Etikettarkiv: Jan-Erik Ullström

Lucka 19: Gratis e-böcker

För att fira att nästan alla våra titlar nu finns som e-böcker delar vi ut ett gäng gratis under dagen den 19 december, från och med nu. Välj nedan vilken/vilka du vill ha och mejla ditt val till info@morkersdottir.se så kommer e-böckerna till din mejladress. Du kan välja alla om du vill. Formatet är e-pub, vilket innebär att det kan läsas på alla tänkbara enheter som dator, smartphone, läsplatta… Här kan du läsa baksidestexter.

Dessa böcker går att välja på:

De inneboende 28 nov 2012Elementens 30 sepframsidafinalElin_halvblod_flattensagoboken3augVingar framsidaVaktarnas3FrontSkuggvakt-webbforvriden rgbSjalseld eld

Lucka 16: Frostnatt av Jan-Erik Ullström

frostnattNyårsaftonen 1899 var en av många dagar i en sällan skådad vargavinter. Hela helgen hade varit fylld av frid och ett osedvanligt lugn låg vilande över de värmländska skogarna. En kall tystnad. Men det fanns ingen snö. Trots att det varit minusgrader sedan början av november hade snön uteblivit. De äldre talade om trolldom och sämre tider, men barnen var glada över att sjöarnas isar var lika blanka som vattenytan på sommaren. Kälke, spark och hemmabyggda skridskor blandades med skratt, öppen eld och gemenskap.

En dag av förberedelser hade i takt med att dagsljuset dött ut, glidit in i en kväll av festligheter. I huvudstaden firade kungligheterna i slottskapellet tillsammans med ministrarna, militären och alla tjänstemän som ville synas och höras där det krävdes. De vanliga människorna gick till Skansen och väntade på Ruben Bergh och framförandet av Nyårsklockan. Fattighjonen satt där de alltid suttit. I stugorna och gränderna. Sådan var fördelningen. Sådant var livet. Festligheterna på den stora herrgården var inte helt olika de i Mälardalen.

Lars Eriksson hade ärvt gården från sin far, som i sin tur ärvt den från sin far och så hade det varit så långt tillbaka som alla kunde minnas. Nästan alla byggnader var från 1600-talets början. År 1756 brann stallarna och ladugården ned till grunden, men bygden reste de på nytt året därpå. I manbyggnaden hördes nu glada skålar och höga rop från de alltmer berusade gästerna. Omgivna av vaxljus och dyra tyger satt ägarna och de kringliggande gårdarnas herrefolk och smorde kråset från äkta kinaporslin. De drack franska viner ur ärvda glas och roade varandra med allehanda anekdoter och skvaller från bygden.

Lars hustru Gertrud hade samlat en nyfiken skara kvinnor runt sig. När maken anslöt sig var hon redan långt inne i en fnittrigt framförd skröna. ”Ingen vet var hon tog vägen efter det. Vissa säger att hon brändes på bål. En del tror att hon blev av med huvudet. Men sen finns det vissa … vissa som säger att hon fortfarande finns där ute. I skogen. Någonstans i skogen. Tänk på det nästa gång ni är ute och promenerar eller plockar bär och svamp.” En av de mer välklädda kvinnorna mittemot värdinnan fnös till: ”Varför skulle jag ge mig ut dit och vandra runt? Jag äter svampen och njuter av bären, men tjänstefolket får allt plocka. Jo jag säger då det. Skrönor är allt det är det där. Skrönor säger jag.”

Gertrud nickade sakta samtidigt som hon kisade åt kvinnan: ”Vem vet? Ingen kan veta.” Plötsligt fick hon syn på sin käre make och lös upp: ”Åh Lars! Kan inte du gå ut med en flaska vin till stallet? Det har de väl ändå gjort sig förtjänt av?” Kvinnan mittemot såg besvärad ut: ”Men Gertrud? Ska du inte ge svinen det som är kvar av desserten och vattna hästarna med nyårsskålen när du ändå håller på?” Den godhjärtade godsägarens ödmjuka hustru höjde på ögonbrynen och svarade så syrligt hon kunde: ”Men kära Elisabeth. Självklart ska jag ge bort tårtan till grisarna. Det är bara att ta för sig. Varsågod.” När skrattsalvorna från de övriga kvinnorna överröstade karlarnas hävdande skrävel smet Lars Eriksson ut till de andra. Drängarna och pigorna hade fått bjuda in de andra gårdarnas tjänstefolk, men de hade fått duka upp i stallets loge. Sådan var traditionen och de flesta stoppade undan både mat och dryck under året, som sedan förtärdes i halvdold hemlighet under nyårskvällen. Lars visste detta och det bjöd han på. De var hans levebröd så som han var deras.

Många timmar senare var Gustav Karlsson på väg. Han var visserligen dräng på gården, men var bortlovad under nyårsveckan. Axelssons behövde nödslakta och Gustav visste hur. Natten var redan halv och temperaturen hade stigit. Det var nästan nollgradigt för första gången på många veckor. I ena handen höll han en snart urdrucken flaska fint franskt vin. Den andra omslöt ett saftigt enrisrökt kalkonlår. Han var nöjd. Två pigor hade han fått med upp på höskullen och nu var han på väg hem till den sköna halmmadrassen i drängstugans trygga vrå. Så trött var drängen och så glad i mod att han bestämde sig för att finna en genväg. Han var inte säker på sin sak, men han visste att gården låg på andra sidan storskogen. Han hade fullmånens skarpa ljus i ryggen, så mörkret skulle inte kunna hindra honom. Han var rätt klädd och rejält skodd. Dessutom var det inte särdeles kallt och avsaknaden av snö svepte bort all livsnödvändig oro ur själen.

