Steven Trolin

Man börjar oftast med en idé men i det här fallet var det närmare två idéer. 2006 blev jag antagen till författarskolan i Lund. I ansökan skulle man ange vad projektet skulle handla om, projektet kunde vara en diktsamling eller vad som helst som hade med skrivande att göra. Något man kunde tänkas arbeta med i två år. I mitt fall skulle projektet bli en roman hade jag bestämt men vad den skulle handla om det visste jag inte. Jag var pressad att komma på något då jag var ute i sista minuten med ansökan. Jag mindes en dröm jag hade haft, en märklig och ganska skrämmande historia om en fabrik där små barn arbetade. Fabriken och dess omgivningar skulle kunna liknas vid en port till helvetet. Det undermedvetna och dess symbolspråk har alltid fascinerat mig så jag bestämde mig för att använda mig av drömmen som grund för min historia.

Det undermedvetna tar sig olika uttryck, i mitt fall händer det ofta att jag pratar, skrattar och svär som en borstbindare i sömnen (finns säkert underlag för en diagnos där skulle jag gissa;). Vad skulle hända om man spelade in det som sades och det på något sätt fick en betydelse? Ett budskap som antydde något, en gåta? Jag skrev i ansökan att romanen skulle utspela sig på två plan, det medvetna och det undermedvetna planet och att de två skulle påverka varandra under historiens gång. Projektet döptes till ”Barnfabriken”. När utbildningen kom igång fick jag träffa min handledare, Boel Gerell som bl.a. jobbade som teaterkritiker på Sydsvenskan. Hon tyckte idén lät intressant men förmodligen ganska obegriplig, gissar jag, men fick i alla fall ett clear for take off. Arbetade efter en grundidé med en ungefärlig färdriktning som innebar att jag ändå kunde låta historien både förvåna och förbrylla mig. Målade in mig i hörn, bildligt talat, allt som oftast bara för att se vad som skulle hända.

Vill passa på att göra ett förtydligande ang. författarskolan. Många reser ragg när man hör själva ordet, ”… författarskola, en skola för författare? Jag har väl då aldrig hört på maken! Antingen har man talang eller så får man nöja sig med att då och då krafsa ihop en och annan historia till försäkringskassan eller möjligtvis en inköpslista till ICA. Man kan inte lära sig att bli en författare …” Alla har rätt till en åsikt hur korkad den än är … I mina ögon fungerar författarskolan som ett ställe där du får möjlighet att, med hjälp av studiemedel, fokusera på ditt skrivande i två år. Under två års tid får du pröva på olika genrer, träffa likasinnade och framför allt få respons från både lärare och medskribenter på det du gör. Det sista är viktigt för att kunna utveckla sig. En annan sak jag kom fram till var att man kan skriva när och var som helst, man behöver inte vänta på den gudomliga inspirationen eller optimala förhållanden för att det ska fungera. Författare behöver skrivandet för att bli bättre på samma sätt som en rörläggare, snickare eller bagare behöver arbeta med respektive sysslor för att bli bättre. Learn by doing.

På författarskolan visade det sig att vi var flera som skrev inom fantasygenren. Vi bildade en liten grupp där vi träffades, åt och utbytte åsikter om varandras texter. Jättetrevligt och det fungerade väldigt bra tills texterna växte förbi det hanterbara, +50 A4, därefter blev sammankomsterna inte lika frekventa om man säger så. Sista terminen ägnades helt åt projektet, det berömda ljuset i tunneln för vissa. I mitt fall visade det sig vara helt fel men det insåg jag inte då. Jag fick färdigt romanen och lät den vila en vecka eller två … Inte riktigt vad som krävs för att få lite perspektiv men ändå. Överlämnade manuset efter en utrensning av c:a 150 A4 sidor till en s.k. medbedömare, en av de andra handledarna, som skulle granska texten och därefter lämna ett utlåtande. I mitt fall fick jag universitets lektor Claes-Göran Holmberg som var positiv till mitt manus och ansåg att det var värt att publiceras. Detta var våren/sommaren 2008 men det visade sig att jag bara hade skrapat på ytan av vad det innebär att färdigställa en roman. Efter att ha låtit boken vila över sommaren, en bit in på hösten, läste jag genom den och insåg att den behövde bantas, rejält. Hade precis läst Cormac Mccarthys mästerverk The Road och blivit helt knockad av stilen (om ni missat den så åtgärda misstaget snarast). Mycket av det som rensades bort var den inre dialogen och annat löst krafs som inte bidrog till historien. Just den här biten i författarskapet fann jag vara den mest utvecklande, redigeringen. Modus operandi, Kill your darlings … Min tanke var att man ska ha tunnast möjliga fernissa mellan läsare och historia. Börja med skissen, färglägg och skala sedan bort tills det enda som återstår är en antydan där läsaren får bidra med sina egna tankar och erfarenheter.

Jag ska inte tråka ut er med priser på porto och manusrefuseringar, (tror att jag skickade ut tio manus till de största förlagen och fick till sist tillbaka tio kuvert med ett thanks but no thanks brev inkluderat, ingen ekonomi i att vara konstnär).

Tiden gick, pluggade, skaffade villa, gifte mig (allt i researchsyfte för min nästa bok, just kidding)och lät det hela bero. Tills hösten 2010 då jag beslöt mig för att jag verkligen ville att boken skulle bli läst. Men jag ville hitta andra vägar än postens. Googlade förlag som antog manus per epost och hittade ett som tycktes passa min bok som handen i handsken, Mörkerdottirs förlag. Jag skickade över mitt manus och fick svar dagen därpå och det klickade direkt. Är hur nöjd som helst med hur allt har löst sig. Håller nu på med mitt ”riktiga” projekt, som säkert funnits med i tankarna i snart 20 år, en renodlad fantasy som jag skriver på engelska. Känslan av att det finns människor därute, människor som jag inte känner, som har läst min bok är obetalbar. Jag skriver för att jag vill skriva, inte nödvändigtvis för att jag kan.

2 thoughts on “Steven Trolin”

  1. Hej Steven.Kul att läsa om dina strävanden i författar arbetet.Just din åsikt att lära genom att göra stämmer ju in på mina erfarenheter när det gäller mitt yrkesarbete och varför skulle inte det passa även i ditt skrivande att man blir bättre på att skriva ju fler gånger manförsöker.Forsätt att samla erfarenheter så blir det kannon!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 74 andra följare

%d bloggers like this: