Romantisk skräck – litteratur som skrämmer och förför

 

Den svenska deckaren har varit på tapeten länge, men nu börjar en ny sorts spänningslitteratur växa fram i Sverige. Jag må visserligen vara partisk eftersom jag driver ett förlag inom genren, men det ploppar upp intressanta namn lite här och var på olika förlag. Anders Fager, Johanna Strömqvist, och för att inte tala om John Ajvide Lindqvist. Skräck, tänker ni. Ja, men inte bara. Anders Fager kommer till exempel ut med en bok i oktober i år som heter ”Jag såg henne idag i receptionen”, en romantisk skräckroman. John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” har en stark kärlekshistoria i botten i en värld av skräck och blod. Även Johanna Strömqvist skildrar kärlek mellan kvinnor på ett mycket vackert sätt i ett nutida Stockholm med blodsugande vampyrer. Serietecknaren Kim W Andersson kallar sin stil romantisk skräck, en serie med kärleksmöten som visar sig innehålla skräcklika inslag.

Utomlands har vi förstås Twilight och Sookie Stackhouse, Vampire academy med mera. Men jag skulle ändå säga att denna romantiska skräck skiljer sig från den svenska på flera sätt. Med undantag för Kim W Anderssons svarta humor som också återfinns i böckerna om Sookie Stackhouse, är den svenska romantiska skräcken på riktigt, på allvar och det onda är fortfarande ont och har inte antagit formen av en ganska söt vampyr. Det är uråldrig ondska, riktiga känslor, riktiga människor. På så sätt liknar det den svenska deckaren och kriminalromanen.

Romantisk skräck ska inte sammanblandas med skräckromantik, även om det låter nästan likadant. Skräckromantik är förhållandevis gammal och uppkom ur romantiken. Frankensteins monster är ett bra exempel på detta. Här är det inte kärlekens romantik som avses som i fallet med exempelvis ”Låt den rätte komma in”, utan här är det romantiken som konstform, känslovärlden, naturromantiken, det mystiska och exotiska som avses. Romantik och romantisk är alltså inte riktigt samma sak.  En roman inom skräckromantiken behöver inte innehålla en kärlekshistoria, vilket den romantiska skräcken gör. Ta Edgar Allan Poe till exempel som räknas som en av skräckromantikerna. Hur många av hans romaner och noveller innehåller en romantisk kärlekshistoria?

Det har diskuterats en del i media vad det är som gör att skräck har kommit att bli så populärt i Sverige den senaste tiden. Bland annat att vi lever i en orolig tid och behöver skrämmas av någonting som inte är hotfullt på riktigt har förts fram. Vad är det då i den romantiska skräcken som lockar? Jag personligen tror att det är att båda delarna kittlar våra sinnen fast på olika sätt. En stark kärlekshistoria som berör är härlig att kasta sig in i och skräcken och ondskan som lurar i kulissen förstärker på sätt och vis kärlekshistorien samtidigt som det skrämmer oss. Vi kan sitta ihopkrupna under en filt med en kopp te och både bli förförda och skrämda på samma gång. Vi vill också gärna känna igen platserna romanerna utspelar sig på och kunna gå på en gata i Blackeberg och tänka: ”här skulle det kunna dyka upp en vampyr när som helst”. Både Ajvide Lindqvist, Fager och Strömqvist använder miljöer som existerar, på samma sätt som en kriminalroman oftast utspelar sig i en verklig omgivning.

Men framförallt tror jag att kombon är så intressant för att den tar fram två av de starkaste känslorna som finns inom en människa – kärlek och skräck.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s