Lucka 14: Utdrag ur kommande romanen ”IT-samurajernas makalösa irrfärder” av Anders Rosesund

Styrelsen på Cyber Biotech kunde lossa på slipsknutarna, luta sig tillbaka och kosta på sig en välförtjänt avslappnande helg i Dalarna. Det långa och invecklade utvecklingsarbetet med Project Archon var snart över. I tre år hade de utvecklat, korrigerat, modifierat, omvärderat och samarbetat med anläggningarna i USA, Belgien, Italien, Spanien, Kanada och Grekland för att nu äntligen kunna se målsnöret.

De hade tillräckligt mycket data och verifieringar för att veta att de triumferande skulle passera mål med en segergest. Allt som återstod var några slutprocesser som skulle knytas ihop. Om tre veckor skulle den makalösa komponenten, funktionen som skulle revolutionera säkerhetsbranschen och säkra utvecklingen mot en paradisisk ny värld vara en verklighet.

Samtidigt satt Sofia Elenor Hagström i sin Volvo Cross Country, uppe vid landsvägen, exakt 150 meter från den jaktstuga där Cyber Biotechs styrelse firade sin högtid. Hon avnjöt en apelsin med en sublimt raffinerad hedonistisk kompetens. Noggrant lät hon remsan av apelsinskal växa sig allt längre i en enhetlig figur innan den i en serpentin föll av den mogna, saftiga frukten.

Hon bar sitt korpsvarta hår i en knut mitt på huvudet och håret längs sidorna var rakat så att det gav ett krigiskt utseende. Ansiktet hade markerade, slaviska drag med höga kindknotor. Hon bar en tajt latexdress som tillät maximal rörlighet vid en stridssituation. Än mer uppseendeväckande var den dödliga anordning som var fäst vid hennes kropp. Där fanns ett bälte innehållande diverse knivar och kaststjärnor praktisk ordnade för att så snabbt som möjligt kunna ställa till med ett livsfarligt spektakel. Med sig hade hon ett samurajsvärd. Men för tillfället lutade hon sig tillbaka i sätet och avnjöt varenda tugga av den kvarvarande apelsinen.

När sista klyftan var uppäten vände hon sig mot passagerarsätet och öppnade en svart träningsväska som innehöll de två israeliska mini uzis som var de primära vapnen för jobbet. De var lättmanövrerade, effektiva på korta distanser och dessutom roliga att hantera. Nackdelen var att magasinet tenderade att ta slut snabbt och av den anledningen kompletterade hon med svärdet, knivarna och kaststjärnorna. Beredskapen för alla eventuella situationer kunde därmed klassas som mycket god.

Utan att knacka klev hon in i stugan och gick i rask takt fram till bordet där de tretton intet ont anande styrelseledamöterna satt. Tjugosex ögonbryn höjdes i lika stora delar förvåning och indignation inför inkräktaren. Det oortodoxa faktum att hon hade två mini uzi i beredskap fyllde samma funktion som att trycka på en panikknapp.

”God kväll, elaka och påtagligt omoraliska genmanipulatörer! Dags att möta döden!” utbrast Sofia Elenor Hagström med barnslig förtjusning.

”Va i helv…” hann ekonomichefen Roald Jeppsson säga innan en kulkärve från miniuzin slet sönder hans käft och decimerade resten av huvudet till oigenkännlighet. Marie Schnell hann precis konstatera att hennes planerade kärleksmöte med ekonomichefen aldrig skulle bli av innan en ny kulkärve slet upp hennes silikonpumpade bröst och ändade hennes imponerande karriärklättring. Nio av de tretton nattsvarta själarna i församlingen hann bli grundligt avdagatagna innan de två magasinen var slut.

”Dags för kallskuret!” ropade Sofia Elenor Hagström, släppte mini uzina och tillgrep den skarpeggade vapenarsenalen. Personalchefen Peo Andersson var tränad i kyokushin kai karate och hade själsnärvaro nog att springa fram till attentatskvinnan och måttade nu en mai giri som var tänkt att fälla henne och få ett slut på blodbadet. Attentatkvinnans färdighet i kampsport visade sig emellertid vara honom överlägsen. Hon parerade sparken och körde samtidigt in ett bredtandat hiskeligt verktyg utvecklat av Napoleons fältskärer, strax ovanför knähöjd och kapade benet i ett förödande snitt. Peo reagerade planenligt och föll ihop utan att orsaka mer obehag utöver ett ymnigt blödande och ett hjärtskärande skrikande.

