Lucka 23: För alltid inte mer av Sofie Trinh Johansson

foralltidJag har alltid tänkt att jag skulle dö om Eric lämnade mig. Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att leva utan honom. Det tror jag inte nu heller. Men jag vet att livet går vidare fastän jag inte vill. Jag vet nu hur ont det gör att vakna upp och andas utan hans luft i mina lungor. Jag vet hur det känns att tvivla på att någonsin kunna överleva ensam.
Men det går, och det är det jag inte förstår.
Jag kan inte tänka mig att döden skulle göra mer ont än det här.

Sex månader senare stod jag på platsen där mitt liv en gång tog slut. Det blåste lite i träden och det stora grå på himlen kom närmre. Det var kallt, men jag kände ingen kyla längre. När jag såg ut över havet och klipporna, förstod jag ingenting.
Vad hade han här att göra?
Han hade lagt sina sista besparingar på den här resan. Själv hade jag arbetat i sex månader för att kunna ta mig hit. Varför? Jag vet inte. Kanske för att försöka förstå, men vad fanns det att förstå? Jag visste inte ens om jag ville förstå.
Om bara världen runt omkring mig hade varit så hemsk som han hade tyckt att den var, då kanske jag hade kunnat förstå. Om jag bara hade kunnat hata människorna som jag mött på vägen hit, samma människor som hade mött honom. Samma människor som hade hittat honom. Men det fanns vackert i de människorna också, och det var vackert där jag stod nu med. Han hade aldrig insett det. Han hade levt i den mörka värld där ingenting någonsin var vackert längre.
Jag hade trott att jag kunde förändra honom. Så fullkomligt idiotiskt av mig. Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv, varför hade jag inte insett det? Jag var verkligen en idiot och jag visste det. Men det gjorde inte smärtan mindre.

Hur hade han tänkt när han stått där? Vad hade han tänkt? På mig? Jag tror inte det. Eric hade aldrig tänkt på mig lika mycket som jag tänkte på honom. Han hade aldrig fått känna det jag hade känt. Han hade aldrig behövt oroa sig så mycket för en annan människa, att det egna livet krymper undan i ett hörn och snart suddas ut av existensen av den man älskar. Han hade aldrig behövt känna på de tårar som aldrig tycks ta slut, när man gråter över någon som redan är förlorad.
Så vitt jag visste, hade han bara gråtit över sig själv.
Vårt liv tillsammans var inte lyckligt. Jag stannade ändå, för jag inbillade mig att kärleken skulle övervinna allt. Så fel jag hade. Min kärlek räckte inte för att kväva mardrömmarna och rösterna i mörkret.
Jag hade varit glad när jag stod på flygplatsen och vinkade adjö. Jag hade trott att nu äntligen skulle allting bli bra, trott att resan skulle ändra på allt. Det gjorde den, men inte på det sätt jag hade föreställt mig.
Brevet hade kommit på posten ett par dagar senare. Jag hade känt ett sting av oro i samma stund som jag plockade upp det. Det var ett vykort jag hade förväntat mig, inte ett tjockt brev. Jag började gråta innan jag ens hade öppnat det.
Hans avsked var ett skämt. Trots att han i nästan varje rad skrev att han älskade mig och att det inte var mitt fel, kände jag precis tvärtom.
Och jag kunde bara inte förstå. Jag kunde inte förstå att jag inte hade räckt till.

Varför han hade valt en plats som den här, visste jag inte. Det var vackert, men jag visste att han hade sett vackrare ställen. Jag stod längst ut på klippan och såg ut över det vilda vackra havet. Vad hade han tänkt när han hade sett det? Hade han bett det att ta honom med sig för att glömma alla tankar om framtiden och det som varit?
Vågorna slog in mot klipporna flera hundra meter nedanför. Det var skrämmande, men jag kunde ändå se skönheten i det.
Eric hade valt att ändra hela livet för oss. Hur hade han kunnat tro att jag skulle kunna leva vidare utan honom? Jag var arg nu, argare än jag hade tillåtit mig att bli under de senaste sex månaderna. Nu hade jag bara mig själv att tänka på, och jag brydde mig inte längre om vad som hände med mig.
Genom att döma sig själv, hade han dömt även mig. Det var inte rättvist, men jag visste av erfarenhet att livet inte var rättvist. Jag hade gjort mitt val, och nu hoppades jag att det inte skulle bli så mycket mer smärta än det jag redan kände. Om nu livet ändå skulle ta slut, så hoppades jag att det fanns en gud där uppe som såg till att det gick snabbt.

Jag tvekade först. Genom att göra det här skulle jag göra samma sak mot andra, som han hade gjort mot mig. Nej, kanske inte riktigt. Andra skulle kunna leva vidare, trots det här. Det kunde inte jag. Mamma och pappa var tack och lov redan döda. Jag har hört att det värsta som finns för en förälder är att behöva begrava sitt barn, men nu slapp jag tänka på det. Jag hade två systrar, men de skulle klara det. De skulle gråta, sörja och fråga sig själva tusen gånger om, om det fanns någonting de hade kunnat göra för att hindra mig. De skulle inte hitta något svar. Om inte här, om inte nu, så någon annan stans, någon annan gång. De var inte tillräckligt för att hålla mig vid liv. Till slut skulle de gå vidare ändå. Jag önskade dem alla lycka.
När vinden började blåsa starkare, så tvekade jag igen. När jag tog av mig den tjocka jackan tvekade jag ännu en gång. Jag hade alltid varit höjdrädd, men det var inte där rädslan låg. När jag stod längst ute på klippans spets, skakade jag av en annan sorts rädsla.
Jag gjorde det här av kärlek till Eric. Men tänk om han inte fanns längre? Tänk om verkligen allt det som var han, försvann i och med att han tog steget ut? Men om det var så, varför var jag då rädd? I så fall skulle jag också försvinna. Och att bara försvinna var faktiskt något jag kunde föredra.

