Lucka 13: Lucian av Linda Borén

borenKylan var bitande, ute låg mörkret tungt den här decembermorgonen. Än hade snön inte kommit till den lilla byn, men hon önskade att det hade snöat, då hade det varit ljusare, nu var det bara deprimerande.

Magdalena sträckte på sig i sängen, ögonlocken var tunga och hon ville inte kliva upp, men hon tog sig i kragen. Det var ett viktigt prov i historia som stod för större delen av betyget och sen skulle de äntligen få veta vem som vunnit omröstningen av luciakandidaterna, det stod mellan henne och två andra tjejer.

Tjejen som tittade tillbaka på henne i spegeln med vackert bruna ögon lyste av självförtroende, det gav henne motivationen att göra sig klar för skolan. Hon var en av de populäraste tjejerna i skolan, alla ville vara med henne, visst tyckte hon att det var underbart, men ibland kunde det vara slitsamt, det var ingen som kände hennes riktiga jag. Ingen som verkligen lyssnade på henne.

Väl i skolan omringades hon av fnittrande vänner som pratade om skolans nya snygging, Henrik, han var ny och mystisk, hade nyligen flyttat hit med sin mamma från Norrland. Magdalena tyckte inte att han var snyggare än de andra, men även hon ville ha honom, mystiken runt honom blev som en dragningskraft. Han gick gärna för sig själv på rasterna, han var inte någon enstörning utan var bara trygg i sig själv.

Provet hade varit svårare än hon hade trott, säker på att hon blivit underkänd gick hon nedstämd ut ur klassrummet när klockan ringde. Då såg hon honom, Henrik. Han stod där med det blonda håret hängande i ögonen, med väskan kastad över axeln och lutade sig mot väggen som om han väntade på någon. Han måste ha känt att han var iakttagen, för han tittade upp och mötte hennes blick, ett leende spred sig på hans läppar. Var det henne han väntade på? Hon log tillbaka och förde det mörka håret bakom örat, hon kände sig utvald, hon talade om för sina vänner att de skulle ses senare och gick bort till honom. Hon kunde känna förvånade blickar i ryggen och förstod vad det skulle skvallras om resten av dagen.

”Hej”

”Hej, jag heter Henrik”

”Jag vet. Magdalena.” Han skrattade lite till henne när hon sträckte fram handen, men han tog den i sin, kysste den och sa sen tyst:

”Får jag göra dig sällskap till aulan?” Hon hade nästan glömt att det var dags att meddela vem som hade vunnit omröstningen snart.

”Väldigt gärna.” Det var länge sedan hennes leende varit så äkta som det var med honom, annars log hon bara för att vara trevlig. Medan de gick talade han om hur roligt han tyckte att det var att de tog Lucia på allvar, det hade de inte gjort i hans förra skola.

”Jag röstade på dig, jag tycker du passar bäst.”

”Tack, alla röster är värda lika mycket, vi är tre bra kandidater.” Magdalena hade aldrig varit bra på att ta komplimanger, vilket kunde göra att hon framstod som en snobb ibland och därför valde hon att dela med sig av komplimangen.

”För mig var det bara en.”

De gick resten av vägen under tystnad, hon kunde känna hur han tittade på henne, men så fort hon tittade mot honom vände han bort blicken.

”Detta var en av de jämnaste omröstningarna i skolans historia.” Spänningen i aulan var total, alla satt tysta och väntade på fortsättningen.

”Eva fick 67 röster, Ellinor fick även hon 67 röster.” Det applåderades och stojades i salen när alla eleverna ville stödja sina kamrater, rektorn var tvungen att höja rösten när han skulle meddela Magdalenas resultat.

”Och årets Lucia blir Magdalena, som vann med sina 68 röster. Gratulerar.”

”Jag visste att jag la min röst på rätt person.” Det var Henrik som viskade i hennes öra innan han gick därifrån och lämnade henne med alla jublande klasskamrater.

Magdalena var alldeles trött i huvudet, hela dagen hade hon varit tvungen att lyssna på allas prat om hur glada de var att det var hon som vunnit och hur vacker hon skulle vara som lucia. Hon suckade tungt där hon stod ensam och väntade på dagens sista lektion, hon hade gått dit lite tidigare för att få en stund i fred, men det dröjde inte länge förrän den nervösa svenskaläraren Sigrid kom. Hon hördes lång väg, nycklarna slog mot benet när hon gick med sin hasande gång, trots att Magdalena kände till lärarinnans egna sätt blev hon lite förvirrad över Sigrids reaktion på att se henne där. Lärarinnans ögon lyste av skräck och medlidande och om möjligt blev hon än mer nervig, Magdalena förstod inte vad som kunnat utlösa reaktionen och var lite orolig för fröken som ändå började närma sig pensionsåldern.

