Lucka 9: Irrbloss av Emma Lundqvist

IrrblossOm aftnarna, när luften svalnat och vinden mojnat, gick den grånande kvinnan barfota längs stigen som ledde till tjärnen i skogens mitt. Hon klättrade mödosamt upp på stenen vid strandkanten och lade de bleka händerna i sitt knä. Ensam njöt hon av tystnaden och det svarta vattnets trolska skimmer. Njöt av att äntligen ha funnit en plats där hon kände sig hemma.

Hon hade aldrig fördragit solen och alltid avskytt den klibbiga värme som andra verkade älska så. Under sommarens heta timmar uppehöll hon sig inomhus eller i trädens svalkande skuggor. Höll sig borta från solens brännande strålar och människornas brännande blickar mot det vita hull som böljade runt hennes tunga kropp.

När hon blev gammal nog att bekosta sitt eget uppehälle, tog hon sig endast arbeten där hon inte behövde vända sitt ansikte mot andras. Ståendes vid maskiner och talandes i telefoner fördrev hon sina dagar. Dagar och år. Gång efter annan flyttade hon vidare till nya städer. Nya arbeten och nya grupper av hånfulla människor. Alltid på flykt, alltid på jakt. På jakt efter något hon inte visste vad det var.

Medan framtiden gled in i dåtidens glömska samlade kvinnan de pengar hon förtjänade på hög. Det fanns inget hon önskade köpa. Inget som kunde skänka henne den lycka hon saknade. Den lycka hon sakta gett upp hoppet om att någonsin finna.

Så nådde den sista dagen sitt slut och hon blev befriad från sin tjänst på grund av åldern hon hunnit uppnå.  Befriad endast för att sättas i tristessens fängelse. Inom henne växte ett behov av att komma ut. Komma bort. Så hon flydde. Ännu en gång flydde hon. Men den här gången fann hon en fristad.

Höga, norrländska furor skyddade det lilla röda torpet från den gassande högsommarsolen och i skymningen spred narcisstobakens vita, trumpetformade blommor en förtrollande doft i trädgården som omgav byggnaden. Den första byggnad som var mer än en tillflyktsort. Men hennes längtan drev henne vidare. Andtrutet vandrade hon längs smala, vindlande stigar, och eftersom det var menat att bli kom hon fram till den plats hon alltid varit på väg mot. Tjärnen. En svart pärla, dold i skogens innersta. En plats för sagornas gyllene prinsessor och människornas vemodiga drömmar.

Fri från omgivningens tyckanden och krav föll kvinnan in i den rytm hon önskade och behövde. När solen stod på himlen sov hon. Sov i väntan på dygnets svala, dunkla timmar, då hon gick ned till tjärnen och fylldes av förvissning om varför hon en gång blivit född.

Men en afton var det något som var förändrat. Redan innan hon skymtade vattnet genom trädens bredrandiga ridå visste hon att något var fel. Hon vilade och väntade tills de ansträngda andetagen blivit lugna och smög sig sedan försiktigt närmare. Hennes öron nåddes då av svaga ljud. De plaskande ljuden av en simmande människa och de smeksamma ljuden av hans lågmälda sång.

Det första hon kände var djup och tung besvikelse. Någon hade inkräktat på hennes territorium. Stulit det enda hon hade. Med nedsjunkna skuldror vände hon sig om för att gå, men i sin bedrövelse glömde hon att se efter var hon satte foten. En kvist knäcktes, sången tystnade och en djup röst ropade: ”Vem där?”

Rösten var inte anklagande. Inte ilsken eller skrämd. Den var nyfiken och intresserad. Intresserad? Av henne? Ingen, varken man eller kvinna, ung eller gammal, hade någonsin visat henne genuint intresse. ”Men”, tänkte hon med en suck som värkte i bröstet, ”det är bara för att han inte har sett mig än.” Återigen lyfte hon foten för att gå, men hejdade sig mitt i steget när hans röst återigen nådde fram till henne.

”Är det du, Eva?”

Han kände hennes namn. Han uttalade det på ett sätt som ingen annan gjort. Som en smekning. Som hon föreställde sig att smekningar kändes.  Något som varit fruset löstes upp och blandades med hennes pulserande blod.

