, om axlarna och ser ut att frysa trots att kaminen är tänd.

”Men Jan, hon är bara fem år och det är väldigt vanligt med låtsaskompisar i den åldern”, protesterar mamma.

”Visserligen, men inte på det sättet. Har du tänkt på att hennes så kallade kompis nästan ser likadan ut som hon själv och bor tillsammans med bara sin mamma?”

”Mor!” skrattar mamma. ”Inte mamma, hon bor med sin mor! Jag tror förresten att du överpsykologiserar igen.”

Mamma smuttar på sin tekopp.

”Vi kanske skulle ha åkt till Mallorca istället för att hyra den här ensliga stugan. Hon skulle ha mått bra av lite verkliga kompisar.” Pappa låter butter.

”Vi sade ju att för din skull skulle vi ta det lugnt, vi sa att efter sista kemon …”

Silke håller andan, nu pratar de om pappas sjukdom igen, det där som får hennes mage att bli som en hård klump av oro.

”Ingrid, du vet vad läkarna säger.”

De tittar menande på varandra tills pappa tar ordet igen.

”Om jag är frisk nästa sommar köper vi en ponny till henne!”

Tanken på en egen häst får henne att lystra till och hon tar ytterligare några steg framåt för att inte missa något av det som sägs.

”Förstås är du frisk”, svarar mamma och låter nästan arg innan hon fortsätter i mjukare ton. ”Gissa vad hon svarade när jag frågade henne om hon ville bjuda hem sin vän?”

Pappa suckar.

”Du ska inte uppmuntra henne, tycker jag.”

”Äsch. Var glad över att din dotter har en sådan fantasi!” Mamma stryker pappa över den nästa kala hjässan. ”Hon sade att Ylva inte får gå så långt för sin mamma, äh, mor. Att det var trollmarker där vi bor …”

”Hon heter inte Ylva!” Silke kan inte låta bli att protestera.

Både mamma och pappa vänder sig om och tittar på henne.

”Hon heter Yrsa, har jag ju sagt!” Hon stampar med foten för att de riktigt ska förstå.

”Men lilla älvungen, jag trodde du sov?” Mamma reser sig ur soffan och lyfter upp henne.

”Yrsa heter hon …” Hon tvinnar mammas hår med pekfingret.

”Säkert, men du ska sova nu. Det är en dag imorgon också när ni ska hitta på äventyr, eller hur?” Mamma bär tillbaka henne till sängen.

”Yrsa har lovat mig att visa var några wolfur har sitt bo. De har fyra valpar”, viskar hon, så tyst att pappa inte ska höra.

”Wolfur? Det låter nästan som vargar.” Mamma stoppar det blommiga täcket om henne. ”Du lovar väl att vara försiktig?”

”Mm … ingenting är farligt när man vet vad man gör, säger Yrsa. Fast troll och draugur ska man ändå akta sig för.”

Mamma tittar på henne med höjda ögonbryn och stryker bort en hårlock ur hennes panna.

”Draugur? Det låter som några riktigt otrevliga typer.” Mamma sätter sig på sängen och gömmer hennes händer i sina egna. ”Hur träffade du egentligen den där Yrsa?”

”Man måste gå till den stora stenen i skogen. Sen blinkade jag och Yrsa var där. När jag vill hem måste jag blinka igen.”

Hon vänder sig om och somnar.

Det skulle ta tio år innan hon träffar Yrsa igen.

nordland rgb 12 aug

Annonser