”Hur är det med dig?” frågade Magdalena.

Lärarinnan tog sig för munnen och skakade på huvudet.

”Kära barn, det finns något du borde veta.” Hon låste upp till klassrummet, handen skakade så mycket att det var svårt för henne att få nyckeln i låset, sen satte hon sig på en stol och väntade på Magdalena. Rummet var svagt upplyst, klockan var bara tre men ändå hade mörkret lagt sig ute, hon kände sig lite illa till mods, men gick till slut in och satte sig, hon fann en liten tröst i att hennes klasskamrater snart skulle komma in.

”Det var en mörk vinterdag, mycket lik denna för tjugo år sedan, en dag som jag aldrig kommer glömma. Jag hade precis börjat jobbat här då och de skulle ha luciatåg. Åh, du skulle ha sett henne, så vacker hon var med sitt långa hår och ljusen som kastade ett gyllene sken över henne.” Magdalena såg på henne att hon var långt borta, i en annan tid av sitt liv. ”Dom sa att det var en olycka, men jag trodde aldrig på det. Jag kommer aldrig glömma hennes skrik.” Klockan ringde in och ett tjugotal elever strömmade in i klassrummet, Magdalena hann aldrig fråga vad som hade hänt med lucian, hon tittade på sin fröken som klivit in i lärarrollen, det fanns inga spår efter minnena kvar. Lektionen flöt på långsamt, historien hade gett henne dåliga vibbar, när klockan ringde ut försvann Sigrid fort från klassrummet. Magdalena hade hoppats på att få ett ord med henne, hon bestämde sig för att sluta tänka på det, att inte bry sig om vad en stollig gammal lärarinna hade sagt, hon började säkert bli senil.

Kylan hade tagit sig innanför kläderna och ända in i märgen, hon såg fram emot ett hett bad. När hon tagit sig hela vägen hem hade hon helt glömt bort vad som hänt och var i stället glad över att ha vunnit. På köksbordet låg en lapp från hennes far.

Måste jobba,

Värm dig lite mat

Kommer hem sent

Pappa

Det var inget ovanligt att hennes pappa var tvungen att hoppa in extra på jobbet och det gjorde henne inget, det var skönt att ha kvällen för sig själv utan tjat och gnäll. Hon tappade upp hett badvatten, det dröjde inte lång stund innan det lilla badrummet var fyllt av ånga.

Det var en behövlig värme som spred sig när hon sjönk ner i badet, det hade varit en lång dag och kylan utifrån hade inte släppt henne ur sitt grepp, det stack i kroppen av det varma vattnet, ögonlocken började kännas tunga och just när hon var nära att slumra till hördes något från köket. Hon satte sig upp, hur länge hade hon legat där egentligen, kunde han redan ha kommit hem?

”Pappa, är det du?” Men inget svar kom, hade hon bara inbillat sig ljudet? Hon skulle precis sjunka ner igen när hon hörde fotsteg utanför dörren. Hjärtat stannade, hon vågade knappt andas, inte förrän hon var nära att svimma tog hon ett andetag, rädd för att missa minsta ljud. När hon inte hört något mer på ett tag vågade hon sig upp ur badet, vattnet hade redan börjat kallna och kändes obehagligt mot hennes kropp, hon virade en mjuk lila handduk om sig. Magdalena var livrädd att någon väntade utanför, hon skulle helst vänta där tills hennes pappa kom hem, men det kunde dröja flera timmar till, och hon tänkte på hur löjlig hon skulle känna sig om det inte var något.

Efter att ha stått och lyssnat vid dörren en stund och inte hört något bet hon sig i läggen och smög ut i hallen, med öronen på helspänn gick hon igenom lägenheten. När hon kom till köket undslapp ett lätt skrik från hennes läppar, där på bordet vid hennes fars lapp stod ett stearinljus tänt. Med tårar i ögonen drog hon åt sig en sax som låg på bänken och sprang in på sitt rum. Hon stängde dörren hårt och tände alla lamporna, efter att ha kollat i garderoben och under sängen sjönk hon ner i ett hörn med saxen i ett krampaktigt grepp, hon tänkte att hon borde ha släckt ljuset i köket, men hon vågade inte röra sig, tårarna av rädsla fortsatte att rulla ner för hennes kinder. Varje litet ljud gjorde att hon hoppade till och spände sig ännu mer. När klockan närmade sig tre på natten föll hon utmattad i sömn med ryggen tryckt mot ett hörn.

