Växtvärk, av Emmelie Hardenborg

Första gången du talar till mig är jag inte beredd. Jag är blott en flicka, 16 år gammal.

Jag förstår inte då att du planterar ett frö i mig som tenderar att växa sig starkare och större för varje år som går. Det är på min fars middagsbjudning du dyker upp, som en maskros i asfalten, färgglad men ovälkommen. Min blick fastnar i din när du tar min hand för att hälsa. Den är stor, muskulös. Jag minns dina brutna nyckelband och solbrännan som letade sig in under skjortärmen. Du sa att du kommit direkt från Thailand. Jag ler men leendet fastnar när fars blick låser sig fast i min. Han är irriterad. Fars båda ögonbryn är närmre varandra än vanligt och hans näve knuts och löses upp, knuts och löses upp i en jämn ström av tid. Jag fascineras av dina berättelser, ditt väsen som tar upp halva rummet trots att du inte är längre än 1,75. Du skrattar hest och högt. Jag vågar inte skratta med, rädd för att far ska ge mig utgångsförbud, men inom mig skrattar jag, högre och hjärtligare än någonsin tidigare. Du går tidigt och jag får ont i bröstet utan att förstå varför.

Andra gången du talar till mig är jag inte flicka längre utan ung kvinna. Jag har haft pojkvänner, utforskat kärlekens tunnlar och anser känna mig själv. Min viljekraft är stark och jag är beredd att satsa för att få det jag vill ha. Så fort du tar min hand för att hälsa glömmer jag bort vem jag är, glömmer att jag är 23 år, glömmer viljan att bestämma själv och är åter 16 år, vid bordet hemma hos far. När du berömmer mitt cv förvånas både du och jag av rodnaden som sprider sig från min bröstkorg upp i ansiktet. Du skrattar skrattet som tar upp hela rummet och jag slappnar av. En annan vilja föds i mig, en vilja att behaga dig, att få vara din. Fröet har växt sig starkare, den får kraft av den energi som du ger mig. Ser du? Jag tror att du ser och vågar visa mer och mer för att du ska se det du skapat. Med leendet i ena mungipan ger du mig jobbet och lyckan är total. I två år springer jag ärenden, kokar kaffe, svarar i telefon, gör allt för din skull, för att du ska se mig. Jag vet att du ser för du ger mig mer ansvar, bättre arbetsuppgifter och håller mig lite för dig själv. De andra skojar om hur du beskyddar mig och jag lever med i skämtet, låtsas ta åt mig men inom mig njuter jag. Det är din uppmärksamhet jag söker och det är den jag sakta men säkert finner.

Nu släcks lamporna på övervåningen. Rysningen kommer nedifrån och växer sig upp genom kroppen tills det spritter till i både ben och armar. Jag förväntar mig att se hur du kommer ut ur huset men istället är det hon, hon som öppnar och stänger dörren, låser, känner på handtaget en extra gång och sätter sig i bilen. Jag sätter mig återigen till rätta och börjar vänta.

Första och andra gången vi pratar har blivit både tredje, fjärde och sjuhundrafemtionde gången. Ju mer jag jobbar över och ju senare tider jag stannar på kontoret, desto bättre kontakt får vi. Så jag ger mig själv fler arbetsuppgifter, planerar påhittade mässor och events, bokar möten där du tvunget måste delta, allt för att få dig för mig själv. Du ger mig lite i taget, små bitar som jag tar till mig och vattnar fröet med. Jag får veta små saker om ditt liv, du berättar om din fru, dina barn. Jag skrattar i ditt skratt, köper presenter du kan ta med hem till din dotter när du har varit på affärsresa. Du tackar och ger mig löneförhöjning. Inom mig växer fröet. På kontoret hörs viskningar som når mina öron, men det viskas för lågt för att de ska nå dina. Jag väljer att inte kommentera, ingenting har ännu hänt så det finns mycket att dementera, men de viskar om den dröm som kommer att bli min verklighet, den jag drömmer om på natten, så jag säger inget. 

Jag var hemma hos dig en gång. Berättade hon det för dig? Jag kom med en ursäkt om att jag skulle lämna en viktig rapport till dig, men ville egentligen bara se hur vårt liv skulle komma att se ut i en framtid inte långt borta. Fick sitta på din plats i köket, samtalade med din fru. Jag misstyckte starkt om den ljusgröna färgen i köket. Var det hon som valde den? Det måste det ha varit, din smak är fenomenal, himmelsk. Hon visade bilder på dig, berättade om er senaste semester. Mot henne log jag, medan hånleendet inom mig blev större för varje bild som blev synlig. Att hon inte förstod. Att hon hade förlorat, att du numer är min och inte hennes. Sedan blev ilskan stor inom mig, hur kunde hon behandla dig så här? Som om du var hennes betjänt, inte man. Hon förtjänar inte dig, hon har aldrig förtjänat dig! Jag har svårt att inte klappa henne på kinden när jag går. Som en äldre klappar ett barn. Min tunga var nära att be om förlåtelse, men jag ångrade mig. Hon var så oskyldig, så naiv. Hennes liv skulle tas ifrån henne och ingenting förstod hon.

Övertiden ger mig den extra tid jag behöver. Din blick säger mig allt, ger mig mod och jag kysser dig. Minns du? Jag kysste ditt skratt, din blick, tog för mig för allt vad jag var värd. Du var försiktig, som om jag var gjord av glas, innan även du vågade ta för dig. Jag minns inte skrivbordets hårda kant som måste ha skurit in i min rygg, eller alla papper som flög ner på golvet. Bara din kropp, din själ som var min, bara min. Orden var som bortblåsta, inga samtal fördes, vi bara lyssnade. Jag på din kropp, du på min. Vi var så lyckliga! Du tog min hand och sa hur vacker jag var. Hur din längtan tidvis hade gjort dig galen, men att det här var fel. Ingenting så här vackert kan vara fel svarade jag. Du avlägsnade din hand från min och det blev kallt. En stor suck kom ur dig och en fors av ord som bestod av sorg, dina barn, att du var min chef, hade en fru som du älskade, mycket på jobbet, krav från kollegor… Ingenting som var sant sa du.

Jag fortsätter ge dig min kärlek, men du stannar inte längre kvar på kvällarna, när jag kommer in i ett rum går du ut. Din blick glider snabbt bort när min möter din. Varför vågade du inte? Hur kunde du säga nej till känslor så starka som våra? Den kärlek vi hade, den kärlek vi kan ha igen, betyder mer än någonting annat. En natt till vågade du. Natten när vi blev påkomna. Det var firmafest och jag var klädd i den djupröda klänningen som slutade halvvägs på låret. Killarna fick dra lapp om vilken bordsdam de skulle få under kvällen och du drog min lapp. Ödet, sa jag och du log ditt leende som jag saknat så oändligt. Vi blev sist kvar, hittade varandra på dansgolvet och stannade där. Jag sa att jag älskade dig. Jag bad dig lämna din fru. Din kropp trycktes närmare min och även om inga ord yttrades fick jag det gensvar, den sista pusselbiten jag behövde och gav dig allt. Fröet fick förnyad kraft av de timmar vi tillbringade tillsammans, och den här gången fortsatte den att växa trots allt som vändes upp och ner, trots skvallret och samtalen om din fru.

Så kom dagen när hon klev in där på kontoret, som vore hon en prinsessa. Det var en vecka efter firmafesten, samma dag som du kallade in mig på ditt rum för att berätta om nedskärningarna och hur de drabbade mig. Hon kom in och störde i vårt samtal, jag kunde se från ditt kontor hur hon vandrade in i kontorslandskapet som om hon ägde det.  Alla som kysste hennes fötter, riktigt malde in beröm i hennes huvud! Hur kunde de?! Hur kunde du? Du lovade att lämna henne. Du LOVADE att lämna henne! Så varför ser jag fortfarande din bil på garageuppfarten? Varför ser jag hur du i detta nuet stiger ur bilen, hämtar din portfölj i bakluckan och ica-kassar från baksätet? VARFÖR?! Det gör ont i mig. Din växt har växt för långt, är på väg ur mig. Jag hatar denna växtvärk, jag hatar dig! Jag älskar dig! Ser du inte? Det var du som planterade fröet, inte jag, ingen annan, DU! Var kommer tårarna ifrån? Varför ser du mig inte?

Sista gången du pratar med mig vägrar jag prata med dig. Det är inte för att jag inte vill, gudarna vet att det är det enda jag vill, men det är för att jag inte kan. Det förstår du väl? Det är du som säger att det är sista gången men jag vet att det inte är sant. Men jag säger ingenting, vägrar yttra ett endaste litet ord framför de vita. De inspekterar oss, hör varje ord du säger. Analyserar mitt varje andetag, mina rörelser. Jag har ännu inte förstått vad de vill så därför gör jag precis tvärtom. Det är senare, när du har gått som jag förstår. Du rör inte vid mig när du kommer, men jag kan läsa kärlek i din blick. Ömhet, förståelse. Dina ord säger att vi inte kommer ses mer, att vi inte är bra för varandra. Du säger att du ibland blev rädd för mig, för vad jag kan ta mig till. Du vet inte att jag känner till anmälan som din fru har gjort mot mig. Jag vill ta din hand och förklara för dig att jag förstår att du är fast i hennes grepp. Jag vill berätta att jag kan hjälpa dig, rädda dig ur knipan. Jag vet att anmälan inte har någonting med dig att göra, att du försökte hindra henne men att hon var starkare än vad du var. Ibland hatar jag dig lite för det, samtidigt som jag älskar dig. När du nu pratar med mig vänder jag bort blicken och du tror inte att jag hör. Men jag hör allt, ser även mer än jag hör. Jag ser slöjan som vilar över ditt ansikte, som döljer det du verkligen vill säga.

Senare får jag dem att tro att jag inte älskar dig. Att jag är botad som de kallar det. Botad? Från vad? Jag är en duktig skådespelerska, ler och säger de ord de vill höra. Beter mig kontrollerat. Under natten vrider jag ditt hårstrå runt mitt finger tills blodtillförseln är sluten. Det finns bara ett kvar nu, de andra gick sönder, jag var inte tillräckligt varsam, drog för hårt. Men nu är jag försiktig, jag lovar. Jag ska inte förstöra det som är vårt, jag förstår det nu. Så det är med mjuka tag jag trär strået runt tummen. Innan klockan slår sex virar jag upp det och lägger det i min bok. Jag tänker på att vi snart kommer att kunna prata igen, ta igen de samtal vi missat under de här veckorna. Eller är det år? Det känns som en evighet, kanske är det det.

Jag hör hur du visslar på vägen bort mot huset. Nu stänger du dörren. Jag väntar en minut, sedan en till. Värken är borta, utslagen är den blomma som du planterat. Den längtar efter näring och du ska ge den det. Försiktigt tar jag mig fram från skogen och går mot dörren, dörren som tillhör dig, dörren som tillhör oss.