Med stora stövelklädda steg försvann Gustav in bland tallar och gran. Den lätt frusna mossan krasade under hans fötter och en avlägsen uggla hoade. Hade han inte slukat det sista vinet hade han troligtvis uppskattat stillheten mer, samtidigt som han bättre kunnat hålla reda på var han var. En halvtimmas skogsmarsch senare var han obönhörligen vilse. Trots att alkoholen i blodet rusade runt och bedövade kroppen, kunde han känna av hur en ovälkommen kyla började smyga sig på. Drängen var inte rädd att förfrysa, men han borde vara ute på andra sidan skogen nu.

Plötsligt tystnade ugglan, samtidigt som månens strålar reflekterades mot någonting en bit bort. Gustav var medveten om att han borde försöka leta upp en stig, men en oförklarlig nyfikenhet grep honom. Den omslöt hans hjärta som började lite snabbare. Han gick sakta fram mot en stor gran och vek undan dess grenar. Framför honom låg en tjärn. Månljuset hade studsat mot den tjocka isen och letat sin väg mot hans simmiga blick, som nu blev klarare för varje nytt hjärtslag.

Drängen kände det som att det endast fanns han, tjärnen och månens strålar. Ingenting annat betydde någonting. Ingenting annat fick betyda någonting. Ett plötsligt sting av svartsjuka äntrade helt oförklarligt hans hjärta. Oavsett vad som hände, så var det han och tjärnen och månens ljus som guidade honom. Den var inte mer än ett femtiotal meter bred och nästan helt rund. Frusen mossa splittrades under hans tunga stövlar när han steg fram och ställde sig vid isens kant. Då och då hördes dämpade hoanden från ugglan som satt uppflugen i en död tall vid gläntans ände. Gustav kunde inte förklara det för sitt inre, men han måste gå ut på det frusna vattnet. I tjärnens mitt satt en lång spetsig påle snett nedstucken i det nästintill bottenlösa vattenhålet. Han tog sikte på den meter som stack upp och tog ett ostadigt kliv ut på den blanka ytan.

Hade drängen inte varit påverkad av vinet hade han troligtvis inte fallit. Men tack vare just den påverkan slog han i näsan i det hårda kalla, istället för pannan. Med blodet forsande från ansiktet kröp han bakåt mot mossan och lade sig för att andas. Han kisade mot den blodpöl han lämnat efter sig. Det gick inte att förstå. Den försvann. Han ställde sig sakta upp utan att släppa det röda med blicken, men när han stod rak i ryggen fanns det ingenting kvar att fokusera ögonen på. Det var som om isen sugit upp blodet så som en tvättsvamp suger upp spilld mjölk. Han skulle precis vända om mot skogen när månljuset reflekterades mot någonting annat. Någonting under isen. Det glimmade till lika fort som det försvann. Han backade sakta och började springa från tjärnen. Ugglan ropade efter honom, men han sprang tills blodet kokade i hans ådror. Han längtade. Han längtade tillbaka. Varför? Det måste ha varit en stor fisk han sett under isen. En sommargädda någon slängt ifrån ån. Eller en mal. Men varför ville han då tillbaka? Varför kände han en hungrande längtan efter att åter gå ut mot tjärnens mitt? En längtan och en svartsjuka.

När Gustav vaknade dagen därpå mindes han inte hur han kommit till sängs eller hur han hamnat där iförd nattsärk omgiven av värmeflaskor. Men han mindes blodet och gläntan. Han hade aldrig kommit till Axelssons gård. Han hade gått hem. I samma ögonblick som han öppnade ögonen stängdes resten av sinnena ute från omvärlden. Den dagen höll han sig för sig själv. Sade till husbonden att han hade rännskita och kanske smittade. Han visste var han skulle behöva gå när månen reste sig högt över värmlandsnatten. Gustav packade i tysthet en kappsäck med lite bröd och vin.

Skodd med broddar och nykter som en skolflicka var det en andfådd Gustav som steg in i skogen sent den kvällen. Han var inte trött eller utmattad. Det var någonting annat som gjorde att han hade svårt att få andan att räcka till. En känsla. Hade det inte varit för en grundläggande rädsla inombords, hade han nästan kunnat svära på att han kände förälskelsens klor inombords. Rivande sönder allt det han trodde att han var. Denna känsla ledde honom mot en plats han endast förut förvillat sig fram till. Känslan och det växande ekot av en ugglas hoande.

Plötsligt var den då där igen framför honom. Tjärnen. Han ställde ned kappsäcken och ställde sig åter vid isens kant. Det var stjärnklart och även om månen inte längre var full, sköljde ljuset ändå över gläntan som ett silverregn. Trots att det frusit på igen, frös han inte. Målet för hans längtan var så nära nu, men fortfarande fanns det ingen aning om vad som skulle kunnat framkalla den. Han hade haft det både nöjsamt och vackert med pigorna på loftet under nyårskvällen, men det han nu kände gick så pass djupt i hans själ att det trängde sig ned under medvetandets nivå. In så långt i hans inre att det aldrig skulle gå att få ut det igen. Kärleken drev honom återigen ut på isen med den gamla pålen i sikte.

