Lucka 12: Tomten i julottan, av Ronnie G Lundin

Den här berättelsen berättade min farmor för mig och som hon hade hört av sin far under en julottefärd han var med om i slutet av 1800-talet. Hennes far var troligen i tolvårsåldern när detta hände.

Mörkret skulle ännu råda ett tag till denna juldagsmorgon på Fårö. Snön låg vit och lyste upp det hela så att det gick att hjälpligt se vägen framför sig. Oscar satte en fackla framme på släden, som brukligt var, och med familjen väl nerbäddad, gav de sig iväg till julottan.

De slog följe med granngårdarna och den lilla karavanen med slädar tog sig sakta framåt mot kyrkan som låg nästan en mil bort. Familjens släde var den sista i karavanen, och tolvårige John såg hur ljuset från facklorna fladdrade medan bjällrorna pinglade i hästarnas selen.

En blek måne tittade fram då och då, men det var ändå för mörkt för att helt kunna urskilja de hus och gårdar de for förbi. Plötsligt stelnade gammelfarmor till och nöp John hårt i armen.

”Titta inte, väste hon, men det springer en tomte på snövallen bredvid oss.”

John kunde naturligtvis inte låta bli att titta och såg då en tomte som lätt och ledigt sprang bredvid deras släde, lika fort som hästen travade. På några sekunder hade alla i släden blivit varse den ovälkomne följeslagaren, men ingen vågade säga ett ord eller ens titta på den underlige tomten bredvid dem.

Oknytt och väsen var det gott om, och i allas hjärnor tävlades det nu om vilket väsen det kunde tänkas vara. Gårdstomten som hade följt dem på vägen? Någon byse som skulle bo i skogarna här och brukade bråka med folk? Eller kanske något troll som ville spela dem ett spratt? Inte ens Oscar vågade röra sig utan satt bara stelt på kuskbocken och önskade att de skulle vara framme vid kyrkan snart.

Tomten fortsatte springa bredvid dem, upp och ner över snödrivorna. Han verkade outtröttlig och höll ännu samma fart som hästen.

Nu kunde de se ljuset från kyrkan och de började andas ut. Det hade inte hänt något ont. Kanske den där tomten var ett gott väsen.

När de svängde upp bredvid de andra slädarna vid kyrkstallarna, där hästarna stallades under högmässan, försvann plötsligt tomten spårlöst.

Det här blev naturligtvis ett samtalsämne på kyrkbacken och många korsade sig mot nattens väsen som ville störa dem mitt i julefriden. Det hann inte avhandlas så länge innan kyrkklockorna manade in dem till julottan.

På hemvägen spanade pojkarna ivrigt efter spår där tomten hade sprungit, men förutom enstaka kattspår syntes ingenting. Det var ett mysterium.

Långt efteråt tänkte den då tolvårige John på händelsen och då slog det honom. Tomten som sprungit så piggt bredvid dem kunde ha varit en skugga av hans egen far som satt högt på kuskbocken. Facklan hade kastat sitt ljus över dikesrenen och hans fars skugga hade också synts där. Men ännu på sin ålders höst var inte John säker på om det verkligen var så. Det kunde likaväl ha varit en tomte. Det var inte min farmor heller säker på. Hon var uppfödd i en tid med skrock och väsen, och det tog även henne ett helt liv att helt godta den förklaring vi idag ser som självklar.

Annonser