Etikett: Att de i tid må väckas

Kapitel 3 HILDA

Så fick hon syn på den, en stuga mitt ute i skogen. Doften av rök spred en trygg känsla i hennes kropp, hon mindes sin barndoms vandringar med fadern ute i skogen, då de hälsade på skogsarbetare som levde därute. De var alltid vänliga och bjöd på starkt, beskt kaffe som Hilda alltid grimaserade åt, men som värmde gott i magen. Stugan var ett bra gömställe från nyfikna blickar och sökande ögon. Behovet av värme och vila var starkt, men oron vred sig i henne.

Det lyste svagt av ett eldsken inifrån stugan och hon hörde viskande röster någonstans i närheten. Hon såg sig omkring i dunklet, men kunde inte urskilja någon människa. Granris låg i en hög på farstubron att torka fötterna på. Hon trampade av sig leran från skogen på kvistarna, samtidigt som hon försiktigt knackade på dörren. Det doftade av trä och tjära. Hilda huttrade till och längtade efter att få vila. Det var alldeles tyst bakom dörren, men hon hörde fortfarande de små viskningarna utan att kunna urskilja orden.

Dörren gled tyst upp och ett blekt kvinnoansikte framträdde, hon var inte många år äldre än Hilda och bar en vit särk, håret var mörkt och tovigt och ögonen frågande. Allt med henne tycktes stort, hon var lång, hade runda former och stora händer och fötter.

”God morgon, förlåt att jag stör Er, men…” orden tog med ens slut, vad hon skulle säga när någon väl öppnade hade hon inte haft en tanke på. Hon var inte van vid att be främmande människor om hjälp.

Kvinnan log och bjöd Hilda att stiga in i kammaren. Vid sängen längre in stod en kopia av kvinnan som öppnat, och hennes ansikte sprack upp i ett identiskt leende. Hilda tog ett försiktigt kliv in och var nära att svimma, innan en av kvinnorna drog fram en pinnstol. Hon satte sig och det började flimra för ögonen. Den ena kvinnan höll fram en emaljmugg med vatten.

”Lia”, sa hon och Hilda förstod först inte vad hon menade.

”Lia”, upprepade hon, ”jag heter Lia och det här är min syster Märta.”

Hilda tog en klunk av vattnet som smakade järn. Vätskan fick hennes sinnesintryck att klarna. Det högg till i magen, som om den som bodde därinne försökte påminna henne om att de behövde hjälp.

”Hilda”, mumlade hon och höll en skyddande hand över magen. Med en synkroniserad rörelse vände båda systrarna sina blickar mot magen och log. Sedan tittade de på varandra och nickade. ”Jag letar efter någon som…”

”Hon kan ta vår fars säng”, avbröt Lia och pekade in mot kammaren där en lop med rödlila tageltäcke och smutsiga kuddar skymtade. De höll henne om armarna och ledde henne in i kammaren. Deras grepp var hårt och bestämt och Hilda förvånades över hur lätt hon hade fått hjälp. Som om det var hon som hjälpte dem genom att bara dyka upp. Som om de väntat på henne.

När Hilda sjönk ner i sängen kände hon en dov lukt av smuts och damm. Hon var inte bekväm med att ligga i en okänd mans säng. Lia skyndade sig att tillägga:

”Vår far är död, så nu är sängen hennes.” Hon log återigen och Hilda rös till. Att le samtidigt med sådana ord. Lia satte sig intill Hilda på sängen och drog täcket över henne, långt upp till hakan.

”Hon får stanna här så länge hon vill, ända tills barnet är fött.”

”Tack”, viskade Hilda och tänkte att allt var som det skulle, men samtidigt långt därifrån. Skulle de inte fråga henne saker? Undra vem hon var? Kjolen och strumporna var fortfarande våta och kylde hennes ben. Det gick frysningar upp längs benen och uppför ryggraden. Hon började lirka av sig kläderna under täcket, men det var svårt eftersom Lia satt på sängen och tyngde ner.