Broddarnas spetsar trängde ned i den hårda ytan och varje steg ekade i den runda gläntan. Ugglan satt tyst och väntade. De stora granarnas siluetter mot stjärnhimlen fick hans ögon att tåras. Kvällen var så vacker. Skogen var en skönhet och tjärnen dess hjärta. Han gick sakta ut mot stolpen. Även om han var skodd för att klara isens halka, mindes han nattens fall och smärtan i näsan påminde honom om att ta det försiktigt. När han kommit ett tiotal meter ut tyckte han sig se någonting i ögonvrån. Ett kvickt skimmer under isen. När han vred huvudet åt sidan var det borta. Han fokuserade på pålen i isen framför sig, men avbröts återigen av att någonting befann sig under honom. När Gustav lät huvudet falla hade han förväntat sig att se en stor fisk som panikartat letade efter ett lufthål. Han hade inte förväntat sig att få se en ung kvinnas bedjande ansikte stirra upp mot honom genom klara gröna ögon.

Innan han fick tid att reflektera eller ens reagera fick chocken och den plötsliga skräcken honom att instinktivt sno runt. Kroppen ville fly, men på bara någon sekund hade rädslan försvunnit och ersatts av en nästan omänsklig nyfikenhet. Gustav visste att han föll och den här gången var händerna beredda. Han tog emot sig, men hamnade ändå ansikte mot ansikte med kvinnan under isen. Hon log emot honom och när han försökte ta sig upp och bort slant han. Hon svepte runt och log om möjligt ännu mjukare emot honom innan hon dök ned i djupet undertill.

Isdubbarna under fötterna fick inte fäste. Hur han än försökte, hamnade han på något vis hela tiden framåtstupa mot isen. Till slut blundade den adrenalinstinne drängen och lade sig raklång medan han gungade över på rygg. Där öppnade han åter ögonen och stirrade upp mot stjärnorna. Hans hjärta slog hårda slag, rakt ned i tjärnen.

En kall vind blåste ned genom grankronorna och svepte med sig ett fång rimfrost. Iskristallerna lade sig över isen och plötsligt såg det nästan ut som om tjärnen försökte härma himlavalvet. Ett dovt knackande underifrån fick honom att rycka till. De frusna kristaller som lagt sig som en matta över hans kropp föll av när han sakta satte sig upp. Det fanns ingenting att se. Isen var nu om möjligt ännu halare tack vare rimfrosten, men efter att han tagit sig upp i knästående kunde Gustav nu känna hur kängornas stål borrade sig ned i det hala underlaget.

Hade han sett i syne? Han lät blicken segla över isen, via den tjocka pinnen som stack upp på snedden mitt i tjärnen och vidare bort genom granskogens vitpudrade grönska. Hon var borta. Han visste att han sett henne. En flicka på gränsen till kvinna. Även om det bara varit för några korta skrämmande ögonblick som hon fyllt hans näthinna, var bilden av henne som fastetsad. En sliten vit klänning, snörd i midjan av ett brett läderband. Mörkt långt hår. Ett hår som svävat runt ett av de vackraste ansikten han någonsin skådat. Ljusgröna ögon som slukat hans inre och lugnat hans sinne. Hon hade inte gjort honom rädd. Flickan hade gjort honom nyfiken.

Tystnaden i gläntan var overklig. Inte ens ugglan kunde längre höras. Vinden hade avtagit och Gustav kliade sig sakta i skäggstubben. Han gick sakta och ställde sig vid den mossklädda kanten och försökte se flickan därifrån. Han ville inte gå, men en enorm trötthet fick honom att inse faktum. Han behövde vila. Full av tankar och berusad av längtan följde han sina egna spår i frosten tillbaka till gärdeskanten. Snart nog låg han åter i sin halmprydda säng och när han slöt ögonen var flickan i tjärnen allt han kunde se. Klänningen, ögonen, håret. Hennes leende förförde. Klänningen var slitet vacker, men hon hade bara en sko.

Dagen därpå var det fortfarande vila och helg efter det långa nyårsfirandet. Herrskapet på gården hade delat på sig. Lars var iväg med de andra männen i grannskapet till sjön, där de skulle övernatta och pimpla efter lake. Kvinnorna som visste att det nog pimplades både det ena och det andra på den årliga trippen höll sig klokt nog hemma i värmen. En bekant röst väckte Gustav: ”Men se Gustav? Ligger du här ännu? Klockan är eftermiddag.” Det var Gertrud, frun i huset. Hon hade insett hur tråkigt det kunde vara att ensam sitta och blicka ut över en frusen åker. Hon saknade inte snön, men det var på något vis kallare utan den. Gustav satte sig upp, yr av nattens underliga drömmar: ”Jag var uppe sent. Fortfarande lite krass. Jag…” Hans röst försvann i ett svagt mummel: ”Jag ska nog gå ut i skogen lite.” Gertrud lutade sig fram. En svag bekymmersrynka syntes i hennes panna: ”Skogen? Nu? Vad ska du där att göra? Plocka frusna kantareller? Det blir mörkt om ett par timmar. Dumheter. De andra är nere vid ån och åker kälke. Ska du inte dit?”

