Tempeldans, av Jenny Persson

Varje dag dansar jag för dig i ditt tempel. Slöjan täcker mitt ansikte, döljer mina tårar då jag utför den ritual som är min lott i livet. Den svarta sidenklänningen böljar lätt med mina rörelser, den smiter åt i midjan för att falla ner till mina fötter. Ibland tar extasen över och jag kan inte göra annat än följa dess vildsinta nycker. I de stunderna vill jag att du ska ta mänsklig form och dansa tillsammans med mig, där framför altaret. Andra dagar tar sorgen över och det enda jag vill är att fly. Bort från templet, från systrarna, från dig. Jag söker din blick, ge mig ett svar, hör du bön? Om nätterna drömmer jag om sprickorna i planetens yta, om hur du vandrar fram över den röda sanden och välsignar oss med din närvaro. Jag tar på mig rymddräkten innan jag lämnar templet, dansen är färdigdansad för den här gången, genom glaskupolen syns Vintergatans alla stjärnor. Med en sista blick upp mot ditt stenansikte stänger jag luftslussen. Min bädd väntar på mig borta i systrarnas länga och med den mina drömmar. Om dig.

Mina bara knän på golvet vid sängen, jag känner metallens kyla genom plastmattan, mumlar bönen mekaniskt, orden har ikväll ingen betydelse. De andra sover redan, långsamma andetag fyller luften och deras drömmar skimrar likt morgondis ovanför dem. Lakanen prasslar tyst då jag kryper ner i den kalla sängen, min kudde doftar nytvättade lakan och rökelse. Jag lägger mig på rygg, korsar armarna över bröstet och förbereder mig att blockera deras drömmar. Utför jag inte denna ritual innan jag somnar fångas jag av deras skimrande moln och tvingas att spendera natten i någon annans drömvärld. Detta är vad din välsignelse gav mig, förmågan att drömvandra, men jag bad dig aldrig om det. Jag bad dig bara om ett slut på striden, ett slut på visionerna i mitt huvud, ett slut på de ändlösa skriken på slagfälten. Din gåva fick mig att förlora mig själv, jag visste inte längre vem jag var, de andra kunde inte förstå vad som skett mig. De har inte fått några av dina gåvor, de ber ännu om välsignelsen, förbannelsen. Varför valde du mig?! Varför var du min sista utväg innan jag gjorde slut på det hela? Liggande på mage på stengolvet framför ditt altare bad jag, om och om igen, mumlade:

   ”Ta bort striden, skriken, döden ur mitt huvud. Ta bort striden, skriken, döden ur mitt huvud. Ta bort striden, skriken, döden ur mitt huvud … ”

Och du hörde bön, tystnaden sänke sig i mitt inre, tårar av obeskrivlig lättnad trängde fram från mina hårt slutna ögon. I en svag stund av euforisk lycka lovade jag dig mig, att alltid tjäna dig i ditt tempel. Systrarna tog emot mig med öppna armar, de visste redan vad som skulle bli min uppgift. Tempeldanserska. Varje dag dansande framför ditt altare, framför din stenstod där ansiktet är så levande, att jag varje gång jag ser på dig tror att du ska öppna munnen och tala till mig. Men du är tyst, svarta ögon följer oss under mässan, under bönerna, följer mig under min dans. Hur kan en staty som vi fann på en annan planet, som varit begravt i sand i årtusenden, se så mänsklig ut. Dina drag är fullständigt perfekta, vore du levande skulle jag även då förlora mitt hjärta till dig vid första anblicken. Mina händer längtar efter att få smeka dina hårda kinder, mina läppar vill kyssa dina kalla läppar. Vaknar du då till liv, blir sten kött, blir drömmar verklighet?

Jag älskar dig, med hela mitt väsen älskar jag dig, men du kommer aldrig till mig, inte ens i drömmen kommer du till mig. Du vandrar över den röda sanden och jag kan inte följa dig på din vandring. Syredepån i min rymddräkt räcker inte till, jag skulle kvävas långt innan jag hann ifatt dig. I natt går jag i drömmen tillbaka till ditt tempel, det är lönlöst att försöka finna dina fotspår i sanden, vindarna suddar ut dem innan jag hinner fram. Som vanligt är din stenstod borta, du vandrar över planeten och utan dess närvaro i tempelsalen kan jag inte känna dig. Så jag dansar, för jag vet inget annat. Jag låter kroppen styra mig, sluter ögonen och följer rörelsen över golvet. I drömmen finns ingen tid, jag bara är, fram tills morgonklockorna ringer och väcker oss till dagens första mässa. Det är ännu många timmar kvar i den vakna världen, min drömdans fortsätter, fortsätter … I ögonvrån ser jag någon stå i skuggorna vid luftslussen, det är aldrig någon annan än jag i mina drömmar. Aldrig. Dansens virvlar stannar av på motsatta sidan salen och jag vänder mig mot den som står där borta i mörkret.

   ”Vem är du? Vad gör du här?” Min röst avslöjar hur rädd jag egentligen är, min kropp är spänd, redo för flykt. Så kliver Du ut ur skuggan, in i ljuset, mitt huvud töms på tankar, det enda jag kan göra är att se på dig då du korsar golvet.

