På perrongen, av Marita Hallenberg Linkruus

Kvinnan som sitter på en bänk på perrongen är klädd i en enkel bomullsklänning och har en pastellfärgad cardigan över axlarna. Hon sitter rak i ryggen. Båda händerna kramar en enkel handväska i vit skinnimitation som hon har i knäet. Hon ser lite malplacerad ut, som om hon befann sig i en annan tid. Hon sitter och tittar rakt framför sig, utan att se något.

Mannen som just stiger av tåget precis framför där hon sitter stannar till, för han minns att hon satt där igår också. Liksom dagen före gårdagen. Och dagarna innan dess. Nu undrar han varför hon inte stiger på tåget. Dörrarna stängs och tåget lämnar perrongen, men hon sitter kvar. Långsamt går han mot utgången och blir passerad av andra resenärer som nu skyndar hemåt för en svalkande dusch eller en kvällstur till badstranden. Hela vägen mot utgången funderar han. Kanske hon ska åka åt andra hållet trots att hon satt på ’fel’ sida? Han stannar till innanför spärrarna och vänder sig om när tåget åt andra hållet kommer in. Under hela den tid tåget står inne, släpper av och på resenärer, och sedan tar förnyad fart observerar han henne. Hon rör sig inte ur fläcken.

Han tänker att han ska gå fram till luckan och fråga spärrvakten om kvinnan, men hejdar sig. Det verkar lite löjligt att gå till spärrvakten. Hon har säkert en fullt legitim anledning att sitta där hon sitter. Om han undrar, varför inte tala med henne själv? Han har tid. Han går tillbaka ner på perrongen. Efter viss tvekan slår han sig ner på bänken där hon sitter.

”Goddag. Fantastisk sommar vi har” säger han vänligt och ler emot henne. Hon ser på honom men återgäldar inte leendet.

”Kanske det” säger hon. ”Kanske är det en fantastisk sommar. För en del människor.”

”Solen skiner för alla” säger han med ett brett leende.

”Inte för alla” säger hon och vänder bort blicken. ”Inte för alla.”

Han undrar varför hon sitter där. Kanske är hon förvirrad och hittar inte hem. Kanske är hon sjuk och bara vilar sig lite. Hon verkar inte vara mer än fyrtio år gammal och hon ser inte sjuk ut, men psykisk ohälsa syns inte på utsidan.

”Vart ska du åka?” frågar han så vänligt han kan. Hon ser inte på honom.

”Jag ska ingenstans. Jag väntar på någon.”

Aha. Det förklarar saken. Han funderar på att resa sig och gå nu då saken är ur världen, men av någon anledning sitter han kvar. Tigande sitter de i skuggan under perrongtaket och väntar på nästa tåg. Åtminstone gör han det.

Tåget dundrar in. Ingen av de avstigande passagerarna kommer fram till kvinnan på bänken. Hon sitter som förut, rak i ryggen och med blicken rakt fram.

”Din vän kommer kanske med nästa tåg” försöker han igen.

”Det är ingen vän. En vän kör inte en kniv genom ens hjärta och vrider om, långsamt. Under återstoden av ens liv.”

Han studsar lite inombords. Hon är nog tokig trots allt, en virrig varelse som råkat komma i hans väg. Vad gör han här egentligen? Han kan inte hjälpa henne, det är bättre att han talar med spärrvakten. Han reser sig för att gå, med avskedsorden redan beredda på tungan. Hon hinner före.

”Vet du att Tommy är död? Tommy Blomdal, från Hertigvägen?”

Långsamt sätter han sig igen. Tommy, en skolkamrat från barndomen, som han inte haft någon som helst kontakt med sedan de slutade nian. Själv hade han pluggat på ett av de bättre gymnasierna inne i stan medan Tommy utbildat sig till elektriker. Det hade han hört av en annan gammal skolkamrat, under gymnasietiden. Men det som förvånar honom mest är inte nyheten om Tommys död, utan det faktum att den okända kvinnan tycks veta vem han är.

”Känner vi varann?”

Hon ignorerar frågan.

”Han hängde sig. I sitt kök.”

”Det visste jag inte. Jag har precis flyttat tillbaka till Stockholm efter att ha arbetat utomlands i många år. Men det var naturligtvis tråkigt att höra. Hur kände du Tommy?”

”Han var nitton år när han dog.”

Nu stirrar han på henne. Varför sitter hon och pratar om Tommys död om den inträffade för tjugo år sedan? Hon vänder på huvudet och möter hans blick.

”Du vet varför han tog sitt liv. Han insåg att han var skyldig. Lika skyldig som du.”

Han kan för sitt liv inte förstå vad hon pratar om.

”Han klarade inte av att leva med den vetskapen. Det borde inte du heller göra.”

Ännu ett tåg dundrar in, åt andra hållet, avlämnar sin last, drar vidare. Efter bara en halv minut är perrongen åter öde, så när som på de två på bänken.

”Jag vet inte vad du är ute efter, men jag hade aldrig kontakt med Tommy efter nian, så vad han än är skyldig till så är jag oskyldig! Vem är du egentligen?”

Nu ler hon, för första gången, ett smått ironiskt leende.

”Känner du inte igen mig?”

”Nej!” Han är irriterad nu, och han undrar varför han inte bara reser sig och går. Just det! Han har inget med denna kvinna att göra och ingen lust att leka tjugo frågor. Han reser sig, och känner lättnad när han tar ett steg mot utgången.

”Alla sa att Linda var så lik mig.”

Hans hjärta störtdyker och ligger nu och skvalpar i magtrakten. Han riktigt känner hur magsyrorna fräter på det.