Rep, påle. Vatten, is. Sinnebilder susade förbi drängens inre syn. Nattens drömmar. Flickan smörjer in en kossas juver med någonting. Det kommer mjölk. Ett barn som pekar på henne och säger någonting till en gammal man i fina kläder. Mannen blickar ut över en sjö. Han har ett kors i en silverkedja runt sin hals. Rep, påle. Vatten, is. Gustav lyfter en simmig blick upp mot Gertrud, som instinktivt tar ett steg bakåt. När drängen reser sig är rösten klar som källvatten: ”Jag ska ta en promenad. Jag är säkert borta några timmar.” Kvinnan lägger ett nyfiket leende mot mungipan: ”Vart ska du gå då?” Han talade till henne, men ägnade blicken och händerna åt att fylla kappsäcken med olika föremål: ”Det sa jag väl? Skogen.” Det var som att hans nyvunna nyfikenhet smittat av sig på Gertrud: ”Ja. Men vad i alla sina dar ska du där att göra?” Nu fixerade han blicken i hennes och hon kunde svära på att det var svartsjuka eller girighet hon såg långt därinne: ”Jag ska också fiska.” Med de orden sagda stövlade han förbi henne. Magen värkte eftersom han inte ätit någonting på hela dagen. Huvudet skrek efter vätska, men en längtan störde ut alla behov. En längtan efter flickan i tjärnen. Rep, påle. Vatten, is.

Gertrud kände inte igen sin dräng. Gustav hade alltid varit den som haft det goda hjärtat. Han var levnadsglad i både sprit och kvinnor, men så fort någon behövde hjälp fanns han alltid där. Nu betedde han sig på samma sätt som hjonen i fattigstugan, när de inte fick sina supar till sillen. Hon ställde sig i dörren till drängstugan och såg hur han med målmedvetna steg nästan småsprang bort till redskapsboden. När han kom ut höll han ett spett i ena handen och en yxa i den andra. En yxa i skogen var logiskt, men ett spett? Ett ögonblick passerade och under den tiden hann Gertrud bestämma sig för att stilla sin nyfikenhet. Hon lät Gustav lämna gården innan hon sprang med den tjocka yllerocken över axlarna, in till mansbyggnaden för ett snabbt klädombyte. En tjock rock, en varm mössa, rejäla byxor, en stickad halsduk och svampplockarkängorna. Några tankar ägnades åt oron att inte kunna följa hans spår i den knappa frosten, men när hon steg ut på gårdsplanen landade seklets första stora snöflingor i hennes rågblonda lockar. Hon log när hon såg hur molnen började hopa sig kring stjärnorna i öster. Endast månen var klar. Raskt sprang hon åt det håll drängen försvunnit nedför vägen. Frostspåren skulle snart försvinna och bytas ut mot nya i snön, men då behövde hon först finna de gamla. Snart nog gjorde hon just det. De vek av från vägen, ned över Oskarssons åker. Ned mot storskogen.

Gustav brydde sig inte om de stora flingorna som alltmer fyllde synfältet. Ingenting skulle få stoppa honom. Han hade somnat utmattad och vaknat helt tom på energi. Kroppen darrade lätt, som om han faktiskt haft magsjuka. Pigorna på loftet på nyårskvällen kändes så avlägsna att minnet mer liknade en uppdiktad dröm. Ett vitt täcke dolde den mörka grönskan vid åkers slut. Hålrummen mellan de tjocka granruskorna såg mer ut som grottöppningar i den lugna vinternatten. Det luktade snö. Vinden var stilla. Han kramade runt skaftet på yxan och lade spettet över axeln innan han klev in i mörkret.

Även om ugglans hoande ledde honom rätt, hade det gått lika bra utan. Hans kropp var som en kompass, som bara kunde peka mot tjärnen. Hjärtat värkte. Han visste inte hur han kunde känna sig så utmattad, men ändå upp över öronen förälskad. Att flickan han skulle kunna offra sitt hjärta till, befann sig under ett tjockt istäcke i en tjärn mitt ute i en skog, spelade ingen roll. Under natten var det som om han inte varit i sin säng alls. Han hade följt henne. Upplevt hennes liv. Ett hårt liv, ständigt jagad och oftast bespottad. En ilska gentemot resten av mänskligheten började gro i Gustav, när han åter såg gläntan framför sig. Som genom ett trollslag upphörde flingornas fall från skyn. Tystnaden var nu än mer påtaglig, då snötäcket slukade alla ekon och småljud som en skog annars kunde ge ifrån sig. En decimeter hade fallit på bara någon timma.

Plötsligt önskade Gustav att han istället för spettet tagit med sig en skyffel. Han hade inte räknat med snö. Hela tjärnen var täckt av ett vitt lager av onödigt arbete. Han plockade fram kängornas isdubbar från kappsäcken och spände fast dem runt det kalla läder, som omslöt hans domnade fötter. Det var mycket kallare här. Med yxan och spettet i fasta grepp gick han försiktigt ut mot stolpen som stack upp ur isen. Väl där ställde han ifrån sig verktygen och började med fötterna att borsta rent isen. Snön gäckade honom med sin pudriga konsistens. Hur han än gjorde föll den hela tiden tillbaka och den blanka ytan han ville få fram, var beströdd och svår att skåda. Först när han gick ned på knä och försiktigt putsade rent en knapp kvadratmeter, kunde han se ned i djupet. Molnen i skyn hade gett sig av och åter föll månljuset ned i tjärnens hålrum.

