Den tidiga morgonens solstrålar reflekteras i
den unga kvinnans gyllene lockar och får
sammetstyget i luvan att skimra. Skimra likt djupröda
rubiner. Med en korg i handen kommer hon nynnandes
längs den smala skogsvägen. Stegen är lätta, kinderna
rosiga och kroppen slank som en vidja. Hon är den
vackraste kvinna jag sett. Vackrare än den gryende
sommardagen. Den ljusa rösten är klar som en fjällbäck,
och lika klar är den blick jag möter när hon får syn på mig.
En blick som inte speglar den rädsla jag väntat.
Varför är hon inte rädd?
”God morgon, Rödluva”, säger jag hövligt med armarna
bakom ryggen och fingrarna på kniven som sitter fastspänd
vid min underarm. ”Var är du på väg så här tidigt på morgonen?”
Till min stora förvåning ler hon mot mig. Ett blygt
litet leende som skapar bedårande gropar i hennes
persikokinder. ”Jag ska gå till mormor med en flaska vin
och kakor som min mor just har bakat.”
Jag drar förvirrat handen genom håret. Fingrarna fastnar
i tovorna och när jag tagit mig loss känns handflatan flottig.
Jag torkar av den på mitt trasiga byxben, men det gör knappast
saken bättre. Flickan tittar nyfiket på mig och tyst upprepar
jag den obesvarade frågan för mig själv: Varför är hon inte rädd?
Har inte hennes mor berättat om män som jag? Sådana som tar vad de vill ha.
”Var bor din mormor?” frågar jag utan att förvänta mig något svar.
”Lite längre in i skogen i ett hus som står under tre stora ekar.”
Det sanningsenliga svaret, givet med ännu ett intagande leende,
gör mig än mer förvirrad. Men en sak är säker: Kniven får stanna
under skjortärmen. Varför ta något med våld när man kan få det till skänks?
Men inte här.
”Har du sett vilka vackra blommor det växer på ängen här intill?”
säger jag och pekar inåt skogen. ”Tror du inte att din mormor skulle
vilja ha en bukett?”
Rödluvan nickar lätt och lämnar stigen. Själv smyger jag iväg för
att förbereda hennes överraskning. En hon sent ska glömma.
Mörkersdottir 