”Nu ska hon sova”, sa Lia och klappade på täcket. Hilda lät kläderna vara och blundade för att kvinnorna skulle lämna henne. Efter en stund gick de ut och Hilda tog av sig det våta och tryckte täcket hårt mot kroppen, lindade det under fötterna för att stänga ute råkylan. Kroppsvärmen gjorde sitt och hon somnade in.

Hilda vaknade av att tvillingarna pratade, men hon kunde inte se dem. Hon satte sig upp och betraktade rummet. Det satt vävda tavlor på väggarna med naturmotiv: änder, rävar och skogssjöar. På en hylla stod en liten samling slitna böcker. Gardinen för fönstret var i vit spets, men hade grånat och söndrats med tiden och hängde numera som en trasa. På ett bord låg ett gulnat exemplar av Falukuriren från september 1939. Det fanns inga kristendomsmotiv så långt ögat nådde och det var Hilda glad över, de hade alltid gjort henne vemodig. Duken över bordet var svart och randig, några gamla dockor med elaka munnar satt i rad på en liten soffa. En leksaksand med vingarna avslitna stod på golvet och såg malplacerad ut. Möblerna var från gamla tider, ett skåp med texten Anno 1857 lutade sig ut från ena hörnet, som en stor svart vaktande ande. Det hade hänt saker i detta rum, saker som inte var av godo.

Är det här jag ska tillbringa mina kommande månader, mitt ute i skogen med dessa kvinnor? tänkte hon för sig själv och tanken skrämde henne, samtidigt hade hon inte många val. Och sedan – vad skulle hända sedan?

Hilda avbröts i sina tankar av att Märta kom in i rummet med ett fång grankvistar i sina armar. Hon lade dem på bordet bredvid tidningen, trollade fram en vas ur hörnskåpet, sedan försvann hon ut i köket och skopade upp vatten i vasen. Tillbaka i rummet placerade hon omsorgsfullt kvistarna i en vacker komposition.

”Det växer inga blommor i november”, sa hon med blicken stadigt fäst vid kvistarna, ”de är döda nu. Men granen lever.”

Hilda betraktade hennes allvar, hon hade ett helt annat vemod i rösten än sin syster, trots att de var så lika varandra. På vänster hand hade hon några runda, blåröda märken.

”Som hon och barnet.” Hon pekade mot Hildas mage och det spratt till därinne.

”Vadå?”

”Levande.” Hon plockade med kvistarna en stund, innan hon nöjd med sitt verk slog sig ner i Hildas säng. Det knarrade till när hon satte sig. Hilda betraktade kvinnans ansikte, som också var Lias ansikte. Det som skiljde dem åt var kläderna: Märta bar skjorta och byxor och Lia kjol och blus. Och så rösterna, vemodet i Märtas som saknades i Lias. I övrigt var de så lika som bara tvillingar kan vara. Märtas hud lyste vit och tycktes nästan genomskinlig, som om man kunde skönja ådror och skelett därinne. Hennes kopia dök omärkligt upp bredvid sin syster.

”Hur långt är du gången?” frågade Lia.

”Jag vet inte. Bara att något lever i mig.”

”Och vem var han?”

”Det fanns ingen. Om det inte är så att någon har tagit mig i sömnen så verkar det inte bättre än att det är trolldom eller magi. Jag har aldrig sett åt en karl, än mindre rört vid någon.” Och det skrämde henne mest av allt, det skrämde henne mer än tankarna på själva födseln och hennes fars vrede.

”Låt mig känna”, sa Märta och tecknade åt henne att blotta magen. Den var rund, mest nertill och lite hård. En sval stor hand mötte Hildas varma hud. Det rörde sig därinne, som om den försökte fånga handen som letade.

”Fyra månader tills det är dags”, sa Märta och tog bort sin hand. Hilda drog upp täcket som för att skydda sig och undrade tyst hur Märta kunde veta. Var hon synsk på något vis? De storväxta kropparna reste sig från sängen och Lia log.

”Om en stund får Hilda morgonmat. Kom ut när hon känner sig utvilad.” Hilda sjönk återigen ner i sängen. Hon kände med handen över den spända magen. Smekte över den och ansträngde sig för att känna kärlek till det lilla livet. Men det var svårt, det hade än så länge bara givit henne problem. Och hon kände rädsla över det faktum att hon inte visste vem det var, som en osynlig parasit som åt upp henne inifrån. Fyra månader kvar. Om fyra månader skulle det vara mars och vintern skulle vara på väg bort. Det måste vara ett gott tecken, tänkte hon för sig själv, att ljuset då var tillbaka och jorden till att återfödas.

Hon låg en stund till innan hon klev upp och gick ut till systrarna i köket.

Det stod ett fat med rågmjölsgröt på bordet när hon kom ut. Lingonsylten var besk och smakade lite härsket, men Hilda åt för att få krafter. De andra verkade redan ha ätit, för de stod och torkade ur muggar och fat med en trasa.

”På somrarna diskar vi, men nu på vintern är det för kallt att stå ute med händerna i vatten.”

Det fanns ingen diskbänk inomhus, bara en spann med vatten och en slaskhink med avfall. Hilda saknade familjens stora kök där allt var rent. Här verkade det inte vara lika noga.

Efter morgonmålet måste hon besöka avträdet, eller gå på huset, som hennes mor brukade säga. Hon klädde sig och Lia visade henne var dasset fanns. Det var förvånansvärt rent därinne, med tanke på hur stugan såg ut. Hilda drog ner kjolen, strumporna och underbyxorna och satte sig på den kalla träsitsen. På väggen fanns gamla vykort med sommarmotiv. Försiktigt pillade hon loss ett hörn för att se vad som stod på baksidan.

”Kära Lia och Märta,

Härmed kommer en midsommarhälsning från ett grönskande Härjedalen. Det är grönt och frodigt i naturen, men solen har inte behagat visa sig på flera dagar. Jag tänker på er och hoppas ni är snälla.  Varma hälsningar, m.”

Kortet var daterat 23 juni 1922 och m:et var barnsligt ritat med en blomma längst ut på ena benet. Framsidan föreställde en fäbod. Det var kolorerat i efterhand men var blekt av solen.

”Hoppas ni är snälla”, viskade Hilda för sig själv, det var något som inte stämde med orden, något hon inte förstod.

Efter dassbesöket satte en molande värk igång i Hildas mage, liknande den hon tidigare haft när hon hade sina månadsblödningar. Värken gjorde henne trött och helst av allt hade hon velat gå och lägga sig i sängen igen. Men det gick inte för sig, första dagen hon var gäst måste hon hjälpa till i hushållet. Hon såg sig omkring på gården. Visset gräs låg sorgset i högar, frosten hade gjort marken stel och gamla avtryck av kängor hade fryst fast till små gropar. Rabatterna var överväxta med sly och Hilda tvivlade på att några blommor hade levt där de senaste åren. Själva tomten sträckte sig troligen längre eftersom det inte fanns några hus i närheten. Förmodligen hade de en hel del skog som tillhörde stugan. Det fanns flera fruktträd och buskar och hon önskade att det hade varit sommar när hon hade behövt rymma. Allt hade varit så mycket enklare då.

”Kom ska jag visa henne ladugården.” Hilda ryckte till av Märtas röst som med ens fanns intill henne. Kvinnan gick före till en liten lada som låg inbäddad i ris och buskar. Hilda hade inte lagt märke till den tidigare. Det luktade starkt av djururin och lortig halm därinne. En röd ko stod och idisslade i ett hörn. Några kalvar syntes inte till.

”Vi försökte mjölka henne i morse men det kom bara vatten. Är hon van till att mjölka?”