Gustav drog av sig handsken och lade handen på den kalla ytan. Från höger gled så en mindre och inte alls så knotig hand fram under isen. Från djupet dök hennes leende ansikte åter upp framför hans ögon. Nu fanns bara de två. Ingen skog, ingen snö. Bara två själar fyllda av olika sorters kärlek, separerade endast av fruset vatten. Han drog till sig yxan och höll upp den i luften. Flickan, vars bröst nästan blottades genom det våta tyget, fick honom att tappa andan. Hon var så vacker. När hon fick syn på yxan nickade hon. Han höjde den för att måtta ett slag mot isen, men då höjde hon tvärt sin hand och trots att leendet kvarstod, var det en mörk blick som fick drängen att sänka yxan. Hon skakade på huvudet och pekade österut. Gustav rynkade sin panna i oförstånd, men hennes vilja var starkare än hans. Den kärlek hon planterat i hans sinne var lika kraftfull som den var svart. Gustav lyfte blicken österut och såg hur Gertrud stod och stirrade på honom. Hon hade gått ut någon meter på den snötäckta isen, men stannat där. Gåshuden som löpt runt hennes kropp likt en bisvärm, hade fyllt henne med rädsla. När hennes blick mötte Gustavs drog hon efter andan. Den var lika vit som snön. Plötsligt insåg hon att nyfikenheten inte alls var hennes. Hon skulle aldrig ha kommit hit om det inte varit för den känsla som smittat av sig från Gustav. Hon mindes skrönorna. Historierna hennes mormor berättat om flickan i tjärnen. Samma berättelse hon på nyårskvällen skrämt sina väninnor med. I samma stund som han reste sig, tog hon vettskrämd ett steg bakåt.

Gertrud föll. Nysnön mot isen bildade att alltför halt underlag. När hon gått ut hade hon haft fokus på just det. Nu hade rädslan och skräcken satt förnuftet ur spel. När hon slog i isen stod han redan vid hennes fötter med spettet i högsta hugg. Hon hann inte ens skrika. När metallen krossade bröstbenet och tog hjärtat med sig ned genom isen till tjärnens mörka svalg, var Gustav inte längre medveten om vad han gjorde. Han utförde bara det som flickan sagt åt honom att utföra. Isen borde fyllts av kvinnas blod, men allt försvann nedåt. Han skulle behöva skapa ett hål till. En öppning.

Åter stod han nu och stirrade på hennes förföriska ansikte. Han höll upp det blodiga spettet och nu nickade hon ivrigt. Blod fläckade hennes klänning. Århundraden av väntan lös i hennes ögon när drängen började hugga upp ett hål i isen. Varje gång isen mötte den blodiga spetsen flög bilder från gångna tider förbi i Gustavs inre. Ett barn som pekar. Ett barn som dör en fasansfull död i en myrstack. Gustav fylls av ilska. Straffet för att ha berättat en lögn i sanningens namn. Män med rep. En stuga i skogen. Sommarkväll. En plötslig rädsla kommer över den arbetande drängen. Grytor, mossa, torkade smådjur. Hon springer från dem. En uggla följer. Hon tappar en sko. De är snabbare. Gustav hatar dem. Han avskyr deras blotta existens. Vid tjärnen får de fatt på henne. Bakbunden. En ung gran huggs ned och kvistas. Stenar i repat nät. Bara ett hugg kvar mot isen nu. Gustav spärrar upp ögonen.

Han ser hur flickan, tillsammans med ett nät av stenar binds fast vid änden på det nedhuggna trädets stam. Männen är arga. Ursinniga. De lyfter med gemensam kraft upp stenarna och flickan högt upp över tjärnens mörka yta. Hon förbannar dem. Hon skall komma tillbaka och olycka skall drabba alla deras efterkommande. Det blir hennes sista ord innan hennes mördare låter sten, flicka och trädstam landa i tjärnens mitt. Endast en bit av trädet sticker upp, när tystnaden lägger sig över gläntan.

Plötsligt är Gustavs blick klar igen. Han stirrar ned genom den sörja den sönderhuggna isen bildat framför honom. Han släpper spettet som om den vore drabbat av pestsmitta. Det faller. Det landar rakt på den tunna hinna av is som kvarstår och försvinner ned i djupet. Han faller gråtande ned på knä, när han inser vad han gjort. Hur skall han kunna förklara Gertrud? Varför ligger hennes sargade kropp ihjälslagen på isen mitt i skogen? Som ur en dröm minns han en kärlek. Kärleken till en flicka som greppat hans hjärta med törnefyllda händer. Med tårarna strömmande nedför kinderna och med an dimmig andedräkt från den alltmer isande luften greppar han yxan och fortsätter. Efter bara någon minuts frenetiskt huggande guppar isbitarna runt i hålet. Det är inte större än ett dasslock och lukten som det stillastående vattnet avsöndrar liknar mer stanken från en gödseltunna, än den från klart källvatten.

Gustav lutar sig fram för att se efter om det finns någonting där. Kanske var det bara en dröm alltsammans? Först förstår han inte vad det är som gör ont. Gula trasiga naglar tränger in genom hans kinder och skiljer muskler från ben och blod från deras ådror. När handen greppat drängens ansikte dras han i en enda kraftig rörelse rakt ned genom det lilla hålet i isen. Allt är tyst förutom en ugglas avlägsna hoande. Stjärnorna fyller himlen och nysnön glittrar vackrare än någonsin.

Det tar två dagar innan hundarna får upp spåret efter drängen och husfrun. När de når gläntan med tjärnen är Lars Erikssons vrål allt som får plats. Han gråter vettlöst när han vaggar sin hustrus stelfrusna kropp i sin famn. De har följt Gustavs och Gertruds spår genom skogen. Ingen av dem kommer någonsin få svar på vad de egentligen gjorde där. Rykten och skrönor skulle på nytt börja spira i bygden. En detalj som ofta skulle komma att nämnas sena kvällar vid mörka timmar, var den om hålet i isen. Grova kängor hade bildat spår fram till hålet, där endast en yxa legat bredvid en gammal granstam, som stuckit upp ur tjärnens mitt. Men i den nyfallna snön ledde helt andra spår bort från hålet, vidare in i den djupa skogen. Små fötter. Som från en ung kvinna eller äldre flicka. Som om det inte var mystiskt nog, kunde männen som funnit platsen berätta att flickan borde ha frusit. Av spåren att döma, saknade hon nämligen en sko.