Nu återstod kvalitetssäkringsansvarige Martin Tidholm, informatören Tomas Axelson och vice vd:n Gun Davidsson. De hade emellertid gått in i chock och stod bara och glodde för att invänta dödsstöten. Efter ett rappt språng var Sofia så nära att samurajsvärdet snabbt kunde avlägsna de förvirrade huvudena från kroppen.

Sofia Elenor Hagström konstaterade att nu var arbetet över. Hon räknade med att det skulle ta ett antal minuter innan närmaste patrullbil skulle dyka upp. Miniuzinas smattrande borde ha fått grannarna att reagera.

Kapandet av personalchefen Peo Anderssons ben hade resulterat i att stora pulsåderns blodomlopp, avbruten i sin naturliga bana, pumpade ut innehållet över henne. Huvudkapningarna hade inte gjort saken bättre, så en dusch var nästa steg innan hon fortsatte med operationen. Efter uppfräschningen gick hon fram till fruktskålen, försåg sig med ännu en apelsin och väntade på att ordningsmakten skulle dyka upp. Då var det bara mindre än en minut innan de skulle anlända.

Meddelandet på polisradion nådde de närmaste patrullbilarna som befann sig en dryg mil från fritidsstugan. Nils Holgersson och Kjell Hanö drabbades av ett akut testosteronanfall varpå deras fordon spottade sig fram för att bege sig mot brottsplatsen i en rent livsfarlig hast. Den ena radiobilen befann sig ytterligare två minuter bort från platsen och Holger Nilsson och Madeleine Jansson svor högljutt, tokbromsade, gjorde en u-sväng och tryckte gasen i botten till ackompanjemang av saftblandaren.

De anlände ungefär samtidigt och kunde synkronisera aktionen. Fler bilar var på väg, och när de med dragna tjänstevapen sökte sig mot den imposanta timmervillan anlände den första ambulansen för att ta hand om eventuella överlevande efter skottlossningarna. Den information de hade, var att en långvarig skottlossning hörts inifrån stugan. Det kunde vara vad som helst. En senildement gammal jägare som fått kortslutning, ett fyllebråk som ballat ur, eller något ännu värre.

Ledda av polisinspektör med särskild tjänsteställning Nils Holgersson, samlades poliskvartetten i beredskap framför ytterdörren som stod på glänt. Med dragna pistoler och adrenalinet pumpande på högvarv knackade de på dörren. Ingen svarade, men dörren var olåst. Rapporteringen av skottlossning gav dem juridisk fri lejd in i fastigheten. De kunde höra ett visslande inifrån stugan. ”Always look at the bright side of life” från Monty Python-filmen ”Life of Brian” lade en i sammanhanget störande uppsluppenhet över situationen.

”Hallå, är det någon där? Polisen är här. Vi har fått rapporter om skottlossning. Står allt rätt till?” gastade Nils så att det skulle höras ända in. Det muntra visslandet avbröts och de hörde en kvinnlig stämma som ropade: ”Kliv in mina herrar och damer. Mi casa es su casa!”

Synen som kvartetten mötte när de klev in genom dörren skulle aldrig lämna deras näthinnor. Väggar, golv, tak och möblemang var impregnerat av blod och tretton kroppar i olika grader av lemlästning låg utspridda över hela rummet. På det centralt placerade bordet låg två mini uzin och diverse blodiga knivar och några kaststjärnor. Som om en general kapitulerat genom att lämna över sina vapen till fienden. Längst bort i bordsändan satt en ung kvinna i smygpunkig frisyr.

Hon stoppade precis i sig den sista biten av en apelsinklyfta då hon sträckte ut händerna mot poliserna. Inte för att göra sig redo för att bli arresterad, utan som en innerlig hälsning till besökare som gjorde en visit.

”Men ser man på. Alla är på plats ser jag. Bra, då kan vi köra igång.”

IT-samurajernaframsida

Annonser