Vår författare Emma har skrivit en skräcknovell. På tal om skräck, glöm inte vår skräckpoem-tävling som går ut sista april!
Avkomling
Lika ensam som hon varit under graviditeten var hon under kampen som efter ändlösa timmar mynnade ut i livets mirakel. En ångande varm och kladdig varelse lades på henne mage och glädjen och stoltheten trängde i ett hjärtslag bort minnet av smärtan hon trott att hon aldrig skulle glömma. Ömt strök hon den lilla kroppen och försökte förstå, verkligen förstå, att han var här nu. Hennes son. Vincent.
Hon hade förberett sig på alla sätt hon kunnat. Där hemma stod barnrum och skötbord klara sedan länge och under det senaste decenniet hade hon läst varenda bok, tidning och forumdiskussion om barn hon kunnat finna. Hon kunde det här. Hon skulle klara det här. Med ett finger smekte hon håret på ovansidan av det fulländade örat och konstaterade nöjt att hon visste dess namn. Lanugohår. Med en flik av handduken som barnmorskan lagt över barnet gned hon över skuldrorna, och även där satt en del av håret som han varit täckt av som foster ännu kvar. Gnyende började han böka sig uppåt, så hon knäppte upp den nedsölade sjukhusrocken och såg genom tårarna av rörelse hur hennes nyfödde son, driven av en medfödd instinkt, fann det livgivande bröstet.
I spänd förväntan höll hon andan. Det hon skulle få vara med om nu kunde inga böcker någonsin beskriva, och längtan efter detta ögonblick var det som gett henne kraft när hennes krafter sedan länge tagit slut. Leende såg hon hur den lilla munnen öppnades och glupskt omslöt hela vårtgården. Och sedan skrek hon. Skrek av smärta när vassa tänder bet sig fast och tryckte till.
Hon hade läst på. Hon visste att barn kunde födas med tänder. Innan barnmorskan tagit ett enda steg mot sängen stack hon fingret i Vincents mungipa och lyckades kvidande få honom att släppa taget.
”Men hur gick det, Maria?” utbrast den rundhyllta barnmorskan förskräckt och ojade sig över den blödande skadan.
”Jag överlever”, svarade hon med tillkämpat lugn. ”Och han lär sig snart att sluta upp med det där, eller hur?”
Barnmorskan nickade, men Maria kunde inte undgå att lägga märke till rynkan mellan de buskiga ögonbrynen . Hon kunde inte heller undgå att tänka att det här var en kvinna som sett det mesta, men som ändå inte verkade kunna tro det hon såg.
Sent den natten fick en rödgråten Maria in en bröstpump till sitt rum. Vincent skulle tills vidare matas med sked.
I gryningen började Vincent skrika. Rösten var kraftfull och fordrande och Maria visste vad som var fel. Han var hungrig. Och hon hade ingen mat att ge honom. Uppgivet ringde hon efter hjälp och bad den unga sköterskan värma mjölkersättning. När flickan skyndat iväg i sina fotriktiga tofflor sjönk Maria snyftande ned på sängen. Beslutet kändes som ett stort, grått misslyckande. Hon hade ju läst på. Hon skulle ju klara det här.
När Vincent fått smak för mjölkersättningen ratade han konsekvent de droppar Maria lyckats pumpa ur sina såriga bröst. Sorgen över att tvingas ge upp blandades med en förbjuden lättnad, som förstärktes när han nästkommande dag gnagde hål i sin första dinapp.
På den tredje dagen lämnade Maria BB med sin son och kom hem till ett ödsligt radhus. Tyst vandrade hon omkring och tände lamporna men kunde inte jaga bort känslan av övergivenhet som tyngde hennes själ. Men sedan trasades tystnaden sönder av Vincents hesa skrik. Hon mötte sin blick i fönstrets glas och log för en gångs skull mot den bleka återspeglingen. Hon var inte ensam mer. Hon skulle aldrig vara ensam mer.
Vincent åt med en glupande aptit och BVC-sköterskans beröm över hans osannolika tillväxtkurva var som balsam för Marias sargade självförtroende. Men det fanns något annat som oroade henne. Det fjuniga lanugohåret på Vincents öron och rygg föll inte av, utan började tvärt emot mörkna. Mörkna och sprida sig.
När Vincent föddes hade hans ögon bebisars mörkblå nyans. Men efter några månader bleknade de och skiftade över i en gyllenbrun färg. En färg Maria kände igen. En ögonfärg som väckte bitterljuva minnen till liv. Och hon kom allt oftare på sig själv med att tänka att Vincent inte bara tittade. Han iakttog. Under de mörka ögonbrynens båge följde hans blick hennes varje rörelse och när hon vände sig mot honom drog han upp överläppen och blottade sina kritvita små tänder. Det var hans sätt att le. Hon intalade sig själv att det var hans sätt att le.Innan Vincent hade uppnått ett halvårs ålder började han krypa. Våren hade kommit och Maria lät honom kravla omkring i den lilla plankomgärdade trädgården bakom huset. Hans förtjusning var uppenbar men de gläfsande ljud han utstötte medan han ryckte upp tulpaner och grävde i rabatten så att jorden sprätte ingav henne en känsla av obehag. Skyndsamt gick hon fram för att ta upp honom, men när hon satte händerna i hans sidor snodde han runt med ett tjut och bet henne över handryggen. Förstummad stirrade hon på blodet som sipprade fram på de fyra ställen där Vincents hörntänder skurit genom huden. Tänder som inte borde finnas där. Tänder som kommit ett år för tidigt.
Ett prasslande läte följt av gälla skrik ryckte henne ur transen. Vincent befann sig inte längre vid hennes fötter så Maria kastade sig ned på alla fyra och började hetsigt söka under de risiga buskarna. Hon fick syn på hans ljusgrå overall, sträckte sig in bland de vassa grenarna och fattade tag om ett trummande ben. När hon dragit ut honom rullade han över på rygg och åsynen av blodet som täckte hans ansikte och bröst fick henne att skrika rakt ut. Hon slet av sig halsduken och började förtvivlad leta efter källan till blodflödet, men Vincent slog irriterat bort hennes händer. Han drog upp läppen i sitt förvanskade leende, och det var först då hon insåg att han inte var skadad. Hon följde hans lystna, guldglimmande blick och började återigen skrika. Skrika vid åsynen av det lemlästade kadavret av en fullvuxen igelkott.
Rädsla och vanmakt bakband Marias övergivna händer och hon gick aldrig mer till BVC med sin son. Hon gick inte någonstans.
Vincent tillbringade allt mer tid utomhus och när sommaren anlände kom han bara in när han var hungrig. Kött var det enda han åt, och trots att Maria visste att han helst ville ha det rått serverade hon det genomstekt. Väl genomstekt. När han snappat åt sig köttstycket från den handmålade tallriken bar han det i munnen ut till buskaget i trädgårdens bakre hörn, och fastän han egentligen kunde både gå och springa obehindrat föredrog han att ta sig fram på alla fyra.
Ibland försökte Maria förmå Vincent att ta på sig kläder, men så fort hon närmade sig högg han tag i plagget, slet det ur hennes händer och rev det morrande i stycken. Hon visste att kampen var lönlös och hon visste att hon endast gjorde det för sin egen skull. Han frös inte. Naturligtvis inte. Hon hade redan tvingats se hur den muskulösa kroppen steg för steg täckts av tät, brun päls. Men när han somnat under buskarna i den ljusa sommarnatten stoppade hon ändå om honom med en filt översållad med blå stjärnor. Den filt hon köpt under sitt livs lyckligaste dag. Den dag hon fått vetskap om att ett barn växte i hennes livmoder. Med tårar i ögonen stod hon på knä vid sin son och filade enträget ned hans smutsiga naglar. Krökta, hårda naglar som ingen sax rådde på.
Över Marias armar löpte ständigt rivmärken i olika stadier av läkande. Sår av fruktan och sorg. Sår som tvingade henne att minnas de vita ärren på ryggen. De som en gång varit förknippade med lycka.
Åskan ruvade i luften och hettan störde hennes sömn. Oroligt vände hon sig av och an i sängen tills nattens tystad skars sönder av ett rop. Ett utdraget, klagande rop, som inte liknade något ljud en mänsklig strupe kan åstadkomma. Ett rop från hennes son. Brakande läten blandades med skriket och sedan blev det återigen tyst. Alltför tyst.
Maria drog på sig en böljande morgonrock, skyndade nedför trappen och snavade ut genom altandörren. En dörr som inte längre stod på glänt under dygnets alla timmar. En dörr som varit låst sedan den natten Vincent smugit sig in i hennes rum.Gräsets fukt svalkade fotsulorna när hon med bultande hjärta sökte igenom trädgårdens alla vrår. Han fanns ingenstans. Vincent fanns ingenstans. När hon letade i buskarna invid staketet skrek hon till när en grov träflisa trängde in i vänsterfoten. Gräset var fullt av träflisor. Brädbitar. Trä som splittrats i tusen bitar. Hon höjde blicken och förstod med ens var de brakande ljuden härrört ifrån. Hålet i planket var stort nog för en vuxen man att ta sig igenom. Stort nog för Vincents far.
Förnuftet beordrade henne att gå tillbaka. Att låsa dörren om sig. Men hjärtat och instinkten ville annorlunda. Hon klättrade ut genom öppningen och började haltande gå mot den månbelysta skogen.
Hennes längtan hade varit så stark. Överskuggande. Genomgripande. Det var så mycket hon förvägrats och hon kunde inte stå ut med tanken på att nekas sin högsta önskan. Ett barn. Ett eget barn. Medan åren förflöt flyttades hennes värdighets gränser och när tiden var på väg att rinna ut kröp hon på knä. Förgäves. Allt var förgäves och förbi, tills hon mötte honom. Gyllene, lystna ögon och en bredaxlad kropp som osade virilitet. Hårda händer som tog vad de ville ha. En rygg täckt av hår och naglar som rev henne blodig.
Trots smärtan i sin blödande fot fortsatte Maria envist framåt mellan höga furor. Den häftiga andhämtningen och det bultande hjärtat gjorde henne döv och tårarna berövade henne ännu ett sinne. Hon visste inte vart hon var på väg. Hon visste inte vad hon hoppades på. En sten dold under lingonriset fällde henne hårt till marken. Och sedan var de där. Vincent började gnällande slicka i sig blodet under hennes fot och han vräkte över henne på rygg. Marias ögon vidgades av förvåning. Han var sig inte lik. Vilddjuret i honom hade sluppit fri. Sluppit fri och tagit över. Han såg knappt på henne, närde inte längre någon vilja att finna njutning i hennes kropp, utan vände sig mot Vincent. Deras son. Nej. Hans son. Vincent var hans avkomling och hon hade endast varit ett redskap. Ett redskap som hade spelat ut sin roll.
Det fanns bara en sak hon dög till nu.
Mörkersdottir 