Om misstag, härligt galna författare och en två år lång resa… Förlaget firar 2 år idag!

Två små år… som har gått otroligt snabbt och samtidigt har innehållit så mycket. Och oj, så många misstag jag har gjort, men som samtidigt varit otroligt lärorika. Jag tänkte jag skulle dela med mig lite av förlagets resa hittills.

Namnet Mörkersdottir föddes ur en konversation med en härlig skrivkollega, Mikael Maad. Vi möttes via en tävling som Månpocket anordnade för ett antal år sedan där vi båda var med och fick skriva varsitt kapitel i ”Svenska folkets debutroman”. Sedan dess har vi hållit kontakten via mejl och Facebook och det var vid ett tillfälle som vi diskuterade efternamn och han tyckte att Mörkersdottir skulle passa mig eftersom jag skriver så mörka berättelser. Jag gillade namnet och det lade sig någonstans i bakhuvudet. När jag så fick idén att starta ett förlag ploppade namnet upp igen och det kändes så självklart.

Författarna – vad vore förlaget utan dessa underbara, positiva, glada, engagerade och duktiga författare? Emma Lundqvist, blev den första utgivna författaren. En norrlänning som jag fortfarande inte har träffat i verkligheten men som alltid är positiv och glad och som skriver härliga, romantiska fantasyböcker. Steven Trolin blev nummer två, vars manus jag älskade från första raden och som nog fick det snabbaste svaret av alla, självklart ville jag ge ut hans Spegelsång. En vacker och spännande historia. Sedan dök en helt galen Jan-Erik Ullström upp, hans första kontakt med förlaget bestod endast av orden ”Jag har skrivit en roman, den går att läsa här” och så en länk till en skrivsida där romanen låg. Inte världens bästa följebrev precis, men jag kollade ändå upp hans manus ”Vid cirkelns slut – Vägen till Umbria” och blev förälskad. I det fallet talade verkligen manuset för sig själv. Jag ringde upp honom och han bubblade av historier, berättarlust och iver. Jag läste hans manus om och om igen och var tvungen att rita kartor och bilder över karaktärerna och världarna för att förstå hur allt hängde ihop. De 800 sidorna bröt vi ner till två delar och vi satt en hel helg och svettades med att få ihop allt.

Sedan dök Sofie Trinh Johansson upp. Eller snarare var det så att jag stiftat hennes bekantskap flera år tidigare, på Piratförlagets sajt Kapitel 1, där jag för övrigt även fick nys om Emma och Maths. Det måste ha varit runt år 2008 som jag läste början på en text som hette ”Halvblod”. Jag drogs genast in i berättelsen, det faktum att huvudpersonen var hjärtsjuk gjorde karaktären lite extra intressant och jag undrade hur vampyrerna skulle komma in i handlingen. Våren 2011 kontaktade Sofie mig och undrade om jag ville hjälpa henne att ge ut Halvblod. Först hade hon tänkt göra det själv, men då jag sa att jag gärna ville ha henne på förlaget eftersom jag trodde på hennes bok, bad hon få återkomma. Även Bonniers var intresserade av manuset, men till slut drog det ut på tiden hos dem så hon tackade ja. Sofie har verkligen visat prov på en otrolig skrivlust, förmåga, och hon har ett enormt driv. Jag är verkligen glad att Bonniers var så tröga.

2011 fick jag in ett manus från en kille som hette Jonas Lejon och som hette ”Snön lyser vit på taken”. Själva titeln lät väl inte så jättespännande, men han hade skrivit ett intressant synopsis och jag började läsa. Sedan kunde jag inte sluta. Jag gick på stan och läste direkt från telefonen, gick och läste på promenad med hundarna, var bara tvungen att läsa till slutet. Vi ändrade titeln till Skuggvakt och den gavs ut hösten 2011. I juli 2011 fick jag äran att träffa de flesta av författarna på en fantastik-vecka på underbara SF-bokhandeln i Göteborg. Jan-Erik kom dit under Science fiction-dagen, Steven under fantasydagen och Sofie och Jonas under skräckdagen. Jonas morfar hade till eventet skulpterat små onda vättar i trä som Jonas delade ut tillsammans med info om boken. Han hade engagerat hela släkten i det hela och var verkligen en supertrevlig människa att lära känna.

Även Maths Nilsson hittade jag via sajten Kapitel 1, läste hans manus och föll för det. Jag kontaktade honom och undrade om han ville bli utgiven. Han väntade dock på svar från andra förlag, men till slut tackade han ja. Jag fick också nöjet att träffa Maths under en viss demonfest hemma hos författaren Anders Fager. Även han hur trevlig som helst.

Jag är verkligen glad över att jag har fått stifta er bekantskap!

Vad har jag då gjort för misstag? Som helt novis inom branschen kunde jag ingenting. Jag visste inte att man måste ha distributionsavtal med Förlagssystem för att få ut böckerna i bokhandeln. Jag visste inte att man måste vara ute ett halvår i förväg för att kunna sälja in böckerna till kedjorna. Jag tänkte att print-on-demand via USA var ett bra alternativ. Vilket det kanske hade varit om förlaget endast sålt böcker via sajten. Men vill man in i bokhandeln blir det alldeles för dyrt att trycka som POD. De böcker som såldes via SF-bokhandelns fantastikevent gick förlaget back på.