Lindas mamma. Linda, som han och Tommy roat sig med att reta genom hela sjunde klass. Tommy hade väl varit den drivande, men han själv hade inte protesterat. Det var ju bara på skoj. Inget allvarligt.

Faktum var att det nog börjat redan på mellanstadiet, någonstans i den period då flickorna började få bröst och mer kvinnliga former. Linda hade utvecklats tidigare än de andra och kanske var det därför de fått upp ögonen för henne. Det hade börjat så oskyldigt.

Han känner ett lätt illamående vid minnena. Han hade varit lite förtjust i Linda, och drivit på Tommy bara för att få chansen att vara i hennes närhet. Herregud! Hur tänker man som barn egentligen?

Han tar ett steg tillbaka och dråsar ner på bänken. Minnena väller fram, trycker på för att äntligen bli fria, förlösta.

Han försöker hitta ursäkter, undanflykter.

”Det var inte mitt fel! Det var inget konstigt med det vi gjorde, man retas lite med tjejerna, alla gjorde det!”

En kvinna kommer ner på perrongen. Hon ser på mannen som just talat med hög, upprörd röst  men vänder snabbt bort ansiktet när han kastar en hastig blick mot henne. Hon stannar på lite avstånd och går inte förbi. Ett par ungdomar släntrar förbi och ställer sig ganska mycket längre bort.

Det eskalerade på högstadiet. Varför? Det kunde han inte förklara. Kanske blev de triggade av att hon drog sig undan, att hon inte gjorde något motstånd. Det var som om det, att hon stillatigande bara tog emot, retade dem och fick dem att öka trycket än mer. Herregud, varför satte han inte stopp för trakasserierna? För, handen på hjärtat, visst var det mobbning och trakasserier de ägnat sig åt. Riktat enbart mot henne. Varje rast, varje eftermiddag efter skolan.

Och han som har ägnat hela sitt vuxna liv åt att hjälpa utsatta människor.

Han frågar sig varför han åtminstone inte lät bli att delta i det själv. Han har inget svar på den frågan.

”Linda vägrade att tala om varför hon var så deprimerad. Men efter hennes död hittade jag hennes dagbok. Och jag svor på att de skyldiga skulle få sitt straff.”

Han sitter med ena armen uppe på ryggstödet, den andra i knäet, vänd mot henne. Han skakar frenetiskt på huvudet. Han har aldrig tyckt att de, han och Tommy, skulle vara orsaken till att Linda under sommarlovet mellan sjuan och åttan tog sitt liv.

”Vi var ju bara skolungar, för fasen!”

”Så du menar att barn inte har ansvar för vad de gör? Det menar jag att de har.” Hon ler igen, varmt den här gången. Varmt? undrar han.

”Och jag vet att du också tycker det. Nu.”

”Inte alls. Vi kunde inte ana att hon skulle bli så deprimerad att hon skulle ta sitt liv. Ingen människa kan veta något sådant.”

”Det är alldeles riktigt. Ingen människa kan veta något sådant. Och därför ska man avstå från elakheter, mobbning och trakasserier. För man kan aldrig veta hur mycket man skadar en annan människa.”

Som feberdrömmar rusar minnena genom hans kropp och fyller varje skrymsle med en ångest som han lyckats förtränga under så många år, en förtvivlan han försökt förjaga genom att alltid göra det rätta sedan han blev vuxen. Skuldkänslor som han glömt att han någonsin haft. Skuldkänslor som tycks växa sig än större nu, efter ett liv i det rättas tjänst, då den största synden ändå måste vara att förneka sin skuld. Att förneka skulden är att förneka Linda, och hennes lika stora rätt till livet.

Han borde resa sig och gå. Han vet det. Men han kan inte förmå sig till det. Han vill resa sig och gå! Eller…?

Han stirrar med tårfyllda ögon på kvinnan som är Lindas mamma, i frisyr och kläder som vore det fortfarande åttiotal, så uppenbart klamrande sig fast i den tid då hennes dotter fortfarande levde. Varför såg han det inte genast? Hon är klädd i samma kläder som hon bar vid skolavslutningen i sjuan, medan Linda ännu levde, medan livet fortfarande fanns som en underbar möjlighet för dem alla men kanske i synnerhet för Linda eftersom hon var klassens ljus. Han kommer ihåg mamman, inte för att hon var med på avslutningen, för det var hon inte, det var inga föräldrar, men hon hade kommit efteråt för att möta Linda. Kanske hade de planer för vad de skulle göra den dagen. Och han minns att han hade gått fram till Linda och med eftertryck önskat henne en skön sommar, och han hade verkligen menat det uppriktigt, men ung och dum som han var hade han tillagt ”så ses vi igen till hösten.” Och så hade han flinat. Flinat.

På perrongen står den kvinna som nyss kommit dit, och ungdomarna som ska resa söderut. Kvinnan på perrongen tvekar. Hon bestämmer sig och går raskt i riktning mot spärrarna.

”Jag har suttit här och väntat på att du ska se mig länge nu. Och tro mig,” säger hon som är Lindas mamma till mannen som bekymrade sig om henne så mycket att han vände tillbaka, ”det kommer att kännas mycket bättre sedan.” Hon sträcker ut sin hand, och efter en kort tvekan tar han den. Tillsammans reser de sig och tar några steg framåt, sedan ett litet steg ut i tomrummet just när nästa tåg dundrar in.

I samma ögonblick når den andra kvinnan luckan med spärrvakten.

”Det sitter en man på en bänk, alldeles ensam, han verkar upprörd och pratar för sig själv. Kanske du ska kolla att han är okej?”

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s