Med ett ryck vaknade hon när ytterdörren slog igen, klockans lysande siffror visade halv sju på morgonen, arga steg hördes mot golvet på väg mot hennes rum.

”Va fan Magdalena, du kan inte tända ett ljus och bara gå därifrån! Du vet att jag kan vara borta hela natten.” Han hade börjat gorma direkt när dörren åkt upp, inte ens sett att hon satt intryckt i ett hörn med en sax i handen.

”Men det var inte jag.” Hon kände sig som ett litet barn igen, ett litet barn som visste att ingen skulle tro på henne.

”Sluta, du hade ju lämnat en lapp också. Grattis till vinsten gumman. Tänd inga fler ljus när jag inte är hemma.” Med de orden la han lappen på hennes säng och gick ut, hon visste att han skulle gå och lägga sig och inte vakna förrän sent. Det skulle bli hennes uppgift att ordna middagen igen, hon mindes att hon inte ätit något igår och magen knorrade ljudligt i uppror mot matbristen. Men hon kände sig tvingad att ta en titt på lappen först, den som han sagt att hon hade skrivit. Blodet frös till is i hennes ådror, i hennes handstil var det skrivet tre små ord, det såg nästan ut att vara skrivet med blod.

Jag blev vald

Hon förstod att hennes far trott att det var hon som skrivit det, hon som tjatat om omröstningen i nästan tre veckor, men hon hade inget minne om att det hade varit hon. Vad var det som hände egentligen? Magdalena förstod ingenting av det, men hon visste vem hon skulle fråga.

Sigrid bodde i en av villorna inte långt bort, Magdalena klädde sig i sina löparkläder, det kunde inte skada att passa på att träna innan snön och halkan kom. Rädslan från natten fanns kvar, hon vågade sig inte riktigt ut i mörkret utan bestämde sig för att vänta in dagsljuset. Hon satt i fönstret och tittade ut på mörkret, ut på alla juleljusen som försökte lysa upp omgivningen, i bakgrunden kunde hon höra sin fars dämpade snarkningar. Julstämningen flödade ur alla husen, julen närmade sig med stormsteg, medan Magdalenas julstämning var långt borta. Kunde hon inte få en jul som hon haft när hennes mamma fortfarande levde så ville hon inte ha någon jul alls. Och det var bara två dagar kvar tills hon skulle stå inför hela skolan och sprida julglädje.

Magdalena njöt av känslan att springa, att känna vägen under fötterna flyta fram, känslan av att känna sig nyttig, hon sprang förbi en skogsdunge på väg fram till Sigrids hus, men hon stannade tvärt, fortfarande i skydd av träden och såg hur hennes lärarinna packade in några väskor i bilen för att sedan åka iväg. Hon hade missat sin chans, nedstämd sprang hon hemåt.

När hon kom hem stod det ett brinnande stearinljus utanför dörren. Hon tittade sig oroligt omkring, men det fanns ingen i närheten, snabbt blåste hon ut ljuset och slängde det i soporna. Nedstämd, ensam och rädd bestämde hon sig för att gå hem till en kompis och spendera dagen. Sara och hon brukade spendera sina helger ihop, de brukade prata, läsa tidningar och måla naglarna dagarna i ända, det var något som hon behövde nu. Men hon tänkte inte berätta för någon om allt det konstiga som hänt, fattades bara att det skulle börja spridas rykten om henne på skolan att hon trodde på spöken.

Dagen tillsammans med Sara hade gått fort, de hade haft trevligt som vanligt, dagen hade flutit på utan några tankar på alla ljusen, hon började inse att det var någon som spelade henne ett spratt, rädslan hade utbytts mot ilska. Hon tyckte nästan synd om den som drev med henne, men bara nästan, hon skulle inte vara nådig.

När hon kom ut hade mörkret lagt sig igen, i gatlyktornas gula sken kunde hon se hur små snöflingor dinglade mot marken. Det var ont om människor ute, alla verkade sitta hemma vid middagsbordet med sina familjer, hon kunde inte låta bli att undra om hennes far hade lagat middagen när hon nu hade blivit sen. En skugga for förbi hennes ögonvrå, men när hon tittade syntes ingen till, stegen ökade takten och där i utkanten av hennes synfält kunde hon skymta en flicka i vit klänning. Hon blundade hårt och tittade sedan mot flickan igen i hopp om att det bara varit inbillning, men flickan stod kvar där och följde henne med blicken med mörka ögon. Det var droppen för Magdalena, hon sprang, sprang fortare än vad hon någonsin gjort förut, hennes andhämtning var häftig när hon saktade ner utanför sitt hus. Hon tittade sig över axeln för att se om den läskiga flickan var kvar, men där stod ingen, hon skulle just till att gå in när hon såg en annan flicka även hon i vitt, först trodde hon att det var samma, men denna hade långt blont hår, flickan tittade på henne med sina mörka ögon. Hon backade skräckslagen ut mot gatan ut mot gatan och gav ifrån sig ett skrämt skri när hon stötte till någon som greppade tag i hennes arm för att hindra henne från att ramla.