”Kom.”

Heta blixtar brände i hennes inälvor medan händerna var kalla som is. Vem var han, denne man som kallade på henne? Vad ville han? Foten, ännu svävande i luften, darrade, liksom resten av hennes otympliga kropp. Fly eller våga? Hoppa, med risk för att drunkna? Som om en främmande makt tagit över kommandot, vände hon sig om och gick mot tjärnen och den förste man som önskat hennes närvaro.

Han befann sig fortfarande i vattnet. De bleka skuldrorna stod i skarp kontrast mot den svärta som slukade resten av hans omfångsrika kropp och de silverfärgade hårtestarna låg slickade längs de svällande kinderna. Han log. Och hon kunde inte låta bli att le tillbaka. Men sedan kom den invanda misstänksamheten åter smygande och hon spände läpparna. ”Hur vet du vem jag är?”

Med ett glidande simtag kom han närmare. Han fångade hennes blick och sade lätt, alltjämt leende: ”Jag är den förre ägaren till torpet du bor i. Men tjärnen ingick inte i affären, så den får du allt dela med dig av.”

Hon letade efter ord, men fann inga. Han gled ännu en gång framåt genom det månbelysta vattnet och hon kände sig en aning yr. När hade månen kommit upp? Hon mindes ingen solnedgång.

”Jag har förstått att du är en nattens människa, precis som jag”, sade han med sin betagande röst och hon önskade att hon haft modet att be honom sjunga igen. ”Brukar du också simma i tjärnen efter skymningen?”

Hon skakade på huvudet. ”Jag simmar inte.”

”Inte?” Han höjde på ögonbrynen och minskade avståndet med ännu ett lojt simtag. Svallvågornas kammar gnistrade likt flytande ädelstenar och hon blev tvungen att blunda. När hon öppnade ögonen igen var han helt nära. Om hon satte sig på huk skulle hon kunna nå hans framsträckta hand. Men hon stod som fastfrusen och vände med blossande kinder blicken mot stjärnorna. Hon hade aldrig sett stjärnor lysa så klart mitt i sommaren förut. Kunde stjärnor lysa på sommaren? Kunde något av detta vara sant?

Mannen i tjärnen började sjunga och raserade hennes bräckliga mur. Med tårar i ögonen mötte hon hans blick och förlorade sig i de stjärnor som glittrade där. Glittrade för hennes skull. Hon sjönk ned på marken och såg deras vita händer söka sig mot varandra i mörkret. Hans hand var våt och kall, men skänkte henne mer värme än hon kunde stå ut med. Hon måste svalka sig. Måste ned i det svalkande vattnet. Med en smidighet hon aldrig tidigare ägt gled hon från den gräsbevuxna strandkanten ned i tjärnen. Det svarta vattnet välkomnade henne med en kylig omfamning och sedan var hon hos honom. Hans drypande händer vilade mot hennes kinder och strök hennes hår. ”Jag har väntat på dig”, sade han lågt. ”Jag har väntat på dig i hela ditt liv.”

Orden landade i hennes mage som en kall sten. De var fel. Något var fel. Allt var fel. Hon försökte ta ett steg bakåt, men bottnen försvann under fötterna och hon föll. När hon hostande tagit sig upp till ytan igen grep han tag om hennes armar. Hårt. Hon skrek till av smärta och såg på honom. Såg in i ögon som inte längre var glittrande stjärnor. Ögon svarta som tjärnens botten och glödande av vilt begär. De runda kinderna slätades ut inför hennes blick och silverhåret böljade ned över de muskulösa skuldrorna likt strömmande vatten. Han var inte längre samma man. Han hade aldrig varit någon man. Och med ens förstod hon. Förstod varför hon fram till denna stund gått ensam och oönskad genom livet. Hon var hans. Hade alltid varit hans. De stumma locktonerna hade långsamt men obevekligt lett henne till hans famn, och hon var precis det han hade önskat. Ensam. Så ensam att ingen skulle lägga märke till det tomrum hon lämnade efter sig i människornas värld.

Ett ordlöst skri lämnade hennes läppar och stjärnorna bleknade mot den ljusnande sommarnattshimlen.

© Emma Lundqvist

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s