När jag dagen innan hade vaknat upp på det här nya stället, kunde jag inte minnas hur Eric hade sett ut. Varje morgon och varje kväll i sex månader hade hans bild varit som inristad på insidan av mina ögonlock. Men inte nu längre. Jag hade gråtit av ren lättnad när den lilla bilden i plånboken hade påmint mig. Jag hade varit så rädd för att jag inte skulle känna igen honom när han kom och hämtade mig. Men nu visste jag. Jag visste och jag var redo. Om han väntade där ute på mig, skulle det ha varit värt allt. Om inte, så skulle jag välkomna tomheten att sluka mig.
Jag drog ett djupt andetag och samlade det lilla mod jag hade. När jag blundade kunde jag fortfarande se honom. Ett steg, bara ett. Sedan – frihet.

Jag vet inte varför jag skrek. Jag vet inte varför jag kämpade emot. Men i samma stund som jag spräckte vattenytan, försökte jag kämpa mig tillbaka. Havet var obarmhärtigt, det jag hade skänkt skulle det ta.
Jag skrek igen, med en röst som var sprucken av saltvatten. Det gjorde ont nu, ont överallt, och kylan som jag förut hade varit immun mot, tycktes fylla hela mig inifrån. Vågorna slog in över mig, i mig, runt mig, och tvingade mig längre och längre in mot de farliga vassa klipporna. Jag skrek igen, men den här gången tystade havet mig genom att tvinga ner mig under vattenytan. Jag kämpade förtvivlat med både armar och ben, men jag visste nu att det inte längre spelade någon roll. Jag skulle dö här, men det skulle inte längre vara mitt eget val.
Då plötsligt var det något som dök ner bredvid mig så våldsamt att vattnet omkring mig virvlade till och fick mig att spinna runt även under ytan. Något grep tag i min arm och jag klamrade mig fast vid det som om det var allt mitt liv hängde på. Det var det kanske också.
Jag vet inte hur lång tid det tog tills jag var uppe på land igen, men det kändes som bara ett ögonblick från att jag befann mig i havets bedövande, på något sätt underbara värld, tills vi spräckte vattenytan och jag kände hur kall och hård den riktiga världen kunde vara.

Jag tror att han bar mig genom luften. Jag tror att han bar mig över havet tillbaka till land. Jag tror att han fortfarande grät när han la ner mig i den mjuka sanden. Jag tror att han var glad över att jag fortfarande levde, men samtidigt orolig för att jag fortfarande kunde dö.
Jag hade aldrig varit så nära att dö, eller så villig att dö förut.
Genom mina saltstänkta ögon kunde jag se honom, och det var något väldigt välbekant över hans sätt att röra vid mig. Havet rann från hans korta, svarta hår och ner i mitt ansikte. Han skakade. Jag tror att jag skakade jag också.
”Eric.” Jag hade lovat mig själv att aldrig mer säga hans namn, men där låg jag nu och orden kom över mina läppar i samma stund som jag insåg att det var han. Han rörde darrande vid min hals, la sin hand mot mitt bröst. Där under bultade mitt hjärta med hårda, taktfasta slag. Han verkade andas ut av ren lättnad. Jag såg på honom. Såg på ansiktet som jag aldrig hade trott att jag skulle få se igen, förutom i mina drömmar. Jag såg på honom och önskade att jag kunde röra vid honom, fastän jag visste att jag inte borde.
Han lutade sig fram och någonting vagt bekant skymtade förbi i de mörka ögonen. För en sekund var jag rädd att han skulle kyssa mig, och jag visste att jag inte hade styrkan att backa undan om han skulle göra det. Men sedan, när jag insåg att han inte skulle göra det, förstod jag äntligen. Och jag visste att jag inte hade rätt till den främling han var nu.
”Yes, I am”, sa han på nästan perfekt engelska. Jag log när jag hörde det, men det gjorde honom bara mer förvirrad. ”But who are you?”
”Just someone you knew”, sa jag lågt och vände bort huvudet. Han skulle inte få se mig gråta igen. Jag hade gråtit nog med tårar för hans skull.
Försiktigt hjälpte han mig upp, och stöttade mig när jag linkade fram med bara fötter över de vassa stenarna på stranden. Efter en stund svepte han upp mig i famnen och bar mig därifrån, bort från havet och bort från platsen som hade ändat mitt liv ett halvår tidigare.
”I live just around that hill”, sa han och nickade menande mot ett ställe jag ändå inte kunde se genom mina slutna ögon. Jag kunde inte låta bli att undra om det fanns något i hans nya hem som påminde om den han en gång var. Jag hoppades inte det.
När solen började försvinna och vinden blåste upp, började det bli kallt igen. Jag hängde fortfarande blöt i hans armar, men jag frös inte längre. Det var första gången jag kände mig trygg i hans famn.
Kanske hade mitt liv en gång slutat där, tänkte jag. Kanske hade det nu börjat igen. Kanske fanns det en gud trots allt.

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s