”Jodå, nog kan jag det.”

”Kanske kan hon få igång kons mjölkproduktion. Kom.” Märta tog Hildas hand och ledde henne fram till kon. Hon ställde henne så nära att Hildas mage nuddade kons mage och Hilda strök med handen över kons rygg. Hon hade förväntat sig värme från djuret, men kon var alldeles kall, som om hon vore död.

”Hon är sjuk”, sa Hilda och kände på mulen. Lika kall som kroppen och torr istället för fuktig.

”Prova att mjölka henne”, sa Märta och drog fram en pall.

Spenarna var svala och det som kom ut i spannen var bara en genomskinlig vätska.

”Ni måste ta hit någon som kan titta på kon”, sa Hilda och reste sig.

”Det går inte.” Märta vände hastigt ryggen mot Hilda.

”Varför inte?”

Märta svarade inte. Hilda betraktade kon igen, försökte möta dess blick, men ögonen var grumliga. Hon klappade den på ryggen, och undrade hur hon skulle kunna hjälpa den. Hon hade varit med om att djuren hemma på gården blivit sjuka förut, kor som sinade för att de var stressade eller kor vars juver blivit infekterade. Men då hade de haft feber, varit varma. Denna ko var alldeles för kall.

”Något är fel och jag kan inte hjälpa. Men det finns väl en veterinär i trakten?”

Märta vände sig mot Hilda och i ögonen rörde sig något – något skrämt. Hon blev svart i synen och röt till.

”Tig!”

Hilda hoppade till. Utfallet hade kommit så plötsligt och oväntat. Märta gick före ut ur ladugården, det ryckte i hennes nacke, ett nervöst ryckande som hon inte tycktes kunna kontrollera. Hilda följde tigande efter. Hon förstod inte denna ilska, hon ville bara hjälpa kon.

”Vi måste plocka brännbart. Veden kommer inte att räcka i vinter. Det är krigets fel.” Märtas röst var fortfarande ilsken. Innanför dörren fanns en vedkorg och Märta pekade på den. Hilda tog lydigt upp korgen. Först trodde hon att hon skulle ut själv och plocka, men Märta följde efter.

De gick tysta genom en kall skog, ännu hade snön inte lagt sig över träd och buskar och det gjorde det enklare att hitta brännbart. Märta plockade kottar och lade i korgen och Hilda tittade frågande på henne.

”Man får ta det man hittar.”

Hilda insåg att det var ett nytt liv hon måste anpassa sig till, borta var tryggheten i ett välbärgat hem där hon inte hade behövt tänka på hur de skulle få värme i huset.

”Äger ni inte skogen?” frågade Hilda och förvånades över att just ved skulle vara ett problem med alla dessa granar och tallar.

”Jo, men vi kan inte hugga.”

”Kan ni inte ta hjälp?”

Märta stannade tvärt så hennes ansikte var alldeles nära Hildas.

”Sluta ställa dumma frågor, dumma flicka. Hon får bo hos oss, så visa lite tacksamhet.” Det högg till i Hilda av förvåning. Hon såg rakt in i Märtas ljusa ögon och någonting därinne darrade. De fortsatte att gå och Hilda höll ett krampaktigt tag i korgen. Varför bar inte Märta själv en korg? Men Hilda frågade inget mer, hon vågade inte ställa frågor som kvinnan verkade uppfatta som kritik.

De plockade allt de kunde hitta som var någorlunda torrt, kvistar, kottar, ris.

”Om vi plockar varje dag tills snön kommer ska vi nog klara oss.”

Hilda såg på de sorgliga kvistarna och kottarna. De skulle brinna upp så fort, om de nu ens brann, så genomsura de var. Om inte kvinnorna ville hugga kanske hon själv kunde göra det? Hon skulle föreslå det senare, när Märta var lugnare. Kanske Lia inte skulle bli lika arg.