Jag lade ner måååånga timmar på att skapa ljudböcker till några titlar, som lades ut på Elib och visserligen har sålt en del, men jag vågar inte ens räkna ut vad timlönen blev om jag slår ut det på de timmar jag faktiskt lade ner. Det var dock en spännande sak att göra och jag ångrar det inte, men insåg att det är viktigt att man tänker om och slutar med de saker som inte ger så mycket.

Jag hade nästan ingen framförhållning alls i början. Tänkte att jag kunde ge ut en bok en månad efter att jag hade bestämt att ge ut den. Vilket bland annat resulterade i det jag skrev ovan om insäljning, men även korrläsningar i sista minuten, för lite tid för redaktörsläsning och marknadsföringskampanjer som kom för sent.

Men som sagt, man lär sig av allt man gör. Det gäller bara att veta hur man ska gå vidare och att inte ge upp.

Hur ser då framtiden ut? Jag har dragit ner på takten på förlaget i år och kommer fortsätta hålla den takten ett bra tag framöver. Dels så jobbar jag heltid på mitt ordinarie jobb (vilket jag var tjänstledig på halvtid ifrån förra året) och dels har jag lärt mig att det är bättre att satsa mer tid och energi på färre böcker än att ge ut så många som möjligt i en snabb takt. Under det närmaste året kommer jag även att gå ALMI’s mentorprogram, där jag kommer få en mentor som jobbat som egen företagare i många år som jag kan bolla saker och ting med. Det ska bli väldigt intressant och, hoppas jag, utvecklande. Jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta driva förlaget och imprintet  Romancedottir i många år till och har dessutom lite lösa planer på ett barnboksimprint.

Tack alla härliga läsare och författare och tack för att ni tagit er tid att läsa denna text!

/Frida Rosesund

Författarporträtt Jan-Erik Ullström

Jan-Eriks debutroman andra halvan kommer ut i augusti 2011. Här är hans författarporträtt.

Jag har en gång varit liten. Det är jag fortfarande i många avseenden, men någon gång har jag varit ett barn. Om jag anstränger mig, använder alla sinnen och verkligen försöker, så kan jag med lite tur samla ihop cirka 30 minnen från den tiden. Har jag dåligt minne, eller var det inte värt att lagra? Nu har jag skrivit en roman, så stor att den behöver delas itu. I den finns det en väv, så invecklad att trådarna vid en första anblick kan verka slumpmässigt hopnystade av en blind skräddare. Så är givetvis inte fallet. Det åtminstone jag finner intressant är, att allt detta fanns, finns och för alltid kommer att finnas kvar i mitt huvud. Namn, händelser, släktskap, åldrar, dåtid, nutid, framtid. Slutsatsen blir att det jag skapat tydligen betyder mer för mig än mina första 18 år i livet. Eller?

Jag bryter mot skrivregler och får kritik för det, men utan lite tänjande av gränser hade vi idag inte varit de vi är. Att använda fantasin är nog för mig en överlevnadsinstinkt. Ett försvar. Jag tror inte på Gud. Någon gud alls. Jag är en logiker med rötterna i orsak och verkan. Vetenskap i viss mån, men även tankens kraft över de kemiska signaler som styr oss. Däremot kan jag hoppas. Hoppas och låta längtan skapa. Jag kan ofta tvivla på mig själv, men jag tvivlar aldrig någonsin på det jag skapat.

När jag var ett barn kunde jag ibland gå ut i skogen och bara sätta mig under ett träd. Helst tall eller gran. Ju mer det blåste desto bättre. Jag blundade. Försvann. Skapade världar där jag inte var mobbad. Platser där min röst kunde göra sig hörd. Sfärer där mina åsikter och tankar fick utrymme att ge mig energi. Min värld. Mina regler. I skolan eller hemma, när mat serverades som inte föll mig i smaken gjorde jag det enkelt för mig. Till slut behövde jag inte ens blunda för att få det att fungera. Jag låtsades. Lät fantasin ta över.

Jag hade varit på en resa i fjärran skog eller berg och hade inte ätit på dagar. Plötsligt ser jag en glänta i den djupa skogen. Grönt. Lummigt. Vid en å ligger en stuga. Familjen är överöst av glada barn och pappan ler åt mig. Modern ska precis laga mat. Han springer ut och plockar lite örter. Skördar nätet som är spänt över ån. Tjuvar bina på en vaxkaka. Jag bjuds på en måltid som fyller mig med energi, glädje och tacksamhet. Tror ni den äckliga skolmaten, eller den alltför smörstekta fisken nu är äcklig? Självklart inte.

Fantasin kan påverka oss på sätt som vi inte kan greppa. Orsaker och verkningar inuti, som vi oftast inte ens öppnar dörren åt.

Jag har aldrig skrivit på riktigt förut. Någonsin. Alls. Nyårsdagen 2009 började jag. Allt jag hade var en mening. ”Gwendolyn hade alltid längtat.”  Ett år senare var den klar. Nu kommer jag aldrig att upphöra med att låta fantasin flöda.

Skogen är nu en stol. Tallen är nu ett fönster. Vinden finns inuti. Jag har tämjt fantasin och den har tämjt mig. Snart debuterar jag. Snart kan du låta dig slukas av den väv min hjärna satt samman. Du kanske oftast bara läser en bok? Nu får du läsa och tänka.

Ps. Jag låtsas fortfarande att jag är någon annanstans när maten skunk. Det fungerar.

