Jan-Eriks debutroman andra halvan kommer ut i augusti 2011. Här är hans författarporträtt.
Jag har en gång varit liten. Det är jag fortfarande i många avseenden, men någon gång har jag varit ett barn. Om jag anstränger mig, använder alla sinnen och verkligen försöker, så kan jag med lite tur samla ihop cirka 30 minnen från den tiden. Har jag dåligt minne, eller var det inte värt att lagra? Nu har jag skrivit en roman, så stor att den behöver delas itu. I den finns det en väv, så invecklad att trådarna vid en första anblick kan verka slumpmässigt hopnystade av en blind skräddare. Så är givetvis inte fallet. Det åtminstone jag finner intressant är, att allt detta fanns, finns och för alltid kommer att finnas kvar i mitt huvud. Namn, händelser, släktskap, åldrar, dåtid, nutid, framtid. Slutsatsen blir att det jag skapat tydligen betyder mer för mig än mina första 18 år i livet. Eller?
Jag bryter mot skrivregler och får kritik för det, men utan lite tänjande av gränser hade vi idag inte varit de vi är. Att använda fantasin är nog för mig en överlevnadsinstinkt. Ett försvar. Jag tror inte på Gud. Någon gud alls. Jag är en logiker med rötterna i orsak och verkan. Vetenskap i viss mån, men även tankens kraft över de kemiska signaler som styr oss. Däremot kan jag hoppas. Hoppas och låta längtan skapa. Jag kan ofta tvivla på mig själv, men jag tvivlar aldrig någonsin på det jag skapat.
När jag var ett barn kunde jag ibland gå ut i skogen och bara sätta mig under ett träd. Helst tall eller gran. Ju mer det blåste desto bättre. Jag blundade. Försvann. Skapade världar där jag inte var mobbad. Platser där min röst kunde göra sig hörd. Sfärer där mina åsikter och tankar fick utrymme att ge mig energi. Min värld. Mina regler. I skolan eller hemma, när mat serverades som inte föll mig i smaken gjorde jag det enkelt för mig. Till slut behövde jag inte ens blunda för att få det att fungera. Jag låtsades. Lät fantasin ta över.
Jag hade varit på en resa i fjärran skog eller berg och hade inte ätit på dagar. Plötsligt ser jag en glänta i den djupa skogen. Grönt. Lummigt. Vid en å ligger en stuga. Familjen är överöst av glada barn och pappan ler åt mig. Modern ska precis laga mat. Han springer ut och plockar lite örter. Skördar nätet som är spänt över ån. Tjuvar bina på en vaxkaka. Jag bjuds på en måltid som fyller mig med energi, glädje och tacksamhet. Tror ni den äckliga skolmaten, eller den alltför smörstekta fisken nu är äcklig? Självklart inte.
Fantasin kan påverka oss på sätt som vi inte kan greppa. Orsaker och verkningar inuti, som vi oftast inte ens öppnar dörren åt.
Jag har aldrig skrivit på riktigt förut. Någonsin. Alls. Nyårsdagen 2009 började jag. Allt jag hade var en mening. ”Gwendolyn hade alltid längtat.” Ett år senare var den klar. Nu kommer jag aldrig att upphöra med att låta fantasin flöda.
Skogen är nu en stol. Tallen är nu ett fönster. Vinden finns inuti. Jag har tämjt fantasin och den har tämjt mig. Snart debuterar jag. Snart kan du låta dig slukas av den väv min hjärna satt samman. Du kanske oftast bara läser en bok? Nu får du läsa och tänka.
Ps. Jag låtsas fortfarande att jag är någon annanstans när maten skunk. Det fungerar.
Mörkersdottir 