”Hur är det med dig?”

”Henrik!” Hon hade aldrig varit så glad för att se någon förut som hon blev när hon såg hans välbekanta ansikte, hon brast i gråt mot hans bröst och när han la sina armar om henne kände hon sig som den tryggaste i hela världen. När tårarna övergått till snyftningar följde han med henne in i värmen och när hon frågade om han kunde stanna gjorde han det, hon orkade inte spendera en kväll till i ensamhet, inte efter den kvällen. Han väntade tålmodigt, försökte inte pressa henne till att berätta om vad som hade skrämt henne.

”Du kommer inte tro mig, hur skulle du? När jag knappt gör det själv.”

”Testa mig, jag lovar att inte skratta åt dig.” Det var sättet han sa det på, med äkta känsla som släppte spärren, hon berättade allt för honom, allt som hänt sen hon blivit vald.

”Jag kanske inte borde vara lucia.”

”Tok. Du är den enda värd nog att vara lucia. Om jag så ska vara din livvakt tills det är över.”

Dagarna gick, Magdalena och Henrik spenderade all vaken tid tillsammans och hon var evigt tacksam för det, trots att han inte sa mycket om sig själv så började det kännas som en riktig vänskap mellan dem och när han var i närheten hände det inte mycket skrämmande saker.

Dagen hade äntligen kommit, 13 december, hon hoppades att de skulle få möjlighet att fortsätta umgås även efter att Luciatåget var avklarad. De gjorde sällskap till skolan den morgonen, under natten hade det börjat snöa och marken låg vit under deras fötter och trots att vinden blåste så att snön som föll yrde runt dem kom de fram utan större missöden. Det hade alltid varit skolans tradition att ha Luciatåget direkt på morgonen, det var inte vanligt att se skolan så folk tom, det fanns en kuslig känsla i de öde korridorerna. Magdalena hade insisterat på att vara där tidigt och komma i ordning, visst hade hon kunnat göra det mesta hemma, men ville inte att stormen skulle förstöra resultatet.

”Jag väntar här utanför på dig, min Lucia.” Magdalena gav honom en lätt kyss på kinden och gick in i omklädningsrummet, hon var van så det gick snabbt för henne att göra sig i ordning. Hon tittade på klockan och såg att det var fyrtiofem minuter kvar, snart skulle hennes tärnor komma. Hon satte på sig kronan för att skåda det färdiga resultatet i spegeln, Henrik skulle få äran att hjälpa henne tända ljusen sen. Hennes magnifika spegelbild tittade tillbaka på henne med tindrande ögon, hon var lycklig, kanske nästa år inte skulle bli så tokigt, inte om han var vid hennes sida i alla fall.

Ur tomma intet såg hon ljusen i kronan flamma upp, hon ropade förskräckt efter Henrik med rädsla i rösten, men han kom inte. Hon försökte desperat få av sig kronan, men det var som om någon höll den fast, som om den var fastsydd i hennes hårbotten. Magdalena sprang fram till dörren, bara för att upptäcka att den var låst, trots bankandet kom han inte till hennes undsättning. Hon sjönk snyftande ner mot golvet, paralyserad av skräck och sorg, hon kunde höra hans tröstande ord genom dörren.

”Gråt inte, det är för vårt bästa, så vi kan vara tillsammans. Tillsammans för evigt.” Det var det sista hon hörde innan flammorna fick en ny kraft, en ny styrka som spred sig i en hastighet som inte gav henne en chans. Hon skrek, skrek av smärtan, skrek av sveket, hettan gjorde att det kändes som en evighet, tills allt slutade vara. Hon kunde höra andras skrik, det var inte hennes egna, det visste hon, andra som skrek med henne, andra som varit med om samma svek som henne. Mörkret tog henne i besittning. När hon öppnade ögonen igen kunde hon se ett tiotal flickor, andra lucior, som tittade sorgset på henne.

Det var tjugo år sedan den tragiska dagen när Magdalena lämnade de levandes sfär, för att förenas med de andra som även de blivit utvalda.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s