   ”Du känner mig. Du känner mig mer än någon annan. För det är bara du som vet om mina vandringar över den röda sanden.” Din röst är som vinden som slipar klipporna, som sanden som silas mellan fingrarna och jag vill höra mer. ”Varför slutade du att dansa? Det är så behagligt att se på dig i dansen, så kvinnlig och mjuk.” Du ler, precis framför mig står du nu. Jag skulle kunna lyfta handen och stryka dig över kinden, men min kropp vill inte lyda, den är som en harposträng och den klingar endast om Du spelar på den. Då händer det, du vidrör mig, med baksidan av handen smeker du min bara arm, hela vägen från axeln ner till fingrarna. En flämtning undslipper mig, dina händer bär på sådan kraft, energin går rakt igenom mig. Darrande står jag där och ser upp i ditt ansikte, ögon svarta som natten genomborrar mig, för dig kan jag inte ha några hemligheter.

   ”Ah, så oförstörd, så ung.” Du tar min haka i ett fast grepp och vänder och vrider på mitt huvud för att studera mitt ansikte. Så stark och kraften, energin, som strålar från dig får mig att känna mig som ett överladdat batteri. Det blir för mycket, jag klarar inte mer kraft. Kroppen vaknar till liv och jag rycks ett halvt steg bakåt. Ditt grepp lossnar och jag känner att jag kan tänka klart igen. Skuggan av ett leende skymtar i ditt ansikte och du tar ett steg framåt. Jag fortsätter att backa, men snart står en av de stora pelarna i vägen, ditt leende bryter nu fram och jag förstår att du bara leker med mig. Jag ser mig snabbt om, öppna ytor åt båda sidor, men jag tror mig veta att jag aldrig skulle kunna fly från dig. Inte här, inte i drömmen. Vill jag ens försöka?

   ”Seså, inte vill du väl lämna mig redan. Jag är ju äntligen här, i mänsklig skepnad … precis som du bett om. Varje vaken och drömmande timme.” Du sätter en hand på var sida om mig, jag kan inte fly, vill inte fly, samtidigt växer paniken inom mig. Jag öppnar munnen för att fråga dig vad det är du vill, men innan ett ljud passerat mina läppar pressar du dina hårt mot mina. Din tunga lockar mig att besvara kyssen, mina händer far upp över ditt bröst, dina axlar och runt din nacke. Jag trycker min kropp mot din och du kilar fast mig mellan den kalla stenpelaren och din varma kropp. Ambrosia, det måste vara så här gudarnas nektar smakar. I mitt huvud en sandstorm av tankar, i min kropp ett universum av känslor och i dess centrum … Du. Den enorma ansamlingen av kraft runt dig får min drömsubstans att svikta, jag känner hur det pirrar i hela kroppen och då jag öppnar ögonen ser jag att jag sakta men säkert löses upp. Förtvivlat försöker jag få dig att sluta, det är inte meningen att vi dödliga ska blanda oss med gudar, jag förstår det nu, detta är inte menat att ske. Du pressar din kropp ännu hårdare mot min, huden bubblar, läpparna brinner, tanken skenar. Så släpper du mig, kraften lyser i dina svarta ögon.

   ”Jag kan inte … Du … Se!” Jag ser ner på min nu nästan genomskinliga kropp, du kan inte missta skräcken i mina ögon. Utan tvekan tar du mina snart försvunna händer, håller dem hårt i dina, jag kan inte slita mig loss. Så sluter du ögonen och jag känner hur min drömkropp åter samlar sig, substansen tjocknar, blir drömmateria. Utan en tanke slänger jag mig runt halsen på dig, lättad, lycklig, du räddade mig! Jag kysser dig igen, känner hur dina läppar formar ett leende innan du besvarar kyssen. Luften runt oss sprakar av dina nu tyglade krafter, drömmens icke-tid rinner bort. Någonstans hörs klockor ringa, det känns som om någon satt en krok i mig och drar mig bort från drömmen. Först lyckas jag ignorera ljudet av klockorna och känslan av kroken, men snart dånar det i mitt huvud och dragningskraften är för stark för att ignorera.

   ”Jag måste tillbaka, de kallar på mig.” Jag vill inte gå. ”Kommer vi att ses igen? Kommer du till mig igen?” Du måste säga ja, jag vet inte vad jag gör om du inte säger ja! Du ser mig inte i ögonen, utan leker med mitt hår, för en lock bakom örat.

   ”Det finns … regler. Jag har mina skyldigheter, precis som du har dina.” Du ler lite lätt. ”Men fortsätt att dansa för mig. Så kommer jag göra allt jag kan för att möta dig. Seså, ge dig av innan de tror du dött i sömnen.” Så lyfter du upp mig i luften och kastar iväg mig, jag far genom glaskupolen, ut i den tunna luften, rakt ner i min kropp och verkligheten. De andra har redan bäddat sina sängar, om jag hoppar över frukosten kan jag fortfarande hinna till morgonmässan. Jag är sist i ledet då vi kliver in i templet genom luftslussen, då den är ordentligt stängd tar jag av mig rymddräkten. De andra gör likadant och ställer sig på golvet framför altaret, framför statyn, framför Dig. Tusen brinnande fjärilar lyfter i min mage och smaken av Ambrosia fyller mig. Hur ska jag kunna genomföra någonting alls, då jag vet allt som skett här under nattens timmar. De sjunger ditt lov, ber dig att visa dig för dem, hör deras bön, hör dem! Ur min mun kommer inga ord, vad har jag kvar att be om, du har gett mig allt och jag, jag har gett dig allt jag har att ge. Allt som är jag är nu en del av dig. Sandstormen viner utanför templet, ljudet av sanden som slipar glaskupolen över våra huvuden får min hud att minnas dina händer. Jag hör dig viska otydliga ord i mitt öra.

”Dansa för mig. Låt mig få se dig dansa för mig.”

Varje dag dansar jag för dig i ditt tempel. Slöjan täcker mitt ansikte, döljer mitt leende då jag utför den ritual som är min väg till dig, till Marsnätter i dina armar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s