Maths Nilsson

Så här ett år i efterhand ter det sig nästan lite komiskt, men den där beryktade fyrtioårskrisen blev precis så omvälvande som jag bävade för. Fast inte på ett negativt sätt, inte alls. Samma år jag tog steget in i det fruktade årtiondet slutade jag mitt jobb som kemist inom läkemedelsbranschen, dryga fjorton år av tillhörighet och trygga rutiner (nåja) blev till ett år av frihet och egen tid. Det blev foto- och målarkurser, jag genomförde en Ironman, reste ensam till Botswana och inte minst, den sista meningen i min debutroman blev skriven.

Ett alldeles underbart år. Tid att stanna upp, göra det jag ville och reflektera över tillvaron. Men också tid att inse att den där fullständiga friheten kanske inte bara är fantastisk, tid att inse hur viktiga de där till synes obetydliga stunderna av skratt vid fikabordet är, att vara en del av något och att vara behövd. Saker man tar för givet blir inte saknade förrän de är borta. Kanske är det fyrtioårskrisen, kanske är det upplevelsen av att bli helt utslagen av en överaktiv sköldkörtel som gör att man reflekterar mer än vanligt, jag vet inte, förmodligen har jag funderat för mycket på saker och ting hela mitt liv…

Men det var inte det som fick mig att börja skriva även om dylika tankar ofta dyker upp i de världar jag skapar. Faktum är att jag aldrig ens haft en tanke på att bli författare. Uppväxt i en liten håla på Öland med helt vanliga föräldrar i en helt vanlig familj som man är så fanns det aldrig ens i tankevärlden tror jag. Nej, det var först när en kollega gav ut en egen bok för några år sedan som jag själv började skriva (tack Lasse). Först lite i smyg, små taffliga noveller som växte i omfång och snart var jag fast. Det är som en drog att bege sig in i de där världarna som bara finns i ens inre. Jag vill bara ha mer.

Och skrivprocessen är faktiskt inte alls olik den inom den naturvetenskapliga forskningen; det ständiga kriget med att få ihop en vindlande kreativitet med någon sorts struktur, att hitta nya infallsvinklar, leta svar och utforska nya tankar. Men nu är det mina tankar som sätter gränserna, inte naturvetenskapens. Och jag hamnar gärna där, att utforska det okända, det mörka och balansera på gränsen till vad som är verkligt. Kanske är det just min naturvetenskapliga skolning som gör det så frestande att få leka med alternativa lösningar och leta mystiska samband? För tänk om man trodde på ödet. Då hade det blivit ganska spännande att berätta att jag några månader efter att ha avslutat min debutroman, som tar sin början i häxprocessens Mora, upptäckte att en liten pojke spelade en avgörande roll i upprinnelsen till hela häxhysterin på 1600-talet. En liten pojke vid namn Mats Nilsson. Precis som jag. Kan det vara något annat än ett tecken säg…?

Debutantporträttet finns även på Svensk bokhandels webbsida.

Mora 1669. Häxjakten drar med full kraft genom Sveriges landsbygd. Trolldomskommissionen med Lorentz Creutz i spetsen har delat ut sina första dödsdomar. 23 människor halshuggs och bränns på bål vid älven alldeles intill Mora kyrka.
Vid de pyrande askhögarna sörjer en flicka sin avrättade mor medan kommissionen är i färd att lämna Mora. Flickan kan inget annat än önska att friherre Creutz ska brinna i helvetet för eviga tider för det han gjort.
Några år senare stiger samme Creutz ombord på Kronan, en av tidens mäktigaste örlogsfartyg, för att söka upp och tillintetgöra den danska flottan. Men istället för ära och berömmelse ändar det i ett inferno av eld och död i ett slag utanför Ölands kust. Amiral Lorentz Creutz flyter i land alldeles utanför Hulterstad. Men med honom kommer även mörkret. Ett mörker som biter sig fast långt fram i våra dagar. Kanske fick flickan som hon önskade till slut, men föga kunde hon ana hur hennes brinnande hat skulle ge ekon i framtiden.

Själselds officiella sida. 

2 thoughts on “Maths Nilsson”

  1. Jag diggar helt klart din uppfattning om skrivandets hantverk, Maths; och kan inte annat än instämma i särskilt din följande beskrivning, vilken definitivt känns obehagligt nära sanningen:

    ”Det är som en drog att bege sig in i de där världarna som bara finns i ens inre. Jag vill bara ha mer.”

    Hm….

    F. G.

    http://www.marmeladkungen.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 84 andra följare

%d bloggare gillar detta: