Hur jag blev Sagoberätterskan, av Emma Lundqvist

När jag var kring 17 år och fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar, hörde jag talas om en fantasynovelltävling där de vinnande bidragen skulle publiceras i en bok. En bok… Utan förberedelser satte jag mig vid datorn i min lillebrors rum och började skriva. Resultatet blev novellen ”Fängslad”; en saga om en prinsessa som rövas bort av en drake, berättad ur hennes perspektiv. Jag kände mig mycket nöjd med min berättelse, men fick aldrig något svar från juryn.
 
12 år senare hittade jag till skrivarsajten Kapitel 1, där Bok-SM 2009 pågick. Jag deltog med min nyskrivna fantasryroman ”Elementens Väktare”, och en dag kom jag på idén att även lägga in ”Fängslad” på min profilsida. Men jag kunde aldrig drömma om vilket mottagande min ratade novell skulle få. Jag fick kommentarer av främlingar som gjorde mig alldeles snurrig av lycka, och när ”Fängslad” gick in som etta på novelltoppen blev jag så glad och stolt att jag trodde att jag skulle sprängas eller gråta eller nåt. 
 
Bok-SM tog slut och många aktiva lämnade Kapitel 1, men jag tänkte aldrig ens tanken att gå. Jag hade hittat något som var alldeles för bra för att lämna, och bidrog så gott jag kunde för att hålla liv i sajtens falnande glöd. Sedan började de interna novelltävlingarna och jag blev en flitig deltagare. När temat ”De sju små dvärgarna” dök upp tog jag en lång barnvagnspromenad för att fundera över idéer, och innan jag hunnit gå min runda hade jag historien så gott som klar. När jag sedan kom hem och satte fingertopparna mot tangentbordet skrev de: ”Mitt namn är Guillermo.” ”Där ser man”, tänkte jag. ”Jag som trodde att du hette Blyger.” Sedan porlade hela den gripande historien om dvärgen som kallades Blyger fram och fick ett varmt deltagande bland de röstande i tävlingen (som i slutändan fick ett mer allmänt sagotema). En man skrev att han blivit så berörd av sagan att han fått gåshud och sedan gått och tänkt på den i en hel vecka efteråt. Jag var salig.
 
Jag funderade på att även lägga ut ”De kallade mig Blyger” på Kapitel 1, men sedan kom jag på att novellen på många sätt hörde ihop med ”Fängslad”. De var båda sagor berättade ur ett oväntat perspektiv, och jag förde dem samman i en novellsamling som jag gav namnet ”De andra sagornas bok”. Påhejad av mina sagors beundrare (människor som inte var främlingar längre, utan hade blivit mina elektroniska vänner) skrev jag som i ett rus tre sagor till. Men det kändes inte bra att stapla berättelserna på hög. Det behövdes något mer. Något som ramade in sagorna, förklarade det som behövdes förklaras och gav novellsamlingen ytterligare en dimension. Något som gjorde ”De andra sagornas bok” till en riktig bok. Jag vet inte ens hur jag kom på det, men rätt vad det var hade jag skrivit in mig själv i handlingen. Jag satt ensam i en hyrd stuga mitt inne i skogen för att skriva uppföljaren till ”Elementens Väktare”. Guillermo knackade på dörren och stegade in medan han krävde att jag skulle skriva ned de sagor han dikterade. Och jag skrev. Skrev och skrev. Mellan sagorna berättade dvärgen om sin egen värld. Sagornas värld, där tiden följde andra lagar och förvånansvärt få verkade leva lyckliga. Var han galen? Eller var han verkligen Blyger från sagan om Snövit? Jag hade ingen aning. Men allt eftersom sagoboken växte fram fick jag veta vem Guillermo var och varför han kommit till mig. Jag fick veta fortsättningen på hans och Snövits saga. Och så fick jag veta att jag, jag är en Sagoberätterska.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s