 

SF-bokhandelns 10-årsjubileum

I måndags startade SF-bokhandeln i Göteborg sitt 10-årsjubileum och förlaget har självklart varit på plats. I måndags signerade Jan-Erik Ullström sin debutbok ”Vid cirkelns slut – Vägen till Umbria och igår, tisdag var det dags för Steven Trolin att signera sin ”Spegelsång”. Många läsare och författare har rört sig i butiken under de här dagarna och många böcker har bytt ägare. Själv har jag minglat runt och pratat med författare som Aengeln Englund (Gainea), Erik Granström (Svavelvinter), Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren (Cirkeln) samt Pål Eggert (De döda fruktar födelsen). Idag kommer jag att signera mina böcker ”Förvriden” och ”De inneboende” och Jonas Lejon och Sofie Trinh Johansson finns på plats för att dela ut smakprov av sina kommande romaner. Dessutom dyker det upp fler skräckförfattare under eftermiddagen: Åsa Schwarz, Caroline L Jensen och Anders Fager.

Steven Trolin

Jan-Erik

Nysignerat

Uppdatering från ett tropiskt Älvdalen

Jag befinner mig just nu i Älvdalen, på det mysiga pensionatet Tre björnar. Ett pensionat som funnits sedan 1912, ett gult stort hus med tinnar och torn i närheten av Dalälven. Det är Johanna Wistrand som brukar anordna skrivretreater lite här och var, både i Sverige och utomlands som ligger bakom resan. Vi är fem personer som deltar i retreaten och vi skriver på våra projekt, jobbar, dricker vin, skrattar, snackar skrivande och nästan smälter bort här i det tropiska klimatet. Upplägget på dessa retreater är att alla sköter sig själva, man kan umgås eller bara sitta för sig själv och skriva. Mycket inspirerande!

Jan-Eriks bok har börjat få recensioner, senast idag från Spektakulärt. Även Evelina har läst boken och gjort en intervju med J-E. Jennie har intervjuat honom här och Eva har gett romanen en fyra.

Nästa boksläpp blir De inneboende som man kan vinna hos Bokälskarinnan. Den 20:e juni är det dags att släppa ut demonerna! Jag kommer att signera böcker på SF-bokhandelns tioårsjubileum i Göteborg den 7 juli, utklädd till demonen Andromeda. Hon dyker även upp på boksläppsfesten hemma hos Anders Fager. Tävlingen för att vinna en biljett till festen finns här.

Flera av våra författare kommer att dyka upp i Göteborg på SF-bokhandelns jubileum, preliminärt kommer Jan-Erik på science fiction-måndagen, Steven Trolin på fantasytisdagen och signerar sina böcker.  Sofie Trinh Johansson och Jonas Lejon dyker upp på skräckonsdagen och delar ut smakprov av de kommande romanerna Halvblod och Skuggvakt.

Om det finns någon därute i landet som ska på Peace and love-festivalen i Borlänge, passa på att hälsa på på förlaget. Eventuellt ordnar vi något event i samband med festivalen.

För er som gillar skräck finns en del noveller publicerade på skräckbloggen, den senaste skriven av en av författarna på retreaten här i Älvdalen, Kerstin Svea Dahlén. Vinnaren i Pimlis Mörkersdottirväsk-tävlingen blev Johannes. Läs hans och flera andra läsares motivering här. Även Calliope books och Breakfast book club har haft tävlingar med Förvriden och Vägen till Umbria som priser.

Imorgon är retreaten slut, nästa vecka blir det bokcamp här, också med Johanna i spetsen.

Ha det underbart i sommarvärmen!

Statusuppdatering

Det börjar närma sig sommar och mycket händer fortfarande på förlaget. De senaste veckorna har varit ganska hektiska, mycket som händer och som ska hinnas med. 

 Den 1 maj livechattade jag i en timme på skrivarsajten 1av3 om skrivande, förlagsjobb och annat smått och gott. Riktigt roligt! En sammanfattning av chatten finns att läsa här.

För en vecka sedan, den 16 maj släppte vi Jan-Erik Ullströms Vägen till Umbria. Inför släppet kunde man chatta med honom på Facebook, och den chatten går också att läsa här. Vår ambassadör Jennie gjorde även en spännande intervju med Jan-Erik här.

Eva från Boktokig recenserade Förvriden.

Jenny Persson, alias Yheela, vann skräckpoemtävlingen. Missade ni det finns bidraget här

I januari skickade jag ut några förfrågningar till tyska förlag om de var intresserade av någon av våra titlar. Härom veckan fick jag så svar från ett av de största tyska förlagen. Expresskickade två ex av Elementens väktare som de efterfrågade, så nu är det bara att vänta och se om det blir något napp.

Skräckbloggen har kommit igång nu och några författare har tillkommit, bland annat Johannes Källström från Massolit förlag och på ingång är Mattias Lönnebo, präst och skräckförfattare. Härlig kombo va?

Missa inte Pias book bag-tävling  som pågår fram till sista maj.

”De inneboende” kommer att firas med en ordentlig boksläppsfest i Anders Fagers lägenhet i Stockholm. Tidpunkt är hemlig då det är en privat fest, men ni kan vinna en biljett till festen i inlägget nedan. Det blir både demontema och Eyes wide shut-tema, så man kan komma som demon eller iklädd mask. Inför boksläppet finns också ett inlägg på Christian Johanssons boksläpparblogg.

Ljudboksutrustningen har krånglat den senaste tiden så därför ligger vi efter med produktionen. Släpp av Dödens marionett var beräknat till april, men slutet av maj-början på juni är nog mer realistiskt.

Till sist har jag uppdaterat hemsidan med engelsk text. Hemsidan kommer fungera som en infosida på engelska medan denna blogg kommer vara lite mer ”fri” och på svenska.

Ha det gött alla book lovers!