Smakprov ur Spegelsång, av Steven Trolin

Solskenet som letade sig in genom det frostade
glaset var kliniskt och kallt. Chefsläkarens kontor
verkade tygla även naturens makter. Doktor Mikael
Halperson vred sig besvärat på stolen framför
skrivbordet. Chefsläkare Constantin satt
tillbakalutad med glasögonen uppskjutna i pannan.
”Har du inte lite semester att plocka ut?”
Mikael ryckte på axlarna. Constantin rätade på
sig och andades knappt märkbart in genom näsan.
”Mikael, jag försöker hjälpa dig och jag hoppas
att du förstår det?”
”Har jag något val?”
”Med att få hjälp?”
Constantins torra leende matchade rummet i
övrigt. Blicken vilade på Mikaels knutna nävar.
”Nej, med min ledighet menar jag.”
Mikael torkade handflatorna mot byxbenet och
log. På det stora skrivbordet låg flera journaler
uppslagna och en patientbricka var placerad så att
den var fullt läsbar från Mikaels position.
”Du får våra kroniker att verka friska i
jämförelse … Det här har gått för långt. Det viskas
om nepotism i korridorerna och kanske har de rätt.”
Constantin suckade och såg menande på
journalerna. Mikael mötte sin egen blick i
stetoskopet som hängde på Chefsläkarens bröst.
Reflektionen kunde ha varit komisk men han fick
svårt att andas. En orakad och hålögd varelse
stirrade på honom. Ett nålstick i kokongen av
dovhet som omgav honom.
”Lex Maria, det kommer att bli offentligt,
Mikael… Ta en sista minuten resa, få lite färg och
perspektiv på saker och ting. När du kommer
tillbaka vill jag att du tar kontakt med den här
mannen”.
Constantin plockade fram ett ljusgrönt visitkort
ur bröstfickan. Mikael granskade texten: Hans
Ljung, Psykoanalytiker.
”Han är en vän som frugan och jag anlitar.
Ibland är det skönt med någon som faktiskt lyssnar
på vad man säger.”
Adressen skvallrade om att Hans Ljung
förmodligen tog bra betalt för att lyssna på
herrskapet Constantin.
”Min exfru skulle nog få vatten på sin kvarn i
alla fall.”
Skrattet var endast ett bittert läte. Chefsläkaren
log och kastade ett öga på Omegan på handleden.
”Kanske det… Du, jag ska försöka få det till en
prick men tills drevet har tappat intresse bör du…”
Mikael höll upp handen.
”Jag har några semesterdagar sparade så…”
”Bra, då säger vi det. Ring mig när du kommer
tillbaka!”
Constantin ögnade redan igenom sin kalender.
Ӏr du tekniskt bevandrad? Kan du inte plocka
med dig en av de här diktafonerna som vi har fått
för utvärdering?” frågade han Mikael som var på
väg ut ur rummet.
Han tog upp ett paket ur en kartong märkt
Olympus och kastade det till honom.
”Det är det senaste, röststyrda, mp3 och gud vet
vad. Lär dig hur den fungerar och sedan kan du få
förklara för mig hur man gör.
Resan hem var ett enda töcken. Han rullade in
bilen på garageplatsen, slog av tändningen och
suckade djupt. Lerholmen, en stadsdel där
segregation och utanförskap var lika tydliga som de
kvadratiska betongformationer man bodde i. Det
skulle bara vara tillfälligt, ett smidigare alternativ
än tills döden skiljer oss åt. Mikael hade bott där i
ett halvår nu. Det tog honom ett par månader att
vänja sig. Mer än en gång förde autopiloten honom
till den plats där han varken var skriven eller
välkommen längre.
Han rafsade ihop matvarorna i baksätet och tog
hissen upp. Mikael bredde sig en smörgås och
hällde upp ett glas rött från ett lådvin med en svart
katt på utsidan. Utanför hördes någon ropa till sitt
barn från en balkong. Han sträckte sig efter
kartongen med diktafonen.Långt senare stapplade
Mikael i säng med diktafonen i handen.
Kvar på bordet låg en tom bag-in-box.

Följande morgon ringde väckarklockan. Mikael drog kudden
över huvudet och sträckte desperat ut armen för att
få tyst på plågoanden. Snarkningarna han hörde fick
honom att sätta sig upp.
Det snurrade i skallen och han var på väg att spy.
”En ringlek ska vi dansa, där jag är natt och du
är dag. Där eldar viner och vindar härjar på eggen
av ett svärd. Där dansar vi i skuggan av en spegel,
du tagare av liv.”
Rösten var kylig och klar. Mikael blinkade till.
Den tillhörde honom själv.